Krönika över ett förebådat krig

Krönika över ett förebådat krig

Vi kan inte tala om kriget utan att prata geopolitik. Rysslands attack på Ukraina 24 februari var ett brott mot folkrätten men inget imperialistiskt angreppskrig. Ryssland attackerade inte Ukraina för att lägga beslag på landets naturrikedomar, döma den stora massan av ukrainarna till fattigdom och endast erbjuda ett tunt skikt av befolkningen en form av vasallstatus, uppnådd genom dess samarbete med centrum i utplundringen av de egna landets resurser.

Det skiljer på ett avgörande sätt Rysslands krig från USA:s och övriga västländers krig mot länder som Irak, Afghanistan, Mali, Libyen, Jemen och Syrien. Krigen i Jugoslavien på 1990-talet var kanske inte så mycket ett erövringskrig för att komma åt råvaror utan mer ett krig om inflytande, ett mycket viktigt steg i västländernas imperialistiska krig för att komma närmare det slutliga bytet; Ryssland. I själva verket kan kriget i Ukraina ses som ett återupptagande och förlängning av Jugoslavienkrigen efter en lång vapenvila. Det är i samklang med den imperialistiska naturen och strategin; att sluta fred för att kunna starta krig.

Rysslands krig mot Ukraina skiljer sig också från de imperialistiska krigen genom att målet inte är att krossa Ukraina fullständigt och därför går det inte ut på att förstöra vägar, broar, vattenverk, reningsverk, energiverk och annan civil infrastruktur. Dessutom försöker de ryska styrkorna till synes i möjligaste mån undvika civila offer, vilket naturligtvis aldrig går att undvika i ett krig, endast minimera. Collateral Murder förblir en specialgren på krigets arena där USA fortfarande är obestridd mästare.

När Sovjetunionen upprättades i början av förra seklet innebar det en uppdelning av världen i framför allt två block. På ena sidan stod den av Lenin styrda Sovjetstaten och på den andra sidan de då ledande imperialistmakterna, Storbritannien och Frankrike. De senare kunde dessutom stärka sitt inflytande i världen genom de Osmanska rikets frånfälle. Såväl Frankrike som Storbritannien utöka sitt inflytande i Västasien och Nordafrika där länder som Syrien/Libanon, Libyen Iran, Irak och Palestina las under imperialistmakternas domän. Allt sedan dess har dessa stater också fått uppleva den imperialistiska logiken i form av krig, statskupper och invasioner. I omkring 20 år varade sedan den imperialistiska “freden”, ett interbellum de imperialistiska staterna använde för att rusta upp inför nästa konflagration som bröt ut 1939.

Sex år senare – 50 miljoner döda, ett vingklippt Storbritannien, ett sönderbombat Europa, ett skövlat Ryssland, och ett nästan helt intakt USA – växer en ny värld fram ur ruinerna. Churchill förklarade att en järnridå nu hade sänkts ned över Europa och delat kontinenten i två delar. På den ena sidan Sovjetunionen och satellitstaterna i öst, på den andra sidan Storbritannien och resten av den “fria världen”. Det var krigsförklaringen i det “kalla krig” som inleddes mellan Västmakterna och Sovjetunionen.  I ytterligare tio år försöker Storbritannien med lånta fjädrar spela en roll i världspolitiken, men förödmjukas tillsammans med Frankrike av USA i samband med Suezkrisen 1956.

Efter Nassers nationalisering av den för världshandeln så viktiga Suezkanalen angrep Storbritannien och Frankrike tillsammans med Israel Egypten och ockuperade kanalområdet en kort period. Sovjetunionen krävde omedelbart att angriparländerna skulle dra sig tillbaka och fick till sin förvåning fullt stöd av USA i sin begäran. Det var knappast omtanke om Egypten eller en vilja till fred som låg bakom USA:s beslut. Det handlade i själva verket om ett tronskifte inom den imperialistiska sfären. Från och med nu var USA den obestridda ledaren för Västmakterna. Storbritannien förvandlades till USA:s europeiska drabant medan Frankrike kände sig lite förfördelat och missnöjt med att hamna under USA:s stövel. Den franske finansministern och senare presidenten, Valéry Giscard d’Estaing, talade om ett “previlège exorbitante” och avsåg med det USA:s privilegium att i kraft av sin valuta kunna plundra andra nationer som var tvungna att handla i dollar. De Gaulle gillade vad hans finansminister sa och vägrade att delta fullt ut i USA;s militära gren för utplundring av andra länder, Nato, North Atlantic Treaty Organization,

När Sovjetunionen bryter samman i början av 1990-talet och Östtyskland utplånas från kartan inleddes den process där Rysslands krig mot Ukraina är den senaste akten. USA, fullt av interna motsättningar och inför yttre hot som Kina och Ryssland, har alltsedan slutet av 1970-talet sjungit på sin svanesång.

I kraft av sin dominans inom världsekonomin har USA kunnat överleva genom att låta omvärlden betala ett allts större budgetunderskott. Jeltsineran i Ryssland innebar ett litet uppsving när USA fick möjlighet att delta i utplundring ryska tillgångar. Den hårdare ekonomiska regim som kännetecknat Ryssland de senaste 20 åren har missgynnat USA. Efterfrågan på USA:s statsobligationer, som under lång tid var till synes omättlig, har också svalnat. Under senare år har utländska aktörer som Kina minskat sina köp och frågan nu är vem som ska finansiera USA:s allt större budgetunderskott?

För Ryssland har skriften på väggen varit tydligt alltsedan statskuppen i Kiev 2014, då maktförhållandena i Ukraina skiftade till USA:s och EU:s fördel. Efter åtta års beskjutning av gränsområdena mot Ryssland från Kievregeringens sida med omkring 14 000 döda, mest civilpersoner, stod det klart för makthavarna i Moskva vad som väntade. Med billiga ryska råvaror skulle USA kunna balansera sitt budgetunderskott ännu någon tid.

Kriget mot Ukraina innebär ett enormt lidande för miljontals människor och visar att krig aldrig kan lösa de gemensamma problem mänskligheten står inför. Ett omedelbart eldupphör i kriget är nödvändigt följt av seriöst menade fredsförhandlingar. Frågan är om detta  är möjligt. Ekonomiska sanktioner och en högt uppskruvad krigsretorik inom den angloamerikanska sfären gör freden alltmer avlägsen. De ekonomiska sanktioner som införts mot Ryssland saknar motstycke i modern tid. Sanktionerna kommer även att slå tillbaka mot västländerna, som nu gör sitt bästa för att skylla skenande inflation och stigande priser på Ryssland. “Putinpriser”, säger Magdalena Andersson om bensin- och dieselpriserna, väl medveten om att det funnits ett stort missnöje bland socialdemokrater med partiets energipolitik som drivit upp priser och missgynnat stora väljargrupper långt innan kriget i Ukraina startade.

Medan priserna fortsätter att stiga i väst, tycks Ryssland hittills parerat den förutspådda ekonomiska kollapsen. Genom statligt riktade åtgärder är rubelns värde i stort sett det samma som innan kriget. Även det med illa dold förtjusning väntade sammanbrottet på Moskvabörsen har uteblivit. Detta har fått vissa västledare att helt tappa besinning och huvud. Joe Biden är ett exempel på detta. Det är svårt att tänka sig en återgång till mer eller mindre normala relationer mellan världens länder så länge han är USA:s president.

Den sanslösa russofobin och högt uppskruvade krigsretoriken som nu grasserar i Västländerna är heller inget som gynnar freden. Russofobin, när inte ens filen längre får heta Kefir eftersom namnet kan associeras med Ryssland, har antagit sådana proportioner att det går att tala om en rasifiering av ryssar. Rasism och imperialism är två oskiljaktiga  mörka krafter som alltid stridit tillsammans. Det ena är inte möjligt utan det andra och vice versa.

Vi bör därför sluta med att använda oss av beskrivningar som “Putins krig” och “Assads krig (mot den egna befolkningen)”. Det är imperialismens språkbruk. Det är ett språkbruk som syftar till att avhumanisera inte bara de som nämns utan hela länder. En avhumanisering är en förutsättning för de förintelsekrig som rycker allt närmare.

Vi säger sällan “Bidens krig”,  “Macrons krig” (Mali) eller “Magdalenas pansargranater” (till Ukraina). Att endast vissa namn används i denna retoriken tyder på att vi har accepterat uppdelningen av världen i demokratiska och auktoritära länder (demokrati och diktatur). Detta är imperialisternas sätt att se på världen och även det en förutsättning för att få den egna befolkningens stöd till  förintelskrigen. Lyckas imperialisterna med det finns det inte längre något att försöka förstå och analysera.