Meningen med Ukraina: Spektaklet Triumferar 

Den svenske publicisten Herbert Tingsten varnade att den moderna demokratin domineras av en “fallenhet för public relations”. “Demokratin”, fortsatte Tingsten, “innebär ingen stadig aktivitet från den stora massans sida”. Den innebär “ett högt valdeltagande trots en begränsad politisk aktivitet … medan medborgarna blir föga engagerade, på sin höjd roade konsumenter”. Det är en naturlig följd av vad han beskrev som en “sammansmältning” av politiska partier, som förenas i att de lyder intressena hos ett litet antal rika företag, som får sin vilja igenom med hjälp av propaganda i ett fritt samhälle som vårt. 

 Målet för den ansvarsfulla medborgaren är därför, som Tingsten insisterade, att “verka för en folkbildning, som begränsar propagandans möjligheter” att fånga oss i spektakel, och “att skapa det intresse, de kunskaper och det självständiga samt kritiska omdöme, utan vilket folkstyrelsen alltid till en viss grad blir fiktion och formalitet”. 

 Den samhälleliga rollen media och elitopinion har är att tjäna rådande makt och ideologi. Här ingår i synnerhet media, som trots allt är vinstdrivande företag. De ingår också i enorma konglomerat som formar statlig politik och beslutsfattande. Media måste, därmed, motverka att allmänheten kan förverkliga Tingstens ideal. 

 En naturlig följd av allt detta är att så gott som alla opassande fakta om västerländsk imperialism, kommer antingen tystas, förnekas eller förvrängas. Detta verifieras på fråga efter fråga. 

 Som exempel, låt oss granska Ukrainahistoriken – det som ledde upp till kriget och efteråt. 

 Det mest grundliga faktumet är att Väst sedan 2014 fördärvat ukrainsk suveränitet och demokrati, och fram till förra året har de västerländska militärstaberna och försvarsråden förutspått, planerat för och förberett sig för väpnad konflikt med Ryssland via Ukraina – och faktan är dramatiska, och censurerade. 

 I januari och februari 2014 kapade en koalition av neonazistiska grupperingar de gräsrotsbaserade protesterna mot president Viktor Janukovytj. Dessa genomförde kuppen, med amerikanskt stöd, efter att ha militärt ockuperat statshusen och parlamentet och störtat Janukovytj och avfärdat förslaget på en EU-skapad resolution mellan parterna. Amerikansk och europeisk press rapporterade ärligt att: “Utan nationalisternas fasta organisation skulle revolten på Majdantorget för länge sedan ha kollapsat”. Dessa grupperingar “utgör också den största faran för proteströrelsen” (Deutsche Welle). (1) 

 Samtidigt planerade en amerikansk delegation på plats i Ukraina vilken regering som skulle tillträda efter kuppen, och de fick makten. En grupp CIA-officer anlände också i december 2013 för att förbereda den ukrainska armén för att attackera Donbas, och ge vad dem kallade “hemligt understöd” för “antiterroroperationen” – en orwellism för att beskriva ett mordiskt krig mot sin egen befolkning i östra Ukraina.  Redan då inleddes “ett multinationellt paket som involverat kanadensisk, amerikansk och svensk personal”(2) för att träna attackstyrkorna, som brittiska Armémanualer öppet deklarerade, med det numera erkända syftet att förbereda Ukraina för storskaligt krig. Kanadas Kievambassadör stoltserade i november 2020: “Det viktigaste kriget för Ukraina är ett externt krig” det vill säga det framtida kriget med Ryssland.(3) I ett uppfriskande utbrott av ärlighet, klargjorde Yevhen Karas att Ukraina sedan 2014, och i synnerhet sedan Rysslands invasion, inte “fått så mycket krigsmateriel” av Väst eftersom “de hjälper oss”, och “inte för att de vill vårt bästa, utan snarare för att vi utför deras order” (Yevhen Karas, februari 2022).(4) 

 Den ordern beskrevs också av t.ex. det amerikanska representanthuset i januari 2020 i en officiell deklaration: Vi skickar vapen till “Ukraina och hennes folk så att vi kan kriga mot Ryssland där borta istället för att behöva kriga mot Ryssland här hemma”.(5) Numera erkänns detta nästan dagligen. Ett av otaliga exempel: Republikanledaren Mitch Mcconnell påpekade för två veckor sen: Västs militära stöd är “en direktinvestering i cold hard american interests”.”(6) 

Men dessa saker glömdes snabbt bort efter kuppen i den krävda amnesin, medan kuppledarna öppet skröt att de utgjorde 8% av demonstranterna i Majdan, men “vore det inte för dessa 8% hade effektiviteten [av kuppen] sjunkit med 90%”.(4)  

 Sedan dess har dessa “öppet neonazistiska … fascisters ” roll varit att beskjuta och spränga de oberoende ukrainska mediehusen, vara dödsskvadroner som kväser fackföreningarna och dissidenter, och hindra någon form av förlikning med folket i Donbas. Förresten: det är inte min beskrivning av dem. Jag använder mig av det amerikanska representanthusets formulering i sitt vapenembargo mot grupperna i sommaren 2015.(7) 

 Attacken mot Donbas resulterade i fler än tiotusen dödade, en stor del civila, varav över 80% i Donbas, som FN-siffror visar. Vemsomhelst förstår att det där inte tjänade vårt propagandasyfte, och väckte därför ingen uppmärksamhet här hemma.(8) 

 Den västerländskt instiftade militärstaten som terroriserat den ukrainska befolkningen har nu dokumenterats i bokstavligen hundratals sidor, av ledande ukrainska och internationella specialister. I litteraturen – som såklart är totalt okänd i Väst – dokumenterar man att 1980-talets “Latinamerikanska diktaturer” använts “som en ‘lovande modell’” efter Västkuppen i 2014.(9) “Vi kan säga att beslagtagandet av Ukrainas naturresurser” sedan kuppen “äger rum på samma sätt det ägde rum i många av Afrikas och Latinamerikas länder” (Kovalevitj). Den ukrainska ekonomen Yuri Buzdugan gav en utpräglad beskrivning av vad som kallas “avindustrialiseringen” av landet. Nämligen att “EU-företag skall kunna länsa landet på naturresurser” ostört. Därför är det naturligt att fackföreningsunionerna beklagade att Ukraina är “en koloni i det 21:a århundradet”. (10) 

 “Vi vittnar etableringen av en pro-Väst auktoritär regim i Ukraina, i vilket makten är koncentrerad hos presidentens händer”, dvs. oligarkin som styrs via Washingtons, Bryssels och IMF:s ambassader i Kiev (Mikhail Pogrebinskij – direktör vid Kievs Centre for Political Studies).(11)  Kort sagt, man kunde efter 2013 bygga en polisstat “trygg från demokratiska excesser” och tvinga Ukraina att genomgå “en moderniseringsprocess av samma slag som Augusto Pinochet”, för att citera den mest omfattande studien som någonsin skrivits om ukrainsk neoliberalism och dess polisstat. Pressen censurerades, fackföreningarna stängdes, oppositionen mördades eller tvingades i exil, och vördnad väcktes i Väst.(12) 

 Förtrycket under IMF- och Washington-staffagefiguren Zelenskij chockerade  OSSE:s Representant för Pressfrihet, som fördömde censurlagarna i 2020 och 2021 som ett brott mot ukrainarnas “fundamentala rätt till yttrandefrihet”. Ukrainas Nationella Union av Journalister inflikade att censuren “kommer […] chockera internationella partner”.(13) 

 Jubel väcktes i svensk media, däremot, där man kunde triumfera att ukrainsk media de senaste åren “blivit betydligt mer mångfacetterat, mångdimensionellt”, som SR:s tidigare östkorrespondent Maria Löfgren hävdade. Inga bevis presenterades, vilket inte heller krävs i Västs djupt antiukrainska kulturella klimat.(14) 

 Under året som ledde upp till Rysslands Ukrainaattack genomförde NATO-länderna nästan 300 storskaliga anfallsövningar intill och i vissa fall inuti Rysslands gränser, medan man stolt deklarerade att Ukraina skulle tas in i NATO. Det har i decennier varit en välkänd rysk röd linje.  

 Västerländsk militär var rätt stolt över de konstanta provokationerna mot Ryssland: “USA:s Flotta och Luftvapen är ständigt aktiva i Svarta havet”, skröt NATO:s generalstab,(15) medan amerikanska Armétidskriften jublade att kärnvapenbestyckade B-1:or och B-52:or ständigt övade intill Ryssland för att “ta sig an fientliga styrkor”.(16) En ukrainsk diplomat från den Trilaterala Kontaktgruppen: “NATO-övningar har börjat […] från Baltikums hav till Svarta havet med syftet av, för att uttrycka saken ärligt, en väpnad konfrontation med Ryssland”, och NATO:s baltikumcentrum skröt att väst nu förbereder sig “fight i den verkliga världen”.(17)  

 Västerländska underrättelsestudier erkände året innan Ukrainainvasionen att rysk militära verksamhet “bleknar … i antal jämfört med utsträckningen av USA:s och NATO:s militära verksamhet längs Rysslands gränser” (ABC News). Dessa offensiva övningar fortsatte fram till 24 februari, och efteråt. Å andra sidan skedde inga motsvarande ryska övningar utanför Miami, London eller Stockholm, och inget av detta nämndes i pressen, vilket är en discplinnivå som säkert inte kan återskapas ens i totalitära polisstater såsom Ryssland.(18) 

 I ytterligare ett imponerande kapitel av den noggrant orkestrerade hysterin, har faktumet att Ryssland vid flera tillfällen erbjudit Väst en komplett ömsesidig diplomatisk resolution försvunnit rakt ned i komplett glömska.  

 Många exempel kan hittas på pränt endast i tidskrifter som når ut till en läsekrets som möjligtvis får plats i en telefonkiosk. Det främsta exemplet är de ryska propositionerna från 17 december 2021: 

 [Relationerna mellan Öst-Väst skall vara] vägledda av principerna i Förenta Nationernas stadga […] erinrar om otillåtligheten av hot eller användningen av våld som är oförenligt med syftena och principerna i Förenta Nationernas stadga […] stödjer FN:s säkerhetsråds roll av att bära det primära ansvaret för att upprätthålla internationell fred och säkerhet … inser behovet av enade [västerländska och ryska] ansträngningar för att effektivt svara på moderna säkerhetsutmaningar och hot […] bekräftar sin strävan att förbättra relationer och fördjupa den ömsesidiga förståelsen […] är fast beslutna att förhindra farlig militär aktivitet och därför minska risken för incidenter […] noterar att varje parts säkerhetsintressen kräver bättre multilateralt samarbete, mer politisk och militär stabilitet (19) 

 Västerländska ledare och media svarade med 1) aldrig någonsin citera dokumetens innehåll 2) spektakulär falsifiering av dessa. Efter att ha förvrängts genom den fria pressen kunde vi läsa: “Västvärlden bör avvisa diktaten från Moskva”, inte gå med på “den ryska imperialismen”, som Anders Lindberg varnade. “Med rätta kan man fråga sig om Vladimir Putin fått storhetsvansinne”. “Kraven är på alla sätt absurda” och “Väst måste” avböja dem, krävde DI, och all annan media. Allt detta diskuteras mycket noggrant på pränt av mig i andra texter för den som är intresserad.(20) 

 Vi kan därför dra slutsatsen att den kanske bästa utsikten till fred saboterades, och att så gott som ingen i Väst vet om det. Ryssland hade sedan åtminstone i mitten av 2021 varnat om militär aktion mot Ukraina ifall militärövningar av NATO och de ständigt upprepade garantierna om NATO-medlemskap för Ukraina fortsatte. Vi svarade varenda gång med att göra precis det vi visste skulle förverkliga detta, utan undantag. Vi visste därför att våra handlingar i varje steg till sist skulle skapa en “fientlig motreaktion” från Ryssland, för att citera Joe Biden. Denna slutsats är inte min, utan upprepas ständigt i interna planeringsdokument och arkiv av Västerländska underrättelseorgan och försvarsmyndigheter.(21) 

 USA:s gemensamma samlade Underrättelseorgan (CIA, NSA, DIA och så vidare) noterade i 2022 Annual Threat Assessment att “Ryssland trycker tillbaka mot Washington (is pushing back) där de kan” i och med vår expansion i Öst. Storbritanniens Försvarsministeriums Royal United Institute varnade att “Ryska ämbetsmän har alarmerats över expanderande och överlappande västerländska allianser”, huvudsakligen “ett utvidgat NATO”.  

 Utöver det noterade National Intelligence Council, som producerar USA:s högsta underrättelserapporter åt Vita huset, i en intern geopolitisk bedömning i 2021: “Varken” Ryssland eller Kina “har känt sig trygga i en internationell ordning designad för och dominerad av” USA och Väst, och vad vi ser är att de “försvarar” sig  från expansionen. Amerikanska Armén anmärkte, i en studie från redan 2017, att “Ukraina vill bli en NATO-nation”. Men vi har ett problem. Vi vet nämligen att “Ryssland inte kan gå med på att de blir ett NATO-land. Ryssland vill ha en buffertzon”.(22) 

 Nå, lyckligtvis för Väst slog önskan in till slut och ”terroristerna i Kreml” attackerade Ukraina. Sedan dess har huvudsyftet för Väst varit att “försvaga Ryssland” genom ett proxykrig, för att citera USA:s försvarsdepartement, och det är förstås vad vi skulle förvänta oss. Så låt oss ta en titt. 

 I krigets första skeden skedde diplomatiska överläggningar på hög nivå mellan ukrainarna och ryssarna, vilka hade goda förutsättningar att nå en resolution. Ryssland deklarerade att kriget skulle vara över “i ett ögonblick” ifall Ukraina mötte villkoren av neutralitet och “avnazifiering”.(23) Alla seriösa aktörer betraktade händelsen som värdefull nog för att fullfölja, inklusive den ukrainska sidan som medgav att en resolution måste “ta hänsyn till de säkerhetsgarantier Ryssland, som också har sin rädsla mot ett antal globala militära allianser, också vill få”, för att citera Ukrainas försvarsrådgivare, Mykhailo Podoljak.(24) David Arakhamia, Ukrainas huvudförhandlare, informerade amerikansk media att man var beredd att förhandla “en icke-NATO-modell” med Ryssland. Israels tidigare premiärminister Naftali Bennett uppmanade Ukraina att “acceptera Rysslands villkor”, och USA:s utrikesministerium (råkade) erkänna Rysslands “villighet att ha verkliga, seriösa förhandlingar” om Ukraina, för att citera vice utrikesminister Wendy Sherman. Dessa fakta nådde ingen stor läsekrets, i enlighet med annan meningsfull information.(25) 

 I mars och april visade det ukrainska ledarskapet tydliga tecken på att ha nått en diplomatisk resolution med Ryssland i Ankara, men det tog ett abrupt slut. Vi kan vara säkra på att det berodde på västerländska påtryckningar. Så till exempel anlände Boris Johnson personligen till Kiev – samtidigt som Kiev och Moskva gjorde stora framsteg i sina förhandlingar i Turkiet – och han “krävde stopp för förhandlingar med Ryssland”. Detta bekräftades månader senare i Foreign Affairs, i en artikel där amerikanska ämbetsmän fastställde att “ryska och ukrainska förhandlare ha preliminärt nått grunderna för en förhandlad provisorisk lösning. Ukrainska Pravda rapporterade om händelsen just samtidigt som Johnson besökte Ukraina i april, medan det amerikanska UD utövade militärfinansiella påtryckningar mot turkarna i ett försök av “att sabba rysk-turkiska relationer medan Ankara utgör en väsentlig roll i ukrainska fredsförhandlingar”.(26) 

 Kriget kommer till sist sluta, men med den bittra kännedomen om att Väst genom aktiva val förhindrade att detta skedde nästan när kriget började eller innan. Detta faktum är mycket talande, och än mer att innebörden knappt kan begripas psykologiskt. 

 Ilmari Käihkö, ledande svensk strateg: “Att ta tillbaka full fysisk kontroll över Ukrainas territorium med 1991 års gränser kan tyckas vara det uppenbara militära målet. Att uppnå en så omfattande seger är dock orealistiskt … Eftersom en ensidig seger är osannolik måste vi förbereda oss för en kompromiss” för att undvika fortsatt fördärvelse”.(27) 

 Samma sak har ständigt upprepats av militära ledare såsom Mark Milley, Jens Stoltenberg mfl. Till och med Zelenskij själv sade i somras: “Det finns saker som kan nås endast vid förhandlingsbordet”, kriget “kommer bli blodigt”, och det “kommer sluta definitivt endast genom diplomati”. Detta glapp i propagandahögtalarna var alltför opassande för att höras, och hördes därför inte i västerländsk media. Däremot var uttalandet tillgängligt för de många svenskar som dagligen läser The South African eller Indiens The Economic Times.(28)  

 Svensk media upprepade nästan dagligen fram till i vintras att “påståendet att Nato startat ett krig mot Ryssland, via ombud eller ej, är fullständigt groteskt. Genomfalskt” (Sydsvenskan, ute på den liberala kanten).(29) 

 En annan bild får vi av policyplanerare och diplomatiska ämbetsmän. Hal Brands, Henry Kissinger-utnämnd professor vid John Hopkins diplomatiska universitet talade med komplett entusiasm och lycka om “ett ‘proxykrig’ i vilket världens mäktigaste allians, NATO, använder Ukraina som murbräcka mot den ryska staten”. Brands noterade att ryska diplomater, såsom utrikesminister Sergej Lavrov, ofta producerar falsk propaganda. Men om ett proxykrig är Lavrovs uttalanden sanna, “i detta fall har han inte fel”. “Ryssland är målet för det mest hänsynslöst effektiva proxykriget i modern historia. Och ju mindre” västerländska politiker och journalister erkänner “det, desto bättre”. Brands fortsätter förklara “strategin” genom vilket vi använder kanonmaten mot ryssarna “hänsynslöst”. Ukraina är “en proxy som är villig att döda och dö” och vi måste “översvämma dem med vapen och pengar och underrättelser nödvändiga för att leverera förödande slag mot en sårbar rival. Och det är precis vad Washington och dess allierade gör mot Ryssland idag. “Man utför ett proxykrig genom att upprätthålla en konspiration av tystnad”, något media försäkrat.(30) 

 Council on Foreign Relations uppmanade Väst att göra detta till ett “långt krig […] Betrakta. Sovjets invasion av “Afghanistan pågick i två decennier”. 

 Hillary Clinton instämde och gav uttryck för den generella entusiasmen för “Afghanistan-modellen”. En före detta NATO-ambassadör och Armégeneral drog liknande glädjefyllda paralleller till ”Afghanistan-modellen”. 

 Vi behöver därför inte  förvånas när Nederländernas premiärminister Mark Rutte öppet deklarerar: “Eftersom vi inte kan ha en direkt konfrontation med NATO-trupper och Ryssland, behöver vi försäkra att Ukraina kan vinna detta krig, att de har tillgång till all nödvändig krigsmateriel” för att utkämpa vårt krig. Eller Kroatiens president, Zoran Milanov, inför allmänheten förklarade: “Washington och NATO utövar ett proxykrig mot Ryssland via Ukraina”.(31) 

 Numera skryter man öppet om denna fantastiska möjlighet. Timothy Garton Ash  – liberal guru vid Oxford – skrev utan ironi i en lång analys i Center for European Policy Analysis: “detta krig erbjuder en fantastisk möjlighet för USA att förstöra Rysslands” makt, “en absolut fantastisk investering” och rapporten avslutar med att säga att vi i Väst “önskar att Ryssland stationerar fler militära trupper” i Ukraina. Patrick Turner (tidigare vicesekreterare för NATO) kan därför säg att “förhandlingar är opiumet” vi inte får prata om, varefter den världsrespekterade analytikern Edward Lucas varnar att diplomati i Ukrainafrågan “är både bedrövligt och farligt”, en “skandalös blandning av arrogans, själviskhet och naivitet”.(32) 

 Det krävs särskild ansträngning för att missa konsekvenserna av att Ukraina “idag utför NATO:s uppgifter”, nämligen att västerlänningar “inte utgjuter sitt blod. Vi utgjuter vårt. Det är anledningen till varför de förser oss med vapen”, som Ukrainas utrikesminister, Oleksij Reznikov, förklarade. Tyska underrättelsemyndigheter informerade att Ukrainas Armé utstår “tresiffriga mängder” förluster av soldater vid fronten i 20:e januari (Der Spiegel). Dessa, och otaliga andra uppgifter, förpassades inte till media, utan snarare Memory Hole, tryggt undangömda från allmän kännedom.(33) Vånda över det ukrainska folkets välfärd åsido, kan den inhemska västerländska eliten roa sig åt att proxykriget i Ukraina varit framgångsrik “Big Business”, för att låna Volodymyr Zelenskijs fras.(34) Vid WEF-mötet kunde ukrainska ämbetsmän försäkra sina dirigenter i Bryssel och Washington att västerländska investerare i Ukraina kommer erfara “mycket mer finansiell frihet, så vi vill privatisera våra banker efter kriget”, som Zelenskijs rådgivare Alex Rodnyanskyj uttryckte det. Västerländska investeringsjättar svarade med att tillstå att detta är “en möjlighet” som “bara finns en gång per generation. Det är en fantastisk möjlighet” (Honeywell).(35) 

 Ytterligare en “möjlighet” visade sig i och med Västs koordinerade försändelser av stridsvagnar, nu också möjligen jetflygplan (Ukraina lär få F-16, då det “Frånsett kärnvapen, inte finns någonting kvar vi inte kan få”, för att citera Yuri Sak, rådgivare åt det ukrainska försvarsministeriet).(36) Ukraina har sedan början av kriget fungerat som “i stort sett en prövningsplats” för moderna västerländska militära system “mot den ryska armén”, som utrikesminister Reznikov förklarade i juli 2022. Numera är media öppna om saken: “Ukraina har blivit ett veritabelt krigslabb” i “varenda bemärkelse” (CNN), något man är väldigt stolt över.(37) 

 Det är inte de motiveringar till vår inblandning i kriget kreti och pleti får höra i TV och Radio, men å andra sidan citerar jag nu kommunikationen mellan de som styr showen, som ofta är rätt uppriktig och frank. Det har man råd med, eftersom den främsta fienden – den inhemska befolkningen – sällan tar del av den. 

 Sverige skickade i januari stridsvagnar och vapen värda 4,3 miljarder svenska kronor (ett bidrag av skattepengar som går direkt till high-tech-sektorn). SÄPO-chefen Charlotte von Essen manade befolkningen att inte delta i protester, då sådant innebär “anti-statliga” och osvenska “budskap”. Ulf Kristersson ville att svenskarna skulle “undvika splittring” – något som annars kan skada “företagens intressen”. Detta väckte inga reaktioner i media, som för övrigt är lyriska över våra politiska ledare för att de är “påfallande överens” (Anders Lindberg).(38) 

 Att svensk självbelåtenhet överträffas av absolut ingen, är vid det här laget inte mycket till överraskning. Men militära analytiker “fråga[r] sig hur stor effekt det ger” med “ett eller ett antal kompanier stridsvagnar med 10 stycken stridsvagnar per kompani”, som FOI:s Johannes Andersen påpekade. Detta uttalande var inte censurerat, utan snarare nedgrävd i tidningen, i den sista paragrafen av en lång rapport.(39) 

 Massiv ilska över “Den tyska trögheten” väcktes när Tyskland först tvekade på att skicka Leopard 2 till Ukraina (DI:s Henrik Westman). En pseudohistorisk publikation samlades på hög, och i enlighet med tidigare mediapraxis försökte journalister tyda kaffesumpet för att förklara varför ledare agerade som dem gjorde: “Skuggan från andra världskriget lämnar aldrig det tyska medvetandet” (DN) . “Fantomsmärtor” håller sig hos tyskarna “efter kriget” för 80 år sedan, och som “riskerar tungt” att bryta med arvet från “Beethoven, Goethe” och så vidare (DI:s Maria Borelius).(40) 

Europeisk elitopinion fördömde USA-marionetten Olaf Scholz för hans “ansvarslöshet” och “svaghet”, men hyllade däremot “Politiker såsom den hökaktiga utrikesministern från De Gröna, Annalena Baerbock”, som är “personligt hedervärd” – smicker hon förtjänade för att hon öppet deklarerade att “Vi är i krig mot Ryssland”, vilket möttes med ovationer i Europaparlamentet, men tystnad i media.(41) 

 Den internationella pressen insåg: “Att skicka pansarvagnar till Ukraina fastställer en sak: detta är nu ett västerländskt krig mot Ryssland”, för att citera The Guardian. Lite saktfärdigt, kan man säga.(42) 

 Pressen mättades med påminnelser om vår “skyldighet att bistå ukrainarna” (DN) med vapen. Det är bokstavligen omöjligt att hitta en enda fras i pressen som kräver svenska vapenleveranser till Jemen, som sedan 2015 attackerats och ockuperats av en koalition väststater (däribland Sverige) och arabiska kungadömen, som dödat ungefär en halv miljon människor. Europas och Amerikas vapenleveranser till koalitionen har belöpt sig till ett värde av minimum $100-$200 miljarder. För att förtydliga, finns det mig veterligen en enda referens till detta i all svensk media, nämligen den jag skrev för en liten tidning, Proletären. Den Fria pressen håller sig alltså till spelreglerna.(43) 

 Detta illustrerar att det samtida mediebruset om vår “skyldighet” är pur hyckleri, och av vilket dimensionerna förmodligen inte kan återskapas ens av den vulgäraste kommissarie i det ryska propagandasystemet. Än mer dramatiskt är det faktum att innebörden av denna banala observation knappt kan begripas psykologiskt, än mindre uttryckas allmänt i ett djupt indokrinerat samhälle som vårt. 

 Bortom medias orkestrerade agnatologi kan den fanatiske läsaren av media få reda på att till och med USA:s tidigare ÖB, Michael Mullen, varnar att läget blivit så krisartat att Väst “måste göra allt vi kan för att försöka lösa” kriget “vid förhandlingsbordet”.  The Wall Street Journal rapporterar att “Ämbetsmän i somliga huvudstäder fruktar att Kreml” kan “få övertaget i ett utnötningskrig”, “tid kan förmodligen hamna på Rysslands sida”.(44) 

 Faktum är att Ukraina har använts cyniskt av Väst i nästan ett decennium för att främja våra strategiska mål, och här har ukrainska liv aldrig spelat någon roll frånsett när en propagandafunktion kunnat uppfyllas genom att låtsas om annat. Detta fortsätter än idag, och det är oberoende av utvecklingen på krigsfältet. Ingen kommer utkräva vårt ansvar för fördrävandet av det ukrainska folket, särskilt när de har de två ledande propagandasystemen, Väst och Öst, enade emot sig. 

 Referenser

1. Sakwa 2015, s. 114-117 et seq.
2. Yahoo, Zach Dorfman, 16 mar. 2022; Sakwa, s. 131-133, för endast några få exempel, och The Grayzone, 12 aug. 2022. Se Olluri, Global Politics, 2021, för ytterligare kommentarer.
3. New Cold War, Dmitry Kovalevich, November 2020.
4. The Grayzone, Max Blumenthal och David Rubinstein, mars 2022
5. Conservative Opinion, 22 jan. 2020.
6. Yahoo, 21 dec 2022.
7. Orinoco Tribune, Robert Parry, 12 jun. 2015.
8. FN (OHCHR), Conflict-related civilian casualties in Ukraine, 27 jan. 2022.
9. New Cold War, Dmitry Kovalevitj, jul. 2018.
10. Kovalevitj, aug. 2018; Kovalevitj, nov. 2020.
11. Olga Baysha, Democracy, Populism and Neoliberalism in Ukraine: On the Fringes of the Real and Virtual, Routledge, New York (2021), s. 59, 62
12. Ibid, s. 109f., 113f., 117-119.
13. Kovalevitj, feb. 2021
14. SR, 29 maj 2022.
15. U.S. European Command, 27 jan. 2021; NATO, 27 jan. 2021.
16. Stars and Stripes, John Vandiver, 4 feb 2021; U.S. Air Forces in Europe & Air Forces Africa, 3 feb. 2021; Anti-Bellum, Rick Rozoff, 10, 11 feb. 2021.
17. Rozoff, 2, 4 apr. 2021; Georgia Today, 5 apr. 2021; Unian, 6 apr. 2021; Anti-Bellum, Rozoff, 6 apr. 2021; NATO, apr. 2021; Rozoff, 8, 9, 13 (samt 16:e, i vilket Zelenskij upprepar krav på NATO-medlemskap, för att till slut få Ryssland att invadera landet – vilket Väst visste om, varför man beordrade myndigheterna att offentligt upprepa önskan medan man utförde militär provokation i Östeuropa) apr. 2021; The White House, Joseph Biden, 15 apr. 2021; Ukrinform, 17 apr. 2021.
18. Responsible Statecraft, Ted Galen Carpenter, 14 dec. 2020; Kovalevitj, sep. 2020. Som en fotnot kan man citera vad dissidentpressen i Ukraina noterade samtidigt. Alexander Skubchenko skrev om regeringen i Kiev: “ifall era ‘västerländska partner’ kommer strida mot Ryssland, kommer striden äga rum på deras ‘bakgård och ni kommer användas som billig kanonmat”. Alexej Romanov talade om de militära tendenserna i Ukraina i och med “Den nya amerikanska ambassadören till Ukraina, Keith Dayton [som i Georgien 2008 rekommenderade att Saakasjvili “besegra Ryssland”]”: “flyg över Ukraina av amerikanska strategisk bombflygplan, flyg av underrättelseflygplan, och frekventerade av USA:s Flotta i regionen. Att anlita en högt rankad militärkommandör till ambassadör. Förstår ni inte vad det kommer leda till? Det visar sig att USA förbereder sig för krig med Ryssland […] Kanonmaten är redo”.
19. Nyhetsbanken, 21 dec. 2021. För noggrann diskussion, se Olluri i Global Politics, jan.-feb. 2022.
20. Aftonbladet, Anders Lindberg, 21 dec. 2021; DI, Frida Wallnor, 21 dec. 2021; 4 jan. 2022.
21. Multipolarista, Benjamin Norton, 8 mar. 2022. För fler kommentarer, se dessutom, e.g., The Guardian, Ted Galen Carpenter, 28 feb. 2022.
22. The Grayzone, TJ Coles, mars 2022.
23. Reuters, 7 mar. 2022.
24. Covert Action Magazine, Vladimir Solovjov, 14 mar. 2022.
25. Fox News, 5 mar. 2022; Axios, Julia Shapero, 13 mar. 2022; Antiwar, Ted Snider, 16 mar. 2022.
26. Reuters, 6 maj 2022; Foreign Affairs, Fiona Hill & Angela Stent, sept./okt. 2022; Antiwar, Dave DeCamp, 31 aug. 2022. För fler kommentarer, se Peoples Dispatch, Abdul Rahman, 9 maj 2022; Antiwar, Kyle Anzalone & Will Porter, 20 mar. 2022.
27. SvD, Ilmari Käihkö & Jan Honig, 28 aug. 2022
28. Uttalandet, rapporterat i AFP, återgavs (21/22 maj) i Times of Israel, The Economic Times, Gulf News och andra arabiska tidningar, praktiskt taget helt okända för de flesta västerländska läsare.
29. Sydsvenskan, Ledarredaktionen, 28 apr. 2022.
30. Bloomberg, Hal Brands, 10 maj 2022.
31. Mint Press News, Alexander Rubinstein, 22 mar. 2022; The Grayzone, Aaron Maté, 24 mar. 2022; Euro Weekly, Chris King, 16 jan. 2023.
32. CEPA, 18 nov, 7 och 11 dec 2022.
33. Antiwar, Dave DeCamp, 11 jan. 2023; Der Spiegel, 20 jan. 2023.
34. Antiwar, Dave DeCamp, 24 jan. 2023.
35. DI, Malin Rising, 21 jan. 2023.
36. Antiwar, Dave DeCamp, 26 jan. 2023.
37. The Warzone, Dan Parsons, 19 jul. 2022; CNN, Katie Lillis & Oren Liebermann, 16 jan. 2023.
38. GP, Anja Haglund, 11jan. 2023; SR, 31 jan. 2023; Aftonbladet, Anders Lindberg, 10 jan. 2023.
39. SvD, Tea Oscarsson, 26 jan. 2023.

40.DI, Henrik Westman, 25 jan. 2023; DN, Ledarredaktionen, 26 jan. 2023; DI, Maria Borelius, 26 jan. 2023.

41. CEPA, Edward Lucas, 21 jan. 2023.
42. The Guardian (USA), Martin Kettle, 27 jan. 2023.
43. Proletären, Andi Olluri, nr. 4, 2023, s. 22
44. Antiwar, Medea Benjamin & Nicholas Davis, 4 jan. 2023; WSJ, Laurence Norman & Stephen Fidler, 28 jan. 2023. Cf. Aftonbladet, Wolfgang Hansson, 21 jan. 2023.