Media sprider felaktig bild av Venezuela

Göteborgsposten Debatt har idag en bra artikel av August Eliasson, Proletärens utrikesredaktör.
Göteborgsposten

Den missvisande och ibland rent lögnaktiga mediebilden av Venezuela riskerar att rättfärdiga en statskupp eller ännu värre – ett nytt Irak eller Libyen.

När USA ser ut att förbereda ännu en militär intervention i ett oljerikt land borde det vara medias uppgift att kritiskt granska stormaktens påståenden och hot (USA Today 29/1). I stället väljer många journalister och liberala ledarskribenter att ge sitt stöd till kuppmakare, och göra billiga poänger på ”socialismens misslyckande”.

Även Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt har gjort sig till en del av detta drev. När den tidigare okände oppositionsledaren Juan Guaidó utropade sig själv till president, valde V:s ledning att kräva Maduros avgång.

Jonas Sjöstedt (V) borde känna till Latinamerikas blodiga historia av USA-stödda högerkupper tillräckligt väl för att ta avstånd från det nu pågående kuppförsöket i Venezuela.

I efterhand har det framkommit att Guaidó planerade försöket till statskupp på möten i Washington i december (AP, 26/1) och att USA står redo att backa upp en sådan kupp militärt.

Att Venezuela befinner sig i en djup ekonomisk kris, som främst drabbar landets fattiga, är ingen hemlighet. Men verkligheten är mer komplicerad än den förenklade mediebilden.

Venezuela styrs av en socialistisk regering, men landet är inte mer socialistiskt än vårt grannland Norge. Även Norges ekonomi domineras av en statligt ägd oljeindustri, där oljeinkomsterna används för gemensamma satsningar och välfärd.

I Venezuela har Nicolas Maduro och hans föregångare Hugo Chavez använt landets enorma oljerikedomar till att bland annat utrota analfabetismen, införa avgiftsfri utbildning och sjukvård, och utjämna klassklyftorna. 2013 prisades Venezuela av FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO för att antalet hungrande människor halverats i landet.

Den är inte den socialistiska principen om att använda landets rikedomar till folkets gemensamma bästa som orsakat krisen. När oljekrisen slog till 2014 drabbade det Venezuelas ekonomi, vars exportinkomster till 95 procent kommer från oljan, mycket hårt.

När USA därefter valde att straffa Venezuela med hårda sanktioner var den ekonomiska kollapsen ett faktum.

FN:s tidigare specialrapportör för Venezuela, Alfred de Zayas, beskriver i en FN-rapport sanktionerna som ”en medeltida belägring”. Freds- och konfliktforskaren Edmé Dominguez säger att sanktionerna ”strider mot all internationell rätt och mänskliga rättigheter” (GP 31/1).

Visst kan man kritisera Venezuelas regering och president Nicolas Maduro för saker, som den utbredda korruptionen och att regeringen aldrig lyckats bryta oljeberoendet.

Många venezuelaner lär också vara missnöjda med att regeringen inte lyckats lösa landets ekonomiska problem. Men när det påstås i media att Maduro är en diktator är det helt enkelt inte sant.

I maj förra året hölls presidentval övervakat av bland andra Spaniens expremiärminister José Luis Rodríguez Zapatero. Valet var tidigarelagt efter krav från Venezuelas opposition, men trots detta valde delar av oppositionen att bojkotta valet varpå valdeltagandet också blev lågt. Men varken låga förtroendesiffror eller lågt valdeltagande gör Maduro till en diktator.

För att lösa krisen i Venezuela krävs att dialogen mellan parterna, som oppositionen förra året hoppade av, återupptas. Dessutom måste sanktionerna, som drabbar landets fattiga så hårt, lyftas så att landet kan importera de basvaror som behövs.

I stället för att okritiskt föra vidare Donald Trump och kupphögerns bild av situationen i Venezuela borde svenska journalister och ledarskribenter granska USA:s intressen i konflikten, och motsätta sig vad som riskerar att bli ännu en blodig statskupp eller militär invasion.

Och i stället för att göra billiga poäng på socialismens misslyckande i Latinamerika borde kanske liberala ledarskribenter ta sig en funderare på hur väl det nyliberala experimentet fungerar här hemma i Sverige.