Läsaren Johanna Deinum har hittat och översatt denna artikel:
En kolumn av Karin Amatmoekrim NRC Publicerad 12 november 2024
https://www.nrc.nl/nieuws/2024/11/12/het-grote-gelijk-van-israel-a4872701?t=1731493144
De senaste dagarna har holländsk media varit full av det så kallade un-Amsterdam-hat mot judar, som fotbollssupportrarna till Maccabi Tel Aviv blev offer för förra veckan. Jag ska vara ärlig. Jag orkar inte ens upprepa den ensidiga rapporteringen om upploppen här. Men vilket otroligt ofullständigt reportage det var, och vilket smart exempel på rakt prat som är tydligt snett, och hur listigt att slänga ur sig skräckframkallande kommentarer till vänster och höger om pojkar på scooters, som utför ”hit and run” aktioner mot oskyldiga judar.
Ur en retorisk synvinkel är det oerhört intressant vad som händer i en del av bevakningen av Maccabi-kravallerna i Amsterdam. För medan verkligheten står i strid med historien om oskyldiga israeler kontra skyldiga judehatare, omfamnas den senare berättelsen nästan enhälligt. Att upploppen i verkligheten var ett svar på de skamlösa provokationerna från israeliska anhängare, som i Amsterdam inte bryr sig om palestinska och arabiska liv och kom till vår huvudstad för att högljutt propagera för detta – det läser jag inte någonstans.
Om våldsbilderna väcker upprördhet, så bör du se tillbaka på det som kom innan. Israeliska anhängare, inklusive många anhängare av Netanyahus regering, såväl som många före detta soldater som genomförde besluten från den regeringen, gick i hundratal genom Amsterdams centrum dagen före matchen mot Ajax. De ska ha attackerat en marockansk taxichaufför, plockat bort palestinska flaggor från husväggen och spottat på flickor som bar huvudduk.
Samma dag som FN slog larm om det stora antalet svältdödsfall i Gaza eftersom Israel blockerar humanitärt bistånd, marscherade Maccabi-anhängare genom Amsterdam och skanderade på topp: ”Fy fan Palestina” och ”låt IDF vinna ” Jag undrar; var är den kollektiva upprördheten över våld mot oskyldiga offer, jämfört med arrogansen från dessa män som ropade unisont på rulltrapporna på tunnelbanan: ”Det finns inga skolor i Gaza, för det finns inga fler barn.”
Vem gör något sådant? Vem är stolt över att deras regering dödar oskyldiga barn i tusental? Och vem känner sig oberörbar nog att högljutt klappa sig själv på axeln för det?
Israeliska supportrar, i bokstavlig mening. Supportrar inte bara till en fotbollsklubb, utan supportrar till det mest effektivt skyddade landet i världen, som tror att de kan komma undan med mord eftersom världen fortsätter att titta bort från deras brott.
Och innan du börjar: det här är antisemitism! Nej! Det är det inte. Det handlar om Israel och dess våldsamma folkmordspolitik. Judar har ingenting med detta att göra alls, och om något är antisemitiskt så är det den ständiga kopplingen som olika medier gör mellan Israels brott och den judiska identiteten.
Maccabi-supportrar drabbades inte för att de är judar. Det skedde för att de visade skamlös stolthet över deras regerings hat och brott. Åsikterna kan gå isär om denna misshandel är motiverad. Men jag tycker inte att det är skamligt alls att stå upp mot en våldsam man som klappar sig själv på axeln för att ha mördat ett annat folk.
Den verkliga skammen här är att Amsterdam till och med har gått med på att välkomna den hårda kärnan i ett land som är skyldigt till de värsta brotten man kan tänka sig.
Men tydligen kan man begå folkmord och sedan skrattande skrika utanför det egna landets gränser att alla palestinska barn är döda, utan att ens bli tillrättavisad för det. Det illustrerar Israels poäng: de är alltid oskyldiga och alltid offret. Även om det är tvärtom.
Relaterat
Israeliska folkmördare återvänder hem med blodiga näsor från Amsterdam
”Pogromen” i Amsterdam?
De sionistiska antisemiterna kommer undan därför deras ’föräldrar’ är rika ooch äger alla tidningar i väst. Alla brott de utför sopas med lätthet under mattan, och sedan sätter projiceringen igång; ”alla kriminella handlingar vi sionister utför, ska vi anklaga andra för att ha gjort”. Har varit så i hundratalet år, minst