Militariseringen av Skandinavien och det stora kriget i norr. En fredsregion blev en amerikansk frontlinje

Den här artikeln av professor Glenn Diesen har publicerats på dennes Substack https://glenndiesen.substack.com/?utm_source=cross-post&utm_campaign=1655621&utm_medium=email och därefter hos fredsforskaren docent Jan Öberg på TFF, Transnational Foundation. https://thetransnational.substack.com/?utm_source=substack&utm_medium=email

Ursprunglig titel ” The Militarisation of Scandinavia & the Great Northern War 2.0. How a Region of Peace Became an American Frontline.”

______________________

Militariseringen av Skandinavien kommer att drastiskt undergräva regionens säkerhet och öka risken för nya konflikter eftersom Ryssland kommer att tvingas svara på vad som kan bli ett existentiellt hot. Norge har beslutat att vara värd för minst 12 amerikanska militärbaser på sin mark, medan Finland och Sverige följer efter genom att överföra suverän kontroll över delar av sitt territorium efter att de nyligen blivit NATO-medlemmar. Infrastruktur kommer att byggas för att föra amerikanska trupper snabbare till ryska gränser, medan Östersjön och Arktis kommer att omvandlas till NATO-hav.

När Skandinavien omvandlas från en fredsregion till en amerikansk frontlinje skulle man förvänta sig mer debatt om detta historiska skifte. Ändå har den politiska media-eliten redan nått enighet om att en utvidgning av NATO ökar vår säkerhet på grund av större militär kraft och avskräckning. Fler vapen leder sällan till mer fred, även om detta är logiken för hegemonisk fred som denna generation politiker har förbundit sig till.

Utgångspunkten i säkerhetspolitiken är säkerhetskonkurrensen. Om ökad säkerhet i land A minskar säkerheten i land B, kommer land B sannolikt att bli tvunget att förbättra sin säkerhet på ett sätt som minskar säkerheten för land A. Säkerhetskonkurrensen kan mildras genom att avskräcka motståndaren utan att provocera fram ett svar, som är idealiskt organiserad genom en inkluderande säkerhetsarkitektur.

Skandinaviens förmåga att vara en fredsregion förlitade sig på att bemästra balansen mellan avskräckning och trygghet. Finland och Sverige var neutrala stater som en viktig del av bältet av neutrala stater från norr till södra Europa under det kalla kriget, vilket bidrog till att minska spänningarna. Norge var en NATO-medlem men införde restriktioner för sig själva genom att inte ta emot utländska militärbaser på sin mark och begränsa allierades militära aktiviteter i den arktiska regionen. Det var sunt förnuft att säkerheten härrörde från att avskräcka Sovjet utan att provocera. Detta sunda förnuft är nu borta för länge sedan.

Skandinavien som en nyckelregion för rysk säkerhet

Ända sedan Kievan Rus upplöstes på 1200-talet och ryssarna förlorade sin närvaro vid floden Dnepr, har en viktig säkerhetsutmaning för Ryssland varit dess brist på tillförlitlig tillgång till världshaven. Dessutom är den ekonomiska utvecklingen också beroende av tillförlitlig tillgång till haven eftersom de är artärerna för internationell handel. På liknande sätt har hegemoniska makter alltid krävts för att dominera haven, medan Ryssland kan hållas tillbaka, försvagas och besegras genom att begränsa dess tillträde.

Sverige var från början en sådan stormakt. Under 1500-, 1600- och 1700-talen försökte Sverige begränsa Rysslands tillträde till Östersjön, samtidigt som man försökte göra intrång i Rysslands arktiska hamn i Archangelsk. ”The Time of Trouble” (Смута) som involverade den svenska ockupationen av Ryssland, ledde till att ungefär 1/3 av hela Rysslands befolkning dog. Konflikten slutade med Stolbovafördraget 1617, som innebar ryska territoriella eftergifter som avskar Rysslands tillgång till Östersjön. Rysslands isolering varade fram till Peter den stores tid, där Ryssland så småningom besegrade Sverige i det stora norra kriget 1721. Kriget avslutade Sveriges era som stormakt, medan Ryssland blev en stormakt och en europeisk makt på grund av sin oinskränkta tillgång till Östersjön.

Ändå gjorde de dominerande sjömakterna, Storbritannien och sedan USA, liknande försök att begränsa Rysslands tillgång till världshaven under de kommande tre århundradena. Under Krimkriget (1853-56) var europeiska diplomaters uttryckliga mål att driva Ryssland tillbaka in i Asien och utesluta det från europeiska angelägenheter.[1] Detta förklarar Rysslands hårda svar på den väststödda kuppen i Ukraina 2014 då Ryssland svarade med att erövra Krim i rädsla för att förlora sin strategiska Svartahavsflotta i Sevastopol till Nato. USA:s sabotage av Minskavtalet (2015-2022) och Istanbuls fredsavtal (2022) motiverades på liknande sätt av målet att beväpna Ukraina för att ta tillbaka Krim och göra Sevastopol till en flottbas för Nato. Natos biträdande generalsekreterare erkände i juli 2022 att kriget i Ukraina mest handlar om kontroll över Svarta havet.

Militariseringen och vasalliseringen av Skandinavien är viktiga för att utmana Rysslands tillgång till de två andra haven vid Rysslands västra gränser – Östersjön och Arktis. Natos förre generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen tillkännagav optimistiskt att Natos expansion i Skandinavien skulle göra det möjligt för Nato att blockera Rysslands tillträde till Östersjön i en konflikt: ”Efter Finlands och Sveriges anslutning till Nato kommer Östersjön nu att bli ett Nato-hav … om vi vill kan vi blockera all in- och utresa till Ryssland genom St. Petersburg”.[2] Polen och de baltiska staterna har också slentrianmässigt börjat hänvisa till Östersjön som ett ”NATO-hav”. Financial Times hävdar att ”Danmark skulle kunna blockera ryska oljetankers från att nå marknader” som en del av sanktioner.[3] En Nato-överste hävdade också att den ryska enklaven Kaliningrad skulle komma under mycket större press och bli ett ”problem” för Ryssland: ”Finlands uppstigning och Sveriges kommande uppstigning kommer att totalt förändra upplägget i Östersjöregionen. Ryssland kommer att uppleva att Kaliningrad blir omringat”.[4]

Sveriges NATO-medlemskap hotar nu att vända utgången av det stora norra kriget 1721, vilket underförstått skulle förstöra grunden för den ryska säkerheten. Slaget vid Poltova anses ha varit det största och mest avgörande slaget under det stora norra kriget som resulterade i Sveriges nederlag. Videorna som dyker upp på svenska offer i det nyligen genomförda ryska missilanfallet mot Poltova är därför mycket symboliska för militariseringen av Skandinavien.

USA:s attack mot Nord Stream visade hur kontroll över Östersjön är viktig för att minska den rysk-tyska ekonomiska anslutningen. USA har försökt att skylla på ukrainarna för attacken och antyder att ”CIA varnade Zelenskys kontor för att stoppa operationen”.[5] Erkännandet av att ha känt till attacken innan den inträffade är ändå intressant eftersom USA och Nato anklagade Ryssland för attacken och använde det som ett skäl för att intensifiera sjökontrollen över Östersjön och eskalera Ukrainakriget.

Detta är ett erkännande att USA ljög för sin egen allmänhet och världen, och använde lögnen för att eskalera sitt bredare krig mot Ryssland. Attacken visar också att amerikanerna kommer att behandla européerna som ombud precis som de använde ukrainarna, medan européerna inte skulle stå upp för sina intressen utan tyst acceptera att en allierad förstör deras egen livsviktiga energiinfrastruktur. Avslöjandet visade också att de människor vi generöst refererar till som journalister inte kommer att ställa några kritiska frågor eller diskutera objektiv verklighet om det utmanar krigsberättelsen.

Finland var kanske neutralitetens största framgångssaga, men det omvandlades till Natos längsta frontlinje mot Ryssland. Det fanns inget hot mot Finland, men expansionen ansågs vara ett slag mot Putin som ett mål i sig. Utländska militära utplaceringar kommer förutsägbart snart att dyka upp i norra Finland för att hota Rysslands norra flotta i Archangelsk. Förevändningen blir med största sannolikhet oron för att Ryssland ska vilja lägga beslag på en del av Lappland i norra Finland. Det kommer inte att vara någon som helst mening, men lydiga medier kommer att trumma upp den nödvändiga rädslan.

Militariseringen av Norge har följt på en gradvis inkrementalism. Till en början var amerikanska trupper stationerade i Norge på roterande basis, vilket gjorde det möjligt för regeringen att hävda att de inte var permanent utplacerade. År 2021 kom Norge och USA överens om några militärbaser men kallade dem ”dedicerade områden” eftersom Norge officiellt inte tillåter utländska baser på sin mark. USA har full kontroll och jurisdiktion över dessa territorier och USA:s media hänvisar till dem som militärbaser som kommer att göra det möjligt för USA att konfrontera Ryssland i Arktis, men den norska politiska media-eliten måste fortfarande hänvisa till dem som ”dedicerade områden” och avfärda att de har några kränkande syften. Grodan kokar sakta och tror att den har samma intressen som sina herrar i Washington.

Red: ”Incrementalism inom regering och statsvetenskap är en metod för att uppnå genomgripande förändringar i den offentliga politiken genom att införa små politiska förändringar över tiden.” https://www.greelane.com/sv/humaniora/fr%C3%A5gor/what-is-incrementalism-in-government-5082043/#google_vignette

Att ignorera säkerhetskonkurrensen när man tolkar Ukrainakriget

Rysslands invasion av Ukraina anges som huvudorsaken till att Finland och Sverige var tvungna att överge sin neutralitet och gå med i Nato. Denna logik är meningsfull när man ignorerar säkerhetskonkurrens eftersom Rysslands agerande sedan sker i ett vakuum. Godtagbara diskussioner om Ukrainakriget begränsas av antagandet att Rysslands invasion var ”oprovocerad”, och alla ansträngningar att vidga debatten genom att ta itu med Natos roll kan stängas av med anklagelser om att ”legitimera” Rysslands invasion.

Natoexpansion orsakade Ukrainakriget, och lösningen på otryggheten var ytterligare Natoexpansion genom att inkludera Finland och Sverige. Denna vridna logik råder när berättelsen om en ”oprovocerad” invasion har blivit immun mot fakta. Tysklands förbundskansler Angela Merkel förklarade att hon hade motsatt sig att erbjuda Ukraina medlemskapshandlingsplanen för att gå med i NATO 2008 eftersom den skulle ha tolkats av Moskva som ”en krigsförklaring”.[6]

Wikileaks avslöjade också att tyskarna trodde att en pådrivning av NATO-expansionism kunde ”bryta upp landet”.[7] William Burns, USA:s ambassadör i Moskva och nu CIA:s nuvarande direktör, varnade för att ”ukrainskt inträde i NATO är den ljusaste av alla redlines för den ryska eliten”.[8] Burns varnade för konsekvenserna:

”Ryssland uppfattar inte bara inringning och ansträngningar att undergräva Rysslands inflytande i regionen, utan man fruktar också oförutsägbara och okontrollerade konsekvenser som allvarligt skulle påverka ryska säkerhetsintressen… Ryssland är särskilt oroligt att de starka splittringarna i Ukraina om NATO-medlemskap, med mycket av det etniskt-ryska samfundet mot medlemskap, skulle kunna leda till en stor splittring, som involverar våld eller i värsta fall inbördeskrig. I så fall skulle Ryssland behöva besluta om det skulle ingripa; ett beslut Ryssland inte vill behöva stå inför”.[9]

Jaap de Hoop Scheffer, Natos generalsekreterare 2008, insåg att Nato borde ha respekterat Rysslands röda linjer och därför inte borde ha lovat medlemskap i Ukraina och Georgien 2008.[10] USA:s tidigare försvarsminister och CIA-chef Robert Gates erkände också misstaget som ”att försöka få in Georgien och Ukraina i Nato var verkligen överdrivet”.[11] Till och med stödet för att föra in Ukraina i Nato hade tvivelaktiga avsikter. I slutet av mars 2008, en vecka före NATO-toppmötet i Bukarest där Ukraina lovades ett framtida medlemskap, berättade Tony Blair för amerikanska politiska ledare hur de skulle hantera Ryssland. Blair hävdade att strategin ”bör vara att göra Ryssland lite desperat med våra aktiviteter i områden som gränsar till vad Ryssland anser vara sin intressesfär och längs dess faktiska gränser. Ryssland måste uppvisas fasthet och besås med frön av förvirring”.[12]

I september 2023 argumenterade Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg glatt att Rysslands agerande för att förhindra NATO-expansion nu skulle resultera i mer Nato-expansion:

”President Putin deklarerade hösten 2021, och skickade faktiskt ett utkast till fördrag som de ville att Nato skulle underteckna, för att lova ingen mer Nato-utvidgning. Det var vad han skickade oss. Och [det] var en förutsättning för att inte invadera Ukraina. Det skrev vi såklart inte under på. Det motsatta hände. Han ville att vi skulle underteckna det löftet, att aldrig utvidga NATO… Vi förkastade det. Så han gick i krig för att förhindra NATO, mer NATO, nära hans gränser. Han har fått precis motsatsen. Han har fått mer Nato-närvaro i alliansens östra del och han har också sett att Finland redan har gått med i alliansen och att Sverige snart kommer att bli fullvärdig medlem.”[13]

Stoltenberg specificerade inte varför han trodde att mer Nato-expansion skulle öka säkerheten om Nato-expansion var orsaken till kriget. Men Nato insisterar också på att Ukraina måste bli en del av Nato eftersom Ryssland inte skulle våga attackera ett Nato-land, samtidigt som det argumenterar för att Ryssland måste stoppas i Ukraina eftersom Ryssland därefter kommer att attackera Nato-länder. Ungefär som erkännandet av säkerhetskonkurrens saknas också logiken.

Förblindad av ideologisk fundamentalism

Skandinaviens erkännande av säkerhetskonkurrens har lidit av vad som i litteraturen benämns ”ideologisk fundamentalism”. Aktörer ses som antingen bra eller dåliga utifrån politiska identiteter som har tilldelats av ideologi. Ideologisk fundamentalism minskar förmågan att inse att ens egen politik och handlingar kan utgöra ett hot mot andra, eftersom ens egen politiska identitet anses vara obestridligt positiv och dissocierad från alla hotfulla beteenden. Det finns en bristande förståelse för varför Ryssland skulle känna sig hotat av Natos expansion även efter Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien, Jemen och proxykriget i Ukraina. Nato är bara en ”försvarsallians”, även om den bombar länder som aldrig hotade den. Ideologisk fundamentalism kan bäst förklaras av president Reagans reaktion på hur Able Archer, en militärövning från Nato 1983 som nästan utlöste ett kärnvapenkrig. Övertygad om att USA var en kraft för det goda som kämpade mot ett ondskefullt imperium, var Reagan förvirrad över att Sovjet inte såg det på samma sätt:

”Tre år hade lärt mig något överraskande om ryssarna: Många människor i toppen av den sovjetiska hierarkin var genuint rädda för Amerika och amerikaner… Jag hade alltid känt att av våra gärningar måste det stå klart för alla att amerikaner var moraliska människor som från och med vår nations födelse alltid hade använt vår makt bara som en god kraft i världen.”[14]

Instängda i stamtänket ”oss” kontra ”dem”, överdriver skandinaverna vad ”vi” har gemensamt och avfärdar all gemensamhet med ”dem”. Det antas att USA delar Skandinaviens intressen och bygger osjälviskt upp en militär närvaro där för att ge säkerhet. USA har en säkerhetsstrategi baserad på hegemoni, som är beroende av att försvaga alla framväxande rivaler. USA:s säkerhetsstrategi från 2002 kopplade uttryckligen nationell säkerhet till global dominans som

Målet att ”avskräcka framtida militär konkurrens” bör uppnås genom att främja ”den oöverträffade styrkan hos USA:s väpnade styrkor och deras framåtriktade närvaro”.[15] Medan Skandinavien har ett intresse av att upprätthålla fredliga gränser med Ryssland, har USA definierat sina intressen av att destabilisera de ryska gränserna.[16] Fredstida allianser är beroende av att vidmakthålla konflikter snarare än att lösa dem eftersom konflikter säkerställer lojalitet från protektoratet och inneslutning av motståndaren. I sitt berömda arbete om hur man kan främja och vidmakthålla USA:s globala hegemoni, skrev Brzezinski att USA måste ”förebygga maskopi och upprätthålla säkerhetsberoende bland vasallerna, för att hålla bifloder mjuka och skyddade och hindra barbarerna från att komma samman”.[17]

En brist på politisk fantasi för att gå bortom blockpolitiken

Skandinaverna har varit beroende av USA för säkerhet sedan slutet av andra världskriget, och de har helt enkelt inte den politiska fantasin för andra säkerhetsarrangemang. Om det fungerade då, varför skulle det inte fungera nu? Eftersom säkerhetskonkurrens inte längre är ett övervägande försummar skandinaverna bekvämt att Nato var en status quo-aktör under det kalla kriget, medan det efter det kalla kriget blev en revisionistisk aktör genom att expandera och attackera andra länder i vad Nato refererar till som ”utom- av områdets verksamhet.

Bristen på alternativ till NATO gör det möjligt för USA att helt enkelt kräva ”allianssolidaritet” som kodord för blockdisciplin i hegemonins tjänst. Som exempel kan nämnas att Norge på 2000-talet var kritiskt mot USA:s missilförsvarssystem eftersom det hotade att störa kärnkraftsbalansen genom att möjliggöra ett amerikanskt första anfall. Detta var djupt problematiskt eftersom Norges geografi gjorde det till ett strategiskt land för missilförsvarssystemet på grund av radarövervakningen av Ryssland och för att avlyssna ett ryskt vedergällningsanfall. Wikileaks avslöjade att USA:s ambassadör i Norge rapporterade att USA utövade påtryckningar på den norska regeringen, politiska personer, journalister och forskare i tankesmedjan för att övervinna Norges starka motstånd mot missilförsvar, eller åtminstone ”till ett minimum motverka ryska felaktigheter och särskilja Norges ståndpunkt från Rysslands för att undvika att skada allianssolidariteten”.[18] Det hävdades att ”tack vare våra besökare på hög nivå” hade Norge börjat ”lugnt fortsätta arbetet inom Nato med missilförsvar och att offentligt kritisera Ryssland för provocerande uttalanden”.[19] Med USA:s ambassadör Whitneys ord var Norge tvungen att ”anpassa sig till nuvarande verklighet” eftersom det skulle ha ”svårt att försvara sin position om frågan övergår till en allianssolidaritet”.[20] Efter den norska u-svängen på missilförsvaret förklarades det i det norska parlamentet att ”det är viktigt för alliansens politiska sammanhållning att inte låta oppositionen, kanske särskilt från Ryssland, hindra framsteg och genomförbara lösningar”.[21] Logik, säkerhet och egenintresse övergavs framgångsrikt med kravet att visa lojalitet mot gruppen i gruppen.

Världen genomgår återigen en dramatisk förändring när den förändras från en unipolär världsordning till en multipolär världsordning. USA kommer i allt högre grad att flytta fokus, resurser och prioriteringar till Asien, vilket kommer att förändra det transatlantiska förhållandet.

USA kommer att kunna erbjuda mindre till européerna, men det kommer att kräva mer lojalitet när det gäller ekonomi och säkerhet. Européerna kommer att behöva bryta sina ekonomiska band till amerikanska rivaler, vilket redan resulterar i minskat välstånd och mer beroende av USA. USA kommer också att förvänta sig att européerna militariserar den ekonomiska konkurrensen med Kina, och NATO har redan blivit det mest självklara redskapet för detta ändamål. Istället för att anpassa sig till multipolaritet genom att diversifiera sina band och sträva efter möjligheter från Asiens framväxt, gör européerna motsatsen genom att underordna sig ytterligare USA i hopp om att det kommer att öka värdet av Nato.

Skandinavien var en fredsregion då man försökte mildra säkerhetskonkurrensen efter andra världskriget. När Skandinavien överlämnar sin suveränitet till USA för skydd mot ett imaginärt hot, kommer regionen att omvandlas till en frontlinje som kommer att sätta scenen för ett Great Northern War 2.0. Den enda säkerheten är att när Ryssland reagerar på dessa provokationer, kommer vi alla att sjunga ”oprovocerat” unisont och göra en obskyr hänvisning till demokrati.
___________________________________________________________

Referenser

[1] J.W. Kipp and W.B. Lincoln, ‘Autocracy and Reform Bureaucratic Absolutism and Political Modernization in Nineteenth-Century Russia’, Russian History, vol.6, no.1, 1979, p.4.

[2] Lrt, ‘Putin’s plan includes Baltics, says former NATO chief’, Lrt, 19 July 2022.

[3] H. Foy, R. Milne and D. Sheppard, Denmark could block Russian oil tankers from reaching markets, Financial Times, 15 November 2023.

[4] E. Zubriūtė, Kaliningrad is no longer our problem, but Russia’s’ – interview with NATO colonel, LRT, 13 November 2023.

[5] B. Pancevski, A Drunken Evening, a Rented Yacht: The Real Story of the Nord Stream Pipeline Sabotage, The Wall Street Jounral, 14 August 2024.

[6] A. Walsh, ‘Angela Merkel opens up on Ukraine, Putin and her legacy’, Deutsche Welle, 7 June 2022.

[7] Wikileaks, ‘Germany/Russia: Chancellery views on MAP for Ukraine and Georgia’, Wikileaks, 6 June 2008.

[8] W.J. Burns, The Back Channel: A Memoir of American Diplomacy and the Case for Its Renewal, New York, Random House, 2019, p.233.

[9] W.J. Burns, ‘Nyet means nyet: Russia’s NATO Enlargement Redlines’, Wikileaks, 1 February 2008.

[10] G.J. Dennekamp, De Hoop Scheffer: Poetin werd radicaler door NAVO’ [De Hoop Scheffer: Putin became more radical because of NATO], NOS, 7 January 2018.

[11] R.M. Gates, Duty: Memoirs of a Secretary at War, New York, Knopf Doubleday Publishing Group, 2014.

[12] Telegraph, ‘Tony Blair and John McCain talk about Israel/Palestine and Russia handling’, The Telegraph, 27 March 2008.

[13] J. Stoltenberg, ‘Opening remarks’, NATO, 7 September 2023.

[14] Reagan, R., 1990. An American Life: The Autobiography. Simon and Schuster, New York, p.74.

[15] NSS, ‘The National Security Strategy of the United States of America’, The White House, June 2002.

[16] RAND, ‘Extending Russia: Competing from Advantageous Ground’, RAND Corporation, 24 April 2019.

[17] Z. Brzezinski, The Grand Chessboard: American Primacy and its Geopolitical Imperatives, New York, Basic Books, 1997, p.40.

[18] Wikileaks, 2007. Norway: Missile defense public diplomacy and outreach, OSLO 000248, US Embassy, Oslo, 13 March

[19] Wikileaks, 2007. Positive movements in the missile defence debate in Norway but no breakthrough, OSLO 000614, US Embassy, Oslo, 8 June

[20] Wikileaks, 2008. Norway standing alone against missile defense, OSLO 000072, US Embassy, Oslo, 12 February.

[21] Stortinget, 2012. Norwegian Parliamentary meeting, Sak 2, 15 May 2012.