Michael Hudson om euron utan Tyskland

Publicerat den 30 September 2022, av Conor Gallagher. https://www.nakedcapitalism.com/2022/09/michael-hudson-on-the-euro-without-germany.html Denne skriver ”Tysklands snabba undergång påminner mig om den tyska underrättelseagenten Bachmann i ”A Most Wanted Man”. Han får intrycket att han arbetar jämsides med CIA och den brittiska underrättelsetjänsten, men inser för sent att han har blivit lurad hela tiden.

Hudson går till botten med vad Tysklands nedgång kommer att betyda för euron och vilka alternativ som finns för länderna i det globala syd och Eurasien, när de försöker stå upp mot USA:s hegemoni.

Michael Hudson är forskningsprofessor i ekonomi vid University of Missouri, Kansas City, och forskarassistent vid Levy Economics Institute of Bard College. Hans senaste bok är The Destiny of Civilization.

______________________________________________________________________

Michael Hudson om euron utan Tyskland.

Reaktionen på sabotaget av tre av de fyra Nord Stream 1- och 2-rörledningarna på fyra platser måndagen den 26 september har fokuserat på spekulationer om vem som gjorde det och om Nato kommer att göra ett seriöst försök att ta reda på svaret. Men i stället för panik har det hörts en stor suck av diplomatisk lättnad, till och med lugn. Genom att stänga av dessa rörledningar upphör osäkerheten och oron hos USA:s och Natos diplomater, vilken nästan nådde en krisproportion föregående vecka, då stora demonstrationer ägde rum i Tyskland med krav på att sanktionerna ska upphöra och att Nord Stream 2 ska tas i drift för att lösa energibristen.

Den tyska allmänheten började förstå vad det innebar att deras stålföretag, gödselmedelsföretag, glasföretag och toalettpappersföretag stängde ner. Dessa företag förutsåg att de skulle tvingas lägga ner sin verksamhet helt och hållet – eller flytta verksamheten till USA – om Tyskland inte drog sig ur handels- och valutasanktionerna mot Ryssland och tillät gas- och oljeimporten att återupptas, och förmodligen att minska från den astronomiska åtta- till tiofaldiga prisökningen.

Ändå hade utrikesministeriets hök, Victoria Nuland, redan i januari förklarat att ”på ett eller annat sätt kommer Nord Stream 2 inte att gå vidare” om Ryssland svarade på Natos/Ukraina påskyndade militära attacker mot de rysktalande östra oblasterna. President Biden stödde USA:s insisterande den 7 februari och lovade att ”det inte längre kommer att finnas något Nord Stream 2″. Vi kommer att sätta stopp för det. … Jag lovar er att vi kommer att kunna göra det”.

Läs även: President Biden och vice utrikesminister Nuland om Nord Stream.

De flesta observatörer antog helt enkelt att dessa uttalanden återspeglade det uppenbara faktum att tyska politiker var helt och hållet i USA/Nato:s våld. De höll fast vid sin vägran att godkänna Nord Stream 2, och Kanada lade snart beslag på de Siemens-turbiner som behövdes för att skicka gas genom Nord Stream 1. Detta verkade lösa frågan tills den tyska industrin – och ett ökande antal väljare – slutligen började beräkna exakt vad en blockering av rysk gas skulle innebära för Tysklands industriföretag.

Tysklands vilja att själv införa en ekonomisk depression vacklade – dock inte hos dess politiker eller EU-byråkratin. Om de tyska beslutsfattarna skulle sätta de tyska affärsintressena och levnadsstandarden i första rummet skulle Natos gemensamma sanktioner och den nya kalla krigsfronten brytas. Italien och Frankrike skulle kunna följa efter. Denna mardröm om europeiskt diplomatiskt oberoende gjorde det brådskande att vrida de antiryska sanktionerna ur händerna på den demokratiska politiken och lösa frågan genom att sabotera de två rörledningarna. Trots att det är en våldshandling har det återställt lugnet i de internationella diplomatiska förbindelserna mellan amerikanska och tyska politiker.

Det finns inte längre någon osäkerhet om huruvida Europa kommer att bryta sig loss från USA:s mål för det nya kalla kriget genom att återupprätta ömsesidig handel och investeringar med Ryssland. Det alternativet är nu uteslutet. Hotet om att Europa skulle bryta sig loss från USA/NATO:s handels- och finansiella sanktioner mot Ryssland har lösts, till synes för överskådlig framtid, eftersom Ryssland har meddelat att när gastrycket sjunker i tre av de fyra rörledningarna kommer infusionen av saltvatten att oåterkalleligt korrodera rören. (Tagesspiegel, 28 september.)

Vart tar euron och dollarn vägen härifrån?

När man ser hur denna handels-”lösning” kommer att omforma förhållandet mellan den amerikanska dollarn och euron kan man förstå varför de till synes uppenbara konsekvenserna av att Tyskland, Italien och andra europeiska ekonomier bryter handelsförbindelserna med Ryssland inte har diskuterats öppet. ”Sanktionsdebatten” har lösts genom en tysk och faktiskt europeisk ekonomisk krasch. För Europa kommer nästa årtionde att bli en katastrof. Det kommer kanske att höras beskyllningar mot det pris som betalats för att låta dess handelsdiplomati dikteras av Nato, men det finns inget som Europa kan göra åt saken. Ingen förväntar sig (ännu) att det ska gå med i Shanghai Cooperation Organization. Det som förväntas är att dess levnadsstandard kommer att sjunka.

Tysklands industriexport var den viktigaste faktorn som stödde eurons växelkurs. Den stora fördelen för Tyskland att gå från Deutsche Mark till euron var att undvika att dess exportöverskott skulle driva upp D-markens växelkurs till en punkt där tyska produkter skulle prissättas ut från världsmarknaden. Att utvidga valutan till att omfatta Grekland, Italien, Portugal, Spanien och andra länder med underskott i betalningsbalansen skulle förhindra att valutan stiger kraftigt. Och det skulle skydda den tyska industrins konkurrenskraft.

Efter att euron infördes 1999, till kursen 1,12 dollar, sjönk den faktiskt till 0,85 dollar i juli 2001, men återhämtade sig och steg till 1,58 dollar i april 2008. Sedan dess har den drivit nedåt stadigt, och sedan februari i år har sanktionerna drivit eurons växelkurs under paritet med dollarn, till 0,97 dollar denna vecka. Den viktigaste faktorn har varit stigande priser på importerad gas och olja, och produkter som aluminium och gödningsmedel, som kräver tunga energiinsatser för sin produktion. När eurons växelkurs sjunker i förhållande till dollarn kommer kostnaderna för att bära dess skulder i amerikanska dollar – det normala villkoret för dotterbolag till amerikanska multinationella företag – att öka, vilket pressar deras vinster.

Detta är inte den typ av depression där ”automatiska stabilisatorer” kan åstadkomma ”marknadens magi” för att återställa den ekonomiska balansen. Energiberoendet är strukturellt. Och euroområdets egna ekonomiska regler begränsar dess budgetunderskott till endast 3 procent av BNP. Detta förhindrar att de nationella regeringarna stöder ekonomin genom underskottsutgifter. Högre energi- och livsmedelspriser – och skuldbetalningar i dollar – kommer att leda till att det blir mycket mindre inkomster som kan spenderas på varor och tjänster.

Det verkar märkligt att den amerikanska aktiemarknaden steg kraftigt – 500 poäng för Dow Jones Industrial Average nyligen. Kanske var det helt enkelt Plunge Protection Team som ingrep för att försöka försäkra världen om att allt kommer att bli bra. Men den ekonomiska verkligheten stack upp sitt fula huvud på dagen därpå.

Det är sant att den tyska industriella konkurrensen med Förenta staterna har upphört av handelsskäl. Men på kapitalkontot kommer eurons värdeminskning att minska värdet av USA:s investeringar i Europa och dollarvärdet av eventuella vinster som dessa investeringar fortfarande kan ge, när den europeiska ekonomin krymper. De amerikanska multinationella företagens rapporterade vinster kommer alltså att minska.

Som ett sista tvingande åläggande påpekade Pepe Escobar den 28 september att ”Tyskland är kontraktsmässigt förpliktigat att köpa minst 40 miljarder kubikmeter rysk gas per år fram till 2030. … Gazprom har laglig rätt att få betalt även utan att leverera gas. Det är andan i ett långsiktigt kontrakt. … Berlin får inte all gas som behövs men måste ändå betala.” Det ser ut att bli en lång rättstvist innan pengar kommer att byta ägare – men Tysklands betalningsförmåga kommer stadigt att försvagas.

För övrigt håller många länders betalningsförmåga redan på att nå bristningsgränsen.

Effekten av USA:s sanktioner och det nya kalla kriget utanför Europa

Internationella råvaror prissätts fortfarande huvudsakligen i dollar, så dollarns stigande växelkurs kommer att höja importpriserna proportionellt för de flesta länder. Detta växelkursproblem förstärks av USA:s/NATO:s sanktioner som tvingar upp världspriserna på gas, olja och spannmål. Många länder i Europa och i det globala syd har redan nått gränsen för sin förmåga att betala sina skulder i dollar, och de måste fortfarande hantera Covid-pandemin. De har inte råd att importera den energi och de livsmedel som de behöver för att leva om de måste betala sina utlandsskulder. Världsekonomin överskrider nu sina skuldgränser, så något måste hända.

Tisdagen den 27 september, när nyheten om gasattackerna mot Nord Stream blev känd, fällde USA:s utrikesminister Antony Blinken krokodiltårar och sade att det inte låg i någons intresse att angripa de ryska rörledningarna. Men om det verkligen var så skulle ingen ha angripit gasledningarna.

Jag tvivlar inte på att USA:s strateger har en plan för hur man ska gå vidare härifrån, och att göra det som verkligen ligger i det som neokonservativa hävdar ligger i USA:s intresse – att upprätthålla en unipolär nyliberaliserad och finansialiserad världsekonomi så länge de kan.

De har länge haft en plan för länder som inte kan betala sina utlandsskulder. IMF kommer att låna ut pengarna till dem på villkor att gäldenärslandet skaffar sig de utländska valutor som behövs för att betala tillbaka de (allt dyrare) dollarlånen genom att privatisera det som återstår av deras offentliga egendom, nedärvda naturresurser och andra tillgångar, främst till amerikanska finansinvesterare och deras allierade.

Kommer det att fungera? Eller kommer gäldenärsländerna att gå samman och finna sätt att återupprätta den till synes förlorade världen med överkomliga priser på olja och gas, gödningsmedel, spannmål och andra livsmedel, samt metaller och råvaror som levereras av Ryssland, Kina och deras allierade eurasiska grannar?

Detta är nästa stora bekymmer för amerikanska globala strateger. Det verkar mindre lätt att lösa än vad som gjordes genom sabotaget av Nord Stream 1 och 2. Men lösningen tycks vara den vanliga amerikanska strategin: något militärt till sin karaktär, nya färgrevolutioner. Målet är att få samma makt över länderna i det globala syd och Eurasien som den amerikanska diplomatin utövade över Tyskland och andra europeiska länder via Nato.

Om man inte skapar ett institutionellt alternativ till IMF, Världsbanken, Internationella domstolen, Världshandelsorganisationen och de många FN-organ som nu är partiskt styrda av amerikanska diplomater och deras ombud, kommer de kommande årtiondena att få se USA:s ekonomiska strategi för finansiell och militär dominans utvecklas enligt Washingtons plan.

Problemet är att dess planer för hur Ukrainakriget och de antiryska sanktionerna har fungerat hittills har gått precis tvärtom mot vad som tillkännagavs. Det kan innebära en del hopp för världens framtid. De amerikanska diplomaternas motstånd och till och med förakt mot att andra länder agerar i enlighet med sina egna ekonomiska intressen och sociala värderingar är så starkt att de är ovilliga att tänka igenom just hur dessa länder skulle kunna utveckla ett eget alternativ till USA:s plan för världen.

Frågan är alltså hur framgångsrikt dessa andra länder kan utveckla sin alternativa nya ekonomiska ordning och hur de kan skydda sig från det öde som Europa just har påtvingat sig självt för det kommande decenniet.