Artiklar av James O’Neill återkommer gång efter annan – som denna: ”Leoparden ändrar inte sina fläckar: USA: s utrikespolitik under Biden” som publicerats här.
Författaren James O’Neill är en pensionerad advokat och geopolitisk analytiker. Han kan kontaktas på .
Översättning av Rolf Nilsson.
Leoparden ändrar inte sina fläckar: USA: s utrikespolitik under Biden
Det är synd att australiensiska mittströmsmedia är så begränsade i sina val av källor för de berättelser som ska visas på dess sidor och i deras sändningar. Detta stod klart mig när jag läste i den engelska versionen av den ryska webbplatsen Pravda.ru (sanning) om det påstådda dödandet av Al Qaidas ideolog Osama bin Laden. Berättelsen skrevs av Larry Romanoff och fick titeln Osama bin Ladens död 10 januari 2021).
Romanoff beskriver i viss utsträckning hela den sorgliga saga om den påstådda raid, som sex amerikanska helikoptrar utförde mot ett hus i Pakistan, som vi fick höra var där bin Laden bodde med sina tre fruar. Totalt 77 marinsoldater reste bokstavligen med dessa helikoptrar och färdades i Pakistans luftrum under nästan 3 timmar. De tillbringade sedan 40 minuter i en intensiv eldstrid med husets invånare, innan de återvände till sitt skepp med bin Ladens kropp.
Kroppen tas sedan omsorgsfullt om hand, innan man gör sig av med den till sjöss. Världen fick se hur hela operationen sågs av Hillary Clinton och andra.
Romanoff dokumenterar noggrant hela den sorgliga historien, inklusive de många versioner som USA erbjudit som svar på de olika osannolikheter i hela sagan, vilka avslöjats av journalister i USA och på andra håll.
Skepsisen var välgrundad. Inget ord från originalversionen var sant, från den långa helikopterflygningen till bin Ladens påstådda gömställe, till den lika fiktiva begravningen till sjöss. Eftersom olika delar av berättelsen gradvis förintades genom tillämpning av logik, sunt förnuft, välgrundad skepsis om militär sanning och en mängd andra skäl att tvivla på den ursprungliga versionen, så förändrades den successivt. Det har nu nått en punkt där nästan inget av originalversionen överlevt.
Romanoff var inte den första författare som reste allvarliga invändningar om bin Ladens påstådda död för amerikanska händer. År 2008 publicerade den amerikanska författaren David Ray Griffin en bok Osama bin Ladin: Dead or Alive , där han skeptiskt granskade påståendena om att bin Laden levde längre än till hans ursprungligen rapporterade dödsdatum i december 2001. Detta var det sista datumet då några meddelanden från bin Laden hade blivit avlyssnat.
Griffins försiktiga slutsats var att bin Laden i själva verket hade dött i december 2001 av effekterna av den långvariga sjukdom som han hade lidit av i många år. Detta väcker den uppenbara frågan: varför ansträngde amerikanerna sig så mycket för att förmedla till världen att denna ”farliga man” fortfarande levde och gjorde livet surt för de amerikanska ansträngningarna för att få till stånd fred i Afghanistan?
Svaret på den frågan är att Förenta staternas invasion och ockupation av Afghanistan baserades på en serie lögner, av vilka den påstådda roll som bin Laden spelade i händelserna den 11 september 2001, bara var en av många berättelser som matades ut till en godtrogen allmänhet, i avsikt att rättfärdiga USA:s geopolitiska ambitioner.
USA: s invasion av Afghanistan ägde rum i oktober 2001, bokstavligen på grund av Afghanistans vägran att lämna ut bin Laden. Om bin Laden hade varit hjärnan bakom händelserna den 11 september 2001 och hans frihet var ett viktigt motiv för att motivera invasionen, skulle det ha varit mycket svårt att fortsätta att rättfärdiga invasionen om (a) han faktiskt bodde i Pakistan, och (b) han dog mindre än två månader efter invasionen. Att hålla bin Laden vid liv ytterligare ett årtionde tjänade flera syften, inte minst som ett som motiverade invasionen av Afghanistan.
Bin Laden-sagan får en att tänka på andra tillfällen, där amerikanerna har ljugit för att motivera att de går i krig mot något olyckligt land. Innan vi någonsin hört talas om bin Laden, hade amerikanerna utfört en fullskalig attack mot Nordvietnam. Det påstådda rättfärdigandet av detta angrepp sägs ha varit en nordvietnamesisk attack mot ett amerikanskt krigsfartyg (Tonkin-incidenten ö.a.) under president Lyndon Johnsons regeringstid.
Också detta (Tonkin-incidenten) visade sig vara en fullständig lögn, men inte förrän amerikanerna och deras allierade, inklusive Australien, hade spenderat mer än ett decenniums krig mot Nordvietnameserna. Miljontals människor dog i det kriget innan amerikanerna, något osedvanligt, tvingades ut 1975.
På samma sätt berättades stora lögner 2002 för att motivera attacken mot Irak. Vid detta tillfälle var den skenbara orsaken Saddam Husseins ”massförstörelsevapen”. Inga sådana vapen fanns. En av de viktigaste verkliga orsakerna till kriget var kontrollen över Iraks oljeresurser. Det och dess geografi är de främsta anledningarna till att amerikanerna och deras allierade, återigen inklusive Australien, fortfarande är där, mer än 18 år senare. Detta trots ett specifikt krav från det irakiska parlamentet i januari 2020 att alla utländska trupper ska lämna landet.
En liknande situation gäller i Syrien, där amerikanerna inte ens brydde sig om att ljuga om anledningen till att vara där. Hittills har de stulit syrisk olja. Om det inte var för Rysslands ingripande 2015, på begäran av den legitima syriska regeringen, skulle Syrien utan tvekan ha drabbats av ”regimförändring” genom amerikanernas försorg.
Den stora frågan nu är; kommer den inkommande Biden-administrationen att vara annorlunda, inte bara gentemot Trump, utan mot alla USA: s presidenter, som sedan Kennedy har utkämpat krig på flera platser runt om i världen.
Svaret på den frågan måste vara ett rungande nej.
Om möjligt kommer den inkommande Biden-administrationen att bli ännu mer aggressiv än Trump som, trots sin upphetsande retorik och flera aggressionshandlingar mot olika utländska ledare, från Venezuela till Nordkorea, faktiskt aldrig invaderat något annat land. Hans uppenbara vägran att göra det var utan tvekan en av anledningarna till att han ogillades så av USA:s djupa stat, för vilken krig är en så oerhört lönsam sysselsättning.
Det är svårt att se att Biden kan motstå ett sådant tryck. Han var trots allt vice president under Obama för bara fyra år sedan. Under sin tidigare regeringstid var USA engagerat i flera krig och regimförändringsoperationer. Det är osannolikt att leoparden har förändrat sina fläckar. Uttalanden från Biden under de senaste veckorna, och från hans lika hökaktiga vicepresident Harris, inger inget alls förtroende för att USA-leoparden på något sätt har ändrat sina fläckar.
Biden har inte gjort någon hemlighet av sin önskan om en mer bestämd roll för USA, med hökaktiga uttalanden om en ”återkomst” till Europa (som de aldrig lämnat) och han gav inga tecken på någon villighet att frigöra sig från det dåligt bedömda ingripandet i Syrien. Om han har uttalat sig om sina avsikter i Irak, så har jag inte hört dem.
Även om Biden framstår som mer försonlig mot Iran än Trump, vill han ändå omförhandla det avtal som undertecknades när han var vice president (JCPOA). Iranierna har gjort klart att de inte är intresserade av att omförhandla JCP0A. I detta har de stöd från både Ryssland och Kina, som båda ser Iran som en värdefull länk i de många handelsavtal som byggs under BRI och i andra sammanhang.
Biden kommer också att upptäcka att Europa har förändrats under de senaste fyra åren, inte minst på grund av Trumps obevekliga America-first politik. Européerna har precis undertecknat ett omfattande handelsavtal med Kina, vilket det tagit sju år att förhandla fram. Detta avtal gjorde amerikanerna rasande och det är svårt att föreställa sig att den nya administrationens inställning skiljer sig markant från den som Trump och hans motbjudande statssekreterare Pompeo intog.
Medan man kan hoppas på att USA kommer att uppvisa en mer mogen attityd mot Kina och EU än vad som har varit tydligt under de senaste fyra åren, skulle det vara oklokt att förvänta sig någon större, verklig, förändring av USA: s utrikespolitik.
Författaren James O’Neill är en pensionerad advokat och geopolitisk analytiker. Han kan kontaktas på . Läs andra artiklar av James
Jag brukar oftast hålla med O’Neill men här spekulerar han i överkant. Dels var bin Ladens verkliga eller fiktiva liv och leverne efter 9/11 inte av utslagsgivande betydelse. Det skulle ju hur som helst inte ha räckt med att fånga in honom utan det var regeringen i Kabul som skulle störtas, det var huvudsyftet. USA har gång på gång visat att man kan fabricera krigsskäl varje gång man tror sig kunna uppnå en snabb seger. – Den svåra nöten att knäcka är Iran. ”Not on my watch” som amiral Fallon kungjorde sin vägran.
Dels har vi här Seymour Hershs version av bin Ladens död som jag tillsvidare uppfattar som trovärdig. Hersh punkterade den officiella versionen på ett antal väsentliga punkter, men ifrågasatte inte han dödades vid just den tidpunkten. Och att man med lätthet skulle ha kunnat ta honom tillfånga, men som fallet var med Saddam och Gaddafi, skulle han ha alltför mycket att berätta om sitt tidigare umgänge med USA, varför han snabbt måste röjas undan.
Men om Hersh lurats av de interna kontakter han hade till den amerikanska underrättelsetjänsten, då måste man hålla med O’Neill om att man ogärna skulle ha medgivit hans odramatiska död så snart som efter två månader. Bin Ladens gäng befann sig uppe i bergen och var som kamptrupp irrelevant för USA. Man ville ha kontroll över Kabul och installera en marionettregering. Och det gick ju bra, fast sedan gick det snart sämre.