Mänskliga Rättigheter i den verkliga världen: Korta avsnitt i Propagandafrågan

Andi Olluri, som nyligen inlett universitetsstudier har skickat mig en mycket lång och mycket intressant och värdefull artikel, som jag föredrar att dela upp i två artiklar. Notera den omfattande notapparaten. Sista fetade, kursiverade är avslutningen på artikeln. Föredrar att även publicera den här.

Mänskliga Rättigheter I Den Verkliga Världen: Korta Avsnitt i Propagandafrågan

En svensk manual, skriven för historiker i krig och propaganda, förklarade 1941 att det så länge det funnits nationer, har funnits en specialiserad klass människor vars verksamhet består av att övertyga en befolknings om statens goda sak. Uppgiften hos “skarorna av lärda publicister”, förklarar den, är att “rättfärdiga uppdragsgivande krigsherrars gärningar.”[1]

Men redan innan denna publicerades, hade PR-industrin insett att ett demokratisk samhälle inte kan styras och hållas på mattan med en batong. Den fasen har vi redan passerat. Däremot kvarstår behovet av att ha en undersåtlig befolkning, och dessutom insågs att man genom att skapa “nödvändiga illusioner” kunde kontrollera “den förvirrade skocken”. Man lärde sig dessa läxor, och drog därför i den svenska studien slutsatsen att “den enskildes personliga mottaglighet för propaganda” i “ett demokratiskt styrt land” var “tydligen avgörande” för denna kontroll.[2]

Under andra Världskriget utvecklades detta nödvändiga indoktrineringssystem till en tidigare knappast skådad grad av sofistikering och effektivitet, för att därmed underlätta att den svenska statens lojalitet till dess tyska “storebror” inte stördes. Den svenska staten betraktade det “som en självklar sak, att tidningspressen” skulle “iaktta full lojalitet”, vilket var något man var säker om att de skulle notera strikt eftersom “pressmännens ansvarskänsla” gentemot “riket” var “en självklar sak”.[3] Detta till trots, var Utrikesminister Christian Günther mycket orolig: han grubblade över hur “man skulle kunna få informationsväsendet organiserat i en för pressen mer tilltalande form och under en ledning som kunde vinna tidningarnas förtroende.”

Ett sätt var givetvis att inleda en imponerande kampanj av tidningskonfiskering och censur – varför statliga organ ägnade sig åt detta i flera år. Men, insåg Günther tillsammans med de specialiserade kretsarna, det medförde besväret av att inte ha samma styrka som den typ av kontroll man åstadkommer genom “ett frivilligt kontrollsystem under pressens egen medverkan” vilket skapade ett enastående “organ för självdisciplin” som utförde mycket av regeringens ideologiska slit.[5]

Som var väntat, gav detta “organ för självdisciplin” goda resultat: långtidsdiplomaten Sven Grafström noterade när kriget pågick att det förekom en och annan “konfiskering” av uppstudsiga tidningar, ”men det hör faktiskt […] inte till regeln utan undantagen.”[6] Det fanns däremot en liten grupp bland de intellektuella som inte accepterade den officiella dogman.

En av dåtidens ledande tidningsmän, Torgny Segerstedt, förklarade att “det som icke förses med munkavle och icke tyglas är den propaganda […] vars egen press är de makthavandes språkrör”, och han fortsatte med att bittert fördöma den typ av allmänt rådande “ohederlig propaganda” som intelligentian förde “till allmänheten”.[7] Detta skrev han till och med innan Publicistklubbens diskussion februari 1940, där den ledande tidnings- och politikermannen Ivar Österström lovade att “vi tidningsfolk vilja ju å andra sidan icke undandraga oss skyldigheten att giva regeringen absolut erforderliga medel att skydda legitima statsvårdande intressen.”

Alltså är det inte konstigt alls att Publicistklubben tillsammans med Journalistföreningen, vilka skulle “giva regeringen” precis vad de önskade, hösten samma år bojkottade och “hånade” Författarförbundets inbjudning till ett opinionsmöte mot censurlagarna; de hade inte ägnat sig åt “rätt bruk av pressfriheten”, som Pressnämnden förklarade.[8] Inte desto mindre valde personer såsom Vilhelm Moberg – som anmärkte cynismen i att den “som framför sin åsikt om regeringens neutralitetspolitik” blir kallad för “en hantlangare för utländska intressen”[9] – eller Tor Bonnier, som fruktade “att lojaliteten mot regeringen skulle övergå i ren underdånighet”[10], och Zeth Höglund att följa sina samveten. Höglund noterade att:

”Med undantag av några enstaka tidningar, som ännu upprätthåller sin självständighet, finns icke längre någon fri press i detta land. I kommunala frågor, om teater och sport är ordet ännu fritt. Utrikespolitiken är däremot tabu. Steg för steg har den svenska pressen snöpts och likriktats i detta hänseende”.[11]

Som var ödet för många dissidenter, blev han sparkad från sin tidning och avvisad bland “respekterad akademisk kultur”. Trots ett magert motstånd mot den svenska utrikespolitiken bland intelligentian, hade Utrikesminister Günther inga “större farhågor för framtiden än den svenska pressens” potential att göra den tyske “storebrodern” arg. Det vore dessutom “underligt”, förklarade den ledande chefredaktören Allan Vougt som efter kriget blev socialdemokratisk försvarsminister, “om demokratien icke skulle utspy” kritikerna “ur sin mun, gripen av äckel över en människotyp så förnedrad till de oskäligaste kräkens nivå, en sådan mänsklig varietet av slemdjuren som väl världen aldrig har skådat.”[12]

Bilden är alltså klar: ett politiskt system som med tvång kunde manipulera pressen för att främja sin politiska linje. Däremot blev denna form av kontroll till en särskild grad överflödig, då man insåg att den intellektuella klassen själva var disponerade för att verka som ett “organ för självdisciplin”. Nå, det var då. Vi har tagit oss förbi den fas då man kan banka till en knotande dissident med en klubba, censurera dennes tidning, eller vägra att tidningarna som skrivs får transporteras till hushållen etc.

Men den intellektuella och artikulerade klassens generella funktion, “att giva regeringen absolut erforderliga medel att skydda legitima statsvårdande intressen”, kvarstår. Detta är den självklara kontinuiteten sedan Andra världskriget: den självpåtagna lydnaden utefter statlig propaganda i kritiska frågor råder nu lika väl som då – skillnaden består endast i att ingen statlig våld får, eller behöver, användas numera.

Alltså kan vi ställa en hypotes: i utrikespolitiska frågor kommer journalister, akademiker, respekterade intellektuella överlag, att till överväldigande del anpassa sig till den “officiella statliga linjen”.[13]

För att överhuvudtaget skriva seriöst om detta, bör man utgå från en osofistikerad metodik som ger intressanta och, tror jag, tillförlitliga svar nog för en “pilotstudie” som den här. I att visa hur, för att citera akademikerkretsarna, “den kognitiva klassen” har lyckats lösa Günthers problem i dagens samhälle, måste vi nämna exempel och jämföra hur dessa frågor behandlas i kontrast till andra frågor.[14] Det är därför helt naturligt att särskilda frågor och exempel inte kommer med i urvalet, men jag presenterar de som verkar vara mest relevanta.

Exempelvis uteblir en seriös diskussion kring svensk pro-amerikansk ideologi och politik. Jag kommer alltså inte djupare analysera exempelvis att Sverige, sedan 1940- och 1950-talen har varit “neutrala på vår sida”, som President Eisenhower förklarade och som ledande svenska och amerikanska försvarsplanerare livligt diskuterade.[15] Eller att man gick från att då uttryckligen varna om, som bland många andra ledande gestalter Östen Undén gjorde i ett hemligt möte 1949, att sanningen om Sverige-USA-relationen inte fick “föras ut över torgen”,[16] till att Sverige och intelligentian helt öppet accepterat denna varma förbindelse till den grad att USA:s ambassadör för knappt ett år sedan informerade pressen om att Sverige och USA “på försvars- och säkerhetsområdet […] aldrig varit starkare” än nu, samt att “Sverige är en närmare partner till Nato än vad till och med några av våra Natoallierade är.”[17] Dessa och andra exempel är ämnen som är intressanta och har oss något att säga, men de förändrar hursomhelst inte den schematiska bilden. Detsamma gäller seriösa avvikelser – vilka man nästan kan betrakta som “statiska slumpfel”, eftersom de är så få till att börja med.

Vad angår den “officiella linjen” – statens dogma om dess moraliska utrikespolitiska mål, dess ädla värden etc. – så finns det knappast något nytt att säga om just vår stat. Bilden av den utrikespolitik som nu förs kan sägas ha uttryckts redan tidigt i ett riksdagsprotokoll under Löfvenregeringens tidiga styre. Nämligen: att vi nu följer “en tradition att vara tydliga med och lägga väldigt stor vikt vid internationell efterlevnad av universella mänskliga rättigheter, till exempel FN:s konvention om mänskliga rättigheter.” Någonting som borde vara en konsekvens av detta, naturligt nog, är att vi inte i våra utrikesaffärer handlar i konflikt med dessa härliga mål. Men om det inte skulle vara fallet, kan vi förvänta oss att “den fria pressen” i sitt “uppdrag” att “granska makten och spegla verkligheten” kommer låt oss veta att detta sker.[18]

Om Sveriges sanktioner.

Några av de mest upplysande källorna man kan vända sig till för att se huruvida intelligentian uppfyller sitt “uppdrag” är genom att granska dess kommentarer över Sveriges digra sanktionsprogram. Målet med sanktionerna är, förklarar regeringen, att främja “mänskliga rättigheter” och “demokratiska principer”. “Sanktioner är avsedda”, fortsätter de, “att vara […] föremål för regelbunden översyn i ljuset av utvecklingen.”[19] På ett helt oavsiktligt sätt har de rätt: sanktionerna är skrupulöst granskade av ledande granskande grupper; problemet är, däremot, att resultaten av denna “uppsyn” inte spelar någon roll bland de styrande svenska kretsarna.

Så när exempelvis fyra av FN:s ledande utredare i mänskliga rättigheter, augusti 2021, bittert fördömde bland andra Sverige för att vi bryter mot flera av världens människorättsstadgor med våra sanktioner, och bönar om att “bestraffningen av oskyldiga civila måste få ett slut”, väcktes inga reaktioner i pressen. Det hjälpte med andra ord inte att experterna varnade om att:

Många människor runtom i världen blir förvägrade rättigheten till utveckling – både deras länders ekonomiska utveckling och deras personliga utveckling – till följd av unilaterala tvingande åtgärder […] Sanktioner gör det svårare för hela befolkningar att hålla sig hälsosamma, och förhindrar transporteringen av varor som krävs för ekonomisk utveckling, och resulterar i slöseri av naturliga resurser, underminerar miljömässig hållbarhet.[20]

Vad Alena Douhan, en av experterna i uttalandet, gjorde, var praktiskt taget att upprepa ett uttalande från förra året, då hon informerade världsledarna om att “sanktioner orsakar lidande och död i länder såsom Kuba, Iran, Sudan, Syrien, Venezuela och Jemen” och att “sanktioner som genomdrevs i de mänskliga rättigheternas namn, faktiskt dödar folk och berövar dem av deras fundamentala rättigheter”.[21] Southern African Development Community noterade några månader senare att den huvudsakliga effekten inte resulterade i mycket mer än “förbrytelser mot vår (Förenta Nationernas) Stadga, och går stick i stäv med den multilaterala andan”.[22]

Dessa är endast några få exempel på tekniska utredningar om sanktioner, som alla varnar om samma sak. Därför står det klart att vilken seriösa läsare av regeringsprogrammet som helst måste läsa det med hälsosam skepticism. Med dess nuvarande formulering är den inte mycket mer än vulgär propaganda, vilket till och med försvarskretsarna erkänner. Av detta skäl kan man läsa i en rapport påkallad av Försvarsmakten, skriven av Totalförsvarets Forskningsinstitut, att de motiv med vilka Sverige bedriver utrikespolitik (“Undén-Palmelinjen”, som den kallas bland liberala analytiker) har gett “svensk utrikespolitik en air av rättrådighet och moralisk upphöjdhet.” Men de är snabba med att uppmärksamma om denna “moraliska fasad” och att “varje diskussion om svenska säkerhetsintressen” som går “bortom ytfenomen” riskerar “att komma in på mycket minerad mark, och undertryck[s] därför.”[23] För att då göra oss av med denna “moraliska fasad”, kan vi avfärda statens förmenta avsikt att främja demokrati och mänskliga rättigheter med sanktionerna, eftersom till och med den tyngst fördömande formen av “översyn” spelar lika mycket roll för deras beslutsfattande som det gjorde för sovjeterna i Prag när människorättsrapporterna började strömma in.

Kanske det mest intressanta är att se vilka länder som omfattas av sanktionsprogrammet, och inte. Länderna vi väljer att designera som officiell fiende råkar sammanfalla med en viss supermakts, och omfattar inte de värsta människorättskränkarna, såsom Filippinerna och Saudiarabien. Ta exempelvis Syrien, som finns med på listan och är bland de hårdast drabbade av våra sanktioner. Effekt? En människorättsstudie från FN noterar att:

Sanktioner mot Syrien.

Sanktionerna strider mot det syriska folkets rättigheter, vilkas land har förstörts av nästan 10 års pågående konflikt […] Konflikten och våldet har redan haft en direkt ödesdiger påverkan på syriska folkets förmåga att realisera deras fundamentala rättigheter, med påtagligt skadade hus, sjukvårdsanläggningar, skolor och andra anläggningar […] Jag är oroad över att sanktionerna som applicerats […] kan förvärra den redan trängande humanitära situationen i Syrien […] och därmed öka risken av att det syriska folket rättigheter bryts […] vad som oroar mig i synnerhet är att [sanktionerna] går på i ullstrumporna över mänskliga rättigheter, inklusive syriska folkets rätt till boende, hälsa och en adekvat levnadsstandard. [Väst] bör inte hindra återuppbyggnaden av sjukhus.[24]

Jag tvivlar starkt på att statsplanerarna inte känner till dessa fakta. De nämns ständigt i människorättsrapporter och geopolitiska analyser. Det gäller däremot inte agendasättande massmedia, där bland annat en stor sammanställning och granskning av västs sanktionsystem informerar om att “målet [med sanktioner] är att göra det omöjligt eller extremt svårt för Syrien att ägna sig åt normal handel”, liksom de övriga rapporterna är så gott som omöjliga att hitta.[25] Inte desto mindre är det onödigt att gå igenom de otaliga människorättsrapporterna som i kusliga detaljer pratar om enorm inflation, brist på medicin och så vidare. All denna granskning blir överflödig, när vi vet att en av dem främsta arkitekterna av hela sanktionprogramet av Väst och Sverige, Anthony Blinken, öppet förklarar att vi inte har “förändrat vårt ställningstagande i att trotsa återuppbyggning av Syrien tills det råder oåterkallelig” förändring: nämligen att vi får den diktator vi önskar ha på tronen.[26]

Om standardfrasen kring “subversiv”, “liberal” och “granskande” media stämmer, är det mycket underligt att inga kommentarer om dessa fakta ens kan nämnas i media. Snarare: tystnad, och fullständig underordning till, och idisslande av, den officiella statsdoktrinen om våra goda syften. Det är däremot, som jag hittills gjort, orättvist att framställa intelligentians inställning till våra sanktioner som komplett tystnad; debatt förekommer. Men det är inom lustiga gränser – så snäva att man praktiskt taget måste använda sig av förstoringsglas för att hitta båda ändarna – debatten pågår för fullt.

På ena sidan, bland duvorna i Dagens Nyheter, har man hängivet upptäckt att “De mänskliga rättigheterna har förblivit grundval för de sanktioner Väst fortsätter tillgripa” mot de officiella fienderna.[27] På den andra sidan jämrar sig hökarna från en ledande svensk tankesmedja indignerat att vi inte bör agera “inkrementellt utan snarare slå till hårt med tidiga, massiva sanktioner” mot de vi inte tycker om. Man fortsätter med att ropa högt om att vi måste “tillämpa dem [sanktioner] med samma färdighet som Pentagon använder militär makt […] Slå till hårt och tidigt med full kraft”. Trots denna ilska, kan de hursomhelst hålla med om att “alla sanktionerna är lovvärda”, eftersom den enda gången man i detta fall ställer sig upp mot den ofelbara staten är när den inte är strider mot internationell rätt tillräckligt.[28]

Inte desto mindre kan man argumentera att den svenska “kognitiva klassens” och statens undfallenhet gentemot en stormakt och överseende med sina brott skedde under hot av våld under Andra världskriget. Till vilken grad detta, som historisk eller etisk fråga, kan godkännas, ser jag inget skäl till att ta ställning till. Vad som däremot inte kan diskuteras, är den moraliska deprivation i att samma effekt då, har åstadkommits idag under inga hot alls.

Noter

[1] Holm, Torsten, Kriget Och Kulturutvecklingen, J. A. Lindblads Förlag (1941), s.135.
[2] Ibidem, s.138. Om tidig PR-industri, se e.g. Lippmann, Walter, Public Opinion, (1921). För kommentarer och analys, se exempelvis Carey, Alex, Taking The Risk Out Of Democracy: Corporate Propaganda Versus Freedom And Liberty, University of Illinois Press (1996).
[3] Statens Informationsstyrelse, Pressen Och Beredskapen: Några Upplysningar Och Påpekanden Med Anledning Av Det Aktuella Läget, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B. (1940), s.4.
[4] Funcke, Nils, Tryckfriheten Under Tryck: Ordets Män Och Statsmakterna, Carlssons (1996), s.112. För mer om censurskap, riktat överväldigande mot tidningar som publicerade kritiskt innehåll om Axelmakterna, se s.65-76 et seq.
[5] Ibidem, s.113-114ff. För ytterligare om statlig kontroll över media, se Flyghed, Janne, Rättsstat I Kris: Spioneri Och Sabotage I Sverige Under Andra Världskriget, Federativs (1992), kap. 3.
[6] Linder, Jan, Andra Världskriget Och Sverige : Historia Och Mytbildning, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (2002), s.161.
[7] Segerstedt, Torgny, När Stormen Klarar Sikten: Artiklar 1933-1945, Gullers (1980), s.73.
[8] Boëthius, Maria-Pia, Heder Och Samvete: Sverige Och Andra Världskriget, Ordfront (2001), s.73, 142-143ff. Ett särskilt fall av lydnad gentemot statlig makt är intressant att notera. Aktivisten Albert Jensen fick sin tidning tidning Arbetaren beslagtagen 22 gånger 1940-1943. Det räckte däremot inte till, och han blev inkallad till ett möte med Dagens Nyheters chefredaktör, Sten Dehlgren, som dessutom var chef för Pressrådet och Pressnämnden. Dehlgren “började förebrå mig [Jensen] för att ha skrivit så ofördelaktigt om tyskarna. Jag hade för första gången kommit över en uppgift om att tyskarna gasade ihjäl judar.” En annan funktionär från Pressnämnden förklarade att källorna till klagandet dessutom sträckte sig utöver docila journalister och den svenska staten: “Ingen dag gick utan att Axelmakterna klagade. Det gick inte en dag utan att det fanns flera klagomål på Segerstedt, Ture Nerman och Albert Jensen.” Se Lund, Arwid, Albert Jensen Och Revolutionen: Syndikalismens Revolutionära Idéer 1900-1950, Federativs (2001), s.159. För ytterligare diskussion, se Tydén, Mattias & Svanberg, Ivan, Sverige Och Förintelsen: Debatt Och Dokument Om Europas Judar 1933-1946, Arena (1997).
[9] Ibidem, s.59.
[10] Ibidem, s.74.
[11] För citat och diskussion, se Global Politics, Olluri, Andi, “Svensk Intelligentia Och Utrikespolitik”, 24 juli, 2021.
[12] Boethiüs, op. cit., s.185.
[13] Vid det här laget har en del dokumentation redan publicerats där den makt-pressen-symbiosen i Sverige påvisats. Se Olluri, op. cit. För övrigt utelämnar jag principiellt perioden 1945-1991. För mycket upplysande diskussion, se Holmström, Mikael, Den Dolda Alliansen: Sveriges Hemliga NATO-Förbindelser, Atlantis (2011). I en viktig artikel i DN av Lars Forsell, återgiven i Vietnam I Svensk Pressdebatt sommaren 1965, Prisma (1965), s.7-9, beskrev han situationen mitt under Kalla kriget:

Den – för att använda ett amerikanskt ord – “meekness” som utmärker svenska regeringens och den svenska pressens reaktioner när det gäller politiska övergrepp från amerikanskt håll har alltid förvånat mig […] Den svenska pressens – inte minst Dagens Nyheter – engagemang i Amerika kan i mångas ögon likna mest ett beroende.

[14] SvD (Kultur-bilaga), Irenius, Lisa, “Festen Kan Vara Slut För Akademikerna”, 19 september, 2021, s.1.
[15] Holmström, op. cit., s.127.
[16] Ibidem, s.100.
[17] Se min “Liberal! Fosterlandet Räknar Med Dig, Bevara Alla Dina Krafter Åt Det!” i Global Politics, 18 januari, 2021.
[18] Riksdagsprotokoll 2014/15:76. För fler kommentarer om pressens självpåtagna “uppdrag”, se Olluri (juli, 2021), op. cit.
[19] Regeringen, “Sanktioner”.
[20] United Nations Human Rights Office Of The High Commissioner, “Unilateral Sanctions Impinge On Right To Development”, 11 augusti, 2021.
[21] Ibidem, “UN Experts: Sanctions Proving Deadly During COVID Pandemic, Humanitarian Exemptions Not Working”, 7 augusti, 2020.
[22] Southern African Development Community, “Statement By His Excellency Filipe Jacinto Nyusi, President Of The Republic Of Mozambique, Calling For The Lifting Of All Sanctions Imposed On The Republic Of Zimbabwe 25 October 2020”, 24 oktober, 2020.
[23] FOI MEMO (FOI Memo 5470), “Nationella Intressen Och Sverige”, 17 november, 2015, s.6-7.
[24] Olluri (24 juli, 2021), op. cit.
[25] Sterling, Rick et. al., We Don’t Deserve This: The Impact And Consequences Of US Sanctions, September 2021, s.22. World Food Programme varnade dessutom om “massvält eller en ytterligare massflykt”. De fick gehör i de specialiserade utrikespolitiska tidskrifterna, där f.d. Obamaämbetsmannen Steve Simon och akademikern Joshua Landis förklarade att sanktionerna:

ytterligare utarmar det syrianska folket, sätter stopp för försök till rekonstruktion, och stryper ekonomin som underhåller en desperat befolkning under Syriens växande humanitära och folksvårdsliga kriser.

Se föregående fotnot.
[26] Antiwar, DeCamp, Dave, “Blinken: US Policy Is To ‘Oppose The Reconstruction Of Syria’, 13 oktober, 2021. En nära parallell är Iran och sanktionsprogrammet, vilket jag ej av praktiska skäl diskuterar här. Se min “Iran – Västs Hackkyckling” i Global Politics, 30 mars, 2021.
[27] DN, Swartz, Richard, “Skylla På Väst Är En Vinnande Taktik För Putin – Tills Det Inte Är Det Längre”, 4 maj, 2021.
[28] Frivärld, Åslund, Anders, “On The New Sanctions On Belarus”, 11 augusti, 2021. Cf. The Hill, Åslund, Anders, “A ‘Shock And Awe’ Approach To Economic Sanctions, 14 august, 2021. Cf. fotnot 29.