I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som verkar vara aktuell i högsta grad…
Jag återger som uppdatering en artikel som Pål Steigan publicerat idag ”Inbördeskriget i Libyen fortsätter trots koronaepidemin och trots försök att skapa vapenvapen tidigare i år. Det är FN: s godkända regering för nationell överenskommelse (GNA), under ledning av Fayez al-Sarraj, som har kontroll över huvudstaden Tripoli. Och det är den rivaliserande regeringen med sin libyska nationella armé (LNA), som leds av general Khalifa Haftar, som har kontroll över hamnstaden Benghazi och mycket av resten av landet.Turkiet och Qatar stöder särskilt GNA. Turkiet har skickat sina egna trupper och tusentals jihadister från Syrien som slåss som legosoldater där. De tjänar mer i Libyen än i Syrien, så det var inte svårt att övertyga dem.General Haftar har varit CIA-agent och han är amerikansk medborgare, men formellt har USA stött GNA. Signalerna indikerar dock att detta kan förändras.
År 2019 pratade Donald Trump med Haftar i telefon och berömde sin ”betydande roll i kampen mot terrorism och säkra Libyas oljerikedom.” Egypten, Ryssland och Grekland stöder LNA, men även Israel. Mossad har träffat Haftar många gånger i Kairo, och Israel har hjälpt till att utbilda Haftar-officerare, skriver Middle East Eye (MEE). Israel har också hjälpt Haftar att förse hans styrkor med avancerad utrustning, inklusive kikare och skytterskyttelgevär. Israel har en långsiktig strategi för att stärka sina positioner i Nordafrika, och är också angeläget om att motverka avtalet mellan Turkiet och GNA om olje- och gasutvinning i Medelhavet.”
April 2019: Jag har publicerat flera artiklar om Libyen. Men tar till vara på tillfället att få publicera denna högst artikel av hen ”MoonofAlabama”, åter översatt så vänligt av Christine Valple. MoonofAlabama: Från Gaddafi till Haftar.
Inledningsvis vill jag påminna om att Nato under falsk flagg av skydd av civilbefolkningen, bombades landets infrastruktur sönder och samman i 9 658 flyganfall under 207 dagar. Bevattningsanläggningarna var bland det första som bombades. Därefter fabrikerna som tillverkade reservdelar. Skolor, Nasseruniversitetet och sjukhus var bombmål. Det var det största raset i Failed States Index som noterats.
Svenska Jas Gripen hjälpte Nato att rekognoscera bombmål och svenska soldater spred propagandaflygblad som i strid med internationell rätt uppmanade till regimförändring. 240 svenska riksdagsledamöter röstade för krossandet av Libyen. De sover nog gott om nätterna för av svenska media behöver de inte frukta sanningen. Tyst om Libyenkriget 2011 i massmedia
Från Gaddafi till Haftar.
Libyen är tillbaka i nyheterna när den s.k. Libyska nationella armén, LNA, under general Haftar är på väg att attackera Tripoli. Hur blev det så?
I mars 2011 beslutade Storbritannien, Frankrike och USA att krossa Libyens regering. Muslimska brödraskapsmilisen och al-Qaida-allierade styrkor, utrustade av Qatar och stödda av Storbritannien, intog den östliga staden Benghazi.
USAs flygvapen krossade regeringens marktrupper och hjälpte de militanta grupperna att tillfångata och mörda Muammar Gaddafi. Kaos följde, då olika stamstyrkor, lokala miliser och islamister kämpade om kontrollen över städerna och bytet.
En person som i detta kaos försökte ta platsen som ny ledare för Libyen var den tidigare generalen Khalifa Haftar. Han hade deltagit i den kupp som förde Gaddafi till makten men kom sedan ihop sig med honom och bytte sida. CIA sponsrade honom att inleda en kupp mot Gaddafi. Kuppen misslyckades och sedan 1990 har Haftar bott i Virginia och blev även USA-medborgare.
Haftars försök att ta makten i 2011 års kaos misslyckades. Muslimska brödraskapet närstående milis såg honom som en sekulär följare till Gaddafi och avvisade honom. Situationen förändrades 2014, efter att militären i Egypten avsatte Muslimska brödraskapet närstående presidenten Morsi. Under den nya presidenten Sisi, fruktade Egypten de islamistiska gängen i Libyen och ville eliminera dem. Haftar uppdrogs att bygga upp en armé och ta över Benghazi. Förenade Arabemiraten, UAE, finansierade projektet. Med stöd av UAE-pengar, egyptiskt luftstöd, ryska leveranser, fransk underrättelsetjänst och specialstyrkor lyckades Haftar långsamt besegra de olika islamistiska gängen och tog kontroll över Benghazi.
Det tog honom mer än tre år att konsolidera kontrollen och bygga upp sin Libyska nationella armé (LNA) som skulle göra det möjligt för honom att inta de västra delarna av Libyen.
Dessa västra delar, inklusive huvudstaden Tripoli, kontrolleras av olika stridande familjer, klaner och stammar, var och en med sin egen milis. Det finns också en nominell Nationell samförståndsregering ledd av Fayez al-Sarraj. Den är erkänd av FN men har inga egna styrkor. Den är beroende av stöd från lokalmilisen i Tripoli och från kuststaden Misrata. Den staden har en stark stammilis som även driver ett mindre flygvapen.
Misrata är också det som hindrade Haftar från att förflytta sina trupper från Benghazi i öster längs kusten mot Tripoli i väster. Den blockerande styrkan gjorde det nödvändigt för Haftar att röra sig genom den glest befolkade södern och sedan västerut och norrut mot Tripoli. Ett försök att göra detta 2018 misslyckades när lokala styrkor i sydväst (rosa), med stöd av Algeriets militär, stod emot Haftars drag.
I år har Algeriet egna problem, eftersom massprotester tvingade president Abdelaziz Bouteflika att avgå. Algerisk militär är upptagen hemmavid med att installera en ny härskare. Med hjälp av UAE-pengar köpte Haftar upp de sydvästra styrkorna och öppnade därmed vägarna mot Tripoli. Han tog också kontroll över Sirte i norr och oljefälten El Sharara nära Wasi al Hayaa i söder. Oljefälten producerar cirka 300 000 fat olja per dag som kan exporteras via Sirtes hamnar. Kontrollen över dessa tillgångar gav Haftar en enorm maktförstärkning.
Haftars LNA befinner sig nu drygt 3 mil från Tripoli, men motståndet ökar från lokal milis och från styrkor utsända från Misrata. Igår intog Haftars militär tillfälligt den nedlagda internationella flygplatsen i Tripoli, men blev snart utkastade. Idag attackeras hans styrkor med jaktplan som utgår från Misrata.
Om Haftar ska lyckas måste han ta vägen mellan Tripoli och Misrata för att splittra sina fiender. Han skulle då kunna inta Tripoli och utropa sin egen nationella regering. Det går rykten om att några av krigsherrarna i Tripoli är villiga att byta sida och gå med Haftar.
Haftar erhåller öppet stöd från Frankrike, UAE, Saudiarabien, Egypten och Ryssland. Trump-administrationen är inte intresserad av att gå in i röran. Haftar är en gammal CIA-tillgång och om han tar kontroll finns det goda chanser att USA kommer att få inflytande över honom. Så länge som den libyska oljan flyter och håller det globala oljepriset nere, kommer Trump att vara nöjd. Ryssland försöker hålla sig i bakgrunden för att inte ge de anti-ryska krafterna i Washington någon ursäkt för att ingripa.
Muslimska Brödraskapet, som stöds av Turkiet och Qatar, är fortfarande aktiva i Misrata men har i övrigt förlorat sitt inflytande på marken.
Haftar och hans trupper verkar ha nästan alla fördelar på sin sida. Deras försörjningsväg från Benghazi genom södern mot Tripoli är för lång, men Frankrike hjälper till att skydda den genom att hålla rebeller från Tchad och Mali i södra Libyen under kontroll. Det egyptiska flygvapnet kan mycket väl hjälpa till igen och förstöra de plan som Misrata kan tänkas ha kvar.
Men krig är oförutsägbara och milisen i Libyen har ofta gjort snabba sidbyten. Det kan ta 10 dagar att inta Tripoli utan många offer eller 100 dagar av intensiva strider. Försöket kan till och med misslyckas.
Libyen är ett land splittrat i många olika stammar som sannolikt inte fungerar som en demokrati. En stark man som Muammar Gaddafi kunde styra det genom att fördela oljeinkomsterna och genom att hålla islamisterna nere. Haftar kanske kan kopiera det.
Men han är 75 år gammal. För ett år sedan evakuerades han till Frankrike av någon akut medicinsk anledning. Hans söner, varav två leder några av hans miliser, är av okänd kvalitet. Ett annat problem som drar ihop sig i Benghazi är att wahhabistiska predikanter, utbildade i Saudiarabien, tagit över från muslimska broderskapsförkunnare och nu håller på att införa ett saudiskt typ av styre över kvinnor och lokal kultur.
En stark man som styr hela Libyen från Tripoli är definitivt bättre för Libyen och dess folk än det långvariga kaos som följde på kriget som USA, Storbritannien och Frankrike ledde mot landet. Om han får tid på sig kan Haftar kanske uppnå det. Men han är inte någon långsiktig lösning. Det bästa man kan hoppas på är att han vinner tillräckligt med tid för Libyen att ta sitt förnuft tillfånga och för inbördeskriget att ebba ut.
Relaterat.
Alkoholpolitik och #MeToo – och protest mot slavhandeln i Libyen!
Sveriges och Natos skuld till slavhandeln i Libyen
Tyst om Libyenkriget 2011 i massmedia<
Hur klarar du det, Anders? Att Haftar stöds av både Israel och Ryssland?
Inga större problem med det. Även Trump har visat välvilja med Haftar. Realpolitik. Putin och Netanyaho verkar vilja ha goda förhållanden, vilket Ryssland strävade efter med USA i många år. Men USA behandlade Ryssland illa, i sitt övermod. Lyckades driva fram nära samarbete mellan Kina och Ryssland.
Tycker inte man hör något av det där samarbetet längre. Det verkar snarare som de båda länderna vill har sina egna individuella kontakter med Europa, USA och västvärlden istället. Men för några månader sedan läste jag något om en militärövning Ryssland/Kina/Iran men om det blev något av den vet jag inte. Sedan kom ju Coronaviruset och förändrade alla positioner nästintill totalt.