Kritiken mot Kina. Vad är rätt, vad är fel?

I serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel.

Ingress: Den nya stormakten Kina, världens folkrikaste stat diskuteras och kritiseras mycket.
Vad vill Kina egentligen?
Vilket samband finns mellan kolonialisering av Kina och dagens politik?
Är Nya Sidenvägen ett fredsprojekt – eller en slags imperialism?
Hur ser Kinas ekonomi ut egentligen? Kapitalism bara, eller ”Socialism med kinesiska förtecken?”
Vad händer i Xinjiang?
Är vi på väg från en USA-dominerad värld mot en bipolär värld med Kina & Ryssland i andra polen? På väg mot multipolär värld?
Vad kan man tro om allt man hör/läser om Kina?
Berättigad kritik och/eller bara förtal och demonisering?

Folket i Bild Kulturfront, Stockholmsavdelningen ordnade 8 juni ordnade ett unikt webbinarium via Zoom, som besöktes av drygt 60 personer.

”Kinas plats i världen” presenterades i 5 föredrag med plats för frågor och diskussion.

Program.

1. Kinas historiska utveckling senaste 300 åren. Lennart Lundberg, sinolog med många Kina-resor sedan 1966.
2. Kinas ekonomi. Ulf Karlström, miljöexpert, antiimperialistisk folkrörelseaktivist
3. Är Nya Sidenvägen ett imperialistiskt projekt? Karl Lötberg, journalist, f.d. chefredaktör
4. Leder Kina utvecklingen mot en multipolär värld? Anders Romelsjö, bloggare, forskare.
5. Propaganda mot Kina idag. Torbjörn Wikland, ekonom som följt och skrivit om Kinas utveckling och Sveriges förbindelser med Kina sedan slutet av 1960-talet och som besökt Kina många gånger.

Av föredragshållarna på webbinariet har Lennart Lundberg och Torbjörn Wikland besökt Kina många gånger. Lennart Lundberg har bott en tid i Kina, kan kinesiska och översätter skrifter från kinesiska till svenska.

Vi kommer presenterar här de fem föredragen. Här är det sista föredraget i ordningen, av Torbjörn Wikland, som besökt Kina många gånger.
Övriga föredrag från detta uppskatade webbinarium finns också att läsa:
* Lennart Lundbergs föredrag: Kinas historiska utveckling senaste 300 åren.
* Ulf Karlströms föredrag: Kinas ekonomisk-politiska utveckling under 40 år – mirakel eller planering?
* Anders Romelsjös föredrag: Leder Kina utvecklingen mot en multipolär värld?

Propagandan mot Kina idag

Det är svårt att hitta några som inte vet att Kina idag utsätts för omfattande kritik. Den kritiken förmedlas inte bara av svenska massmedia och etablerade politiker utan än högre grad från USA:s och västs stora massmediekanaler och politikerkretsar. Kina har alltsedan 1949 utsatts för flera kritikkampanjer men den som nu pågår är speciell. Den har stegrats de senaste fem åren men det är ingen större skillnad mellan Trump- och Biden-administrationerna i kritiken av Kina. – möjligen förstärker Biden-administrationen denna Kina-kritik. Just därför är det viktigt att gå bakom de många enskilda utfallen mot Kina och se mönstren i attackerna.

Jag börjar med att illustrera kampanjen mot Kina med en färsk intervju (i Global Times) som rör Sinkiang (eller Xinjiang som numer även är den svenska officiella beteckningen på den kinesiska provinsen).

Den brittiske advokaten, Graham Perry, med bakgrund i flera internationella uppdrag, är väl insatt i frågor om folkmord utifrån FN:s definition 1948. Efter att tagit del av både sådana anklagelser och kinesisk dokumentation förnekar han i intervjun bestämt att det finns ett folkmord på folkgruppen uighurer i Sinkiang/Xinjiang. Grunden för folkmordsanklagelser är minst sagt svajiga. Den dansk-svenske fredsforskaren Jan Öberg konstaterar också tillsammans med två andra forskare att de dokument som presenterats om folkmord har mycket tunt underlag (The Genocide Determination As Agenda. The Transnational Institute 2021).

Uighurerna är ett av flera folkslag i den kinesiska provinsen Sinkiang/Xinjiang. De är sunnimislimer och har en egen kultur och ett eget språk som studeras i skolor och på universitet i provinsen. Besökare i provinsen konstaterar att minareterna är många.

Graham Perry konstaterar också att brittisk press med mycket få undantag gör frågan om Sinkiang till en antikinesisk kampanj. Det är också det vi ser i svensk press, menar jag.

Han kopplar också ihop kampanjen mot Sinkiang/Xinjiang. med de guerillaliknade tillslagen och våldet mot civila i Sinkiang från uighuriska jihadister som förekommit under flera år. Det är samma terrorvåld som grupper som ISIS genomfört i Mellersta Östern och andra muslimska länder. Det också samma våld som genomförts av jihadister i Europa. Perry illustrerar det med våldet i Manchester och i London relativt nyligen. Vi skulle kunna lägga till våldsdådet på Drottninggatan i Stockholm för ett par år sedan. Just terrorvåldet från Uighur-grupper beskrivs utförligt i en ny fransk bok av Maxime Vivas (”Ouighours, pour finir avec les fake news”).

Det innebär att frågan om läget i Sinkiang måste starta med en redogörelse för den jihadistiska terror som uighur-grupper genomfört i Sinkiang och på andra platser i Kina sedan 1990. Kina har i sin utrikesinformation varit återhållsam om detta nutida våldskapitel. Det var ett misstag från kinesisk sida, menar jag. Det har gjort det lättare att starta kampanjer om övergrepp mot uighurer och hoppa över bakgrundshistorien.

Det finns dock flera angreppspunkter på Kinas politik i Sinkiang. Tiden för mitt inlägg medger inte att jag går in på alla aspekter av kritiken mot Sinkiang. Det gäller t.ex. tvångsmässig barnbegränsning med minskad befolkning som följd och utbildningscentra som fångläger m.m. Grunden för dessa anklagelser är tunn. Det visar några grundliga studier som gjort på flera håll. Det gäller bl.a. Max Blumenthals genomgång på sajten The Grayzone, ett utmärkt exempel på amerikansk undersökande journalistik.

Betyder detta att vi vet att allt står rätt till Sinkiang? Nej, det vet vi inte. Men vad vi vet är att den kampanj som nu pågår i hela västvärlden mot Kina och dess förhållande till Sinkiang innehåller både fake news och överdrifter. Maxime Vivas konstaterar att de hårda anklagelserna mot Kina och Sinkiang gjorts av grupper och personer som aldrig besökt Sinkiang.

Och vi vet också att hela denna kampanj startade i USA och har givits miljardbelopp av amerikanska skattemedel och engagerat stora underrättelseinstitutioner CIA, NSA, USAID och National Endwoment for Democracy. Det inkluderar också direkt stöd till uighuriska exilorganisationer i väst. Mycket talar för att USA via diplomatiska, politiska och militära kanaler gjorts stora ansträngningar för att pressa allierade och närstående stater såsom Sverige för att delta i den amerikanska kampanjen. Det var så det gick till i det kalla kriget mot Sovjetunionen.

En aspekt har fått stor uppmärksamhet i massmedia. Det handlar om bomullsproduktionen i Sinkiang som nu bojkottas av internationella klädesföretag såsom H&M. Grunden för anklagelserna om tvångsarbete på bomullsfälten är svävande. Olika organisationer uttalar sig utan riktiga studier på plats. Det har dykt upp enstaka vittnesmål. De kanske är sanna, men alla som följt upp liknande vittnesmål från t.ex. Nordkorea och andra slutna länder vet att de som vittnat kan få betalt för kryddade vittnesmål. Som enda konkreta bevis håller de inte i en seriös studie. Det mesta talar för att de stora klädesföretagen inte vågar utmana den amerikanska propagandan för att inte drabbas av andra köpbojkotter som kanske blir större än vad de kan råka ut för idag i Kina.

Det finns också två andra aspekter att väga in i det som sker i Sinkiang. Det första handlar om en hög tillväxt och omfattande industrialisering i Sinkiang där sådant som bomullsplockningen alltmer mekaniseras med en samtidig större inflyttning till städerna. Man kan jämföra med Sverige på 50- och 60-talet och flykten från landsbygden till arbete i städerna. Det hette då att småbönder fick gå från ”hus och grund”. Det är svårt att se att det som nu sker i Sinkiang och på många andra fattiga områden i Kina skulle vara mer tvångsmässigt än i Sverige tidigare – det gäller särskilt som kinesiska myndigheter numer uppenbarligen vill uppmuntra både produktion och tillväxt lokalt så att det inte enbart leder till inflyttning till städer.

Den andra aspekten handlar om det som Kina varit känt för och som kallats stora politiska masskampanjer. Det var omfattande, ibland ganska tuffa, som utrotandet av opiummissbruket och prostitutionen efter 1949. Sådana kampanjer fortsatte med bland annat bekämpandet av Bilharzian, snäckfeber, en svår folksjukdom knuten till en snäcka i de bevattnade risfälten. Bland dessa kampanjer fanns också några som inte varit framgångsrika. Det gällde t.ex. kampanjen för framställning av järn i folkkommunerna kring 1960. Oavsett detta är sådana kampanjer en del av den moderna traditionen i Kina. Allt talar för att detta tänkande också påverkat åtgärderna i Sinkiang för att bekämpa terrorismen. Även om vi inte kan säga hur hårt detta kampanjtänkande slagit igenom i Sinkiang kan vi konstatera att kampen mot terrorismen varit framgångsrik. Det kan också förklara varför den västliga kampanjen mot Sinkiang inte alls vunnit genklang i muslimska länder som drabbats av terrorism. Delegationer till Sinkiang från dessa länder har snarare lyckönskat Kina till framgångsrik bekämpning av jihadistisk terrorism.

Det finns ytterligare en aspekt på kampanjen mot Kina som är viktig att lägga märke till. Genom den intensiva propagandan har många i västvärlden nu lärt sig namnet på fyra kinesiska provinser och områden – Sinkiang, Hongkong, Taiwan och Tibet. Att Kina har många andra provinser är nog okänt för många. Mer eller mindre öppet förordas i propagandan att dessa fyra områden befrias från det ”kinesiska oket” och ska bli självständiga.

Det innebär att USA och väst i linje med sin koloniala historia inte respekterar principen om territoriell integritet. Det har länge varit en viktig fråga för den världsvida alliansfria rörelsen och särskilt de afrikanska staterna som lever med gränser uppritade av kolonialmakterna. Sådana gränser borde, menar de, bara göras om i samförstånd med berörda stater för att freda sitt oberoende från utländsk påverkan.

Just oviljan från väst att respektera Kinas nationella integritet har uppenbarligen satt ordentliga spår hos många av Kinas invånare och bidragit till en starkare uppslutning bakom Kinas politiska ledning. Om Kinas ledning på något sätt skulle försöka ”sälja ut” Hongkong eller Taiwan skulle många kineser, förmodligen en stor majoritet, uppfatta det som en form av landsförräderi. Att därför såsom USA och Storbritannien uppmuntra missnöjesyttringar i Hongkong för att försöka frigöra Hongkong från Kina kan därför knappast förklaras som ett försök att påverka Kinas befolkning utan ett försök att misskreditera Kina internationellt.

En bra jämförelse mellan USA och Kina när det gäller de utpekade fyra områdena är att peka på områden som USA på olika sätt införlivat i sitt statsbygge från 1800-talet och framåt.  Det gäller Alaska, Hawaii, Porto Rico och de många sydstater som erövrades från Mexiko. I jämförelse med dessa fyra amerikanska områden har Kina mer på fötterna när man hävdar att Sinkiang, Hongkong, Taiwan och Tibet sedan länge varit delar av Kina. När Kina var som störst under kejsartiden var även Vietnam och Mongoliet delar av Kina. Kinas ledning gör dock inte anspråk på dessa områden utan utgår från dagens gränser. Och Kina har inte heller ifrågasatt USA:s nationella integritet.

Vad är då drivkraften bakom kampanjerna mot Kina? Officiellt handlar det till stor del om en kamp för de mänskliga rättigheterna med Kina som exempel. Den linjen läcker dock som ett såll. Kampen för mänskliga rättigheter plockas bara fram gentemot stater som inte samarbetar med eller underkastar sig USA och Väst. Det är här som den nykoloniala politiken från USA och väst är som mest tydlig. Vad som inte framkommer i västliga media är att denna nykoloniala politik alltmer stöter på motstånd – och det gäller inte bara Kina utan många stater i det som tidigare kallades tredje världen. Nigerias avstängning nyligen av Twitter är ett aktuellt exempel. Grunden för västs makt har varit ekonomin, understött av militära ingripanden. Den grunden håller på att minska.

I fallet Kina är det särskilt tydligt. Ekonomiskt blomstrar Kina som aldrig förr! Om den nuvarande tillväxttakten håller i sig är Kina ganska snart jordens största ekonomi. Men den höga tillväxttakten jämfört med USA och väst gäller flera andra stater. Detta oroar USA som idag är den enda supermakten. Därför är också USA mycket tuffare i sina krav gentemot många andra stater. I fallet Kina har USA särskilt svårt att få inflytande. Därför kombineras kampanjen mot Kina med ren ekonomisk krigföring. Men det som bör oroa oss särskilt – oavsett om man gillar Kinas politik idag eller ej – är att sådana kampanjer brukar vara ett första steg för att förbereda världen på krig. Det är därför nödvändigt att försöka motverka den grova kampanjen mot Kina idag om man vill verka för fred. Det gäller alltså oavsett om man gillar Kinas inrikespolitik eller ej.

Till slut: den amerika-ledda kampanjen mot Kina och Sinkiang är mycket omfattande. Och då faller många tyckare undan för trycket – precis som under det kalla kriget mot Sovjet. Ett sorgligt exempel är Ulf Lundell som i sin senast bok skriver: ”Kina bär sig för djävligt åt, vad fan är det med Kina? Däruppåt i norr i stora Jättelandet ska folk, muslimer, fan inte få ha sitt språk, sina traditioner ifred, dom ska in i läger och omskolas, det är tortyr, det är hela förtrycket. Aldrig i helvete jag köper en kinesisk Volvo. Hela Kina borde splittras i 15-16 riken, det skulle vi alla må fint av.”

Uttalandet är till viss del typiskt. Ingen faktakoll, men också ett nykolonialt förakt för den tredje världen som nu reser sig efter århundraden av förtryck.