Lögnfabriken

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett eller flera år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som verkar vara aktuell i högsta grad.

I. Introduktion

Detta är en kort text som försöker fånga år av historia, volymer av förvrängningar, och samtiden på endast några få sidor. Den skrevs under en dag: 24 februari och gör därför inget anspråk på att förklara något utöver det som skett fram till det datumet. Inte desto mindre verkar alla kritiska punkter stämma. Dess huvudsyfte är att ge den absolut avgörande kritiska bakgrunden till Rysslands rättsvidriga invasion av Ukraina. Den försöker förklara vad som inte är självklart. Den försöker producera en förklaring – baserad på grundläggande ärlighet som så självklart förväntas från våra motståndare – under en tid då tusentals radior spelar erkänd Lära och så gott som ingenting annat.

II. Bakgrund: Sanna lögner

Ett gammalt och beprövat test som visar att ett nät av lögner slagit igenom, är ifall konstaterandet av truismer och obestridliga fakta bemöts på samma sätt som en personlig attack, en fräck förödmjukelse, eller på ett sätt som skulle motsvara reaktionen hos en maktfullkomliga diktator som fick höra opassande och avslöjande ord.

Den främsta naturliga följden är att allt som uppfattas som ett hot mot Sanningen effektivt sovras bort, men inte totalt. För att resa sig till nivån av medeltida teologer, som åtminstone förmådde sig att ens bemöta kritik, väljer intellektuella den mildaste av kritik (oftast vanställd) som ett bevis på skärpan av sina “argument”. Denna “kritiker” får antingen en kurs i “En dag i Ivan Denisovitjs liv”, eller så får den lite vett inskärpt: “I Putins Ryssland hade” du “riskerat förgiftning och fängelse”.[1] Till och med de modestaste av funderingar kring krigsrisken, får kommissarier att ta till de vanliga anklagelserna om att vi har med “nyttiga idioter för Kreml” att göra, vilka “stör” staten i sitt arbete, för att citera Patrik Oksanen. Därför “är det” idag, lyckligtvis, “knappt någon längre som ifrågasätter Nato” och Västs defensiva berättelser, jublar Aftonbladet.[2]

Det har alltid varit standardtaktiken för att ta itu med störande folk som hotar Sanningens renlärighet. När exempelvis den näst intill obefintliga gruppen kritiker, som vågade ifrågasätta svenska statens Sak i att liera sig med Nazityskland, ställde milda men störande frågor, var den maktservila klassen intellektuella omedelbara med sina anklagelser om att ifrågasättarna inte var mycket annat än en “angloman grupp”, eller “fanatiska Segerstedtanhängare” som gick Churchills ärenden.[3] De få som inte var övertygade nog om Partilärans ofelbarhet – tongivande liberaler, socialdemokrater och högermän – fick förstås lida ett öde av total marginalisering och skymf, vilket är överflödigt att påpeka.[4]

Hursomhelst, all denna bakgrund åt sidan. Vi kan lära oss en hel del om hur denna kultur av bedräglighet och indoktrinering fungerar bara av att slå upp en tidning på måfå och granska de officiella Sanningarna.

Låt oss först och främst föreställa oss en marsian som studerar mänskligheten. Till frågan “varför har den senaste Rysslandskrisen uppstått?” hade denne fått ett enhälligt svar. “Ytterst hänger allt på Vladimir Putin”, förklarar en långtidsrespekterad analytiker.[5] “Hitler blev aldrig mätt på nya erövringar” liksom Putin. “Ukrainadramat är” därför “ett München-ögonblick” där “den ur idet uppväckta ryska björn som hungrigt dreglande vill sluta käftarna kring Ukraina” stör hela världsfreden. “Utan dessa två geopolitiska översittare [Ryssland och Kina] skulle världen kunna vara en förhållandevis lugn plats” sammanfattar Axel Odelberg.[6]

I samband med ambitionen att gå tillbaka “till Peter den stores tid” och “Warszawapakten”, finns ett mystiskt ryskt hat mot Väst. “Varifrån kommer detta förakt för Väst?”, frågar en svensk russolog. Är det eftersom vi inte hållit oss till våra diplomatiska löften, eller för att vi utför ständiga skarpa militärövningar intill Rysslands gränser (vilket utanför Nyspråk kallas aggression)? Knappast: “Svaret finns i den ryska historien, i idéer om den nationella identiteten som formulerades av filosofer och författare i mitten av 1800-talet” och därför “råder inget tvivel om” att “Putins mål är att återupprätta det ryska imperiet”, förklarar han – och på den nivån fortsätter de sofistikerade spekulationerna.[7]

De är rätt användbara förklaringar. De innebär att ingen som helst ansvar krävs från de som utför ojämförbar aggression, vilket därmed skyddar Ledarna och Sanningen från någon kritik – ett användbart trick, samt en vanlig och imponerande prestation av den Fria pressen i sitt agitpropmakeri. Således har man effektivt hoppat över behovet att rapportera följande.

Samma dag som Ryssland lade fram sitt fredsförhandlingsförslag under mitten av december – som gick ut på att “följa principerna i Förenta Nationernas stadga” (art. 2:1) och att uppge det “primära ansvaret” till Säkerhetsrådet (art. 8:2) samt att inte betrakta “varandra som motståndare” (art. 3:1), vilket fullständigt förtigits i pressens totala publikation – samma dag, förklarade USA att man förberett ett vapenpaket av attackhelikoptrar till Ukraina[8], varpå Ryssland svarade med att dra undan 10 000 trupper. Svar på det? USA flög militära flygplan intill rysk territorium[9], medan man förklarade att “inga NATO-trupper skall dras undan från Östflanken”[10] – vilket var en upprepning av NATO:s toppgeneral Tod Wolters ord, som tre dagar efter Rysslands trevare informerade pressen om planer att skicka ännu fler trupper till Ukraina, vilket man nu tillsammans med EU gjort på ett imponerande vis.[11]

Och den medvetna metoden i Väst att göra precis det som man vet eskalerar och leder till krig, har fortsatt. Metoden är, för att citera Jens Stoltenberg: “Om Ryssland vill ha färre NATO intill sina gränser, så skall de få mer” – varpå tusentals trupper skickades till Rysslands angränsande länder.[12] De otaliga missilsystem USA har i Öst, inklusive de tjugo B-61 kärnvapen som närsomhelst kan skickas från Tyskland, räcker inte till för fredsfrämjarna.[13] Därför installerade man extra missiler i Polen förra veckan, vilka sägs vara “där för att skydda östra Europa från Iran” – ett påstående så komiskt att det inte förtjänar ens en kommentar.[14]

En dag senare förklarade USA:s försvarsministerium att man bekräftat ett vapenpaket av 250 moderna M1 Abrams-pansarvagnar värda $6 miljarder till Polen.[15] Inget motsvarande sker, förstås, av Ryssland gentemot Kanada eller Mexiko; ett tankeexperiment vars resultat inte ens behöver uttryckas.

Den som lyckats se förbi historieskrivningen såsom filtrerad genom den Fria pressen, vet säkerligen att detta inte är någonting nytt eller anmärkningsvärt alls.

Slutet av förra året avslutades med att NATO, med USA i spetsen, flög nästan tio kärnvapenbombare knappt två mil från Rysslands gräns där de “simulerade bombardemang”, och månaden innan skedde sådana sorters övningar i snitt en gång per dag; det året ökade dessa typer av anfallsövningar 250% jämfört med året innan, då Trump utförde en imponerande mängd. Det passar in i de självklara slutsatser en amerikansk studie nådde. “Den oförnekliga sanningen” är “att USA och NATO tränger sig på Ryssland”, snarare än tvärtom. Ryska övertramp sker, noterade ABC News, men “inte desto mindre bleknar dessa i antal jämfört med utsträckningen av USA:s och NATO:s militära verksamhet längs Rysslands gränser”.[16]

Avskyn för diplomati har sin bakgrund, trots den upprymda retoriken om den officiella fiendens avfärdanden av sådant. Exempelvis presenterade DN:s Erik Ohlsson nyligen en detaljerad analys av Kaliningrad – som är isolerat från Ryssland och omringat av NATO – och “en kraftig militär upprustning” som pågår där. Naturligt nog fick historien en intressant tolkning efter att ha filtrerats genom den Fria pressens tolkning av sanning. Ohlsson råkade nämligen tiga om det faktum att Ryssland sommaren 2020 erbjöd en fullständig demilitarisering av området, under en förutsättning: ni gör detsamma. Som förväntat är, avfärdades förslaget av NATO “med en stenvägg”.[17]

Det är med denna historik Ryssland lade fram sina dokument 17 december förra året. Utgångspunkten, tillstod man, var att inte “kräv[a] några särskilda förmåner för oss själva, och vi inser att en överenskommelse måste beakta både Rysslands och alla Euro-Atlantiska länders intressen”.[18] Kom ihåg: detta skrev ryska UD efter bland annat alla simulerade kärnvapenanfall mot Ryssland som strax innan hade utförts – och vilka, förstås, aldrig nämnts i svensk press.

Den Fria pressen har muterat denna kontext och filtrerat ut en tolkning som är så makalös att få beskrivningar kan vara adekvata: Rysslands plan innefattar “att svälja” sin omgivning, som Michael Winiarski påpekade.[19] Ryssland “letar efter casus belli”, varnar statsprästen Jan Hallenberg från Utrikespolitiska Institutet.[20] Om än överflödigt att påpeka, så finns det inte i ett enda av dessa uttalanden ens försök till ärlighet, då Statsläran per automatik måste vara korrekt.

Som sagt: den väsentliga bakgrunden måste tigas ihjäl, så att Partisanningen helt plötslig blir obestridlig.Poängen är att det inte finns någon absurditet som inte kan citeras och upprepas med seriositet och respekt, ifall den är användbar för de vid makten.

Vid sidan av den noggrant orkestrerade hysterin, har kyligare huvuden sagt annat. För mer än en månad sedan, vädjade fler än 100 ledande diplomater och organisationer att Väst “måste förhandla med President Putin” utifrån de villkor han framlade 17 december 2021.[21] Det konservativa Koch-Institutet anmärkte att NATO “fortsätter handla på ett sätt som ökar risken för en nukleär konfrontation med Ryssland”.[22] Utöver dessa mer tongivande organisationer och grupper, finns den sedvanliga motsvarigheten till “Segerstedtanhängarna” som till varje pris måste undvikas. Men förstås är dessa vädjanden framförda till döva öron. Men alla gör inte samma tolkning: “Putin har återigen visat att han inte respekterar vare sig omvärldens vädjanden eller folkrätten”, idisslar Linda Jerneck.[23] “Världens ledare” (de västerländska) har gjort “desperata försök att få till en diplomatisk lösning” på krisen, noterar Expressen.[24] Det absurda som anförs utan bevis kan också avvisas utan bevis.

Hursomhelst finns det en annan del av historierevisionism som är avgörande för den officiella linjen. Eftersom Ukraina, “en av” Europas “största demokratier” (Adam Cwejman)[25], är del av “USA:s och den liberala världsordningen” måste en lustig bild utmålas.[26] Det är “ett land där medborgarna kan göra sina röster hörda. De kan välja ledare i fria val. Och de kan även göra oväntade val som utmanar den rådande ordningen”, påpekar Peter Wolodarski med sin sedvanliga uppmärksamhet för sanningsenlighet.[27]

För att återvända till den verkliga världen, inser vi någonting annat. Vi inser att det sedan 2014, då en nazikupp ledd och orkestrerad av Väst skedde, skett en kampanj att “av-suveränisera”, som ledande ukrainska statsforskaren Ruslan Botnik sammanfattade konsensuset i Ukraina. Dmitriy Kovalevich, ledande Ukrainaexpert i Väst, förklarade att flera kritiska “partier fortfarande [är] förbjudna. Därtill har andra lokala och regionala politiker och kandidater blivit tvingade att buga sig inför oligarkerna som kontrollerar de stora nationella partierna och media” som alla hamnat “fullständigt i Ukrainas oligarkers kontroll”. De senaste åren “kommer minnas av ukrainare under en lång tid” på grund av “det exempellösa ökandet av korruption och auktoriteternas brist på verklighet”, för att citera Ukrainas före detta finansminister och vicepresident.[28]

I en intern diskussion mellan ukrainska ämbetsmän klagade man bittert över att “Washington introducerat extern förvaltning sedan 2014” – parlamentfunktionerna är meningslös prydnad eftersom “centrumet för politisk kontroll” i Ukraina “är i USA:s ambassad”, vilket den politiske forskaren Konstantin Bondarenko instämmde i: “Faktum är att Ukraina inte väljer vilke väg landet skall gå i. 2014 var vi angivna en väg, och vi följer den. Bristen av Ukrainas oberoende har varit mer än uppenbar sedan 2014”. En annan tongivande figur, Oleksandra Skubchenko, klagade att Väst “vill råna oss ännu mer […] vi är endast en koloni mellan Ryssland och EU” – man har med andra ord genomgått en “transformation till en fullbordad koloni av det tjugoförsta århundradet”.[29]
Det är rätt talande att ingen av den tekniska dokumentationen kring detta får förekomma i pressen – det enda som får förekomma är snarare historierevisionism kring faktan om det.

Till exempel påpekade den ukrainska journalisten Gleb Prostakov: Den främsta slutsatsen är att Ukraina inte är endast under extern påverkan och ledning av Väst, utan är snarare kontrollerat manuellt och direkt. Delegater från det amerikanska etablissemanget är djupt integrerade i den ukrainska statsapparaten – i staten, parlamentet, och väsentliga statligt ägda företag. Ett par ämbetsmän, Andrei Derkach och Konstantin Kulik, varnade att den västerländska “korruptionen” är “en sorts bläckfisk som har trasslat sig in i den Ukrainska staten, den politiska och ekonomiska eliten och hela det juridiska systemet”.[30]

Nå, det säger en del om vad som av intelligentian anses vara en “demokrati” och vad som utgör “fria val”. För att förvränga saker och ting ännu mer, och för att sluta cirkeln av komplett förvirring, hävdade Wolodarski: “Ingen annanstans i världen åtnjuter så många rysktalande människor motsvarande politisk frihet som i Ukraina”. Wolodarski gav inga bevis för sina påståenden, då eller någonsin – men påhitten behövs för propagandans skull, och därför är de fakta. Dessutom är det en väsentlig poäng att driva igenom, då Ryssland använt dessa omständigheter som ett väsentligt berättigande för sina aggressiva invasion.

Återigen: om man är radikal nog att låta illusion falla till föga för verklighet, inser man att raka motsatsen är fallet, men det är ett opassande ämne för diskussion i den Fria pressen. Inte nog med att lagstiftningen systematiskt diskriminerar mot allt som har med de rysktalande att göra, omfattande terror har ständigt utförts av nazisterna från Högra Sektorn och Azov. En av världens ledande russolog, den numera döde Stephen Cohen, beskrev de “pogromliknande mördandet av etniska ryssar och andra i Odessa vilket väckte minnen om Nazistiska dödsskvadroner i Ukraina under andra Världskriget”:

[Idag] är stormattacker mot bögar, judar, äldre etniska ryssar, och andra ‘orena’ invånare utbredda i Ukraina, tillsammans med fackeltåg som påminner om dem i Tyskland under 1920- och 1930-talet… Polisen och myndigheterna gör praktiskt taget ingenting för att stoppa dessa neonazistiska handlingar eller för att åtala förövarna. Snarare motsatt, har Kiev officiellt främjade dem genom att systematiskt hylla och fira ukrainska kollaboratörer med kopplingar till nazityska utrotningspogromer, ändra gatunamn i deras ära, att bygga monument för dem, omskriva historia för att glorifiera dem med mera.[31]

Återigen: dessa fakta kring förföljelserna av de “orena” är inget värda, då de inte står i enlighet med Sanningen. “Det finns inte skymten av fakta som stödjer denna karikatyr av verkligheten”, konstaterade Michael Winiarski, som bevisar axiomet att man mer eller mindre kan vaska fram verkligheten genom att läsa motsatsen av det som sägs av apparatjik-intelligentian.[32]
Vi i Väst vet precis vad som sker, varför vi – inklusive Sverige – lade ner våra röster i FN:s generalförsamling i ett votum om att “bekämpa glorifiering av Nazism, neo-Nazism och andra tendenser som bidrar till att spä på samtida rasism”, med ett rött “Nej” från USA och Ukraina.[33]

III. Gammalt vin i nya läglar

Den 23 februari väcktes ramaskrin till ett tidigare oskådat liv (rättmätigen) – för att fortsätta dagen därpå då Ryssland Invaderade Ukraina, där man åberopat den här i Väst välbegagnade läran om Right to Protect. “Putin är världens just nu farligaste person”.[34] Michael Winiarski tog tillfället i akt för att klaga man nu “grusar hopp om diplomatisk lösning”, trots att de västerländska länderna lämnat “de diplomatiska kanalerna […] öppna”.[35] Eller som Borås Tidning formulerade det: ”Demokratiska ledare har försökt hitta balansen mellan principfasthet och diplomati” vilket lett till att ”de diplomatiska inviterna gränsat till fjäsk”.[36] Jag överlåter den där till en logiker.

Samtidigt som vi den 23:de klagade över Fiendens brister, och att de “grusar” en fredlig resolution, kom de sedvanliga rapporterna in. Amerikanska B-52 bombarderingsplan hade precis övat färdigt med tjeckiska attackflyg – en av flera med Polen och Litauen, samtidigt som före detta toppgeneralen Wesley Clark ropade efter fler attackplan intill Ryssland.[37] Det var inte nog: USA skickade under dagen ytterligare trupper till Bulgarien för militära övningar, liksom Tyskland informerade pressen att man bestämt sig för att skicka trupper till de tre baltiska länderna, på “land och luft”.[38] Resten av Väst hakade på, och Biden deklamerade att man också skickar trupper till Baltikum, följt av en “italiensk bataljon, upp till åtta tysk f-35 attackplan samt en bataljon av 20 Apache attackhelikoptrar” med 12 stycken amerikanska Apache från Grekland till Polen. Med andra ord: precis det man inte skall göra om man är rädd för eskalering, då dessa handlingar är vad som orsakat krisen till att börja med. Att hävda det i Väst är samma sak som att hävda en fullständig obegriplighet. Det är som att tala kvantfysik. Intellektuella i Väst kan inte begripa att vi är förövare – en egenskap jag misstänker att deras motsvarigheter i RT eller Belta delar.

Inte desto mindre är detta inget anmärkningsvärt; det har varit tillvägagångssättet i Väst, och har på sistone tilltagit då vi blockerat utsikterna för diplomati.

Nu, när Ryssland illegalt invaderat Ukraina, får vi se de fullt förutsägbara resultaten av en imponerande anti-diplomati Väst fört i åratal. Igen: Ryssland har begått ett folkrättsbrott som inte är väsentligt annorlunda från NATO:s eskapader i Jugoslavien, och bör fördömas för det brott det är.[39] Men förutsättningen för effektiv propaganda är att det enda som får förekomma är officiellt godkända självklarheter – ingen analys. “Ryssland har invaderat Ukraina”. “Putin är världens farligaste man”. “NATO har försökt med diplomati”. Alla nickar.

Förutsätt däremot att man säger det ovanstående. “Huvudansvaret ligger hos Väst” som medvetet företagit alla handlingar som minskar möjligheten till diplomati. Syftet har hela tiden varit att “vi ska strida mot Ryssland där borta [via Ukraina] så att vi inte behöver göra det här hemma”, som en ledande amerikansk demokrat förklarade.[40] Då kan vi “hagla förstörelse mot” Ryssland, till vilket “vi inte utesluter en föregripande kärnvapenattack” som en annan senator kompletterade med.[41]

Förutsätt att man säger allt detta: “du måste komma från Jupiter” och vips hörs man aldrig mer i pressen. Det är den sanna genialiteten i den rådande jingoistiska hysterin – endast erkänd och alltigenom idisslad Sanning och pietet får förekomma. De mest triviala och obestridliga självklarheter blir plötsligt mystisk magi, som kräver massiv bevisföring (vilket man inte hinner mellan två reklamer, till skillnad från officiell Partilära).

Därför passar det utmärkt att Reinfeldt och de övriga vanliga Sanningssägarna på nationell TV, liksom media unisont, hävdar att man endast nu börjat militarisera NATO:s östra flank. I vanlig ordning: det är en lögn, men en avgörande förutsättning för propaganda, och därför obestridligt likt matematiska bevis. När Ryssland nu invaderat har ett utmärkt tillfälle visat sig för total uppslutning bakom våra ledare och vår Sak. Det återkommande problemet just nu illustreras tydligt med en analogi, då man omedelbart begriper de uppenbara problemen i fiendens hållning. Låt oss föreställa oss en propagandist på RT. Han diskuterar flitigt hur situationen kan lugnas, men utgår endast från vad Väst borde göra – inte vad hans eget land gjort för fel. Vi visar naturligt nog ingen respekt för honom då han förväntas kritisera sin egen stats brister: inte Fiendens. Det är därför Navalny, Pratasevitj etc. respekteras här i Väst; de kritiserar sina egna länders brister, inte andras. Nå, det är den sortens absolut minimala grad av ärlighet som behövs här hemma.

Referenser

[1] DN, 19 februari 2022.
[2] Aftonbladet, Dahlberg, 19 februari 2022.
[3] Björkman et. al., De Intellektuellas Förräderi?: Intellektuellt utbyte mellan Sverige och Tredje Riket, Arkiv Förlag (2016), s. 81.
[4] För fler detaljer, se Global Politics, Olluri, 18 och 21 november 2021.
[5] GP, Höglund, 10 februari 2022.
[6] Fokus, Odelberg, 16 februari 2022, s. 36f.
[7] Fokus, Jangfeldt, 22 februari 2022, s. 26ff. En stor samling observationer likt dessa finns samlade i e.g. mina texter på Global Politics, december 2021-januari och februari 2022.
[8] WSJ, 17 december 2021.
[9] Antiwar, 28 december 2021.
[10] Deutsche Welle, 7 januari 2022.
[11] Antiwar, 20 december 2021.
[12] Reuters, 7 februari 2022.
[13] Antiwar, 17 februari 2022.
[14] The Future of Freedom Foundation, Hornberger, 17 februari 2022.
[15] Reuters, 18 februari 2022.
[16] En komplett källförteckningar ges i min text publicerad i Global Politics, 23 december 2021. Se dessutom min text publicerad i dito 24 juli 2021, för fler detaljer.
[17] Se min text i Global Politics, 20 januari 2022.
[18] Global Politics, Olluri, 24 december 2021.
[19] DN, 23 februari 2022.
[20] GP 22 februari 2022.
[21] Quincy Institute, 8 januari 2022.
[22] Antiwar, Benjamin & Davies, 9 februari 2022.
[23] Aftonbladet, 23 februari 2022.
[24] Expressen, 21 februari 2022.
[25] GP, Cwejman, 17 januari 2022.
[26] DN, 22 februari 2022.
[27] DN, Wolodarski, 18 februari 2022.
[28] Komplett källhänvisning anges i Olluri op. cit., 24 juli 2021. För korta detaljer om kuppen, se New Cold War, 23 februari 2022.
[29] Ibidem. Se New Cold War, Kovalevich augustinumret 2019 för en av många detaljerade undersökningar i totalt kuvande av pressen i landet.
[30] New Cold War, Kovalevich, juni 2020.
[31] Counterpunch, Pilger, 18 februari 2022. För lagstiftning, se New Cold War i fotnot 28.
[32] DN, Winiarski, 22 februari 2022.
[33] Se fotnot 31.
[34] Aftonbladet, Sima, 23 februari 2022.
[35] DN, Winiarski, 23 februari 2022.
[36] Borås Tidning, Kettil, 23 februari 2022. ”De senaste veckornas relativa stiltje” – det tillämpa förstås inte på våra militära övningar, vars motsvarighet hade väckt hysteri här hemma.
[37] Military Times, 22 februari 2022.
[38] US News, 22 februari.
[39] Responsible Statecraft, Shidore, 22 februari 2022. För en detaljerad diskussion, se Edward Hermans “The Dismantling of Yugoslavia” I-IV i Monthly Review. Se exempelvis Antiwar 18 februari 2022. Nazistiska Högra sektorn förklarade för ett år sedan: “Använd vapen först, utför aggressiva taktiker” mot Luhansk och Donetsk “och börja återerövra våra territorier igen. Steg för steg. Till seger.” Av att döma, upprepas detta nu – såsom åren dessförinnan. New Cold War, Kovalevich, april 2021.
[40] The Grayzone, 7 december 2021
[41] Antiwar, Bandow, 26 januari 2022.