Kungl Krigsvetenskapsakademiens (KKrVA) politiska slagsida

3

Denna artikel av Lars Drake publicerades 16 maj på Synapze.


Kungl Krigsvetenskapsakademiens (KKrVA) politiska slagsida

Denna institution som grundades redan 1796 av en friherre har ordet ”vetenskap” i sitt namn. Det förpliktigar. Det är nog många som inte känner till KKrVA så noga, men dess ledamöter deltar ofta som talare på den årliga försvarspolitiska konferensen, Folk och Försvar. Den verkar genom sina ledamöter.

När det gäller den snävare betydelsen av krigsvetenskap är kunskapsnivån imponerande, ungefär hälften av medlemmarna är fd höga officerare. KKrVA sysslar dock även med säkerhetspolitik och då kan man fråga sig om de har de bästa experterna i sina led och hur det är ställt med objektiviteten.

Patrik Oksanen Fri värld

Nyligen invaldes Patrik Oksanen som är ”senior fellow” vid näringslivsfinansierade Frivärld. En lobbyorganisation för Nato. Oksanen har gjort sig känd som en antirysk propagandist som jagar spöken. Om han kan något om säkerhetspolitik utöver att han har åsikter om rysk påverkan inte klarlagt. Han kan en del historia som han nyttjar kreativt för att ge stöd åt sin världsbild.

Samtidigt invaldes Ann-Sofie Dahl. En mer ensidig företrädare för Nato i de nordiska länderna får man leta efter länge innan man får napp.


Detta val av nya medlemmar skulle kanske kunna motiveras om det redan är för många som företräder alliansfrihet som är basen för Sveriges officiella säkerhetspolitik. Det är dock rätt uppenbart att det är motsatt obalans som råder.

Av KKrVA:s medlemsförteckning framgår att det är ett fåtal som varken är listade som fd officerare, akademiker, statstjänstemän eller företagsledare (vilken inriktning dessa företag har kan man ju ana).

Det finns en liten grupp 7 st som är att betrakta som debattörer med inriktning på försvars- och säkerhetspolitik. Det är den gruppen Oksanen kommer att fylla på. Här finns de listade i bokstavsordning:

Claes Arvidsson, ledarskribent på SvD. En ensidig tyckare som har en slagsida till fördel för USA och Nato.

Johanne Hildebrandt, journalist som skrivit lyriskt om USA:s bombflyg i Afghanistan.

Mikael Holmström, skribent om säkerhetsfrågor på DN tidigare SvD som gjort bort sig rejält genom att komma med påståenden som kunnat avfärdas väldigt lätt. Han intar ofta en klart antirysk hållning och har satsat mycket på ubåtsfrågan som på senare år sjunkit som en sten.

Hans Lindblad, fd riksdagsledamot (FP) som skrivit om bristande effektivitet i försvaret under framförallt det kalla kriget.

Annika Nordgren Christensen, fd riksdagsledamot (MP) som numera är en debattör i försvarsfrågor. Hon har argumenterat för internationellt samarbete, internationella insatser och mer pengar till försvaret, men är inte särskilt tydlig när det gäller medlemskap i Nato

Olof Santesson, tidigare anställd vid DN (i 42 år) bl.a. som utrikespolitisk ledarskribent. Han har publicerat några arbeten med KKrVA eller Försvarsmakten som utgivare.

Anna Wieslander, chef för Atlantic Councils kontor för Norra Europa. Atlantic Council med huvudkontor i Washington DC är världens ledande lobbyorganisation för Nato som tar ställning för USA:s utrikespolitik. Wieslander har tidigare jobbat på bl.a. Försvarsdepartementet och Utrikespolitiska institutet.

Alla utom två av dessa sju har valts in i KKrVA under perioden 2007-2019. I KKrVA som helhet har medlemmarna valts in betydligt tidigare. Det verkar handla om en nysatsning.

I den avdelning som sysslar med säkerhetspolitik, där dessa sju medlemmar ingår, finns dessutom några som jobbar på FOI – myndigheten som tar fram rapporter som ligger i linje med vad Peter Hultqvist vill läsa.

Ordförande i den avdelningen är för övrigt fd ordföranden i Natolobbygruppen Svenska Atlantkommittén, Michael Sahlin. Man skulle kunna tro att ställningstagande för medlemskap i eller intimt samarbete med Nato är ett kriterium för att få vara med i den här avdelningen. Men så är det naturligtvis inte, där finns även en fd officer som tydligt står upp för alliansfriheten (wow).

Allmänt är det uppenbart få medlemmar i KKrVA som tydligt tagit ställning mot medlemskap i Nato. Jag känner till 4, men det är nog några till, av 395 (listan inkluderar inte de nyinvalda). De senaste tillskotten medverkar inte till att mildra den påtagliga obalansen.


Nägra andra relevanta artiklar.

Oksanen och Sundbom svarar för: Desinformation i skuggan av coronakrisen.
Mäktigaste Nato-siten Atlantic Council uppmärksammar mig och min blogg. Smickrande?
Margot Wallström oroar: Ger Sveriges regering bort vår säkerhet till Atlantic Council?
Varför får Norges statsminister Erna Solberg pris av Nato-anknutna Atlantic Council?
Svenska svar till Integrity Initiative och Atlantic Council (Swedish responses to Integrity Initiative and Atlantic Council)
Patrik Oksanen vågade inte debattera med mig, och sätter yttrandefriheten åt sidan
Cyberstölden, förtalskampanjen och Oksanen som tappar fattningen.

Föregående artikelHar Kinas och andra länders ägande av svenska företag någon politisk betydelse?
Nästa artikelDet stora spelet. Om utsikterna till fred i Mellanöstern

3 KOMMENTARER

  1. Charles de Gaulle sade till förbundskansler Konrad Adenauer 1958 att ”Vi måste frigöra Europa från USA:s inflytande”. Adenauer var med på att förstärka det fransk-tyska samarbetet, men redan gammal åsidosattes han av det egna partiets atlanticister. Han motarbetades givetvis även av USA självt och av det spirande Bryssels Jean Monnet. Adenauer var därtill inte antiamerikansk på något vis.

    Men de efterföljande förbundskanslerna liksom senare de franska presidenterna slog in på motsatt väg och ökade beroendet successivt. Europa har inte gjort sig beroende av USA enbart vad gäller försvaret utan kanske värst men osynligast inom den kulturella sfären. Efter en kort kulturell renässans efter kriget har Europa dragits ned i Hollywoodträsket vars produkter man både marknadsför och efterapar. Hollywoods ytliga och antihumanistiska syn på världen har ätit sig in i européernas sinnen på ett sätt som de inte är medvetna om.

    Vilket även förklarar varför de ovan nämnda har börjat jobba för Europas egentliga fiende. Och värst är underdånigheten i de länder som har amerikansk trupp på sin mark och agerar som bas för de nya interventionskrigen i Mellanöstern och Afrika, dvs. Tyskland och Italien. Ja, och Storbritannien skall vi inte ens tala om. Och de skällande byrackorna i Östeuropa är ett kapitel för sig.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here