Mellan Ryssland och Iran är allt bra – som slutar bra… Inte bara ”raka spåret”

Irans president Masoud Pezeshkian och Rysslands president Vladimir Putin träffades i Ashgabat, Turkmenistan, den 11 oktober 2024. Bild: steigan.no

https://www.indianpunchline.com/between-russia-and-iran-all-is-well-that-ends-well/

Mysteriet kring det hastigt arrangerade ”arbetsmötet” mellan Rysslands president Vladimir Putin och hans iranske motsvarighet Masoud Pezeshkian i Ashgabat, Turkmenistan, fredagen 11 oktober har bara fördjupats sedan mötet. Detta var deras första möte någonsin. Putin höll inte ens någon presskonferens efteråt.

Av MK Bhadrakumar.

Varför ett sådant möte ansågs nödvändigt blir en spännande tanke, eftersom de två ledarna ska träffas i Kazan om några dagar vid sidan av BRICS-toppmötet den 22-24. oktober.

Ryssland och Iran har haft en svår relation i århundraden. Det är fortfarande komplicerat, vilket de utdragna förhandlingarna om deras strategiska partnerskapsavtal har visat. De har allvarliga intressekonflikter, vilket den kontroversiella idén om Zangezur-korridoren tydliggör.

De två länderna är potentiella konkurrenter på Europas energimarknad. Båda är tuffa utövare av strategisk autonomi. Deras partnerskap i en framtida multipolär världsordning är inte lätt att förutsägelse.

I Ashgabat föreslog Pezeshkian Putin att undertecknandet av deras föreslagna strategiska fördrag skulle påskyndas . Putin är känt för att ha godkänt utkastet till avtal redan 18 september. Vad som håller tillbaka signeringsceremonin kräver en förklaring. Pezeshkian föreslog att ceremonin kunde äga rum i Kazan. Men den ryska sidan släpar efter.

Ambivalensen påminner om den orimliga förseningen för några år sedan i Rysslands överföring av det mobila mark-till-luft-missilsystemet S-300 till Iran även efter att Teheran hade betalat för systemet. I ren desperation lämnade Iran in en stämningsansökan på 4 miljarder dollar mot Rysslands försvarsexportbyrå och påbörjade produktionen av sitt eget långväga mobila luftförsvarssystem, Bavar-373.

Enkelt uttryckt kom Ryssland under påtryckningar från USA och Israel. Geopolitiska överväganden fortsätter att råda i Rysslands vapenöverföringar med Iran. Efter att ha återvänt till Teheran avslöjade Pezeshkian för media att han sagt till Putin att Ryssland borde ”agera mer effektivt i förhållande till de brott som den sionistiska regimen begått i Gaza och Libanon”. 

Tydligen framkallade det spända utbytet i Ashgabat ett uppriktigt uttalande senare av Rysslands vice utrikesminister Sergej Ryabkov till Tass, den statliga nyhetsbyrån. Ryabkov sa: ”Vi följer noga och oroligt händelserna [i konflikten mellan Israel och Iran], risken för en storskalig konflikt är verkligen hög. Tendensen att eskalera till en fullskalig konflikt är en verklig fara. Vi uppmanar alla parter att visa återhållsamhet. Vi för en intensiv dialog med länderna i regionen. Och än en gång – ett storkrig kan undvikas, men alla måste visa återhållsamhet ». [Betoning tillagd.]

Faktum är att Moskva pragmatiskt fortsätter med sin ”neutralitet”, vilket naturligtvis inte hjälper Teheran. Samtidigt ska Putin inte ha tagit ett telefonsamtal nyligen från Israels premiärminister Benjamin Netanyahu! Förmodligen har de rysk-israeliska relationerna försvunnit under jorden.

Det är förståeligt, eftersom Ryssland noga övervakar banan för relationerna mellan USA och Israel. Paradoxen är att medan tunga attacker mot Irans infrastruktur är omöjliga utan amerikansk hjälp och varje israelisk plan att attackera Iran skulle kräva tidigare diskussioner med Pentagon, hoppas Biden-administrationen att Netanyahu kommer att hålla dem uppdaterade om planerade militära aktioner.

Å andra sidan är USA:s vilja att hjälpa till att planera en offensiv mot Iran också osäker. Förra veckan citerade tidningen Nezavisimaya Gazeta en rysk analytiker vid namn Vladimir Frolov som brukade vara anställd på den ryska ambassaden i USA: ”Jag tror att Biden & co inte vill ha en eskalering [med Iran.] Israels relation med Biden är irreparabelt skadad . Netanyahu ljuger bara för honom… Netanyahu väntar på Donald Trump”.

Precis som duon i Samuel Becketts existentiella pjäs Waiting for Godo väntar Putin och Netanyahu på Trump som kanske inte ens dyker upp när det kommer till kritan. Vad händer då? Helt uppenbart, medan Ryssland skulle föredra ett Trump-presidentskap för att laga de brutna banden med USA, skulle Iran vara mycket mer bekväm med Kamala Harris.

I söndags upprepade det iranska utrikesdepartementets talesman Esmaeil Baghaei Hamaneh att Teheran är fast beslutet att fullfölja sin rätt att åtala förövarna av mordet på generallöjtnant Qassem Soleimani.

För att citera Baghaei Hamaneh, ”Denna fega felaktiga handling, erkänd som olaglig och godtycklig av Förenta Nationerna, innebär det internationella ansvaret för USA:s regering såväl som det individuella straffrättsliga ansvaret för förövarna . Iran är fast beslutet att fullfölja sin rätt att åtala gärningsmännen, eftersom förfaranden pågår i en domstol i Teheran.”

Å andra sidan finns det en känsla av oro i Moskva över Peshech-regeringens avsikter, som har prioriterat ett återupptagande av förhandlingarna med väst. Diplomatisk trafik på hög nivå mellan Teheran och Moskva är inte längre så nära som den brukade vara under den avlidne Ebrahim Raisis presidentskap.

Förra veckan kom amerikanska topptjänstemän ut för att bekräfta att Teheran, trots spänningar med Israel, inte ”uppgraderar” sin kärntekniska doktrin. En talesperson för Office of the Director of National Intelligence (ODNI) i Washington lade till offentliga uttalanden tidigare i veckan av CIA-chefen William Burns, som sa att USA inte hade sett några bevis för att Irans högsta ledare ändrade sitt beslut från 2003 att avbryta vapenprogrammet.

Intressant nog kommenterade Nournews, som är identifierad med säkerhetsetablissemanget i Teheran, att den amerikanska underrättelsetjänstens bedömning ”kan hjälpa till att förklara USA:s motstånd mot varje vedergällande israelisk attack mot Irans kärnkraftsprogram” – vilket betyder att USA fortfarande kan hålla ett öga på framtida kärnkraftsförhandlingar med Iran.

Vid mötet i Ashgabat sa Pezeshkian till Putin att Iran och Ryssland har goda ömsesidiga och kompletterande potentialer och kan hjälpa varandra. Pezeshkian betonade att Irans band med Ryssland är ”uppriktiga och strategiska”. Han tillade: ”Våra ståndpunkter i globala frågor ligger mycket närmare varandra än många andra länder.”

Enligt Kreml-avskriften sa Putin till Pezeshkian, ”Vår relation med Iran är en prioritet för oss, och den utvecklas mycket framgångsrikt… Vi samarbetar aktivt på den internationella arenan och delar ofta nära eller till och med konvergerande bedömningar av pågående utveckling”.

Men för sin del noterade Pezeshkian att ”vi måste se till att vår relation förbättras och blir starkare framöver. Vi har många möjligheter att nå detta mål och det är vår plikt att bistå varandra i detta arbete. Vi delar liknande visioner, och det finns många likheter när det gäller vårt respektive internationella rykte”.

När det gäller Ukrainakonflikten liknar Teherans inställning till Indiens inställning. Intressant nog skrev Irans utrikesminister Abbas Araghchi i ett inlägg på X under helgen att han i sina senaste interaktioner i New York med topptjänstemän från EU kategoriskt sa till dem ”Militärt samarbete mellan Iran och Ryssland är inte nytt; den har en historia, långt innan den ukrainska krisen började… Jag sa tydligt, och upprepar ännu en gång: vi har INTE levererat ballistiska missiler till Ryssland. Om Europa behöver ett fall för att blidka Israels utpressning, borde du hitta en annan historia”.

Vid mötet i Ashgabat hävdade varken Putin eller Pezeshkian en strategisk konvergens i betydelsen av de båda ländernas respektive utrikespolitik. Pezeshkian försäkrade ändå Putin att han ser fram emot att närvara vid det kommande BRICS-toppmötet och ”vi kommer att göra allt som behövs för att godkänna och underteckna dokumenten på dagordningen.”