Mardrömmen med Natos vapen till Ukraina 

Sovjetiskt krigsmonument, Tiergarten, Västberlin. (Mike Peel, CC BY-SA 4.0, Wikimedia Commons) 

Denna artikel 24/1 av Scott Ritter på Consortium News har vänligen översatts av Rolf Nilsson.

https://consortiumnews.com/2023/01/24/scott-ritter-the-nightmare-of-nato-equipment-being-sent-to-ukraine/ 

Scott Ritter är en före detta underrättelseofficer vid den amerikanska marinkåren som tjänstgjorde i det forna Sovjetunionen för att genomföra fördrag om vapenkontroll, i Persiska viken under Operation Desert Storm och i Irak för att övervaka nedrustningen av massförstörelsevapen. Hans senaste bok är Disarmament in the Time of Perestroika, utgiven av Clarity Press.

Västvärldens senaste godkännande av mer militärt stöd till Kiev riskerar att utlösa en nukleär mardröm, misslyckas med Ukrainas förväntningar och motarbetar den historia från andra världskriget som finns inskriven i ett framstående sovjetiskt krigsmonument i Berlin. 

 I tisdags, 24/1 beslutade Vita huset att man skulle skicka ett 30-tal M1 Abrams stridsvagnar till Ukraina, vilket sågs som en politisk täckmantel för Tyskland, som beslutat att skicka 14 Leopard 2 stridsvagnar till Kiev.  

Sovjetiskt krigsminnesmärke, Tiergarten, Berlin. (Mike Peel, CC BY-SA 4.0, Wikimedia Commons)

Tidigt på morgonen den 2 maj 1945 accepterade general Vasily Chuikov, befälhavare för den sovjetiska 8:e gardesarmén, att den tyska garnisonen i Berlin kapitulerade. 

 Två dagar tidigare hade soldater från 150:e skyttedivisionen, som ingick i den sovjetiska 5:e chockarmén, hissat Röda arméns segerbanér över riksdagshuset. En timme efter det att fanan hissats begick Adolf Hitler och hans älskarinna Eva Braun självmord i hans arbetsrum i Fürhrerbunkern. 

 Chuikov, hjälten från Stalingrad, vars hjätemodiga 62:a armé döptes om till 8:e gardesarmén för att hedra deras seger i att hålla staden, trots ett massivt tyskt angrepp, hade lett sina trupper in i hjärtat av den nazistiska huvudstaden och kämpat mot ett envist nazistmotstånd.  Den sovjetiska generalen belönades för sina soldaters mod och uppoffring genom att vara i stånd att acceptera den tyska kapitulationen. 

”Hissandet av den sovjetiska flaggan över Riksdagshuset” foto av Jevgenij Khaldei. (Ryska försvarsministeriet) 

 För att hedra denna prestation och det offer det innebar invigde den sovjetiska armén i november 1945 ett minnesmonument längs Tiergarten. Monumentet, som byggdes av röd marmor och granit som tagits bort från ruinerna av Adolf Hitlers Neue Reichskanzlei (Nya kejserliga kansli), består av en konkav kolonnad med sex sammanfogade axlar som flankeras av Röda arméns artilleri och ett par T-34 stridsvagnar, med en gigantisk bronsstaty av en segerrik Röda armén-soldat som står och vakar från den mittersta pylonen. 

 Från 1945 till 1993, då den ryska armén drog sig tillbaka från Berlin, vaktade sovjetiska vakter monumentet. Sedan dess har monumentet underhållits i enlighet med villkoren i det tyska återföreningsfördraget från 1990, som förde samman Väst- och Östtyskland efter Berlinmurens fall. 

 I monumentets granit finns en inskription med kyrilliska bokstäver huggen in i graniten och som lyder: ”Evig ära åt de hjältar som föll i strid med de tyska fascistiska ockupanterna, för Sovjetunionens frihet och självständighet”. 

 I en händelseutveckling som måste få Vasily Chuikov och de sovjetiska hjältar som krigsminnesmärket i Tiergarten tillägnades att vända sig i sina gravar har fascismens krafter återigen visat upp sina avskyvärda huvuden, denna gång i form av en ukrainsk regering som vägleds av Stepan Banderas och hans likars nynazistiska, ultranationalistiska ideologi. 

Den sovjetiska militära befälhavaren Vasily Chuikov, andra från vänster, vid 62:a arméns kommandopost i Stalingrad i december 1942. (Mil.ru, CC BY 4.0, Wikimedia Commons) 

Red: Förväxla inte marskalk Chuikov med marskalk Zjukov, generalstabschefen och Sovjets viktigaste militär under Andra världskriget.

 Bandera och hans mördarrörelse hade fysiskt besegrats av sovjetiska styrkor under decenniet efter andra världskrigets slut. Dess ideologi överlevde dock i en västukrainsk diaspora, vilken bildades av de överlevande från den rörelsen som fann en säker tillflykt i Västtyskland (där Bandera själv bosatte sig tills han mördades av den sovjetiska KGB 1959); Kanada (där Chrystia Freeland, barnbarn till en tidigare utgivare av banderavänlig propaganda, för närvarande är vice premiärminister) och Förenta staterna (där Stepan Banderas anhängare har byggt en ”hjältepark” utanför Ellenville, New York, med en byst av Bandera och andra nynazistiska ukrainska ultranationalister. ) 

Ideologin överlevde också i skuggan av de västra ukrainska distrikt som hade absorberats av Sovjetunionen efter Polens sönderdelning 1939, och senare efter att dessa områden åter ockuperades av sovjetiska styrkor 1945. 

 CIA-finansierad politisk underjordisk verksamhet 

 Här, med början 1956 (efter den avstaliniseringspolitik som den sovjetiske premiärministern Nikita Chrusjtjov införde efter sitt ”hemliga tal” till medlemmarna av kommunistpartiet), släpptes tusentals medlemmar av Ukrainas upprorsarmé (UPA)/Organisationen för ukrainska nationalister-Bandera (OUN-B), som hade arresterats och dömts av de sovjetiska myndigheterna, från Gulag och återvände till sina hem, för att enligt uppgift återintegreras i det sovjetiska samhället. Denna återintegrering förverkligades dock aldrig. 

 I stället fungerade ukrainska fascister, som finansierades av CIA, som en politisk underjordisk grupp, som genomförde sabotageoperationer och underblåste antisovjetisk/antirysk ideologi bland en befolkning där den ukrainska nationalistiska ideologin var stark. Alliansen mellan MI6, CIA och Bandéraanhängare i Ukraina.

 

Efter Sovjetunionens sammanbrott i slutet av 1991 dök dessa ukrainska nationalister upp ur skuggorna och började organisera sig i politiska partier med stöd av gäng av våldsbenägna extremister som genom fysiska hot spred en personkult kring Stepan Bandera. 

Demonstranter med OUN-B:s röda och svarta flagga bland demonstranter på Maidantorget i Kiev i december 2013. (Nessa Gnatoush, CC BY 2.0, Wikimedia Commons) 

 Politiska partier som Svoboda (”Frihet”) och Högra sektorn uppstod. Även om dessa grupper saknade stöd bland majoriteten av den ukrainska befolkningen kunde de utnyttja sin förkärlek för organisation och våld till att spela en dominerande roll i de upplopp som bröt ut på Maidantorget i Kiev i början av 2014 och som ledde till att den demokratiskt valda ukrainska presidenten Viktor Janukovytj störtades och ersattes av en regering bestående av personer som handplockats av Förenta staterna, däribland den blivande premiärministern Arsenij Jatsenjuk. 

 I ett avlyssnat telefonsamtal mellan biträdande utrikesminister Victoria Nuland och USA:s ambassadör i Ukraina, Geoffrey Pyatt, som ägde rum dagarna innan Janukovytj avsattes i februari 2014, placerade Nuland Jatsenjuk som Ukrainas framtida ledare och uppmuntrade i detta sammanhang aktivt Jatsenjuk att samordna sig med Oleh Tjahnybok, Svobodas ledare, som öppet backades upp av beväpnade radikaler från den Höga sektorn. 

Den 16 maj 2015: Biträdande utrikesminister Victoria Nuland tillsammans med USA:s ambassadör Geoffrey Pyatt (till vänster) vid polisens patrullutbildningsområde i Kiev, Ukraina. (USA:s ambassad i Kiev, Flickr) 

 Den nära samordningen mellan Ukrainas nya post-Maidan-regering och de banderavänliga politiska partierna Svoboda och Högra sektorn manifesterade sig i att dessa organisationer fick en överdimensionerad roll i ukrainska säkerhetsfrågor. 

Som exempel kan nämnas att Dmytro Yarosh, den tidigare chefen för Högra sektorn, blev rådgivare till överbefälhavaren för Ukrainas väpnade styrkor, general Valerii Zaluzhnyi. I den rollen övervakade Yarosh införlivandet av många frivilliga enheter från Högra sektorn i Ukrainas reguljära väpnade styrkor. 

 En av de enheter som skapades på grund av denna omorganisation är den 67:e separata mekaniserade brigaden, som sedan november 2022 har genomgått utbildning i Storbritannien. 

 Att Nato-medlemmar, såsom Storbritannien, aktivt deltar i utbildningen av ukrainska styrkor är väl etablerat. I juli 2022 meddelade det brittiska försvarsministeriet att man skulle börja utbilda cirka 10 000 ukrainska soldater var fjärde månad. 

 Att de spelar en aktiv roll när det gäller att tillhandahålla stridsutbildning till glödande nynazistiska militärformationer är något som västerländska medier verkar undvika. 

 Ukrainas försvarskontaktgrupp 

 Frågan är dock mycket mer komplex – och kontroversiell – än att bara tillhandahålla grundläggande militär utbildning till några tusen anhängare av Stepan Banderas hatfyllda ideologi. 

 Den 67:e separata mekaniserade brigaden kommer sannolikt att vara en av tre ukrainska brigader som kommer att utbildas och utrustas med hjälp av miljarder dollar i militärt bistånd, vilket nyligen godkändes under det åttonde mötet i Ukrainas försvarskontaktgrupp. 

 Kontaktgruppen sammankallades för första gången på den vidsträckta amerikanska flygvapenbasen i Ramstein i Tyskland i april 2022 och har fungerat som den primära samordningsmekanismen mellan Ukrainas väpnade styrkor och Nato när det gäller tillhandahållande av utbildning och materiellt stöd till den ukrainska militären. 

Ukrainas president Volodymyr Zelensky talar via videolänk vid det åttonde mötet i Ukrainas försvarskontaktgrupp på Ramstein Air Base i Tyskland den 20 januari. (DoD, Jack Sanders) 

 Det senaste sammankallandet av Ramstein-kontaktgruppen ägde rum i skuggan av en intervju som chefen för Ukrainas väpnade styrkor, general Valerii Zaluzhnyi, gav till The Economist i december 2022. Enligt Zaluzhnyi var det främsta problemet för Ukraina att ”hålla denna linje [dvs. försvarsbältet Soledar-Bakhmut] och inte förlora mer terräng”. 

 Sedan den intervjun har Soledar fallit till ryssarna och Bakhmut hotas av att omringas. Dessutom är ryska styrkor på offensiv norr och söder om Bakhmutfronten, och på vissa ställen avancerar de upp till sju kilometer per dag. 

 Zaluzhnyi uppgav också att Ukrainas andra prioritet var att 

 ”att göra sig redo för detta krig som kan inträffa i februari [2023]. Att kunna föra ett krig med färska styrkor och reserver. Våra trupper är alla uppbundna i strider nu, de blöder. De blöder och hålls samman enbart genom mod, hjältemod och deras befälhavares förmåga att hålla situationen under kontroll”. 

 Den ukrainska befälhavaren noterade att ”kriget” i februari skulle innebära att Ukraina återupptar angreppet: 

 ”Vi har gjort alla beräkningar – hur många stridsvagnar och hur mycket artilleri vi behöver och så vidare och så vidare. Det är detta som alla måste koncentrera sig på just nu. Må soldaterna i skyttegravarna förlåta mig, det är viktigare att fokusera på ackumuleringen av resurser just nu för de mer utdragna och tyngre striderna som kan börja nästa år”. 

 Målet med denna offensiv, sade Zaluzhnyi, var att driva Ryssland tillbaka till de gränser som fanns den 23 februari 2022, då den ryska invasionen inleddes. Han angav också att befrielsen av Krim var ett mål. 

 ”För att nå Krim:s gränser måste vi i dagsläget täcka en sträcka på 84 km till Melitopol [en strategisk stad i södra delen av Donetskrepubliken]. Förresten är detta tillräckligt för oss, eftersom Melitopol skulle ge oss full eldkontroll över landkorridoren, eftersom vi redan från Melitopol kan skjuta mot Krim-halvön.” 

General Valerii Zaluzhnyi, till höger, tillsammans med generalöverste Oleksandr Syrskyi under slaget om Kiev, mars 2022. (Ukrainas överbefälhavare, CC BY 4.0, Wikimedia Commons) 

 Zaluzhnyi utstrålade självförtroende. ”Jag vet att jag kan besegra den här fienden”, sade han. ”Men jag behöver resurser. Jag behöver 300 stridsvagnar, 600-700 IFV [infanteristridsvagnar], 500 haubitsar. Sedan tror jag att det är helt realistiskt att nå fram till linjerna den 23 februari”. 

 Zaluzhnyi talade om ett kommande möte med den amerikanska generalen Mark Milley, ordförande för USA:s Joint Chiefs of Staff. ”Jag kommer att berätta för honom [Milley] hur mycket det är värt, hur mycket det kostar. Om vi inte får resurserna kommer vi naturligtvis att kämpa till slutet. Men som en filmkaraktär sa: ’Jag går inte i god för konsekvenserna’. Konsekvenserna är inte svåra att förutse. Detta är vad vi måste göra.” 

 Kort sagt sa Zaluzhnyi att han kunde vinna kriget mot Ryssland om han fick den begärda mängden militär utrustning. I annat fall skulle Ukraina sannolikt förlora konflikten. 

 Den åttonde sessionen 

 Ramstein-kontaktgruppens åttonde möte avhölls den 20 januari och ukrainarna pressade hårt på för att deras västliga allierade skulle ge Zaluzhnyi det materiella stöd som han hade begärt. 

 Försvarsministrar från mer än 50 länder deltog, däribland Ukrainas Oleksii Reznikov, som vid Davos World Economic Forum några dagar före Ramsteinmötet förklarade att ”Vi [Ukraina] utför Natos uppdrag i dag. De utgjuter inte sitt blod. Vi utgjuter vårt. Det är därför de måste förse oss med vapen”. 

Ukrainas försvarsminister Oleksii Reznikov, till höger, tillsammans med USA:s försvarsminister Lloyd Austin under ett möte med Ukrainas försvarskontaktgrupp på Ramstein Air Base, Tyskland, 8 september 2022. (DoD, Chad J. McNeeley) 

 Kontaktgruppen tog Ukrainas krav på materiellt stöd i beaktande och hade vid mötets slut åtagit sig att förse Ukraina med ett stödpaket på flera miljarder dollar, inklusive luftvärnsvapen, artilleri-ammunition, stödfordon och (kanske viktigast av allt) cirka 240 av de 500 infanteristridsvagnar som landet hade begärt, grovt fördelat på en bataljon (59 fordon) av USA–tillverkade M-2 Bradleys, två bataljoner (90 fordon) av M-1126, en bataljon (40 fordon) av tyska Marders och en bataljon (cirka 50 fordon) av svensktillverkade CV90.  

 Ramstein-kontaktgruppen lovade också leverans av fyra bataljoner självgående artilleri, bestående av 19 svensktillverkade Archer, 18 brittisk-tillverkade AS-90, 18 USA-tillverkade M-109 Paladin och ett dussin fransk-tillverkade CEASAR. När man lägger till de 24 bogserade FH-70-orna uppgår det totala antalet artilleripjäser som skickas till Ukraina till knappt 100 artilleripjäser, vilket är långt ifrån de 500 som Zaluzhnyi begärde. 

 Det bästa som Ukrainas europeiska allierade kunde uppbringa [fram till tisdagen] var ett löfte från Storbritannien om att leverera tanks (MBT, main battle tank, ö.a.) till ett kompani, av typen Challenger 2 (14). 

 

Ukrainska skyttegravslinjen vid slaget vid Bakhmut, november 2022. (Mil.gov.ua, CC BY 4.0, Wikimedia Commons) 

 Zaluzhnyi hade i sin intervju med The Economist angett att han inte kunde genomföra sin planerade offensiv med något mindre än de tre pansarbrigader och tre mekaniserade brigadekvivalenter som han hade begärt. 

 Den kollektiva västvärlden hade svarat med knappt två brigaders utrustning. 

 Dessa två, när de lades till en tredje mekaniserad brigad, vilken tidigare hade bildats och som genomgick utbildning i Polen, gav den ukrainska generalen hälften av vad han hävdade att han behövde för att inleda en framgångsrik offensiv mot Ryssland. 

 För den amerikanska generalen Milley var inte bristen på utrustning problemet – det var utbildningen. Innan han anlände till Ramstein besökte Milley den vidsträckta träningsanläggningen Grafenwoehr i Tyskland. Där håller den amerikanska armén på att utbilda cirka 600 ukrainska soldater i att effektivt förflytta och samordna sina kompani- och bataljonsstora enheter i strid, med hjälp av kombinerade artilleri-, pansar- och markstyrkor. 

General Mark A. Milley, ordförande för Joint Chiefs of Staff, vid podiet under en pressbriefing efter ett möte med Ukrainas försvarskontaktgrupp på Ramstein Air Base i Tyskland den 20 januari. USA:s försvarsminister Lloyd J. Austin till vänster. (DoD, Jack Sanders) 

 När general Milley talade till journalister sade han att sådan utbildning var avgörande för att hjälpa Ukraina att återta det territorium som förlorades till Ryssland förra året.  Målet med denna utbildning, sade Milley, är att inkommande vapen och utrustning ska levereras till Ukraina så att de nyutbildade styrkorna kan använda den ”någon gång innan vårregnen dyker upp”. Det skulle vara idealiskt.” 

 Vad västvärlden ger  

 Operativ utbildning, hur kompetent den än är och hur väl den än genomförs och tas emot, ger inte en korrekt bild av den verkliga stridsförmåga som västvärlden överlämnar till Ukraina. Verkligheten är att det mesta av denna utrustning inte kommer att hålla i en månad under stridsförhållanden; även om ryssarna inte förstör dem kommer underhållsproblem att göra det. 

 Ta till exempel de 59 M-2 Bradley-fordon som levereras av Förenta staterna. Enligt anekdotisk information, hämtad från Reddit är Bradley-fordonet, för att citera, ”en underhålls-MARDRÖM”. 

 ”Jag kan inte ens börja beklaga hur djä..la hemskt underhållet av en Bradley är”, förklarade författaren, som beskriver sig själv som en veteran från den amerikanska armén, och som tjänstgjorde i en Bradley-enhet i Irak. 

 ”Två erfarna besättningar MÅSTE kunna byta en Bradleys band på tre eller fyra timmar om inget går fel (något går alltid fel). Sedan har du spårjusteringsarmarna, stötdämparmarna, hjulet och själva kugghjulet, som alla måste underhållas och bytas ut vid behov. Jag har inte ens börjat prata om motor/transmissionspaketet än. När man utför service på den är det inte som om man bara lyfter på motorhuven. Man måste ta bort pansaret från Bradley så att ett M88-skrotningsfordon kan använda sin kran för att lyfta ut motorn/transmissionen ur skrovet.” 

 Stryker är inte bättre. Enligt en färsk artikel i Responsible Statecraft kallade amerikanska soldater, som använde fordonet i både Irak och Afghanistan, Stryker för ”ett mycket bra stridsfordon, så länge det färdades på vägar, så länge det inte regnade – och om det inte behövde delta i strid”. 

Stryker Infantry Carrier Vehicle, M1126. (U.S. Army, Public domain, Wikimedia Commons) 

 Stryker är också ett svårt system att underhålla ordentligt. En av de kritiska funktionerna i Stryker är ”height management system”, eller HMS. Kort sagt är det det som hindrar skrovet från att rida på däcken. Om HMS-systemet inte ständigt underhålls och övervakas kommer skrovet att gnugga mot däcken, vilket leder till att däcken går sönder och att fordonet blir obrukbart. 

 HMS-systemet är komplext, och om en komponent inte underhålls, eller fungerar på ett felaktigt sätt, kommer hela systemet att sluta fungera. Sannolikheten för att de framtida ukrainska operatörerna av Stryker ska kunna underhålla HMS korrekt under stridsförhållanden är nära noll – de kommer att sakna både utbildning och det ”logistiska stöd” som krävs (t.ex. reservdelar). 

 Den tyska IFV:n Marder verkar innebära en liknande underhållsmardröm för ukrainarna: enligt en artikel från 2021 i The National Interest ”ansågs fordonet vara opålitligt från början: Kedjorna slets snabbt, växellådan gick ofta sönder och soldaterna kunde inte enkelt ta bort fordonets motor för underhåll i fält.” 

 Även om Tyskland förbereder sig på att investera en betydande summa pengar för att uppgradera Marder har detta ännu inte gjorts. Ukraina ärver ett gammalt vapensystem som för med sig ett betydande underhållsproblem, som Ukraina inte är berett att kunna hantera ordentligt. 

Den svenska CV 90 deltog i några begränsade strider i Afghanistan när den var utplacerad med den norska armén. Även om det inte finns tillräckligt med offentligt tillgängliga uppgifter om möjligheten att underhålla detta system, behöver man bara notera att även om CV 90 visar sig vara lätt att underhålla, utgör det ett helt annat underhållsproblem än Bradly, Stryker eller Marder. 

 Kort sagt, för att kunna sköta de fem bataljonsekvivalenter av infanteristridsvagnar som levereras från dess Nato-partners måste Ukraina utbilda sina underhållstrupper i fyra helt olika system, vart och ett med sin egen unika uppsättning problem och separata krav på logistiskt stöd och reservdelsstöd. 

 Det är bokstavligen en logistisk mardröm, som i slutändan kommer att visa sig vara akilleshälen för Ramsteinleveransen av tung utrustning. 

 Men inte heller här verkar varken Nato eller Ukraina kunna se skogen för bara trän. I stället för att erkänna att den materiel som tillhandahålls är otillräcklig för att ge Ukraina möjlighet att genomföra storskaliga offensiva operationer mot Ryssland, började de två sidorna dividera med varandra om stridsvagnar, nämligen Tysklands misslyckande med att ta sig an uppgiften i Ramstein och bereda vägen för att ge Ukraina hundratals moderna Leopard 2-stridsvagnar. 

 Tysk historia och hur den uppfattas 

 Mötet i Ramstein hindrades av oro i det tyska parlamentet över hur det skulle se ut om Tyskland tillhandahöll stridsvagnar som skulle användas för att bekämpa ryssarna i Ukraina. 

 Denna ångest fångades kanske bäst av Petr Bystron från högerpartiet Alternativ för Tyskland. ”Tyska stridsvagnar [kämpar] mot Ryssland i Ukraina”, utmanade Bystron sina kolleger, ”kom ihåg att era farfäder försökte göra samma trick, tillsammans med [ukrainska nationalister] Melnik, Bandera och deras anhängare”. 

 ”Resultatet blev ett enormt lidande, miljontals offer på båda sidor och till slut kom ryska stridsvagnar hit, till Berlin. Två av dessa stridsvagnar finns fortfarande permanent utställda i närheten, och ni måste ha detta i åtanke när ni passerar dem varje morgon”, sade Bystron och syftade på de två sovjetiska T-34-stridsvagnarna vid Tiergarten-minnesmärket för fallna sovjetiska soldater. 

Sovjetiskt krigsmonument i Tiergarten i Västberlin. (Klearchos Kapoutsis, CC BY 2.0, Wikimedia Commons) 

 Frågan om Leopardstridsvagnarna var dock mer politisk än teknisk, eftersom Polen hotade att ignorera Tysklands vägran att tillåta att stridsvagnarna skickas till Ukraina och meddelade att man var beredd att skicka 14 av sina egna Leopard 2 stridsvagnar till Ukraina inom en snar framtid. Tillsammans med de 14 Challenger 2-stridsvagnar som utlovades av britterna fick Ukraina 28 av de 300 stridsvagnar man sade sig behöva för en eventuell framtida offensiv. [Nu ungefär 58 st. med den amerikanska Abrams.] 

 

Bortsett från de numeriska skillnaderna och underhållssvårigheterna verkar Natos politiker ganska nöjda med vad som åstadkoms i Ramstein. Enligt den brittiske försvarsministern Ben Wallace i ett tal till parlamentet, 

 ”Det internationella samfundet inser att det är lika viktigt att utrusta Ukraina för att driva ut Ryssland från dess territorium som att utrusta dem för att försvara det de redan har. Dagens paket är en viktig ökning av Ukrainas kapacitet. Det innebär att de kan gå från att göra motstånd till att fördriva ryska styrkor från ukrainsk mark.”  

 Wallace verkar ignorera att, genom att ge Ukraina möjlighet att förvisa ryska trupper från det som – efter annekteringen av de fyra tidigare ukrainska territorierna (Lugansk, Donetsk, Zaporizhia och Kherson) i september förra året – permanent är en del av Ryska federationen, skulle Nato potentiellt skapa förutsättningar för att Ryssland skulle kunna använda kärnvapen doktrinärt. Dessa villkor skulle vara att försvara sig mot en ackumulering av konventionell militär makt som kan hota Rysslands existentiella överlevnad. 

 Ryssland har dock inte ignorerat detta. När Kremls talesman Dmitrij Peskov talade, efter att kontaktgruppen i Ramstein avslutat sitt möte, sade han till reportrar: ”Potentiellt sett är detta extremt farligt, det kommer att innebära att konflikten förs upp på en helt ny nivå, vilket naturligtvis inte bådar gott med tanke på den globala och paneuropeiska säkerheten”. 

 Höga ryska tjänstemän hakade på i sociala medier. Anatolij Antonov, Rysslands ambassadör i USA, förklarade på sin Telegramkanal att: 

 ”Det borde stå klart för alla – vi kommer att förstöra alla vapen som levereras till Zelenskys regim av antingen USA eller Nato. Det gäller nu liksom det gjorde under det stora fosterländska kriget. Att det dyker upp stridsvagnar med nazistiska insignier på före detta sovjetisk mark gör otvetydigt att vi siktar på att störta den nynazistiska regimen i Ukraina och skapa normala förhållanden, så att grannfolken i regionen kan leva fredligt liksom förr i tiden.” 

Dmitri Medvedev, tidigare rysk president och nära rådgivare till Rysslands president Vladimir Putin, tillade på Twitter, att de som främjar ett ryskt nederlag riskerar att utlösa global ruin. ”Ingen av dem förstår att en kärnvapenmakts förlust av ett konventionellt krig kan leda till ett kärnvapenkrig. Kärnvapenmakter har inte besegrats i stora konflikter som är avgörande för deras öde.” 

 Konsekvenserna för Ukraina 

 Verkligheten är dock att konsekvenserna av Ramstein-kontaktgruppens arbete kommer att bli mycket mer skadliga för Ukraina än för Ryssland. 

 Under trycket från väst att genomföra en stor offensiv som syftar till att fördriva de ryska styrkorna från de territorier som erövrades förra året, kommer general Zaluzhnyi att tvingas offra de reserver han skulle kunna samla i efterdyningarna av Ramstein för att ägna sig åt fruktlösa attacker mot en rysk motståndare som skiljer sig mycket från den som Ukraina mötte i september och oktober förra året. 

 Då kunde en återuppbyggd ukrainsk armé, stärkt av tiotals miljarder dollar i Natos utrustning, utbildning och operativt stöd, dra nytta av överexploaterade ryska styrkor för att återta stora delar av territoriet i Kharkov och Kherson. 

 I dag är Rysslands militära närvaro i Ukraina långt ifrån vad den var hösten 2022. I efterdyningarna av Putins beslut från september 2022 att mobilisera 300 000 reservister har Ryssland inte bara konsoliderat frontlinjen i östra Ukraina och intagit en mer försvarsvänlig position, utan också förstärkt sina styrkor med cirka 80 000 mobiliserade trupper, vilket gör det möjligt för Ryssland att upprätthålla offensiva operationer i Donetsk-regionerna samtidigt som man befäster sitt försvar i Kherson och Lugansk. 

 Från den 24 februari till hösten 2022 avvek Ryssland avsevärt från hur landet doktrinärt genomför väpnade konflikter. Framöver kommer Ryssland att föra krig enligt regelboken. Försvarsställningar kommer att läggas ut på ett sätt som är utformat för att besegra en samordnad Nato-attack, både när det gäller trupptäthet längs frontlinjen, men också på djupet (något som saknades i Kharkovoffensiven i september 2022) och med tillräckligt dedikerat eldunderstöd (som återigen saknades i september 2022). 

 Enligt general Zaluzhnyis egen utsago har Ukraina otillräckliga styrkor för uppgiften. Även om Ukraina skulle kunna koncentrera alla tre brigadernas män och materiel, som är på väg att samlas på en plats och samtidigt efter Ramstein-kontaktgruppens möte, skulle de cirka 20 000 soldater som detta motsvarar inte kunna bryta igenom en rysk försvarsposition som är utförd enligt regelboken. 

 Ukraina och Nato bör ta hänsyn till den historielektion som Petr Bystron presenterade för sina tyska parlamentskamrater – tyska stridsvagnar har historiskt sett inte klarat sig bra mot ryska stridsvagnar på ukrainsk mark. 

 Och Ben Wallace och Mark Milley bör uppmärksamma stridsordningen för de ryska styrkorna som står emot den ukrainska armén, särskilt kring de kritiska slagfälten i och kring den strategiska staden Bakhmut. Där är ryska soldater, som tillhör den 8:e gardesarmén, redo att fortsätta i Vasily Chuikovs tradition av hjältar från Stalingrad och Berlin och förgöra fascismens styrkor på slagfältet. 

 Även om dagens soldater i den 8:e gardesarmén kanske inte kommer att sätta upp en ny generation stridsvagnar, utställda i Berlins Tiergarten, kan ni vara säkra på att de är fullt medvetna om sitt historiska arv och om vad som förväntas av dem. 

 Detta, mer än något annat, är det sanna uttrycket för Ramstein-effekten, ett orsakssamband som västvärlden varken verkar kunna eller vilja upptäcka innan det är för sent för de tiotusentals ukrainska soldater vars liv är på väg att offras på ett altare av nationellt övermod och okunskap. 

 

* 

 

.