Sveriges Radio skriver ”Författaren och debattören Nina Björk blir årets mottagare av svenska Leninpriset. Priset delas ut av hotellägaren och vänstermannen Lasse Diding till en författare eller konstnär som verkar i en samhällskritisk och upprorisk vänstertradition. Och priset har varit kontroversiellt genom åren. Bland andra har författaren Susanna Alakoski avböjt priset tidigare år.
Nina Björk, som fick sitt breda genombrott 1996 med ”Under det rosa täcket” tänker däremot ta emot Lenin-priset. Men hon säger i en kommentar till Hallands Nyheter att det inte var självklart att göra det och att ”Lenin är inte en bra förebild.
Och Lasse Diding själv förstår pristagarens betänksamheter.
– Jag tycker att det är förståeligt eftersom Lenin är en kontroversiell person. Hon kan få betala ett pris för det och bli exkluderad i det offentliga samtalet på olika sätt. Det kan vara de som inte vill att hon skriver i den eller den tidningen där hon skrivit innan, säger han.
Priset delas ut i maj och är på 100 000 kronor.”
Lasse Diding motiverar priset här.
Han var en de första som köpte första boken av ”USA som världspolis” då den kom ut hösten 2013.
Leninpriset 2021 till Nina Björk!
När Sveriges största turistattraktion Gekås i Ullared under 70-talet växte så det knakade och blev kommersialismens Mecka så formade denna halländska metropol också den hjärna som i det långa loppet kanske också blir dess fall. När Nina Björk långt senare publicerade sin skarpaste vidräkning av denna den ohöljda konsumtionens vansinne i form av boken ”Lyckliga i alla sina dagar” år 2012, så hade hon emellertid sen länge lagt Ullared bakom sig.
I lärdomsstaden Lund hade hon då fördjupat sig i kvinnohistoria som det då fortfarande hette och 29 år gammal 1996 publicerat den feministiska klassikern ”Under det rosa täcket” och omedelbart fått den ikonstatus hon sen medvetet distanserat sig från genom att tänka nytt och på tvärs mot vad som sen förväntades av henne och då blev en stötesten för en del av de nya anhängarna.
Som den individualist och frihetsälskande självtänkare hon alltid varit så fördjupade hon sig i liberalismens klassiker vilket 2008 resulterade i avhandlingen med det längtansfullt passande namnet ”Fria själar”, min egen favoritbok och ett pedagogiskt mästerstycke i dekonstruktionen av liberalismens fundament.
Hennes brottning med socialismens historia resulterade sen 2016 i boken ”Drömmen om det röda”, en biografisk skildring av Rosa Luxemburg och en diskussion om en möjlig väg mot socialismen på en frihetligare stig än den Lenin inpräglat i det Sovjetunionen han lagt grunden till efter att först ha störtat det hatade tsarväldet.
I förra årets tankebok ”Om man älskar frihet” går hon i clinch med liberalernas frihetsdrömmar på deras egen hemmaplan och vrider och vänder på varje sten och visar på omöjligheten av drömmarnas förverkligande inom ramen för den kapitalistiska ordningen.
Ninas böcker kommer att läsas och begrundas under lång tid framöver och det är då en välsignelse att alla fortfarande finns tillgängliga i handeln och således möjliga för oss alla att läsa, studera, diskutera och begrunda!
Ett mer självklart val av pristagare är faktiskt svårt att tänka sig! När jag häromkvällen grattade henne i hemmet så hade jag en bukett rosor med mig, men det skulle förstås ha varit anemoner som jag nu sett i spalterna att hon tänker köpa för prispengarna! Att en av hennes böcker med litteraturanalyser fått namnet ”Sireners sång” är förstås också ett momentum för hennes egen framtida gärning och betydelse! Den högtidliga motiveringen finns för övrigt avbildad nedan såsom allra sista bild och varje ord där är djupt känt!
Kul för henne. Undrar vem som kommer tilldelas årets Mengele-orden?
Benjamin Netanyahu självklart, vem annars? Sheldon Adelson gick jo bort nyligen annars skulle han varit en värdig kandidat till Mengele-orden
Om hon accepterar bör hon genast erbjudas Stalin, Hitler, Saddam och Mao-priserna också. Rätt ska vara rätt.
Finns denna typ av priser? Om så, vilket samband har dessa till Lenin ?
Symboliskt – kanske. Alla anses vara diktatorer, men det stämmer inte på Mao. Han skall nog mest ses som en ledare av en mer eller mindre religiös sekt. Mao dikterade aldrig någon till något, men ha drog med sig folk att följa honom, oberoende hur vansinnigt det var. Mao var akademiker och filosof, och många sådana har historiskt utvecklats till religioner, men inte i fallet Mao.
Har aldrig läst Nina Björk, men hon låter klart intressant.
Lenin kan vara ett svårt namn att associeras till, men han var iallafall en som försökte avskaffa tyrranniet i Ryssland. Det gick inte så bra, men avsikten var det nog inget fel på, så varför inte bevärdiga honom med ett pris?
Hon tar emot det. Men hoppas ju alltid att de som anses förtjänta ska visa sig vara det, genom att inte vilja ta emot ett pris i massmördarens namn. Men det gör de aldrig, 100 långsjalar är mer värt än en ryggrad. Tom deckarmurveln, som inte behöver pengarna, tog emot dem.
Lenins telegram.
”Kamrater! Upproret bland de fem kulak-distrikten måste slås ned utan förskoning. Det ligger i revolutionens intresse, då det sista avgörande slaget mot kulakerna pågår överallt. Vi måste statuera ett exempel.
1 Ni skall hänga (och häng dem så att folk ser det) minst hundra beryktade kulaker, rika och blodsugare.
2 Offentliggör deras namn.
3 Konfiskera all deras säd.
4 Avrätta gisslan i enlighet med gårdagens telegram.
Utför detta på sådant sätt att folk i en omkrets av hundratals mil kan se, darra, inse och skandera: låt oss kväva och strypa de blodtörstiga kulakerna.
Telegrafera att ni har mottagit anvisningarna och effektuerat dem.
Hälsningar, Lenin.
P.S. Använd era mest hårdföra män för detta”
En kulak var en bonde med två kor, där de övriga hade en. Eller en bonde som hade en ko där övriga inte hade någon. Kulakerna var den mest produktiva delen av det ryska jordbruket, resultatet av kommunistisk jordbrukspolitik blev hungersnöd. Detta firas med ett årligt pris till en svensk skribent, som vanligtvis inte har vett på att inte ta emot det.
Detta är inte typiskt för Lenins insatser och man undrar över källan.
I ett inlägg 17/4 2013 kritiserar Stefan Lindgren författaren till “Lenin – en biografi” (1999) Rothstein, bl.a för att denne menar att Lenin cyniskt offrade människoliv och demokratiska rättigheter för att nå sina mål. Lindgren påpekar att:
* medan Clemencau (Frankrike), Asquith (Storbritannien), Nikolaj II (Ryssland) och kejsar Wilhelm II (Tyskland) skickade 17 000 000 männiksor i döden i första världskriget förde Lenin snabbt Ryssland ur första världskriget, till priset av en fred som inte var så gynnsam för landet.
* Det fanns inga demokratiska rättigheter i Ryssland före Oktoberrevolutionen, och det blev inga sådana i vår mening med demokratin.
* Däremot fick folket via staten kontroll över produktionsmedlen.
* Vid tiden för Oktoberrevolutionen hade 19 % av svenskarna rösträtt.
* Ryssarna fick semester, åtta timmars arbetsdag och daghem åt alla innan svenskarna fick det.
* Oktoberrevolutionen inspirerade till en revolution i Tyskland som fällde kejsardömet och bidrog till att framtvinga fred och slut på världskriget.
* Interventionen efter Oktoberrevolutionen av Storbritannien, Frankrike m fl. för att “kväva bolsjevismen i sin linda” (W Churchill) krävde 700 000 liv, förutom de 2 300 000 ryssar som dött under första världskriget.
Faktum är att Sovjetunionen snabbt anträdde marschen från fattigt, isolerat land till en stormakt trots allvarliga fel (förtrycket, dödandet av oskyldiga, arbetsläger) och de enorma förlusterna under andra världskriget, (20 miljoner döda) och ett sönderslaget land, till att bli världens andra supermakt. Lenins Sovjetunionen kom att bli en inspiratör och stöttepelare för förtryckta folk runtom i världen. Vad vet Du om Lenin? Kanske mer att lära?
I en intervju i TV-programmet 60 Minutes fick Madeleine Albright följande fråga:
[Intervjuare:] – Vi har hört att en halv miljon barn har dött. Det är alltså mer barn än som dog i Hiroshima. Tycker ni att det är värt priset?
[Albright:] – Jag tycker att det är ett svårt val, men priset … vi tycker att det är värt priset.
Jag tror inte att det finns någon av de som besöker den här bloggen som instämmer i hennes svar.
Nu ställer jag samma fråga till er om alla de framsteg som Anders Romelsjö räknade upp och som enligt uppgift är resultaten av Lenins ledarskap. Tycker ni att dessa var värt priset av alla de döda, fängslade och all de som fick sina liv förstörda, som ett resultat av Lenins och hans medhjälpares ledarskap?
Din svepande retoriska fråga är intetsägande faktiskt:
Professor Lennart Palm skriver ”Man ska nämna Stalins blodiga utrensningar och deportationer samt svältkatastrofen i början av 1930-talet. Men en seriös skildring av Sovjets 1930-tal borde också beakta de stora ekonomiska framstegen till följd av den forcerade industrialiseringen, alfabetiseringen av de illitterata massorna, införandet av ålderspension, fri hälsovård, fri utbildning, daghem och rätt till arbete. Reformer för jämställdhet mellan könen genomfördes: 1917 infördes samma rättigheter på alla områden för kvinnor som för män. Skilsmässa och abort var tillåtet, arbete utom hemmet uppmuntrades och kvinnorna hade rätt till en egen sexualitet. Även om denna kvinnofrigörelse tonades ner under Stalin blev rätten till arbete och utbildning bestående.
En ny boks endimensionella bild ställer läsaren inför flera fundamentala frågor: Hur kunde detta helveteslika samhälle fungera överhuvudtaget? Sovjetfolkens uppoffrande insatser för att försvara denna
stat, se nedan, blir obegripliga. Att Röda armén 1941–1945 kunde segra över Wehrmacht framstår som ett än större mysterium, också med tanke på den bild som ges av den havererade ekonomin.
Förvisso var livet för de flesta sovjetmedborgare svårt och levnadsstandarden låg. Men för den som på allvar vill diskutera livsvillkor i ett samhälle är den förväntade livslängden en viktig variabel. Den var i Sovjet – Ryska kejsardömet – år 1880 27,7 år; 1900 32,4 år; 1930 42,9 år och 1950 64,0 år. Åter ett mysterium för den som läser nya grundboken!
Särskilt det industriella uppbygget måste rimligen betraktas som en central förklaring till Sovjets förmåga att militärt besegra Nazityskland. Hårdstedt har dock en annan uppfattning: ”Femårsplanernas införande framställdes som en succé, men verkligheten var en annan eftersom statistiken gav en falsk bild av utvecklingen”.11 Framhävandet av svält och armod accentuerar bilden av ett entydigt ekonomiskt fiasko.
Här kan man jämföra med den grundbok i historia på A-nivå som länge dominerat vid svenska universitet, McKay et al, A History of World Societies. Enligt den var de industriella framstegen i Stalins Sovjet ”indeed, quite spectacular”. Mellan 1928 och 1937 femfaldigades produktionen. ”Inget annat stort land hade någonsin uppnått en så snabb ekonomisk industriell tillväxt.”12
kapitalism
Forskningen har varit överens om att det socialistiska planprojektets andra del – kollektiviseringen av jordbruket och införandet av kollektivjordbruk – inledningsvis blev en katastrof med flera miljoner döda de två svältåren 1932–1933. Den nya boken framställer emellertid denna svält som avsiktligt framkallad från Sovjetledningens sida. Här kan man åter jämföra med den tidigare grundboken, McKay et al. Enligt denna var svälten 1932–1933 följden av en misslyckad ekonomisk politik: hellre än att lämna över sin boskap och spannmål till kollektiven valde många bönder att slakta sina djur och bränna skördarna i protest. Nästan hälften av boskapen försvann mellan 1929 och 1933.13 I den nya läroboken lämnas de senaste rönen kring dessa skeenden därhän. Sovjetunionen under mellankrigstiden – historien skrivs om nu.
Svälten 1932-33 var inte ett resultat av någon medveten politik, och inte heller resultatet av en dålig politik utan resultatet av naturkatastrofer och felslagna skördar.
Exakt vad Anders Romejsjö vill säga med hela den här textmassan är lite svårt att förstå. Han förlorar sig som vanligt i en hel mängd med relevant information. Om han anser att priset var värt att betala eller inte, men jag tolkar svaret att han anser att både Lenins och Stalins ”framsteg” var värda priset av allt lidande som orsakades.
Jag återger uppgifter från professorerna Palm och McKay.
Mycket värre att ge Nobelpriset till krigspresidenten Obama.
Lars
Det där har jag aldrig hört talas om tidigare. Har svårt att tänka mig att ens en sådan som Stalin skulle uttrycka sig på det viset.
Var har du hittat det?
Anders Åberg:
Telegrammet som Lars Johansson återger finns på engelska i Robert Services bok ”Lenin – a biography” (2000), sid. 365, daterat 11 augusti, 1918. Det hemlighölls under hela sovjettiden och publicerades inte förrän 1992. Se också https://en.wikipedia.org/wiki/Lenin%27s_Hanging_Order
Det fanns både ett Leninpris och Stalinpris i Sovjetunionen (men inte samtidigt). Det är därför lite märkligt att det i Sverige finns ett pris med namnet Leninpriset. När ett pris delas ut i form av pengar från en donator, brukar donatorns namn komma först: Nobelpriset.
Vem har donerat pengarna till Leninpriset? Lasse Diding?
Lasse Diding efter vad jag förstår.
Jag vill inte på något sätt försvara allt som hände i Ryssland under Lenins tid, som inflytelserik ledare
såväl inför som efter revolutionen, ty min kunskap är alldeles för otillräcklig.
Vad jag kan konstatera innehåller alla krig med inslag av mer eller mindre ädla syften och i övrigt maktutövande med fanatiska inslag, otaligt grymma offer av oskyldiga människor.
Att göra jämförelse och gradera vem som leder den ligan blir minst sagt en knepig uppgift. Den svåra graderingen kan ske allt från Europas erövring av Amerika till Leopolds den II härjningar i Kongo vidare i modern tidsperiod, krig som är iscensatt av mäktiga krigsherrar. Detta för att nämna några exempel på grymheter människan är i stånd att utföra.
Lenins hängningsorder är bara en av alla hans avrättningsorder som råkar finnas bevarade. Innehållet med bild på själva dokumentet finns på wikipedia, dokumentet finns i Library of Congress, samt i litteraturhänvisningarna. Det är författat i hans stil, som ”vad bör göras”.
Det var bara en kvantitativ skillnad mellan Stalins och Lenins regimer, kvalitativt var de av samma art. De var Lenin som förbjöd alla partier utom SUKP, som började konfiskera jordbruk, som införde statliga monopol på utrikeshandeln. Första femårsplanen var Stalin. Det finns ett brev till partiet av Lenin där han varnar för Stalins brutalitet, då hade Stalin redan hamnat i maktens centrum. Skälet till Stalins seger i maktkampen efter Lenin var sannolikt att Stalin passade bäst för uppgiften.
Den som tackar ja till detta pris tror att det är en ära, och det är rätt avslöjande. Men värst är ju den som delar ut det, borde löpa gatlopp i media varje år. Men icke.
Lenins telegram (en del av det) finns med i den här artikeln på Wikileaks. Annars är sådana här frågor komplexa och liksom med allt annat är det lätt att med facit i hand tycka att mycket skulle gjorts annorlunda. Som med covidpandemin. Man kan väl allmänt notera att vissa döms hårdare än andra. Ingen dömer Belgien för Leopolds illdåd, ingen dömer USA för folkmordet på indianerna och ingen dömer England för svältkatastroferna i Indien och på Irland. Ingen dömer Frankrike för krigsskadeståndet man genomdrev mot Tyskland efter WW1 och revanschismen som sedan var en del i bakgrunden till WW2. Det fattas beslut som sedan får konsekvenser. Men Ryssland döms än i dag för det som inträffade på 30-talet och tidigare.Och allmänt verkar det mer OK att folk dör i icke nödvändiga krig än av andra orsaker. Med nödvändiga menar jag då försvar mot angrepp utifrån. Revolutioner kan ju vara en sista utväg att befria från förtryck och blir då något nödvändigt och de är ju, som bekant, inga tebjudningar.
Hängningsordern skall ha följts upp av detta en vecka senare “I am extremely indignant that there has been absolutely nothing definite from you as to what serious measures have at last been carried out by you for ruthless suppression of the kulaks of five volosts and confiscation of their grain. Your inactivity is criminal. All efforts should be concentrated on a single volost which should be swept clean of all grain surpluses.”
https://gubbdjavel.com/2020/07/03/imperialist-countries-according-to-mass-murderer-lenin/
Lite märkligt att Lenin inte nämner hängningarna specifikt i sin påminnelse och man kan bli misstänksam mot Robert Service som ju säger det som väst vill höra. Robert Service får också mycket kritik för starka överdrifter sin biografi om Trotskij.
Dock hävdas det att Service fann dokumentet i öppnade sovjetiska arkiv och vid en relativt ytlig sökning kan jag inte finna att någon ifrågasätter det. Så dessvärre ser det väl ut som om dokumentet är äkta.
Det i sin tur kanske kunde motivera ett namnbyte på Didings pris.
Det minsta man kan begära är att de byter namn på priset, vare sig Kajsa, Nina eller lille Jan har skrivit under dödsdomar eller skämt ut sig på ett sånt sätt att de förtjänar att tappa ansiktet på detta sätt. Djupt generande. En del av dem behöver pengarna.
Enligt den i mitt tycket utmärkta biografin över Lenin, publicerades hängningsordern i Komsomols’kaya Pravda den 11 februari, 1992. Jag har inte följt upp denna referens. Det handskrivna telegrammet finns återgivet i wikpedia-artikeln jag länkade, och jag har heller inte hittat någon som ifrågasätter äktheten.
Trotskij lyftes fram väldigt påtagligt i den största ryska statliga TV-kanalen (Första kanalen) den 7 november, 2017 (på dagen 100 år efter revolutionen). Jag vet eftersom jag råkade befinna mig i Ryssland just då och slog på TVn på morgonen. I samma veva gjordes en påkostad TV-serie som också visades i Första kanalen, och med en mycket känd rysk skådespelare i huvudrollen som Trotskij. Lenin och Stalin framställdes klart negativt, och revolutionens drivande motor är Trotskij och ingen annan. Eftersom detta var en rent rysk produktion, ämnad för det ryska folket, så kan den inte beskyllas för att vara styrd från väst.
Trotskij ledde partiets militära kadrer, han organiserade röda armén. Hans ledarskap var av enorm betydelse, hans fall ett klassiskt exempel på ”revolutionen äter sina egna”. Robespierre och Marat i badkaret i repris, och det var den referenspunkt de hade.
Trotskij hette egentligen Lejba Davidovitj Bronstein, han anses allmänt vara förebild för ”Emmanuel Goldstein” i 1984. En bok som sammanfattar Lenins verk i socialrealistisk stil. Mycket lärorik.
Den grymme Chilenske Diktatorn Augusto Pinochet vill borgare aldrig diskutera. Pinochet var en grym diktator som tvingade halva befolkningen till landsflykt som mördade milijoner Chilenare krossade all form av yttrandefrihet fängslade och torterade politiska motståndare. När Pinochet kom till London och träffade den konservativa Engelska premiärminister Margraret Thatcher sa hon följande om Pinochet att han var en stor demokrat som infört demokrati i Chile Detta säger en av den internationella högerns förgrundsgestalter om Pinochet.Har aldrig hört någon borglig politiker eller borglig massmedia ta avstånd eller kritiserat detta uttalande från Thatcher säkert för att de håller med henne.
Det finns en logisk förklaring till UKs vänlighet mot Pinochet. Chile hjälpte nämligen UK i hemlighet i Falklandskriget. Argentina hotade Chile innan Falklandskriget så det blev ”min fiendes fiende är min vän”. Chile tillät UK att flyga radarbevakningsplan längs den argentinsk/chilenska gränsen som höll koll på de argentinska flygrörelserna och kunde förvarna om anfall mot öarna. Dessutom placerade Chile sina bästa förband längs den chilenska gränsen vilket tvingade Argentina att göra motsvarande varför deras bästa förband inte fanns på plats på öarna.
https://www.youtube.com/watch?v=7DVy3D2eglE