Miljardärernas plan för kapitalets ålderdom

Denna artikel av Tollef Hovig har publicerats hos Pål Steigan här.

Den ansluter sig till andra artiklar om ”The Great Reset”. Vad betyder idén/verkligheten med en aktivare stat som hjälper Kapitalet? Man tänker osäket på fascismens korporativism.

Miljardärernas plan för kapitalets ålderdom

Det har på senare tid publicerats en del artiklar om World Economic Forum och dess ledare Klaus Schwabs idéer. Han har presenterat sina idéer i den lilla boken ”The Great Reset” [Den stora återställningen]. För att verkligen förstå vad han vill med dessa idéer är det nödvändigt att se på vad som präglar kapitalismens utveckling i den epok vi är i.

Vid porten till kapitalismens ålderdom

Kapitalismen och kapitalägarna står inför ett fasskifte. Jag har tidigare beskrivit detta som övergången från kapitalismens vuxenålder till kapitalismens ålderdom. Kapitalismens vuxenålder inleddes på 1970-talet, och har varit präglad av en fallande ränta från en topp omkring 18% på 1980-talet tills den faller till ro omkring 0 vid avslutningen av kapitalismens vuxenålder.

Detta räntefall leder under perioden till en våldsamt tillväxt av finanskapitalet i form av kreditproduktion och utlåning, ombesörjda av de privata bankerna, kombinerat med ett växande skuldberg. Skulden har särskilt finansiell och icke-finansiell sektor (produktion) stått för, medan hushållssektorn har haft en något svagare skuldtillväxt. Så länge räntan faller proportionellt mot skuldtillväxten ökar ju inte den årliga återbetalningskostnaden, så sett så är denna skuldtillväxt oproblematisk. I de flesta höginkomstländerna har den genomsnittliga tillväxten varit mellan 5-7% av BNP varje år. Denna skuldökning har fört till ökad efterfrågan på tillgångskapital (tomter, bostäder, m.m.) och produktionskapital (aktier, företag, m.m.), med den följden att värdet på dessa har stigit, och den årliga produktionsvolymen (tillväxten) i samhället har stimulerats.

När räntan lägger sig till ro omkring noll och inte faller längre, stoppar detta opp skuldtillväxten som kapitalet har levt på i 35 år. Problemet för kapitalet är att förtjänsten som följer av den klassiska kapitalistiska metoden, förbättringar av produktionen, har blivit försvinnande liten. Både för att industrins andel av höginkomstländernas BNP har fallit till 10-15% och för att många branscher är färdigindustrialiserade.

I den klassiska kapitalismen utgjorde förbättringar i industrin den stora källan till förtjänster, men då var industrins andel 35-40%. När andelen industri har blivit så låg som nu spelar förbättringar i industrin relativt sett mycket mindre roll för samhället. Det sker ju också förbättringar i tjänstesektorn, men i mycket långsammare tempo än i industrisektorn. Det typiska för kapitalismens vuxenålder har varit låga och sjunkande förtjänster från förbättringar i produktionen, något som har kompenserats av det årligt växande skuldberget. I praktiken har det betytt att låga förtjänstmarginaler har kompenserats av värdeökning på kapitalet, så att förtjänsten av dessa två tillsammans har blivit bra. Kapitalismens vuxenålder har kallats marknadsliberalismens epok, men kanske hade skuldbergets epok har varit en mer träffande beskrivning.

Frågan för kapitalägarna vid porten till kapitalismens ålderdom blir naturligt nog var de skall hämta sin vinst från i den kommande fasen. Det är inte realistiskt att tro att den förtjänst som skapas genom förbättringar i produktionen kommer att vara nog för tillväxt, även om entreprenörer och robotar omtalas i panegyriska vändningar i rosa näringslivsbilagor.

Då återstår två möjligheter: det ena är att säkra ökad omfördelning från det arbetande folket, medan den andra är att få centralbankerna till att producera mer pengar och kredit.

Högerkrafterna kommer gradvis att ändra sin hållning till det offentliga
För båda dessa lösningarna spelar staten en avgörande roll. Man kan följaktligen vänta sig en omläggning av konservativ ideologi i riktning mot en mindre vikt för det privata och mer för det statliga.

Låt os se hur Klaus Schwab formulerar detta:
COVID-19 har skrivit om många regler för spelet mellan de offentliga och privata sektorerna. I den post-pandemiska eran kommer affärslivet att utsättas för mycket större regeringsinblandning än i det förflutna.

Schwab formulera det som om det är det offentliga som kommer att blanda sig i näringslivet mycket mer i framtiden, men det är det motsatta som sker. Näringslivet blir beroende av det offentliga för att skapa regler som säkrar omfördelning till kapitalägarna och en stadig ström av medel från centralbankerna.

Subsidierade sektorer med stort politiskt kapital är instrumentet

Klaus Schwab förklarar de viktigaste dragen i samhällsutvecklingen så här:

1.1.1. Interdependence – ömsesidigt beroende
1.1.2. Velocity – hastighet
1.1.3. Complexity -komplexitet

Han ser framför sig att kapital och samhälle/offentlighet vävs stadigt starkare samman. Därför lanserar han också begreppet ”intressent” [stakeholder] i stället för aktieägare.

Intressent är en beskrivning av de i samhället som berörs av företaget. Aktieägarna, de som konsumerar produkterna, det offentliga, offren för föroreningar eller avfallsproblem, etc. Intressenter är de personer i samhällsväven som berörs av ett företags verksamhet. Detta är ett sätt att sälja in att vi alla måste vara ansvariga för företagens väl och ve. Vi måste tåla impopulära offentliga beslut, och ta vår börda som ansvariga intressenter. Det sista sägs inte så tydligt, men är en naturlig konsekvens av hans idéer.

Det dessa finansherrarna önskar sig är sektorer som subsidieras kraftigt av det offentliga, antingen genom centralbanksmedel eller olika reglerande omfördelningsåtgärder. I dessa subsidierade branscher så kan kapitalisterna göra sin vanliga vinst.

Ta vindkraftverkproduktion, en kraftigt subsidierad bransch där lokalbefolkningen måste ställa sin natur gratis till förfogande, för att till exempel Vestas (största danska producenten) ska sätta upp vindkraftverk i Norge för tyskt kapital. I bakgrunden hör vi suset från norska ”intressenter” – vi måste ha grön kraft, fossilfri kraft, en grön värld. Det är sättet de önskar att kapitalismen ska fungera på framöver. De inser själva, att det att producera i vanliga icke subsidierade branscher inte längre ger nog vinst till att hålla det kapitalistiska systemet i gång.

Det som sker, är att finansräntan inte sjunker längre, den har nått botten, tillförseln av papperskapital från de privata bankerna stannar upp, det medför att efterfrågan efter produktionskapital (aktier) och tillgångskapital (egendom) avtar. Det vi vidare ser är att när räntan på finanskapitalet går mot noll, har det medfört att också avkastningen i den årliga varu- och tjänstesektorn faller mot noll.

För att hålla upp tillförseln av pengar till efterfrågan på produktions- och tillgångskapital, är det nödvändigt att göra om produktion som i verkligheten går minus, till verksamhet som för kapitalet går plus. Minus för samhället (det arbetande folket och centralbanken) – plus för kapitalet – det hela med intressenterna som moralisk hejaklack. En fin plan för kapitalägarna, när de går in i kapitalismens ålderdom. De kan till och med få med sig folk från ”vänstersidan” till att bli innovativa gröna kapitalister, i kraft av att göra dem ansvariga som ”intressenter”.

Som jag ser det, är detta det verkliga innehållet i det som Klaus Schwab kallar ”The Great Reset”.

Kommentar från översättaren: ”Intressent” är inte ett nytt begrepp, jag måste ha stött på det redan under 1960-talet som en ledstjärna för hur goda företag borde uppträda i förhållande till olika grupper som berörs av deras verksamhet. Här glömde Hovig lustigt nog att nämna de anställda, fast de borde vara en av de viktigaste intressentgrupperna tillsammans med lokalpolitikerna.

Senare har begreppet kommit i skymundan för ”aktieägarvärde”, alltså att företagens enda uppgift är att skapa maximala vinster för aktieägarna. De senaste åren har dock de upprepade kriserna gjort att en sådan brutal framtoning fungerar illa, och då kan man anta att en nyversion av ”intressenter” åter kan bli ett verktyg för storföretagen. Hovig pekar ju på hur intressegrupper kan tämjas till att tro att när de kämpar för något gott (som grön energi) i själva verket blir moralpoliser för destruktiva storföretag.