Denna artikel ”Med AFRICOMs välsignelse plundras Kongo på ”klimatvänliga” resurser och Kina får skulden”. Detta är en något förkortad översättning av T. J. Coles artikel Backed by AFRICOM, corporations plunder DR Congo for “climate-friendly” materials and blame China. Publicerad 30 november 2021 på The grayzone.com.
T.J. Coles är postdoktor vid Plymouth Universitys Cognition Institute och författare till flera böcker, den senaste är We’ll Tell You What to Think: Wikipedia, Propaganda and the Making of Liberal Consensus.
Har även publicerats hos Pål Steigan: https://steigan.no/2021/12/med-africoms-velsignelse-plyndres-kongo-for-klimavennlige-ressurser-og-kina-far-skylden/
En av mina få artiklar som berör Kongo: Kongo i avgrunden: Nobels fredspris uppmanar till stopp för våldtäkterna men till att fortsätta kriget.
_______________________________________________________________
Med AFRICOMs välsignelse plundras Kongo på ”klimatvänliga” resurser och Kina får skulden
Bildtext: Överste Leon-Rodance Ndinga under scenarioövningen Africa Endeavour, sponsrad av Africom. Foto: Africom
Sedan kung Leopold av Belgien grundade Fristaten Kongo 1885, har mäktiga internationella aktörer plundrat regionens enorma resurser. I jakten på guld, elfenben och gummi miste cirka 8 miljoner människor livet, enligt Adam Hochschilds King Leopold’s Ghost.
Nyligen uttalade det amerikanska handelsdepartementet att ”med dess totala mineralvärden, som uppskattas vara värda tiotals biljoner dollar, finns det möjligheter i Kongo för amerikanska företag, med en hög risktolerans”.
Från slutet av 1990-talet fram till nu har euro-amerikanska gruvor, bearbetningsanläggningar och företag använt slavarbete och beväpnade gäng för att exportera sällsynta mineraler, såsom coltan och tantal, till väst, som väsentliga komponenter i datorer, telefoner, missiler, och så vidare. Det ”gröna skiftet” markerar början på en ny era av konkurrens om sällsynta metaller och mineraler, nu representerade av kobolt.
USA ställer in siktet mot Kongo
Med en befolkning på 93 miljoner och en BNP på cirka 50 miljarder dollar, är Kongo ett av de fattigaste länderna i världen. Även om företag som Apple, Microsoft och Tesla är helt beroende av Kongos resurser, tjänar sju av tio kongoleser mindre än 17 kronor om dagen. Den förväntade livslängden är sextio år, jämfört med 78 i USA. Barndödligheten är 66 per 1 000 födslar jämfört med 5,6 per 1 000 i USA.
USA började huvudsakligen att intressera sig för Kongo under andra världskriget. Genom Belgiens Union Minière skaffade de det renaste uran som var känt vid den tiden, och det användes i Manhattan-projektet, som startade 1942, för att tillverka världens första kärnvapen.
Patrice Lumumba dödades av MI6 och CIA.
Under 1950-talet planerade det amerikanska utrikesdepartementet ett antal investeringar för att ”utveckla” Kongos infrastruktur, och på så sätt bana väg för företagens användning av landet. 1960 förklarade premiärminister Patrice Lumumba självständighet från Belgien, bytte namn till Republiken Kongo (RoC) och närmade sig relativt försiktigt till Sovjetunionen.
MI6 dödade Lumumba och CIA ersatte honom med sin egen man, general Mobutu Sese Seko, som döpte om landet till Zaire, och regerade tills han själv störtades 1997.
På 1960-talet skapade CIA Zaires armé och drev den. Oroligheter och uppror slogs ned. På 1980-talet tränade även belgiska, franska, tyska och israeliska soldater den zairiska armén.
Washington uppträder som en oskyldig observatör
Geografiska överväganden, grannstaternas roll, internationell inblandning, specifika etniska gruppers deltagande i specifika konflikter och förändrade paramilitära allianser gör krigen i Kongo extremt komplicerat. Vad som följer är en förenklad översikt av USA:s roll.
Åtminstone sedan 1990, har USA använt Uganda som en del av beväpningen av Zaire / DRC. Den amerikanska militären under Clinton-administrationen tränade Ugandas armé och träningsprogram skapades och fortsatte även efter att Ugandas roll avslöjades. Programmen bidrog till att kongokrisen förvärrades.
När general Mobutu avsattes 1996 av Kabilas styrkor fick den senare stöd från Rwandas patriotiska front (RPF), ledd av general Paul Kagame, Rwandas nuvarande president. Kagame fick militär träning av USA, vid Fort Leavenworth, och Kagames RPF tränades av Green Berets.
Vi kan med stor sannolikhet anta att Washingtons roll var att spela oskyldig, samtidigt som de drog nytta av att RPF, Ugandas armé och gäng skyddade infrastrukturen som var knuten till gruvdrift.
Internationell efterfrågan på sällsynta mineraler leder till krig och död
Redan innan Kabila kom till makten hade internationella jättar inom gruvdrift och infrastruktur börjat förhandla om kontrakt med hans parti. De företag som så småningom tecknade kontrakt inkluderar Anglo-American, American Mineral Fields, Barrick Gold, DeBeers och Bechtel. Den senare anlitade NASA för att ta satellitbilder av mineralrika regioner, och uppenbarligen också för att få information om rebellernas rörelser, vilket de sedan kunde rapportera till Kabilas armé.
Kabila startade sin egen bank, Banque De Commerce, du Developpement et de l’Industrie för att finansiera gruvor. Banken hade sitt huvudkontor i Rwanda, varifrån icke-spårbart koltan exporteras till västerländska företag, som Afrimex, Banro-Resources och Union Transport.
Det andra kriget i Kongo, från 1998-2003, och i praktiken fram till nu, har lett till 5,4 miljoner dödsfall: de flesta av dem civila, som har dött av svält och sjukdomar till följd av kriget. Kriget handlade till stor del om att avlägsna eller stödja kabila-dynastin, och ta kontroll över resursrika områden. I motsats till det första kriget drevs detta krig direkt fram av efterfrågan på mineraler i Asien, Europa och Nordamerika.
Wall Street Journal skrev vid den tiden att Kabilas önskan att förstatliga ”var ett orosmoment … för utländska företag, som ville driva handel i det mineralrika landet.” Kabila förlorade stödet från sina partners i Uganda och Rwanda, som 1998 hade hjälpt till att skapa ett nytt parti, Rassemblement Congolais pour la Démocratie (RCD). RCD var emot Kabila och splittrades så småningom i ett antal militanta rebellgrupper, som tog kontroll över delar av landet. Styrkor från Angola, Tchad, Libyen och Zimbabwe kom till Kabilas hjälp, även om han blev lönnmördad 2001 och hans son Joseph styrde 2003-2019.
För internationella investerare var myllret av rebellgrupper och paramilitära gäng avgörande för att upprätthålla transporten av mineraler. De flesta av mineralerna smugglades till Rwanda och flögs sedan till Europa.
När rädslan för Kina ökar träder AFRICOM in på scenen, och grymheter följer i spåren
Washington och ”tidigare” europeiska kolonialmakter ändrade strategi, från att indirekt stödja ombud, som rebellerna från Uganda och Rwanda, till att ”professionalisera” den kongolesiska armén, FARDC. Reformprogrammen inkluderade ett kontrakt med den privata säkerhetsfirman Camber Corporation.
Bushadministrationens önskan om att ”professionalisera” och att ”legitimera” FARDC, sammanfaller med ökad kinesisk aktivitet i landet. Ett dokument från Fort Bennings utbildnings- och doktrinkommando klagade på detta 2007: ”Kina har undertecknat ett avtal med Kongo, där Kina tillhandahåller fem miljarder dollar för att uppgradera infrastruktur mot tillgång till Kongos naturresurser.”
Nu när Kina var i Kongo blev kränkningar av mänskliga rättigheter och spårbara leveranskedjor plötsligt viktiga för Washington. Avancerad amerikansk utbildning av FARDC överlappade med undertecknandet av Dodd-Frank 2010, som krävde att Securities and Exchange Commission verifierade leveranskedjan.
Samma år underlättade AFRICOM militärt samarbete mellan Kongo och USA. Målet var att ”omvandla” FARDC till att inkludera ”interna säkerhetsoperationer”. Det innebar bland annat skapandet av två nya bataljoner som tränades av AFRICOM.
Inom ett par år avslöjades det av FN, att medlemmar från den ena bataljonen hade plundrat byar, dödat civila och våldtagit flera dussin kvinnor och flickor, ner till sex års ålder. AFRICOM avböjde att kommentera incidenterna.
Gröntvättning av kapplöpningen för förnybar profit
Både våld och export fortsätter i stora delar av landet. Företagens vinst från klimatkrisen har utlöst en kobolth-rush. De opålitliga leveranskedjorna i Kongo har också skapat ett behov av att tillverka koboltfria, förnybara produkter.
Den så kallade globala gröna ekonomin är värd 4,5 biljoner (trillions på engelska, en miljon miljoner) dollar, fördelat på 3000 företag. Det är mer än olja och gas.
På grund av de etiska kraven på leveranskedjan, som SEC ställde 2010, har flera amerikanska företag försökt gröntvätta sina leveranskedjor genom att hävda att deras råvaror anskaffades på ett etiskt sätt. Den anglo-schweiziska gruvjätten Glencore, har ett marknadsvärde som motsvarar hela Kongos BNP. Den senaste tiden har de börjat ge löften till sina kunder att erbjuda kobolt som har erhållits på ett etiskt sätt.
Apple, BWM, Samsung och andra har startat projekt för etisk upphandling av kobolt. Tesla säger att de kommer att fasa ut kobolt från sina litiumbatterier och har under tiden gått med i Fair Cobolt Alliance. Men en grupptalan på uppdrag av skadade kongolesiska gruvarbetare hävdar att Alphabet (Google), Apple, Dell, Microsoft och Tesla ”bidrar till den grymma och brutala användningen av små barn… för att utvinna kobolt.”
Skyll på Kina
Trots försöken till gröntvättning, är koboltindustrin fortfarande farlig, exploaterande, förorenande och dålig PR. Å andra sidan bidrar de faktiska förhållandena till att hålla utgifterna låga och vinsterna stora. Den informella lösningen för många västerländska företag och regeringar är att använda media, icke-statliga organisationer och den skrävlande klassen för att peka finger och skylla på Kina, som har företag med omfattande verksamhet i södra, koboltrika Kongo.
Ett exempel är en ny artikel från Guardian, som avslöjar arbetsförhållandena i staden Fungurume, där små, lokala gruvbolag får kontrakt med stora, så kallade legitima företag, som Kinas Molybden. Relationen beskrivs som ”slav och herre” och lönen är tre och en halv dollar om dagen.
Rapporten finansierades av Humanity United, en NGO grundad av Pam Omidyar, hustru till miljardären Pierre Omidyar, som grundade eBay och äger tidningen The Intercept. Humanity United har fått bidrag från flera håll, bland annat från William J. Clinton Foundation.
Men sådana rapporter glömmer att nämna att Kinas Molybdenum ägs av amerikanska investerare, som JPMorgan Funds, Vanguard Total International, Vanguard Emerging Markets, BlackRock och andra. Amnesty International spårade kobolt, som förvärvats av kinesiska företag och visade att det hamnar hos asiatiska, europeiska och amerikanska företag.
Militarisering av rymden för att vinna maktspelet
Kongo är direkt kopplat till Washingtons långsiktiga planer på att styra världen med makt.
”Maktspel i rymden är på något sätt jämförbart med det stora spelet på 1700- och 1800-talen, mellan Storbritannien och Ryssland, som kämpade för tillgång till resurser och geostrategisk positionering i Central- och Sydasien. Idag pågår en liknande strid mellan Kina och andra rymdnationer, ledda av USA, om tillgång till resurser mellan jorden och månen och allmän dominans i rymden.” – Dr Mir Sadat, tidigare amerikansk underrättelseofficer och medlem av USA:s nationella säkerhetsråd.
Men det var inte Kina som först deklarerade sin avsikt att styra rymden, och därmed världen. 1997 publicerade US Space Command sin ”fullspektrum dominans”-doktrin med målet att militarisera rymden till 2020 ”för att skydda USA:s intressen och investeringar.” ”Fullspektrumdominans” inkluderar hypersoniska missildrönare och högtflygande flygplan som kan attackera Ryssland och/eller Kina med ”taktiska” atombomber.
Liksom andra skattefinansierade produkter, under sken av militär forskning och utveckling (satelliter, datorer, internet, etc.), har utforskning av världsrymden kommersialiserats av företag som Jeff Bezos Blue Origin och Teslas SpaceX, samtidigt som de samarbetar med Pentagon. SpaceX har till exempel skjutit upp militärsatelliter.
Sadat bidrog till att etablera Space Force. Kobolt och andra sällsynta material nämns som de mest utmanande att få tag på i tillräcklig mängd. En skräckinjagande rapport om en påstådd brist på amerikanskt inflytande i rymdkapplöpningen, medförfattad av Sadat och sponsrad av Space Force, säger: ”USA måste tävla om den globala marknadsandelen och ledarskapet, som för närvarande domineras av Kina och Ryssland, och om landbaserade råvaror för användning i rymdekonomin. »
Det kan vara så att de miljonerna nödlidande kongoleserna, med tantal och coltan under sina fötter och de hundratusentals som arbetar under slavliknande förhållanden i gruvorna, inte kommer att bli de enda offren. Om stormaktsspelet för ”fullspektrumdominans” fortsätter, utan motstånd från gräsrötterna, kan geopolitisk konkurrens eskalera mellan kärnvapenmakter och utplåna även resten av världen.
LÄS: Sextio år sedan Kongos frigörelse