Läs Stefan Lindgrens bok ”Vitare kan tvätten inte bli. EU:s historieskrivning om andra världskriget.”

Det är delvis 1945 års förlorande krafter som numera ägnar sig åt att revidera kriget mot fascismen i Europa 1936-1945: de katolska konservativa i både Öst- och Centraleuropa, de i västra Europa som liksom var före detta medlöpare och hamnade från 1946 i nya partier med fina namn som ”Kristdemokrater”; Adenauer i Västtyskland på din tid var en verklig antinazist, men i stort sett alla hans medarbetare hade haft såväl NSDAP-partibok och SS-uniform. Vi får anta att Europaparlamentet också liksom glömt att berätta att de goda Italien och Tyskland 1936-1939 bombade sönder den spanska demokratin i det blodigaste inbördeskriget i Europa under 1900-talet.

Läser och följer man media i låt säga dagens konservativa diktaturer i Europa som Polen och Ungern, liksom i Baltikum, så står liksom alla de politiska strömningarna bakom friskrivning av de mörka politiska sidorna: massmördare som Rigas slaktare Herbert Cukurs (som flydde likt många av hans typ till kära fascistiska paradis i Sydamerika och blev dödsdömda efter kriget som krigsförbrytare och arkebuserad där in absentio av antingen KGB som i Stepan Banderas fall i München eller som Cukurs i Brasilien av Mossad) är ännu hjältar (ännu). Historien är ännu mycket levande och högernkonservatisnens revanschism öster om Berlin och i gamla västliga fasciststater är mycket påtagligt vid liv och frodas därutöver. Det är dagens bittra sanning. I Polen har snart alla monument till minne av krigsmotsåndare och partisaner, liksom hela gravvårdar rivits i dagsljus. I Ukraina är det påbörjat, där man till och med reser monument och döper om avenyer och platser efter dömda massmördare och ger ut dem på frimärke. I det fri demokratiska väst och inom Nato är det på detta tema tyst som på en kyrkogård. Sanningen är död.

Ni som har läst boken. Finns också denna intressanta historia med i den? https://artiklar.pennanochsvardet.se/i1gisjvt-stalin-hjalpte-hitler-att-invadera-norge?fbclid=IwAR1UDfCtvlfwpgUO5rrbcxqchODzy8FxoLad4Mi474G7Fk4dKWedw_PDFpU

Boken är i allt väsentligt bra dock med några enstaka tveksamheter och flera rena faktafel, men helt klart det bästa som finns i ämnet nu på svenska. Jag fokuserar främst på Sovjetunionen eftersom det är vad jag kan bäst.

Kapitlet om när andra världskriget började har jag inga större invändningar mot. Det innehåller en bra beskrivning av appeasementpolitiken.

Kapitlet om München-uppgörelsen är det bästa i hela boken. Det är en mycket god beskrivning av förhandlingarna som ledde fram till uppgörelsen. Chamberlains uttryck ”fred i vår tid” leder tankarna till det som skrevs på baksidan av den kinesiske historikern Li Shih-suos bok om München-överenskommelsen, nämligen att Chamberlains uttryck kan beskrivas som den hängdes önskan om ett längre rep.

Kapitlet ”Pakten som inte blev av” har en bra redogörelse för de tysk-polska relationerna och även av förhandlingarna mellan Sovjet och västmakterna. Bra också om baltstaternas knytning till Tyskland. Det finns dock en del tveksamheter. Det gäller dels den påstått polska planen ”Väst” mot Tyskland med datum 22 mars 1938. Här vore det önskvärt med en exakt källhänvisning. Det här går stick i stäv med den pro-tyska politik som fördes av den polska regimens starke man, utrikesministern Jozef Beck. Detsamma gäller också påståendet om att Polen skulle ha förhört sig om sovjetiskt stöd i april 1939. Önskvärt också med en källhänvisning till planerna på ett besök i London av Göring den 21 augusti 1939.

Det kapitel jag har mest invändningar mot är ”Inte Berlin, inte London”. Kapitlet innehåller till att börja med ett antal faktafel.

David Kandelaki som förde förhandlingarna på sovjetisk sida i Berlin om de ekonomiska avtalen i mitten av 1930-talet ställdes inte inför rätta och avrättades i samband med Bucharin-processen i mars 1938. Kandelaki var inte på något vis inblandad i den processen och hans namn nämndes överhuvudtaget inte under rättegången. Han avrättades den 29 juli 1938 – fyra och en halv månad efter avslutandet av Bucharin-processen. Ett annat fel är påståendet att Molotov skulle ha varit både regeringschef och utrikesminister fram till 1949. Det är sant gällande utrikesministerposten. Men posten som regeringschef tog Stalin över i maj 1941. Ett annat faktafel är påståendet att Geoff Roberts är irländare. Han är engelsman. Däremot är han verksam vid universitetet i Cork, som är Irlands näst största stad.
Att Stalin med sitt tal den 10 mars 1939 skulle ha signalerat till tyskarna om möjligheten till en kursändring i den sovjetiska politiken anser jag inte har mycket stöd i fakta. Här delar jag helt den diskussion i ämnet som Geoff Roberts för i sin bok ”The Soviet Union and the Origins of the Second World War”. Det är för det första meningslöst att signalera till motparten om det inte sedan undersöks hur det mottagits av samma motpart. Det fanns inte vare sig före eller efter Stalins tal några sovjetiska propåer till tyskarna. Jämför detta med hur man gjorde den 13 juni 1941 i samband med Tass-dementin om försämrade tysk-sovjetiska relationer. Där gjorde man en förfrågan till tyskarna innan krigsutbrottet hur de uppfattat dementin. I mars 1939 var dessutom de tysk-sovjetiska relationerna på en ytterst låg nivå. Slutligen så kan konstateras om Stalin i sitt tal ville signalera beredvillighet att komma överens med tyskarna så var det något som helt missades av de utländska diplomaterna i Moskva. T.ex. så menade den brittiske Moskva-ambassadören Seeds i sin rapport till London att Stalins tal inte innehöll något nytt eller överraskande.

Det är också fel att påstå att man från sovjetisk sida rörde sig målmedvetet mot en överenskommelse med tyskarna. Det var tyskarna som alltsedan mars 1939 pressade på om en överenskommelse medan man från sovjetisk sida var kallsinnigt inställda. Det sovjetiska beteendet fick till följd att Hitler i slutet av juni 1939 beordrade ett stopp i de tyska förhandlingstrevarna. Det var först i slutet av juli 1939 som man från sovjetisk sida ens något så när seriöst började besvara de tyska framstötarna. Den i boken nämnda rapporten från Schulenburg till Berlin den 4 augusti 1939 är talande. Molotov sa då till Schulenburg att frågan om en fredlig lösning på de tysk-polska problemen i första hand berodde på tyskarna – något som Schulenberg kraftigt protesterade mot, och att, som nämns i boken, Schulenburg i sin rapport till Berlin menade att det var hans uppfattning att sovjetsidan var beslutna att i första hand göra upp med Storbritannien och Frankrike.

Ett annat fel är frågan om Tuchatjevskij. Not 162 innehåller till att börja med ett faktafel. Tuchatjevskij arresterades inte den 10 maj 1937 utan det datumet sparkades han från sin post som biträdande försvarskommissarie och förflyttades till en mindre post i Volga-området. Han arresterades först nästan två veckor senare – den 22 maj 1937. Sedan var det inga spekulationer från tyskarnas sida gällande utrensningarna eftersom man visste att militärgruppen med Tuchatjevskij i spetsen var i tyskarnas sold. Bevisen för Tuchatjevskijs skuld är överväldigande – både sovjetiska och icke-sovjetiska sådana.

Däremot positivt att det i boken avfärdas påståendet att Litvinov skulle ha sparkats för att han var jude och kunde försvåra kontakterna med tyskarna. Det är snarare så att Litvinov fick gå för att han misslyckats i förhandlingarna med västmakterna och visat en viss skepsis, särskilt då gällande Polen (han ska bl.a. ha kallat sin polske kollega Beck för ”nazisthallick”). Västmakterna tog honom helt enkelt inte på allvar. Molotovs tillträde på posten innebar ingen förändring i de sovjetiska ansträngningarna att få till ett avtal med västmakterna. Det ska snarare ses, precis som sägs i boken, som att Stalin ville ha koll på utrikespolitiken.

Ett frågetecken också för påståendet att Ribbentrop i april 1939 skulle ha föreslagit en tysk-polsk allians mot Sovjet. En källhänvisning här vore önskvärd. Det går stick i stäv med de planer som Hitler hade vid den tiden. Slutligen bra att det framkommer att det var tyskarna som ville ha ett hemligt tilläggsprotokoll.

Kapitlet om Curzon-linjen innehåller en utmärkt beskrivning av den totalt verklighetsfrämmande polska politiken. Den i boken flitigt citerade Mike Carley har ytterst träffande beskrivit Polen under andra världskriget som ”Europas lipsill”.

Man kan lägga till ett antal saker gällande krigsutbrottet. Den tysk-sovjetiska ickeangrepps-pakten hindrade inte Sovjetunionen från att erbjuda Polen hjälp, även militär sådan, ända fram till den 5 september 1939. Likaså det faktum att Hitler så sent som den 7 september 1939 höll dörren öppen för en förhandlingslösning som skulle innebära bevarandet av en rumphuggen polsk stat, något i stil med Vichy-Frankrike men det omintetgjordes av den polska regimens flykt.

Värt att nämna att vid ett anglo-franskt toppmöte i den franska staden Abbeville den 12 september 1939 togs beslut om att ingen nämnvärd militär hjälp skulle ges Polen. Två av de franska delegaterna har senare påståtts vara sovjetiska agenter. I så fall torde sovjetregeringen rätt omgående fått nys om det här beslutet och då insett att Polen var förlorat, och att det gällde att agera om man inte ville få tyskarna inpå husknutarna.

Intressant är det här om Hitlers planer för Litauen. Det finns rätt mycket som tyder på att det fanns vissa tyska planer på att i samband med Polen-fälttåget även ta kontroll över Litauen. Ett möte i Danzig mellan Ribbentrop och hans litauiske kollega Urbsys var planerat till den 22 september 1939 men ställdes in i sista stund. Det har också publicerats ett utkast till en tysk-litauisk överenskommelse som skulle ha inneburit stationeringen av tyska trupper i Litauen.

Kapitlet ”Uppmarschen” innehåller några faktafel. Paasikivi var inte president i Finland under vinterkriget. Det var Kallio. Paasikivi blev inte president förrän 1946. Några finsk-sovjetiska förhandlingar ägde heller inte rum 23-25 september 1939 utan de kom igång först i oktober. Ett annat faktafel är påståendet om en brittisk invasion i Irak i april 1940. Den ägde inte rum förrän i maj 1941. Slutligen också Plan Otto som togs fram i juli 1940 och inte i januari samma år.

Annars är kapitlet en bra beskrivning av att Sovjetunionen hade goda skäl att tvivla på Finlands pålitlighet. En sak som sällan nämns är att Göring i februari 1940 uppmanade Finland att godta de sovjetiska fredsvillkoren eftersom man skulle få tillbaka förlorat territorium av Tyskland i det kommande kriget. Det är däremot fel att Tyskland stödde Finland i vinterkriget. Det är snarare så att man från tysk sida förde en sovjetvänlig neutralitet.

Ett stort frågetecken måste man sätta för påståendet att Hitler i maj 1940 planerade lägga under sig baltstaterna. Här vore det på sin plats med en källhänvisning. Det vore högst osannolikt att Hitler med västoffensiven pågående skulle ta risken att utmana ryssarna på det sättet, även om allt är möjligt förstås. Källhänvisning också önskvärd för Eden och den påstådda Krim-konferensen i februari 1941.

Kapitlet ”Två avgörande år” innehåller två faktafel. Det första är att ”Graf Spee” skulle ha sänkts i Stilla havet. Fartyget sänktes av sina egna utanför Montevideo efter en strid med en brittisk flottenhet. Besättningen internerades och fartygschefen tog livet av sig. Det andra är tidpunkten för det brittisk-sovjetiska avtalet 1941. Det ingicks den 12 juli 1941 och inte några månader innan dess. Då hade ju Sovjet ännu inte kommit med i kriget.

Kapitlet är en bra beskrivning av att sovjetsidan knappast hade något val. Värt nämna här är Stalins samtal med Komintern-chefen Dimitrov den 7 september 1939 att man hade föredragit en uppgörelse med västmakterna. Nämnas också att Hitler den 18 oktober 1939 gav order om att infrastrukturen i östra Polen skulle hållas i topptrim för ”kommande uppmarsch”. Det andra tysk-sovjetiska avtalet var alltså inte ens tre veckor gammalt. Hitler var redan i färd med att förbereda ”korståget mot bolsjevismen”.

Sammanfattningsvis en bra och läsvärd bok med några skönhetsfel och felaktigheter, och där det vore önskvärt med fler källhänvisningar. Men helhetsintrycket blir gott.

Mycket läsvärd bok av Stefan Lindgren. I reflexioner kring denna tid blir det ofta slentrianmässigt fokus på München, eller flerdubbelt värre som för EU på M-R -pakten, medan upptakten är mycket längre och startar med Hitlers makttillträde 1933. Versaillesfreden fanns visserligen i bakgrunden som en faktor men S.L. dokumenterar kronologiskt hela perioden med rader av välvalda citat hur västpolitiker mycket väl förstod vad som var å färde och att de gjorde sitt yttersta för att undvika att samtala med Moskva och dåtida Sovjetunionen på ett rationellt sätt. De såg tvärtom Sovjet som det större hotet och Hitler speciellt om denne kunde uppmuntras till att styra österut mer som en lösning än som ett problem.

En intressant parallell kan dras till den flamisk-kanadensiske historikern Jacques Pauwels som har skrivit om Första världskriget som (delvis) ett klasskrig. Stomakterna skulle kapa åt sig fördelar på konkurrenternas bekostnad men samtidigt lära den växande arbetarklassen en läxa att veta sin plats i samhället. Nu kunde Hitler iklä sig den stränge lärarens roll som fråntar arbetarrörelsen dess politiska makt och förpassar folket åter till vapentjänst. Det sovjetiska projektet hade satt folkens fantasi i rörelse på ett sätt som eliten inte kunde tolerera. Lämplig tilläggslektyr i detta sammanhang är den sovjetiske Londonambassadörens Ivan Majskijs nyutkomna dagboksanteckningar i engelsk översättning från denna period, där vi kan ta del av hans goda relationer och den beundran han möter bland arbetarrepresentanter i England. Den belevade Majskij har det betydligt motigare i de fina salongerna och fler vänner börjar samlas kring honom först 1941.

Spanien är den mest talande indikatorn på vägen mot det stora kriget som faktiskt redan hade börjat i Asien med Japans angrepp på Kina och Korea. Den spanska demokratin offrades och ersattes med en militärdiktatur. Tyskland och Italien stod för det direkta stödet och Storbritannien och Frankrike saboterade alla hjälpförsök i bakgrunden. De fyra stora kolonialmakterna gjorde gemensam sak till förmån för diktaturen och Sovjetunionen var den enda makt som var beredd att försvara republiken och sända hjälp som de övriga blockerade.

Men Hitler inte bara beundrade det brittiska imperiet, han var dessutom oberäknelig. Och där slog kalkylerna fel. Både för Polen, Storbritannien och framförallt Frankrike som förnedrades totalt genom den snabba tyska invasionen. Det märkliga för vår tid är att medan Hitler erövrade Ukraina men motades tillbaka, har Angela Merkel gjort samma sak på det ekonomisk-politiska planet, till allas förtjusning, och hennes projekt i samarbete med Washington fortsätter. Och samma politiska kretsar på Balkan som slog samröre med Hitler är närmaste partners med dagens Tyskland. Det finns således mer kontinuitet i historien än man anar.

Sovjetunionen arbetade intensivt för en allians mot Hitler ända från 1934 ända fram till de hektiska veckorna sommaren 1939 när Tjeckoslovakien redan var i Hitlers våld och Hitler hade beslutat att gå in i Polen. Då valde Moskva som defensiv nödåtgärd att åtmistone vinna tid före det väntade angreppet.

En missräkning och ett övergrepp från sovjetisk sida bestod i anfallet mot Finland. Som den finske historikern Heikki Ylikangas väl har argumenterat trodde varken Sovjet eller Finland att ett krig skulle bryta ut, men av olika anledningar. Stalin underskattade de finska politikernas trångsynthet och dessa i sin tur hade genom trettiotalets russofobi målat sig in i ett inrikespolitiskt hörn där inga kompromisser kunde vidtas, ”inte en tum”. Inkompetens brukar bland historiker sällan åberopas som förklaring till politiska beslut. Men varför inte om så är fallet ? Inkompetensen och handlingsförlamningen regerade i Finland. Presidenten som borde ha fungerat som ledare var både handlingsförlamad och åsidosatt. Makten hade kapats av en liberal mediemagnat, Finlands Bonnier, Eljas Erkko som sin snilleblixt genom hösten 1939 vidhöll att ”Stalin bluffar”. Say what ? Bluffar, när Europa och Asien redan stod i brand och Österrike, Tjeckoslovakien och Polen hade raderats ut ? ”Glöm att Ryssland är en stormakt” lydde Erkkos förhandlingsinstruktion, i förhandlingar där han som landets utrikespolitiske makthavare personligen borde ha deltagit, men inte gjorde det och lät förhandlingarna avstanna trots en varning om att militärerna kommer att ta över. Stalin å sin sida trodde att hans anbud var så generöst, med arealväxling 1:2, att det skulle accepteras tillsammans med de eftergifter han gjorde. Försvaret av Leningrad var Stalins huvudbry med inloppet till Finska viken som skulle skyddas samt gränsen från stadens utkant flyttas några mil västerut. Som Ylikangas konkluderat fanns ingen tanke på att erövra Finland.

Du överdriver lite, Anders, då du säger att Bergström har en negativ syn på Sovjetunionen. Han är en inbiten trotskist och lite av en Doktor Jekyll och Mr Hyde. Han är bra så länge han håller sig till sin militärhistoria men då han går utanför den så hamnar han påfallande ofta ute på hal is.

Anders, nu jämför du avsiktligt äpplen med päron för att blanda bort korten.

Den tyska invasionen av Norge och den den sovjetiska invasionen av Nord-Norge är två skilda saker. Artikeln om den tysk/sovjetiska flottbasen är utgiven av Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek som har en stor utgivning av militärhistorisk litteratur och som betraktas som mycket seriösa i sammanhanget. Så jag finner ingen anledning att tvivla på innehållet.

En intressant detalj är att norrmännen var klart nervösa över att sovjettrupperna inte skulle dra sig tillbaka efter den tyska kapitulationen utan bli kvar på norskt territorium. En oro som delades av danskarna när det gällde det sovjetiska uttåget från Bornholm.

De flesta vet inte på långa vägar ens exakt varför SSSR gick i det som före mitten på september 1939 var östligaste smala remsan av Polen mot de vitryska (BSSR) och ukrainska (USSR /på ryska/, URSR på ukrainska) republikerna.

Efter dryga två veckor av totalt nazistiskt krig i Polen under 1-15 september upphörde helt och hållet -och helt enkelt- HELA den polska staten, dess hela administration (alla ledande politiker och militärer flydde hals över huvud antingen till Sovjetunionen och ibland rentav via Sibirien via Nordamerika till London, t.ex. Silorski) och politiska system att existera. Tyskarna kallade det före detta polska området helt enkelt för Generalguvernementet och styrdes av en tysk Gauleiter som en del av tyska riket. De östligaste delarna av den gamla borgerliga diktaturen Polen (som inte alls var en demokrati i mellankrigstiden, vilket många både tror och hävdar, eller bara liksom utelämnar lämpligt nog) ockuperades av Polen efter det polsk-sovjetiska kriget 1920. De västra delarna av Vitryssland och västra Ukraina med Bukovina inkorporerades på nytt med Sovjetunionen efter 21 års polsk ockupation i sista halvan av september 1939(regionen var tömd på all livsviktig samhällspersonal) det var därför inte en krigshandling mot polska staten -som då helt upphört och likväl försvunnit från kartorna. Året efter, 1940, gav en viss Iosif Stalin den förra polska ockuperade staden Wilno tillbaka till litauerna som självklart är den litauiska huvudstaden Vilnius.

Det finns mig veterligen inte en endaste ukrainsk, litauisk eller vitrysk nationalist idag som vill ”ge tillbaka” dessa förutvarande ockuperade områden till den förre polske fienden i god ny demokratisk EU-anda. Det glömmer väldigt passande ALLA västerländska och tidvis också ganska insnöade militärhistoriker bort. Det passar inte in i agendan helt enkelt. Men det var så det politiskt gick till. Polen kompenserades väl av SSSR efter kriget 1945 och fick rika områden och sin längsta kust på århundraden, liksom stora delar av Ostpreussen som efter 800 års historia av kasernkonservatism helt utraderats på några veckor av Arbetarnas och Böndernas Röda Armé (RKKA) vars stridsvagnar mullrade på gatorna ovanför det store militärgeniets Reichskanslei där man och ”geniet i bunkern” förberedde sig med cyankaliumkapslar och laddade pistoler för eget personbruk. Marskalk Stalin, fascismens och konservatismens store besegrare 1945 belönade Polen stort ekonomiskt efter kriget och med stort territorium. Det har självklart också Kaczynski-Dudaregimen i dagens Polen utraderat ur minnet, nämligen att själve Stalin förde landet Polen tillbaka till Europas nationer. Men så var det!

”Exakt hur stor roll Stalin spelade för den tyska invasionen av Norge, går inte att fastställa, men helt klart har hans delaktighet hamnat i skymundan i historieskrivningen.”
Jag tror inte att ”demokratiska” historiker i väst skulle missa tillfället att blåsa upp detta i sina historiska revisioner om det fanns ett litet korn av sanning. Men det går att improvisera… Som t ex ”sanningen” att Stalins fru begick självmord på grund av att han var otrogen mot henne med sin barberare. (hörde detta i faktaserien Historiens onda män)

Iakttagelsen att Finlands politiker kring 1938-1940 skulle varit oskickliga i sina insikter i förhållandet till SSSR kan mycket väl vara mer precisa än vi insett. Finland var den enda staten i kriget som lyckades med det politiska konststycket att kapitulera två gånger under kriget: vår-vintern 1940 och senare 1944-45 som förlorande part mot de samlade allierade med stora skadestånd som följd. Molotov uttryckte ju sig i sin tjocka memoarbok med författaren Feliks Tjujev ”140 möten med Molotov”(Sto sorok besed s Molotovym nedtecknade 1970-1986, Terra förlag 1991) att finnarna var det absolut trögaste och jobbigaste han någonsin jobbat med. Man skall heller inte underskatta de två sovjetiska militära segrarna mot Japan kring Mongoliet och Manchuriet i slutet på 1930-talet: slagen vid Chasansjön och Chalchin-Gol som i varje fall avskräckte japanerna från varje liten krigsyttring mot SSSR under hela kriget; man valde därför den ”södra vägen” mot amerikanerna, vilket säger mycket om japanernas långt mer insiktsfulla kunskap om Sovjetunionen än Finlands. Där var den asiatiska klokheten betydligt bättre än både det fascistiska Tysklands och just Finlands.

Putin kommenterar här hur väst-media försöker skriva om WW2,s historia:

https://www.youtube.com/watch?v=R3KiYfr3dfM&t=297s

Efter kommunismens fall städas den bort. Däremot förblir dess tvångsförflyttningar fakta på marken, hela Polen har flyttats västerut. Berlin brukade ligga mitt i Tyskland, nu ligger staden nära polska gränsen.

Basis Nord var ett verkstadsfartyg, som
tyskarna fick ha på ryskt område, kanske
en gammal valfångare, men för ubåtar,
men avtalet sade upp, vid tyska invasionen av Norge, 1940. Mycket till ”bas” kan det inte ha varit.