Julian Macfarlane är i farten 18 september
Liksom Rolf Nilsson som översättare.
_________________
För att förstå nyheterna måste man koppla samman många punkter.
De stora nyheterna den här veckan är centrerade kring Mellanöstern – houthiernas hypersoniska missilattack mot Tel Aviv – och Tel Avivs cyberterrorattack mot Hizbollah, med en massiv attack som skadade upp till 2000 personer, till följd av exploderande personsökare.
(Al Mayadeen uppger 12 döda varav 2 barn, samt mellan 2700-2800 skadade, ö.a.)
Amerikanerna var uppenbarligen informerade – om än inte faktiskt inblandade. Amerikanska ”specialister” i Mellanöstern dumpade alla sina personsökare före attacken. Israelerna sa att de inte hade varnat dem. Så…jag antar att dessa ”specialister” bara ville köpa Huawei-grejer.
Punkter, punkter, punkter…..
En ASD-hjärna (autistic-spectrum-disorder, ö.a.)
Så många saker händer samtidigt – misstänkt
Mainstream-media försöker sprida idén att iranierna inte kommer att genomföra sin utlovade vedergällning – att de är rädda för ett krig som det med Irak som pågick i flera år och dödade nära en miljon av deras folk.
Detta är typiskt västerländskt tänkande – eller rättare sagt icke-tänkande – kognitivt undvikande – där man blandar ihop tidigare krig och strategier med dagens militära utmaningar för att argumentera för resultat som passar en självbetjänade berättelse.
Ett krig mellan Iran och västvärlden och Israel i dag skulle naturligtvis inte alls likna kriget mellan Iran och Irak 1980-1988, som inleddes med en irakisk invasion av Iran. Även om USA naturligtvis stödde Irak och försåg Saddam med kemiska vapen var det i stort sett ett dödläge. Och när kriget väl var över – så var Saddam det också – något som amerikanska allierade borde tänka på! Ganska typiskt för många amerikanska krig.
År 1980 var Iran isolerat – utan allierade. Idag är det Israel och USA som är isolerade! Låt oss bara säga att USA inte har några allierade – bara sepoys (se här, ö.a.).
Men Iran har just nu massor av allierade.
Som ett resultat av det palestinska folkmordet är det shiitiska Irak en iransk allierad. Ryssland är det också – fast av andra skäl. Dito: Kina.
Hizbollah, Syrien – och naturligtvis Hamas – är allierade.
The Arab Street (folket på gatan i arabländerna, ö.a.)? Inte så mycket pro-Iran som pro-Islam och anti-Israel. Potentiella allierade?
Koppla samman punkterna.
De senaste parlamentsvalen i Jordanien resulterade i att populistiska och tribala islamiska fraktioner bildade Islamic Action Front (IAF) och tog kontroll över regeringen för att sätta press på kungen av Jordanien, vars tron alltmer vacklar. Jordanien är som ni minns till stor del palestinskt och har den längsta gränsen till Israel av alla länder. Monarkin inrättades av britterna på den tiden då Storbritannien var enat…
I andra länder än Jordanien är Arab Street också i rörelse, alltmer högljudd i sitt hat mot Israel och USA.
Det inkluderar naturligtvis Egypten och Saudiarabien. Om de USA-inspirerade färgrevolutionerna har lärt oss något, så är det att populistiska åsikter spelar roll – särskilt om de får genomslag och militären beslutar sig för att följa med strömmen.
År 1980 var Iran inte förberett på den typ av krig som USA och Irak förde mot landet. Idag är Israel och USA inte beredda på den typ av krig som Iran skulle föra mot dem. What goes ‘round…..
Houthiernas enstaka missilattack var en varning. Föreställ er några hundra mycket mer avancerade missiler – med fördelen av ryska mål- och styrsystem – som avfyras mot Israel och den amerikanska flottan i Röda havet.
Men detta är den multipolära tidsåldern – en tidsålder som prioriterar fredligt samarbete och samverkan. Så även om Iran måste slå tillbaka mot Israel på något sätt, vill man att Israel ska vara den som startar kriget, som då för Iran blir ett självförsvarskrig. I vilket fall som helst är Israel ett allvarligt fall av krigslystnad.
Israel gör sitt bästa för att försöka få Iran att anfalla. De tror säkert att om de startar ett krig mot Hizbollah, till exempel genom terrorbombningar, så kommer Iran att skynda sig att hjälpa till. Men Hizbollah behöver ingen hjälp: de har tusentals raketer gömda – några av dem mycket avancerade. Dess attacker i Israel har hittills varit mycket återhållsamma och proportionerliga. Man kan förvänta sig att de kommer att slå tillbaka, men inte på det sätt som israelerna vill.
Koppla samman punkterna.
Det är på väg att gå utför. Men för hur länge?
Som svar på israeliska terroristattacker kommer det sannolikt att ske terrorist- eller gerillaattacker mot Israel av islamiska ombud för Iran och Hizbollah – Motståndsaxeln, Houthis och Hamas – kanske också jordanska grupper.
I Jordanien satte Maher al Jazi, en lastbilschaufför och före detta soldat, ett exempel för den islamiska världen när han sköt tre israeliska säkerhetsofficerare vid Allenby Crossing, dödades och sedan hyllades som hjälte i Jordanien och i hela regionen.
Hans bedrift var en nyckelfaktor i den parlamentariska segern för Jordaniens Islamic Action Front (IAF).
USA har en bas i Jordanien – Muwaffaq Salti Air Base (Azraq). IAF kommer sannolikt att kräva att den tas bort. Den mäktiga jordanska militären kommer sannolikt inte att motsätta sig detta. Neutralitet kan innebära ett tyst stöd.
Maher hade varit soldat och hans handling kommer att ge återklang hos de arabiska militärernas meniga vilka sätter press på sina officerare.
Är ZioNazis oroliga?
Tillräckligt oroliga för att börja gräva ett dike längs den jordanska gränsen för att förhindra inträde, säger de, av beväpnade pistolmän tills en elektrifierad gränsmur kan byggas.
Punkter, punkter, punkter….
Många saker förändras och förändras mycket snabbt – vilket utan tvekan är anledningen till att ZioNazis använde sig av personsökare som bomber!
De är desperata – och också dumma – Masada 2.0.
Just inkommet..
Kommer Israel att få det krig det vill ha?
1967 kunde man också höra ”analyser” liknande denna hur dåligt och svagt Israel var. Hur det gick sen vet vi alla. På enbart 6 dagar gjorde Israel mos av de arabiska arméerna och deras Sovjetiska utrustning och vann en av historiens största militära segrar.
Läs då 6-dagarskriget 1967: Myten om den israeliska David mot den arabiske Goliat
Utdrag ur artikeln hos Knut Lindelöf. https://www.lindelof.nu/6-dagarskriget-myten-om-den-israeliska-david-mot-den-arabiske-goliat/
” Ett bedrägeri
Ett av de största bedrägerierna som den israeliska militären gjort sig skyldig till är påståendet att 6-dagarskriget inleddes av Israel på grund av ett existentiellt hot.
Verkligheten var dock så att den israeliska armén 1967 mötte en vald civil regering som inte var lika ivriga inför utsikterna att starta krig som generalerna var. Det framgår tydligt av protokollen från möten mellan IDF:s generaler, protokoll som finns tillgängliga i IDF:s arkiv, att regeringen var tveksam. Militären beslöt då att utså rädsla och detta gjorde de mycket effektivt och de hävdade att den judiska staten stod inför ett existentiellt hot och att armén måste agera beslutsamt.
Bedrägeriet fungerade och under de följande tre dagarna tvingades Eshkol att ge efter. Han avgick från sin tjänst som försvarsminister och gav den till en pensionerad stabschef för armén, general Moshe Dayan. IDF-generalerna fick det krig som de så gärna ville ha. De inledde ett massivt angrepp mot Egypten och förvandlade den egyptiska armén till aska och ockuperade hela Sinai-halvön. Som ett resultat av detta kunde IDF lägga beslag på det största förrådet av rysktillverkade militära vapen
utanför Sovjetunionen.
Israels premiärminister Levi Eshkol, mitten, tillsammans med general Matti Peled till höger omkring år 1967. Bild med tillstånd av Miko Peled
Israel skulle komma att utnyttja den kunskap som medföljde detta byte.
IDF tog också tillfånga tusentals egyptiska soldater som var stationerade i
Sinaiöknen och som var helt oförberedda [på Israels attack]. Enligt vittnesmål från israeliska officerare avrättades minst 2.000 egyptiska krigsfångar på plats och begravdes i sanddynerna.
Men generalerna var inte nöjda. De tog tillfället i akt och beslöt att utnyttja det maximalt. Utan någon diskussion och än mindre något godkännande från den civila regeringen, fortsatte armén med att ockupera Gazaremsan, Västbanken och, något som generalerna hade varit heta på gröten att lägga beslag på i många år, de bördiga vattenrika syriska Golanhöjderna. De hade därmed tredubblat storleken på staten Israel. De hade till sist slutfört erövringen av Palestina och flyttat Israels östra gräns hela vägen till Jordanfloden.
Armén rörde sig som en bulldozer och förstörde städer och byar både i
Golanhöjderna och på Västbanken. Som ett resultat av detta blev otaliga syrier, som bodde på Golanhöjderna, och hundratusentals palestinier på Västbanken och i östra Jerusalem flyktingar.
Myten om hotet
Generalerna uttryckte själva under sina möten före kriget att allt handlade om att utnyttja möjligheten att inleda ett krig som de visste att de skulle vinna, och inte om att avvärja ett existentiellt hot. I själva verket nämns ordet ”möjlighet” flera gånger i diskussionerna och ordet ”hot” nämns inte alls.
En av generalerna som var närvarande vid mötet den 2 juni 1967 var min far, general Matti Peled. Enligt berättelserna från några av hans vapenbröder som var med, berättelser som jag senare verifierade genom att läsa protokollen från mötena, så stod han upp och sa till premiärminister Eshkol att den egyptiska armén var en dåligt förberedd armé och därför måste Israel ta tillfället i akt att krossa den. Han hävdade att den egyptiska armén, som vid den här tidpunkten återhämtade sig från ett krig i Jemen, skulle behöva minst 1½ – 2 år innan den var redo för krig. De andra generalerna instämde. Min far gick sedan ett steg längre och sa att IDF:s ledning ”kräver att få veta varför denna armé som aldrig har förlorat en strid” hålls tillbaka. Han sa inte ett ord om något hot.
Mer information om protokollen från generalstabens möten finns i min bok Generalens Son; en israels resa genom Palestina, men det är uppenbart att Israel initierade kriget, inte på grund av oro för Israels säkerhet, utan på grund av en önskan att visa sin makt och använda den makten för att uppnå territoriella vinster.
För dem som uppmärksammar resultatet av kriget bevisar det att det inte fanns något militärt hot mot Israel. Men människor blev så rörda av berättelsen om lille David som försvarade sig mot angrepp från den onde Goliat att de lät sig bedra.
Gudomligt ingripande
Rabbin Moishe Beck är en vördad ultraortodox rabbin, som tidigare bodde i Jerusalem men som flyttade till New York. Jag frågade honom en gång varför han bestämde sig för att lämna Jerusalem efter 6-dagarskriget. Han berättade att han satt i ett skyddsrum i stadsdelen Me’a Sha’arim i Jerusalem och ljudet av bombardemang hördes inte långt därifrån. Vid ett tillfälle när människorna hörde det israeliska flygvapnet flyga över huvudena på dem hävdade de att IDF:s framgångar var ett tecken på gudomligt ingripande. Han fann det motbjudande att människor såg på de
sionistiska militärstyrkorna, som han betraktade som kriminella, som ledda genom gudomlig ingripande. Så snart han kunde tog han sin familj och lämnade Jerusalem, med mycket begränsade resurser. Han ville inte att hans barn skulle växa upp i en miljö där man idealiserade den israeliska militären eller någon annan militärstyrka för den delen.
Många år senare, när jag var tillsammans med ultraortodoxa vänner i New York, fick jag frågan om det var sant att segern 1967 var så oförutsägbar att även sekulära människor såg det som ett gudomligt ingripande.
Det var inget gudomligt med den israeliska attacken och stölden av arabiska
landområden. Inte då 1967 och inte vid någon annan tidpunkt. Den israeliska armén var väl förberedd, väl beväpnad och välutbildad och generalerna visste att segern var oundviklig.
https://www.presstv.ir/Detail/2024/09/19/733572/Lebanon-Hezbollah-strike-Israeli-military-site-
Fast det gick chockartat dåligt 1973 för Tel-Aviv. Minnet är både kort och långt i Nära Östern… Och numera måste man skjuta in missiler bland skolor och sjukhus och bli ärorika barnmördare för att vinna ”segrar”.