Lugnet före stormen i Azovska sjön?

Denna artikel av Pepe Escobar i Asia Times Pepe Escobar i Asia Times.
har vänligen översatts av Björn Nilsson ”Björnbrum” Björnbrum. Den publicerades 28/11 men synes lika idag. Sedan dess har bl.a. rapporterats att ukrainska sjömän vid förhör medgivit att de visste överskred reglerna.

När den ukrainska flottan på söndagen skickade en bogserbåt och två små kanonbåtar för att tvinga sig igenom Kertjsundet in i Azovska sjön visste den i förväg att det ryska svaret skulle vara snabbt och skoningslöst.

Trots allt gick Kiev in med militära fartyg i vatten utan att klargöra sin avsikt, fast de visste att Ryssland ansåg sig ha kontroll över det.

Avsikten var dock tydlig – att höja insatserna i militariseringen av Azovska sjön.

Kertjsundet förbinder Azovska sjön med Svarta havet. För att nå Mariupol, en nyckelstad vid Azovska sjön, mycket nära den farliga skiljelinjen mellan Ukrainas armé och de pro-ryska miliserna i Donbass, måste Ukrainas flotta gå genom Kertj.

Men sedan Ryssland återtog kontrollen över Krim via en folkomröstning 2014 är vattnen runt Kertj de facto ryskt territorialvatten.

Kiev tillkännagav förra sommaren att man skulle bygga en marinbas i Azovska sjön mot slutet av 2018. Detta är en absolut röd linje för Moskva. Kiev kan få handelstillgång till Mariupol, som för övrig också handlar Folkrepubliken Donetsk. Men glöm militär bas.

Och framförallt, glöm tanken på en ukrainsk militär flotta i hamnen i Berdjansk, kapabel att sabotera den oerhört framgångsrika ryskbyggda Krimbron.

Förutsägbart har västerländska medier klagat igen över ”rysk aggression”, ett påstående som ger utdelning i opinionen. Eller så skyller man på Ryssland för dess överreaktion, bortseende från att Ukrainas inträngande var med militära fartyg, inte fiskebåtar. Den ryska beslutsamheten var väl synlig när kraftfulla attackhelikoptrar Ka-52 ”Alligator” omedelbart var på plats.

Washington och Bryssel köpte okritiskt Kievs ”rysk aggression”-hysteri, liksom FN:s säkerhetsråd, som istället för att fokusera på fakta i Kertjsundincidenten föredrog att anklaga Moskva än en gång för att annektera Krim 2014.

Den viktigaste punkten, som FN:s säkerhetsråd har förbisett, är att Kertjincidenten visar Kievs flagranta överträdelse av artiklarna 7, 19 och 21 i FN:s havsrättskonvention. FN:s havsrättskonvention

Ryska vatten

Jag råkade vara mitt i djupforskning i Istanbul om geopolitiken i Svarta havet när Kertjincidenten hände.
För tillfället är det viktigt att betona vad ryska toppanalytiker har påpekat i detalj. Mina samtalspartners i Istanbul kan vara oense, men för alla praktiska ändamål är Kertjsundet, Azovska sjön och Svarta havet i militära termer de facto ryskt vatten.

I bästa fall kan Svarta havet som helhet utvecklas till en rysktturkisk gemensam överhöghet, förutsatt att president Erdogan spelar sina kort rätt. Alla andra är lika relevanta militärt som ett stim sardiner.

Ryssland kan hantera vilket som helst marint eller flygintrång i Kertjsundet, Azovska sjön och Svarta havet snabbt, inom sekunder till bara några minuter. Varje fartyg som rör sig i alla hörn av Svarta havet spåras 24/7.
Moskva vet det. Kiev vet det. Nato vet det. Och väsentligen vet Pentagon det.

Fortfarande insisterar Kiev – ”uppmuntrat” av Washington – på militarisering av Azovska sjön. Felinformerade amerikanska hökar som kommer från US Army War College till och med förespråkar att Nato ska gå in i Azovska sjön – en provocerande handling vad Moskva beträffar. Atlantic Council, som i huvudsak är ett språkrör för den mäktiga amerikanska vapenindustrin, är också för militarisering. Atlantic Council

Varje försök att ändra nuvarande, redan vacklande status quo, kunde få Moskva att blixtsnabbt införa en flottblockad och Mariupol skulle kunna annekteras till Folkrepubliken Donetsk, som den är industriellt kopplad till i vilket fall som helst.

Detta skulle anses som ett sista utvägens drag av Kreml. Moskva vill verkligen inte ha det. Ändå är det klokt att inte provocera björnen.

Billig provokation

Rostislav Ischchenko, förmodligen den skarpaste observatören av Ryssland-Ukraina-relationerna, sade i ett stycke som skrevs före Kertjincidenten. ”Ukraina erkände själv Rysslands rätt att införa restriktioner för passage av fartyg genom Kertj-sundet, efter att ha följt dessa regler under sommaren.”

Den amerikanska djupa statens enorma investering, även före protesterna på Maidan i Kiev 2014 som vred Ukraina bort från ryskt inflytande, påverkade en eventuellt närmande eller överenskommelse mellan Trump-administrationen och Kreml. Med Ryssland i kontroll av Krim och ett pro-ryskt Donbass, kunde ses som en röd linje för amerikanerna.

En incident i Kertjsundet, utformad som en billig provokation, som bär alla kännetecken som påhitt av en amerikansk tankesmedja, tolkas automatiskt som ”rysk aggression”, oberoende av fakta. Faktum är att en sådan taktik är bra när det gäller att avstyra Trump-Putin-mötet på G20 i Buenos Aires den kommande helgen.

Under tiden är kaos normen i Ukraina. President Petro Poroshenko blöder. Hryvnian är en hopplös valuta. Kievs låneutgifter är på högsta nivå sedan en obligationsförsäljning 2018. Denna misslyckade stat har varit underordnad IMF:s ”reformer” sedan 2015 – utan något slut i sikte.

Poroshenkos popularitetsnivå når knappt 8%. Hans chanser att bli omvald, förutsatt att opinionsundersökningarna är trovärdiga, är nästan noll. Inte konstigt att han använde Kertj för att utfärda undantagstillstånd, under 30 dagar och destinerat att förlängas. Poroshenko kommer att kunna styra media och öka sina chanser att rigga valet.

Men USA skulle inte förlora någon sömn om de var tvungna att kasta Poroshenko under den (sovjetiska) bussen. Ukrainare kommer inte att dö för hans överlevnad. En av kaptenerna i Kertjincidenten överlämnade sin båt frivilligt till ryssarna. När ryska Su-25s och Ka-52s började patrullera himlen över Kertjsundet flydde ukrainska förstärkningar omedelbart.

Poroshenko, vältrande sig i förtvivlan, kan fortfarande ställa till provokationer. Men det bästa han kan sikta på är att Nato försöker modernisera den kollapsande ukrainska flottan – en strävan som skulle vara i åratal utan garanti för framgång.

För tillfället, glöm all retorik, och eventuella förslag om Nato-inträngande i Svarta havet. Kalla det lugnt före den oundvikliga framtida stormen.