Kurderna i Syrien klämda mellan landets regering och angriparen USA?

Detta är ett utdrag ur en lång artikel  31/12 2019 med titeln ”Syrien, Washington och kurderna” av Syrienexperten och universitetslektorn Tim Anderson. Den har vänligen översatts av en läsare i trakten av Göteborgstrakten. Jag väljer att återge hans mycket informativa och intressanta text om kurderna från artikeln.

Sedan artikeln skrevs har kurdiska SDF:s samarbete med angriparen USA blivit tydligare. Detta rapporterades i New Eastern Outlook 3 augusti. ”USA: s senaste operationer i Syrien har fokuserat på att stimulera kurdisk separatism med pengar från den olagliga syriska oljehandeln från råolja som utvunnits öster om Eufrat. Sedan maj har USA påskyndat överföringen av militär personal och vapen till regionen under kontroll av Democratic Union Party (PYD), en syrisk gren av Kurdistan Workers Party (PKK), och har intensifierat sitt arbete att skapa infrastruktur för en kurdisk stat, vars administrativa centrum som valts av kurderna är staden Tabqa under kurdisk kontroll, 40 km väster om Raqqa.” USA angriper i nordöstra Syrien och stjäl landets olja. Vad skriver media?

I senare delen av augusti skrev jag ”“Det har gått några dagar sedan den första informationen kom om att det kurdledda styret i nordöstra Syrien (av kurderna ofta benämnt Rojava) slutit ett oljeavtal med USA-bolaget Delta Crescent Energy. SDF i Syrien säljer syrisk olja till oljebolag i USA.
Att det ingåtts ett sådant skamavtal har bekräftats av såväl USA:s utrikesminister Mike Pompeo som den kurdiska administrationens USA-representant Sinem Muhammed.

Oljeavtalet är inte förvånande, om än tragiskt.

Den kurdiska administrationen i nordost, dominerad av partiet YPG och de väpnade SDF-styrkorna, har sedan flera år alltmer försatt sig i en beroendeställning till USA. Det är USA som levererar vapen till SDF, och det är USA som med sin illegala truppnärvaro (ockupation) i nordöstra Syrien står som garant för utbrytarområdets ”självständighet”.”

Se under ”Relaterat”. Jag har lagt till en bedömning av kurderna från en intervju med Syriens president al-Assad 5/3 2010.

Kurderna i Syrien klämda mellan landets regering och angriparen USA?

Med ISIS´ och Nusras nederlag, blottställandet av de Vita Hjälmarna och de olika kemiska vapenpropaganda-tricken, och med Rojava-kollapsen, håller Washington snabbt på att förlora greppet om Syrien. Syrien håller på att segra, men stormakten har ännu inte gett upp. Den vet att den kommer att förlora, men verkar fortfarande för att förlänga slutspelet och straffa det syriska folket.

Vi sitter på en gemensam militärledningscentral i Arima (norra Syrien, strax väster om Manbij) med tre överstar från Syrian Arab Army (SAA) och två uniformerade kurdiska SDF- ”kovals” (kamrater). Det finns ryssar här också, men de deltar inte i i vårt samtal. man kan märka vissa spänningar i det vänliga småpratet när vi väntar på tillstånd att resa vidare till Manbij och Ayn al Arab (Kobane).

Vid måltiden, bekräftar både SAA-officerarna och SDF-kamraterna, att de strider och dör tillsammans mot en invaderande turkisk armé och dess proxy-miliser. Frontlinjen befinner sig bara några kilometer därifrån.

När jag frågar vad det är för skillnad mellan DAESH, Nusra och ”Free Army”, svarar de alla hånfullt.  ”Det är ingen skillnad, det handlar om pengar, de stridande rör sig fram och tillbaka beroende på var de får bäst betalt.” ”Är det någon skillnad mellan grupperna när det gäller antalet utlänningar?” Jag föreslår: ”Ingen skillnad”, och de bekräftar det. SDF-kamraten B visar mig en ny video om ”Free Army- krigare” vid Tal Abiad, i nordost, som protesterar mot förhållandena och kräver att få återvända till HTS / Nusra kontrollerade Idlib.

Men vi vet alla att de strider av olika anledningar. SAA- officerarna slåss för ett befriat och enat Syrien, medan SDF-kamraterna fortfarande drömmer om ett oberoende ”Kurdistan”, som skär ut delar av det nuvarande Turkiet, Syrien och Irak.

Separatistiska kurder samarbetade med amerikanska ockupationsstyrkor i sin strävan efter att förverkliga deras ”Rojava”– dröm (västra Kurdistan), även om Washington aldrig riktigt stödde projektet. Många syrier ser dem som förrädare. Men SAA är tålmodig, den hanterar en fiende i taget, och för närvarande är fienden Erdogan i norra Syrien.

”Rojava”-drömmen är i själva verket död. Som både Afrin (i mars 2018) och Manbij (i oktober 2019) visade kan ingen kurdisk milis försvara sig mot Ankara, som med rätta ser varje ”Rojava”-stat som en språngbräda för det större bytet, en stor del av Turkiet. De amerikanska ockupationsstyrkornas skydd skulle inte vara för evigt. Dessutom kan inga kurdiska grupper göra speciella historiska anspråk på några delar av norra Syrien. Många andra folk bor där. I stora delar av norra Syrien är kurder en liten minoritet.

Trots dessa spänningar dröjer sig en nära, till och med tillgiven, stämning kvar i rummet. SAA-överstarna är alla äldre , i 40- och 50-års åldern, medan SDF-kamraterna är yngre män, runt 30 år gamla. Överste H bjuder kamrat A på mer kaffe, medan kamrat B berättar om kurdiska erövringar. ”Vi förlorade 850 martyrer när vi befriade Manbij”, säger han, och ”2.000 i Kobane”. Och hur är det med alla dem i era fängelser? frågar en av överstarna. ”De är i omskolningsläger”, svarar kamrat B. .

Vad kamrat B inte säger om ”befrielsen” av Manbij är att (1) slaget år 2016 var en effektiv överföring av staden från en amerikansk proxy (ISIS / DAESH) till en annan (SDF), och (2) det fanns mycket få kurder i den till största delen arabiska staden. Efter de stora striderna flydde många från de omgivande områdena till staden, och fyllde på dess befolkning. En färsk uppskattning anger dess befolkning till 700 000, varav 80% är araber. (Najjar 2019). Resten består av andra icke-arabiska minoriteter, inklusive assyrier, circassier och armenier. Det finns ingen reell social bas för en separatistisk kurdregim i Manbij.

Men trots att de amerikanska ockupationsstyrkorna lämnat denna del av norra Syrien, och fastän det är den syriska och ryska närvaron som begränsar de turkiska ambitionerna, har SDF tillåtits behålla sin tidigare administration av både staden och regionen.

****************

Anspråken på ett kurdiskt hemland i Syrien är ingen inhemsk rörelse, som hävdar att kurder måste få återvända till sina förfäders marker. Inte heller är debatten om kurder som historiska migranter (i Yildiz 2005) eller långvarit bosatta invånare (Hennerbichler 2012: 77-78) lösningen på frågan. Då det kurdiska språket är av iranskt ursprung, och dess långa historia går genom Mesopotamien (Irak) och det ottomanska riket, är kurder säkert en del av den infödda syriska befolkningen.

Men med sina 1,5 miljoner kurder är Syrien värd för den minsta gruppen i regionen, det finns cirka 20 miljoner i Turkiet (Gürbüz 2016: 31) och ytterligare 6-8 miljoner vardera i Iran och Irak.

Idén om en ”Rojava” stat i Syrien har problematiserats på tre sätt. För det första är de kurdiska grupperna i norra och nordöstra Syrien bara en av flera grupper (bland assyrier, circassier, armenier och araber), och i vissa områden små minoriteter. För det andra har den kurdiska separatiströrelsen i Syrien i huvudsak begränsats av den turkiska politiken och migrationen från Turkiet. ”Rojava” sågs som en språngbräda för ett större ”Kurdistan”-projekt som drevs från norr. För det tredje väckte ingripanden från imperialistmakten separatisternas förväntningar och har skadat de kurdiska förbindelserna med andra syriska grupper.

Med ett längre perspektiv på Syriens historia, som en traditionell reträttplats för minoriteter, så har det funnits många kurder, inklusive kända personligheter, som inte sålt sig åt separatistdrömmen. Två av dem är begravda inne på Ummayadmoskéns område i Damaskus: 1100-talets härskare Sala’addin och koranforskaren SheikhMohammad al Bouti (som mördades av Jabhat al Nusra 2013). Många syrier av kurdiskt ursprung tog till sig idén om en bredare identitet. Före konflikten 2011 i Tejel (2009: 39-46) klassificerades den syrisk- kurdiska identiteten som bestående av arabisk-nationalistisk, kommunistisk och kurdisk-nationalistisk, med de syriska kurdledarna Husni Za’im och Adib al-Shishakli som förespråkade ett icke-sekteristiskt ”Greater Syria”.

Det turkiska kurdinflytandet startade i början av 1900-talet, eftersom den kurdiska kulturen förtrycktes av den post-ottomanska turkiska staten. Turkiska kurder tog först sin tillflykt till Syrien, bland annat till Damaskus, efter deras misslyckade uppror 1925. Själva idén om ett syriskt kurdiskt parti kom först 1956 från den turkiska flyktingen Osman Sabri; och en annan turkisk flykting Nûredîn Zaza, blev ordförande för det partiet (al Kati 2019: 45, 47).

Det förekom flera splittringar under de följande åren. Democratic Union Party (PYD) framträdde på 1980-talet som en gren av Kurdistan Workers Party (PKK), de var lojala mot deras ledare Abdallah Öcalan, som 1996 tillstod att ”de flesta kurder i Syrien var flyktingar och migranter från Turkiet och de skulle ha nytta av att återvända dit” (i Allsop 2014: 231). Många av påståendena om ”statslösa” kurder i Syrien måste läsas mot bakgrund av denna turkiska tillströmning. Öcalan försvann dock 1998, som en del av Syriens Adana-avtal med Turkiet (al Kati 2019: 49-52).(Öcalan sitter fängslad sedan 1999 på fängelseön Imrali i Marmarasjön i Turkiet. Öa)

Stormakterna, medvetna om separatistiska kurders potentiellt splittrande roll, har använt dem i årtionden för att splittra och försvaga arabiska regeringar. USA:s regionala allierade Israel och Iran (före 1979) deltog, med shahen som 1962 beordrar sin hemliga, polis SAVAK, att hjälpa till att finansiera det kurdiska upproret i norra Irak, för att undergräva Bagdad. Israelerna anslöt sig två år senare. CIA erbjöd ytterligare hjälp till de Barzani-ledda kurderna 1972. Det gjorde att Irak inte kunde ansluta sig till det arabiska motståndet mot Israels expansion 1967 och 1973 eftersom en stor del av dess militär hade satts in i norra Irak (Gibson 2019).

Det USA-ledda kriget mot Syrien 2011 erbjöd nya möjligheter för separatisterna. Peoples Protection Units (YPG) aktiverades på nytt 2012, först med stöd från Damaskus så att syrier i norr kunde bekämpa ISIS. USA:s ockupation av delar av norra och östra Syrien i slutet av 2015 ledde dock till att många YPG-enheter omorganiserade sig till de USA-stödda ”Syriska demokratiska styrkorna” (SDF) (Martin 2018: 96). Dessa kallades ibland för en ”Rojava”-styrka, medan den kurdiska komponenten vid andra tillfällen tonades ned.

Enligt en amerikansk militärrapport 2017 bestod SDF i Manbij bara av 40% kurder (Townsend i Humud, Blanchard och Nikitin 2017: 12), rapporten behandlade den pinsamma verkligheten att Manbij hade en mycket liten kurdisk befolkning. I slutet av 2016 gav översten John Dorrian, USA, en större generell uppskattning av antalet kurder, den menade att SDF ”består av cirka 45.000 stridande, fler än 13.000 av dem är arabiska” (USDOD 2016). Många av de senare kom från delarna av den tidigare amerikansk proxymilisen i Syrien.

Den syriska översten Malek från Aleppo berättade för mig att huvuddelen av SDF-medlemmarna alltid varit kurdiska, bland dem många från Irak och Turkiet. Storleken på kontingenterna med icke-kurder och utlänningar varierade, beroende på hur mycket pengar som erbjöds. En rapport från Londonbaserade International Centre for the Study of Radicalisation and Political Violence (ICSR) erkände att både YPG och SDF markstyrkor förblev till stor del bemannade av turkiska PKK (Holland-McCowan 2017: 10).

Misslyckandet med separatisternas folkomröstningen i Irak i september 2017 var ett allvarligt bakslag mot det regionala projektet. KDP och PUK lade åt sidan sin rivalitet för att hålla en folkomröstning om självständighet (efter att redan ha drivit på och fått federal status) trots att den inte godkändes av Bagdad.

Förslaget sades ha fått 92%:s godkännande, men det avvisades omedelbart av den irakiska regeringen och armén, som drev ut peshmerga styrkorna ur Kirkuk på bara några timmar (Gabreldar 2018; ICG 2019). För första gången på årtionden tog den irakiska armén kontroll över NE-regionen. Bagdad visade en politisk vilja som hade saknats i många år.

I Syrien gjorde amerikanska styrkor ingenting för att stoppa YPG:s etniska rensning av icke-kurder i områden som de gjorde anspråk på. I oktober 2015 anklagade Amnesty International YPG (strax innan USA döpte om dem till ”syriska demokratiska styrkorna”) för att med våld vräka araber och turkmener från områden som de tog efter att ha fördrivit ISIS.

Amnesty framlade bevis för att visa fall av tvångsförflyttning, och demolering och konfiskering av civil egendom, något som innebar krigsförbrytelser (AI 2015). Liknande anklagelser hade kommit från turkiska regeringskällor (Pamuk och Bektas 2015) men också från flyktingar som sade att ”YPG-krigare vräkte araber och turkmener från sina hem och brände deras personliga dokument” (Sehmer 2015; Al Masri 2015).

Emellertid fortsatte, en FN-kommission, med USA-diplomaten Karen KoningAbuZayd som ordförande, med sina ansträngningar att lägga den största skulden för övergreppen på syriska regeringsstyrkor, efter att de amerikanska styrkorna blivit direkta beskyddare av SDF i slutet av 2015. Kommissionen anklagade YPG/SDF för att tvångsförflytta samhällen ”[men endast] för att rensa områden som minerats av ISIL”, och för tvångsrekrytering, men ”fann inga bevis för att styrka påståenden om att YPG- eller SDF-styrkor någonsin riktade in sig på arabiska samhällen på grundval av etnicitet, och inte heller att YPG-kantonala myndigheter systematiskt försökte ändra den demografiska sammansättningen av territorier” (IICISAR 2017: 111 och 93).

Under 2018 kom det emellertid löpande rapporter om etnisk rensning av assyriska kristna i USA-SDF-områden i NE Syrien. Unga män i Qamishli-området rapporterades ha gripits och tvångsrekryterats till kurdisk milis, samma milis rapporterades också för egendomsstöld (Abed 2018). Under 2019 rapporterades att SDF hade stängt mer än 2 000 arabiska skolor i Hasaka-regionen (Syrien Times 2019) och att ha skjutit, dödat, sårat och fängslat fördrivna personer som försökte fly från flyktinglägret al-Hawl i sydöstra Hasaka (FNA 2019). Trots det dämpade Amnesty International och västs medier sin tidigare kritik när de amerikanska styrkorna hade format och antagit det kurdiskledda ”SDF”.

Washington hade sett positivt på ISIS plan 2012 på ett ”salafistiskt furstendöme”, för att det skulle försvaga Damaskus (DIA 2012). I september 2016 användes USA:s flygvapen för att attackera och döda mer än 120 syriska soldater vid Mount Tharda bakom Deir Ezzor-flygplatsen, för att hjälpa terroristgruppens (misslyckade) försök att ta över och hota staden (Anderson 2017). Men när Ryssland, Syrien och Irak började tillintetgöra dessa saudiska kloner räddade USA:s styrkor helt enkelt sina bästa befälhavare och ersatte ISIS med ett kurdiskt lett ”SDF” (Anderson 2019: Kapitel 5 och 7), återigen för att underminera och försvaga Damaskus.

Men amerikanska ockupationsstyrkor stannade inte kvar för att sponsra det olycksaliga Rojava-projektet. I oktober 2019 gav president Trump order om ett partiellt tillbakadragande från norra Syrien. Den tidigare amerikanska diplomaten Robert Ford hade 2017 varnat för att USA skulle överge SDF (O’Connor 2017).

Så, fråntagen USA: s militära skydd och deras främsta källa till vapen och finansiering, var SDF tvungen att snabbt sätta ihop en ny allians med Damaskus och Ryssland, för att förhindra att Erdogans styrkor skulle utplåna dem. Den turkiske ledaren såg den Öcalan-ledda YPG/SDF som en språngbräda för sitt större projekt i Turkiet (Demircan 2019).

Liberaler i väst anklagade USA för att ”förråda” sina kurdiska allierade; men de satte för stor tilltro till romantiska myter. Till exempel menade Ünver (2016) att separatistiska kurder hade spontana möjligheter i Syriens ”inbördeskrig” i en ”tid av skiftande gränser”, som om inte stormakten återigen använde det ”kurdiska kortet” för att dela och försvaga både Irak och Syrien. Schmidinger (2018: 13, 16-17) försökte vinkla Syriens historiska mångfald till ett argument för den sekteristiska splittringen ”Rojava” – i stället för en inkluderande enhetsstat.

Men, som har sagts många gånger tidigare, imperialistmakter har aldrig några verkliga allierade, bara verkliga intressen. Den libanesiska motståndsledaren Hassan Nasrallah sade till kurdiska separatister i februari 2018: ”I slutändan kommer de att arbeta med sina intressen som mål, de kommer att överge er och de kommer att sälja er på en slavmarknad.”

Samtidigt, framhärdar Erdogan, med Washingtons välsignelse, med sin plan på att kontrollera stora delar av norra Syrien, för att placera många av Turkiets flyktingar under en sorts Muslimska brödraskapets regim, som kontrolleras av sekteristisk islamistisk milis. Den pensionerade syriska generalmajoren Mohammad Abbas Mohammad berättade för mig att Turkiets ledare inte har gett upp sin ambition att bli en slags modern ”kalif” för muslimska nationer, och arbetar för att indoktrinera syriska sinnen med sina ständiga islamistiska slagord.

****************

Det återstår att se hur mycket kurdiskt självstyre som kommer att finnas kvar, när den slutliga politiska lösningen genomförs. Federationen är inte en del av diskussionen, det är tydligt att Damaskus ser ett deltagande som något som skulle slita sönder och försvaga landet. Medan SAA och SDF tillsammans bekämpar Erdogans gäng har Damaskus uppmanat arabiska ledare i norr och nordost, som hade samarbetat med den amerikanska ockupationsstyrkan och SDF, att återvända till den syriska arabiska armén.

På andra sidan motsätter sig SDF:s general Mazloum Abdi införlivandet av SDF i SAA (Van Wilgenburg 2019) och vill behålla så mycket lokal förvaltning som möjligt (Syrian Observer 2019). Den fortsatta amerikanska närvaron och sponsringen av SDF-enheter i Hasaka, Qamishli och Deir Ezzor (Ahval 2019), tjänar till att upprätthålla illusionerna självstyre.

I ryska medier råder det en viss pessimism om en försoning mellan SDF och Damaskus. En observatör antyder att ”Ryssland kommer så småningom att tvinga de flesta (om inte alla) av Turkiets styrkor att lämna Syrien … [men Damaskus] och de syriska kurderna har motsatta politiska och militära mål som inte lätt kommer att förenas” (Stein 2019).

Emellertid har Damaskus några andra kort på handen. YPG/PKK/SDF ökade sitt inflytande genom USA:s stöd, och eftersom det minskar kommer andra röster i norr, inklusive kurdiska röster, sannolikt att återuppstå, särskilt genom den konstitutionella processen i Genève. Generalmajor Abbas påpekar att det nu finns dussintals kurdiska partier i nordost (Syrien Times 2018). Med tanke på det USA-beroende SDF:s omedgörlighet sägs Ryssland rekrytera syriska kurd-ungdomar till en rivaliserande grupp (Duvar 2019), som sannolikt kommer att införlivas i SAA.

Enligt min åsikt kommer det sannolikt att ske en viss anpassning till kurdisk-nationalistiska krav på kulturell och lokal förvaltningsnivå, men tillsammans med ansträngningar för att se till att detta inte ger kurderna privilegier i förhållande till andra syriska grupper. Detta borde betonas i den ändrade konstitutionen. Den gamla världsordningen håller på att dö och den nya håller alltjämt på att födas. I denna övergångsvärld framhärdar Washington med sitt förlorande krig, för att splittra och straffa det syriska folket.

Ur intervju med Syriens president Assad 5/3 2020:

Fråga 20 om kurderna:  Om vi tar hänsyn till vad som händer i Idlib och att Turkiet är en av de största motståndarna mot kurderna, frestar idén att nå en försoning med kurderna dig? Ni kan välja att inte svara på den här frågan om du vill.

President Assad: Tvärtom, detta är en logisk fråga. Dessa kurdiska grupper som påstår sig vara emot den turkiska ockupationen och utfärda uttalanden om att de kommer att slåss, avfyrade inte en enda kula när turkarna invaderade. Varför? Eftersom amerikanerna identifierade vilket område turkarna skulle komma in i och gränserna som de borde nå, liksom områdena som dessa grupper skulle lämna. Så, håller vi med om uttalanden eller om handlingar?

Vi går efter handlingar. I sina uttalanden har kurderna sagt att de är emot turkarna, men de gör ingenting emot dem alls. De är neutrala. De rör sig på samma linje som amerikanerna och turkarna. Endast den syriska regeringen och andra delar av det syriska samhället kämpar mot turkarna och förlorar martyrer varje dag. Om de skulle säga ”vi kommer att vara mer er mot turkarna”, skulle mitt svar vara, vi är redo, skicka edra kämpar så att vi tillsammans kan försvara vårt land.

Relaterat.
USA vill skapa en kvasi-stat för att ta hand om oljan i Syrien tillsammans med kurderna.
Vad tycker egentligen president Assad i Syrien om överenskommelsen i Moskva, om kurderna och framtiden?