Mellanöstern vid en vändpunkt

Det har varit en evig förhoppning och förväntan att Israel skulle överge vägen för förtryck, kolonisering och apartheid som statspolitik och istället acceptera en förhandlingslösning på Palestinaproblemet under påtryckningar från dess beskyddare, mentor, guide och förmyndare – USA. Men de visade sig vara vanföreställningar, och det som återstår är en oändlig serie av brustna förhoppningar och hyckleri. Den stora frågan idag är om ett paradigmskifte är möjligt. Det är också det dilemma som USA:s president Joe Biden står inför vid 80 års ålder.

Historien visar att även om katastrofala händelser har otaliga negativa effekter, är positiva effekter också möjliga, särskilt på lång sikt. Den fransk-tyska försoningen efter två världskrig är kanske det finaste exemplet i modern historia, och den sådde det tyska fröet till det europeiska integrationsprojektet. Och visst gav Sovjetunionens sammanbrott fart åt det kinesisk-ryska närmandet, som förvandlades till ett partnerskap ”utan gränser”.

Men för att sådana mirakel ska ske krävs ett visionärt ledarskap. Jean Monnet och Konrad Adenauer var verkligen politiska visionärer – och på ett annat sätt var de två fulländade pragmatikerna Boris Jeltsin och Jiang Zemin också det.

Verkar Biden och Benjamin Netanyahu tillhöra det pantheon? När Biden träffade Netanyahu och hans krigskabinett i Tel Aviv den 18 oktober, försäkrade han dem: ”Jag tror inte att man måste vara jude för att vara sionist, och jag är sionist.” Däri ligger paradoxen. För hur kan man vara irländsk katolik och sionist på samma gång? Sinn Féin, på väg att vinna Irlands nästa val, omfamnar palestinier och fördömer Israel. Naturligtvis finns det inga överraskningar här .

Biden slits mellan motstridiga övertygelser. Det räcker med att säga att när Biden pratar om en tvåstatslösning blir det svårt att tro honom. Åtminstone för Netanyahus del känner han inte ens behovet av att låtsas stödja en tvåstatslösning efter att systematiskt begrava Osloavtalen och börjat resan mot en judisk teokrati i det som en gång var staten Israel. För gör inga misstag om detta: Stor-Israel är här för att stanna, och världsopinionen anser att det är en apartheidstat.

Det är ett stort missförstånd att Biden är under press från den amerikanska opinionen om konflikten i Gaza. Men faktum är att stödet för Israel alltid har varit ganska lågt i USA, och hade det inte varit för Israels lobby så hade det förmodligen avskaffats för länge sedan. Märkligt nog bryr sig ungefär en tredjedel av amerikanska judar, särskilt de unga, inte ens om Israels lobby.

Som sagt, det är också ett faktum att amerikaner generellt sett har en positiv uppfattning om Israel. Deras problem handlar egentligen om Israels aggressiva politik – detta trots frånvaron av någon öppen diskussion i USA:s media eller akademi om statens förtryck av palestinier eller koloniseringen av Västbanken.

Ett avgörande ögonblick kom när Netanyahu hånade och förödmjukade president Barack Obama över kärnkraftsavtalet med Iran genom att ställa sig på kongressens sida mot presidenten i ett djärvt försök att spåra ur förhandlingarna med Teheran.

Under de senaste åren har Israels image försvagats i den liberala opinionen efter framväxten av högerkrafter och övertonerna av rasistiska attityder, även bland israeliska ungdomar. Israel har faktiskt blivit ett allt mer illiberalt land även mot sina egna medborgare. På grund av sådana faktorer har amerikaner inte längre en idealiserad syn på Israel som ett moraliskt uppriktigt land som kämpar för sin existens.

Under tiden har det skett en markant urholkning av stödet för Israel i det demokratiska partiet. Men detta måste sättas i perspektiv, för det har funnits en motvikt i stödet till Israel bland republikanerna. Även om den ”bilaterala konsensus” om Israel håller på att försvinna, har Israels lobby paradoxalt nog fortfarande inflytande.

Det beror på att Israels lobby traditionellt inte ägnade så mycket uppmärksamhet åt amerikaner, utan istället fokuserade på makthavare och faktiskt arbetade hårt för att säkra deras stöd. Därför måste det förstås att vad Biden måste ta hänsyn till är att eliten inom det demokratiska partietablissemanget fortfarande är djupt engagerade i sin relation med Israel, även om stödet i partiet för israelisk politik kan ha avtagit och den amerikanska opinionen finner att bestialitet av Israels beteende i Gaza upprörande.

Eliten fruktar att lobbyn kommer att attackera dem om det finns några tecken på att deras stöd för Israel vacklar. Med andra ord, den politiska eliten sätter inte USA:s nationella intressen över sina egna personliga eller karriärintressen. Således vinner Israels lobby alltid i Palestinafrågan och när det gäller att utvinna generöst ekonomiskt stöd till Israel utan någon form av begränsningar. Det betyder att lobbyn kommer att gå till vilken ytterlighet som helst för att få sin vilja igenom när kritiska tider kommer, som idag.

Det är osannolikt att Biden misshagar eller irriterar Israels lobby under uppgörelsens timme. Så varför ger han stora löften till den egyptiske presidenten Abdel Fattah Al-Sisi att ”Förenta staterna under inga omständigheter kommer att tillåta tvångsförflyttningar av palestinier från Gaza eller Västbanken, eller belägringen av Gaza, eller en ändring av gränserna för Gaza”?

Svaret är enkelt: Detta är ett fait accompli som har ålagts USA och Israel av arabstaterna i deras bästa stund av kollektiv säkerhet, ingen av dem är villig att legitimera Israels folkmord eller dess färdplan för etnisk rensning. Sa inte ens lilla Jordan ”nej” till Biden?

Biden ger tomma löften. I verkligheten är det viktiga att Israels lobby kommer att gå till extraordinära ansträngningar för att skydda det framväxande Stor-Israel. Och återigen: det kostar Biden ingenting att bekräfta stöd för en tvåstatslösning. Han vet att det kommer att ta evigheter för en sådan vision att bli verklighet, om överhuvudtaget, och om Sydafrikas erfarenhet är något att gå efter, kommer resan dit att vara full av mycket blodsutgjutelse.

Viktigast av allt, Biden vet att Israel inte kommer att acceptera en tvåstatslösning enligt det arabiska initiativet skapat av Saudiarabiens kung Abdullah, som är en fint balanserad matris av ömsesidiga intressen med ett historiskt såväl som ett långsiktigt perspektiv. I ett historiskt tal till Arabförbundet dagen för dess antagande 2002 hade dåvarande kronprinsen Abdullah sagt med stor precision: ”Trots allt som har hänt och vad som fortfarande kan hända, är huvudfrågan i hjärtat och sinnet hos varje person i vår arabiska islamiska nation återställandet av legitima rättigheter i Palestina, Syrien och Libanon.”

Den stora sannolikheten är att Israel kommer att hålla fast vid sin position med hjälp av sin lobby i USA och hellre föredrar att vara en paria i världssamfundet än att ha en tvåstatslösning som kräver att den sionistiska staten överges uppbyggd kring Stor-Israel. Den enda förändringen kan ha varit om Biden var villig att få USA att tvinga sin vilja på Israel – genom tvångsmedel, om nödvändigt.

Men det kräver mod av övertygelse och en sällsynt ingrediens i politiken – medkänsla. Bidens enormt framgångsrika halvsekel i det offentliga livet ägnades nästan helt åt realpolitik, och det finns inga spår av övertygelse eller medkänsla i det. En eftertanke kan inte bygga på flyktiga överväganden och ändamålsenlighet.