Minsk 3.0? Nej, inte alls. ”Nya Ryssland”.

Julian Macfarlane skriver detta 19/2:https://julianmacfarlane.substack.com/p/minsk-30?utm_source=post-email-title&publication_id=837411&post_id=157464876&utm_campaign=email-post-title&isFreemail=true&r=103ae5&triedRedirect=true&utm_medium=email

Ryssland fortsätter att demilitarisera Kievregimen längs hela kontaktlinjen. Kiev har svarat med terrorattacker mot civila platser och infrastruktur i ryska Ukraina och Ryssland självt, liksom med sina vanliga grymheter – mord på civila.

Men det krig som USA startade för så många år sedan är helt klart förlorat och nu måste USA dra sig tillbaka – och låtsas att de inte hade något med fiaskot att göra. Vad man vill ha är ett Minsk 3.0, som lämnar det mesta av det geografiska ”Ukraina” intakt – tillsammans med investeringar från amerikanska företag som Blackrock.

Man försöker därför skjuta över ansvaret på Europa, som om detta alltid hade varit Europas krig i stället för deras. Om Trump hade velat kunde han ha bevarat freden genom att stödja Minsk 2.0 redan då. I stället undergrävde han det avtalet genom att öka sanktionerna mot Ryssland och underlätta vapenöverföringar som gjorde det möjligt för Ukraina att bygga upp Europas starkaste, bäst utrustade och tränade armé för att genomföra en ”slutlig lösning”, planerad till 2022,

Låt oss komma ihåg att folken i Donbas och Lugansk gjorde motstånd mot att deras språk och kultur förnekades av en regim som hade tagit makten illegitimt och som försökte genomdriva sin vilja genom att beskjuta civila centra och döda kvinnor och barn. Medan folken i DPR och LPR med överväldigande majoritet hade röstat för självständighet, var MInsk 2.0 en kompromiss – som garanterade deras etniska rättigheter och lokala självstyre i ett federalt system kontrollerat från Kiev.

Kiev var en ockupationsmakt – två tredjedelar av deras land – och det fanns inte mycket de kunde göra, förrän ryssarna erkände deras självständighet och kom till deras hjälp 2022 .

Trump brydde sig inte om något av detta under sin första mandatperiod. Men nu har han inget annat val än att acceptera vad ryssarna än erbjuder honom.

Trumps stöd för demokrati

När USA börjar prata om ”demokrati” vet man att de egentligen pratar om något annat. De bryr sig inte om mänskliga rättigheter i Europa – eller ens på hemmaplan – och absolut inte i Palestina.

USA:s stöd till ”demokrati” i Europa innebär stöd till högerpopulistiska rörelser, i samma anda som Trumps. De är också lika trötta på att utkämpa ett förlorat krig som han är. Det betyder inte att något kommer att förbättras under deras styre, lika lite som något kommer att förbättras under Trumps. Fåglar från samma fjäder? Inte precis. Alla fåglar är inte jämlika.

De europeiska eliterna hade trott att de tillhörde den amerikanska flocken. Nu inser de att de föds upp för att slaktas. USA gör mot Europa vad man hoppades kunna göra mot Ryssland på 1900-talet – balkanisering och kontroll. Transnationell våldtäkt.

Europa var en gång en samling små etniskt definierade kungadömen som blev nationalstater först på 1800-talet. Nu håller det på att återgå till detta tillstånd.

Europa har inte naturresurser som Ryssland – men det har en kvalificerad arbetskraft, teknik och kapital – som USA vill utnyttja.

JD Vance och det trumpska tänkesättet

En rysk webbplats analyserade JD Vances senaste tal på detta sätt.

1     Det är fortfarande för tidigt att säga vilken del av det ukrainska territoriet som kommer att förbli under rysk kontroll;

2     Det är också för tidigt att avgöra vilka säkerhetsgarantier Washington och dess västallierade kan erbjuda Kiev;

3     Trumpadministrationens mål är att övertyga Putin om att Ryssland kan uppnå mer vid förhandlingsbordet än på slagfältet.

4     Moskvas nuvarande isolering från västmarknaderna har gjort landet till en juniorpartner till Peking.

5     Det ligger inte i Putins intresse att vara juniorpartner i en allians med Kina.

#1. När det gäller Ryssland kommer de att bestämma vilka delar av Ukraina de kontrollerar. Många ryssar vill införliva nästan hela ”Lillryssland” och lämna Galizien till polackerna, en neutral buffertstat utan kust.

Bild

Det nya Ukraina?

De fyra oblast och Krim som nu ingår i Ryska federationen är inte uppe till diskussion – men det är hela området öster om Dnepr och oblast vid Svarta havet, för att inte tala om Kiev och andra ryskspråkiga områden som kommer att erbjudas folkomröstningar som en del av ett avtal om kapitulation och ombildning av Ukraina. När jag skriver detta har ryssarna avancerat från Kurskregionen över gränsen till Ukraina. Ni kan förvänta er att de kommer att ”befria” hela Kharkov och Sumy.

#2   Är ointressant om Kievregimen faller och Ryssland kontrollerar Ukraina direkt – eller genom en ukrainsk proxyregering som sätts samman av någon som Medvedchuk – som är en av de få ukrainska politiker som motsätter sig nynazisterna. ”Lillryssland” kan bara ha en framtid med rysk hjälp och det ryska federala systemet ger dess republiker ett betydande självbestämmande – mer än de skulle ha under västlig kontroll.

#3. Vad kan Putin vinna vid förhandlingsbordet? Inte mycket.

Att häva sanktionerna skulle gynna det amerikanska näringslivet mer än Ryssland, som har använt dem för att stimulera återindustrialisering och ekonomisk och social tillväxt.

På slagfältet får Ryssland nya medborgare, kvalificerade arbetare och tillgång till outnyttjade mineraltillgångar värda mer än en biljon dollar, som hittills inte varit lätta att exploatera men som nu är mer tillgängliga med modern teknik, till exempel Rysslands nya litiumbearbetningsteknik – och med hjälp av allierade som Kina. Turkiet har redan signalerat att man vill ha en del av kakan.

#4. USA:s ekonomiska krig mot Kina och dess försök att begränsa Kinas tillgång till resurser gör Moskva till en jämbördig partner till Kina, inte en juniorpartner. Dessutom har Rysslands innovativa framsteg gjort enorma framsteg inom vissa teknologier, inklusive kvantdatorer, den tidigare nämnda litiumbearbetningstekniken, metallurgiska framsteg med rymdtillämpningar, halvledartillverkning och försvar. Detta är saker som Kina behöver – och Kina har mycket att erbjuda i gengäld. när det står inför västerländska hot i Stilla havet.

#5   Det ligger inte i Rysslands intresse att vara någon slags partner till USA, som man inte kan lita på och som redan har kostat ryska miljarder och hundratals liv. Partner måste vara ansvarsfulla och pålitliga. Kina håller sitt ord. USA ändrar sig bara. Ryssland och Kina är civilisationer. USA är ett företag.

Lita inte på dem!

Trump inger inte precis förtroende. Han är inkonsekvensernas mästare. Han är inte dement, men han är lika dement som Joe.

Ryssland är medvetet om att även om USA kanske drar sig tillbaka från Ukraina, så talar man inte – åtminstone inte än så länge – om att dra tillbaka trupper eller vapen från Europa eller att lägga ett vapenembargo på Europa. I själva verket uppmuntrar USA fortfarande Europa att kämpa vidare. Och Ryssland är fortfarande fienden i öster.

Ryssland är också medvetet om USA:s fientlighet mot ryska allierade som Kina och Iran, som är så viktiga för utvecklingen av BRICS. Till skillnad från USA är Ryssland lojalt mot sina avtal och troget mot sina vänner. Rysslands bidrag till BRICS bygger på dess rykte om att vara opartiskt, respektfullt och ärligt över kulturgränserna.

Men USA är världens största terroriststat, som har lyckats döda 20-30 miljoner människor sedan andra världskriget. USA har en lång historia av terrorism och omstörtande verksamhet.

USA:s militära, samt CIA:s kupper och hemliga operationer i utlandet sedan 1845

 

Iran: 1946

 

Kina: 1946-1949

 

Grekland: 1947-1949

 

Italien: 1948

 

Filippinerna: 1948-1954

 

Korea: 1950-1953

 

Iran: 1953

 

Vietnam: 1954

 

Guatemala: 1954

 

Argentina: 1955-1976

 

Libanon: 1958

 

Panama: 1958

 

Haiti: 1959

 

Kongo: 1960

 

Vietnam: 1960-1964

 

Kuba: 1961-1962

 

Laos: 1962

 

Ecuador: 1963

 

Panama: 1964

 

Brasilien: 1964

 

Vietnam: 1965-1975

 

Indonesien: 1965

 

Kongo: 1965

 

Dominikanska republiken: 1965

 

Laos: 1965-1973

 

Ghana: 1966

 

Guatemala: 1966-1967

 

Kambodja: 1969-1975

 

Oman: 1970

 

Laos: 1971-1973

 

Chile: 1973

 

Kambodja: 1975

 

Angola: 1976-1992

 

Iran: 1980

 

Libyen: 1981

 

El Salvador: 1981-1992

 

Nicaragua: 1981-1990

 

Libanon: 1982-1984

 

Grenada: 1983

 

Honduras: 1983-1989

 

Iran: 1984

 

Libyen: 1986

 

Bolivia: 1986

 

Iran: 1987-1988

 

Libyen: 1989

 

Filippinerna: 1989

 

Panama: 1989-1990

 

Liberia: 1990

 

Irak: 1990-1991

 

Irak: 1991-2003

 

Haiti: 1991

 

Somalia: 1992-1994

 

Jugoslavien: 1992-1994

 

Bosnien: 1993-1995

 

Haiti: 1994-1996

 

Kroatien: 1995

 

Zaire (Kongo): 1996-1997

 

Liberia: 1997

 

Sudan: 1998

 

Afghanistan: 1998

 

Jugoslavien: 1999

 

Makedonien: 2001

 

Afghanistan: 2001-2021

 

Venezuela: 2002

 

Irak: sedan 2003

 

Haiti: 2004

 

Ukraina: 2004, 2013-nuvarande

 

Palestina: 2006-2007

 

Jemen: sedan 2009

 

Syrien: 2005-2009, sedan 2011

 

Libyen: 2011

 

* Observera att detta inte är en fullständig lista

 

Suveränitet kontra överhöghet

 

USA:s begrepp ”inflytandesfär” är ett begrepp för överhöghet. USA vill bli överherre över alla länder på den amerikanska kontinenten – och även Europa – för att inte tala om Mellanöstern med Israel som ombud.

 

Ryssland kommer att erbjudas bitar av Centralasien och delar av Ukraina. Kina blir avspärrat.

 

Afrika är fritt fram att ta för sig av.

 

Problemet är att majoriteten av världen inte vill återvända till 1800-talet.

 

Riyadh

 

Amerikanerna har inget att erbjuda Ryssland – men som ett gammalt imperium är det fortfarande mäktigt. Därför kom ryssarna överens om att träffa amerikanerna i Riyadh i Saudiarabien, som är engagerat i BRICS på lång sikt, men som balanserar affärsbehov med väst på kort sikt.

 

Det ryska varumärket är fred. Det amerikanska varumärket är krig – så länge det är någon annan som dör. De tror egentligen inte på någonting.

 

Vad tyckte saudierna?

 

I Riyadh fick Mellanöstern en god inblick i Rysslands och USA:s respektive stilar. Ryssarna skickade ett team av sina bästa diplomater, inklusive Lavrov – skickliga och erfarna förhandlare. Amerikanerna skickade en samling politiker med liten eller ingen erfarenhet av internationella förhandlingar. Trumps pro-sionistiska politik har alienerat mannen på gatan i arabvärlden och har inte fallit i god jord hos saudierna.

 

Ryssarna är nyktra, rationella, pragmatiska och kunniga – allt det som amerikanerna inte är.

 

Resultatet blev att ryssarna kom överens om att prata mer – senare.

 

Nästa BRICS-toppmöte äger rum i juli i Brasilia.

 

Ett skäl till att Ryssland framhärdar i förhandlingarna med USA är att landet vill visa sitt engagemang för rationell diplomati och internationell jämlikhet mellan nationer – den typ av saker där jag citerade Wang Yi i ett tidigare inlägg.