Minskar befolkningen i världen?!

Denna artikel av Torbjörn Wikland har publicerats som artikel i nr 9 av utmärkta månadstidningen Folket i Bild Kulturfront. Torbjörn Wikland är civilekonom och har tidigare varit ordförande i Folket i Bild Kulturfront, där han nu ingår i redaktionskommittén. Artikeln publiceras med Torbjörn Wiklands tillåtelse.

Minskande befolkning i världen

Befolkningsexplosion i världen? Nej, det stämmer inte längre. En FN-prognos 2017 visade att befolkningen slutar växa mot slutet av detta sekel och sedan minska. Men inte heller den tillväxtprognosen håller längre. Det visar en ny studie publicerad i den vetenskapliga tidskriften The Lancet. Det blir färre människor på jorden redan efter 2068.

Efter en topp på 9.7 miljarder människor minskar den till 8,8 miljarder vid sekelskiftet. Alltså nästan en miljard färre på 32 år och nästan 2,2 miljarder färre jämfört med FN-prognosen på 11 miljarder vid sekelskiftet. Artikeln visar också att det saknas en beredskap för att hantera en minskande befolkning.

Även om massmedia inte visat större intresse för frågan har alltfler demografer (befolkningsexperter) redan påtalat att vi går mot en minskande befolkning och kanske ännu snabbare än rapporten i The Lancet visar.

En mycket pedagogisk och lättläst bok om detta är ”Empty Planet – the shock of global population decline” av Darrell Bricker och John Ibbitson – Crown Publishing Books 2019. De två kanadensiska författarna förklarar utförligt varför, sticker hål på vanliga missförstånd och presenterar fakta om befolkningens utveckling i världen och migrationen i världen. Dessutom lutar sig författarna sig mot mycket talande intervjuer främst bland kvinnor i fertil ålder runt om i världen. En av deras slutsatser är att den världsvida befolkningsminskningen redan har börjat.

Deras utgångspunkt är enkel. Fokus ligger på kvinnorna och hur deras roll och leverne i världen förändrats och fortsätter att förändras sedan mer än ett sekel tillbaka. För att befolkningen ska förbli konstant över tiden krävs att varje kvinna ska föda 2,1 barn under sin livstid. Det är ett genomsnitt för att bl.a. ta hänsyn till att en del födda dör i förtid.

Författarna utgår från det faktum att landsbygdens och jordbrukets traditionella sätt att säkra familjens arbetskraft och ”ålderspension” är att skaffa många barn. När allt fler flyttar till städerna, allt fler kvinnor får utbildning och möjlighet till annat än att föda och fostra barn (det bör därför kallas den världsvida kvinnofrigörelsen) så sjunker födelsetalet dramatiskt – från ofta 5 – 6 barn till under 2,1 barn.

Det sker samtidigt med en väldig ekonomisk utveckling i världen. Kvinnorna ser också att ekonomiskt sett förvandlas barn från en tillgång till en tung kostnad i familjen. De försöker och lyckas delvis skaffa sig ett eget liv oavsett vad deras män och religion tycker och tänker om barnbegränsning. Det är bokens huvudbudskap.

När författarna förklarar detta närmare syns det tydligare hur de går på tvärs med vedertagna ”sanningar”:
– Utvecklingen mot färre barn är inte alls bara ett fenomen i västliga utvecklade länder (på den punkten är The Lancet-studien lite tvetydig). Samma utveckling sker i de s.k. utvecklingsländerna i Asien, Afrika och Latinamerika, där det stora flertalet av jordens människor finns. Skillnaderna är främst att flera av dessa länder fortfarande har höga födelsetal samtidigt som utvecklingen mot lägre födelsetal går ännu snabbare än vad det gjort i väst. Dessutom har flera av de riktigt folkrika staterna som Kina, Indien och Brasilien redan minskat sitt födelsetal till kring eller snarare under 2,1.

– Författarna ger också översiktsbilder över migrationen i världen, dvs. både vanliga flyttströmmar och flyktingströmmar.

Den helt dominerande flyttströmmen sker från landsbygd till stad – och den har pågått länge. Det är inte bara i västs utvecklade ekonomier som landsbygden avfolkas och allt fler bosätter sig kring städerna. Samma utveckling finns i Asien, Afrika och Latinamerika. Den har bara inträffat lite senare än i väst men hastigare.

Numer finns det största städerna – med något undantag – inte i väst utan i de före detta kolonierna i Asien, Afrika och Latinamerika. Och sedan flera år är befolkningen i världens städer större än på landsbygden. Ovanpå detta kommer flyttströmmarna mellan länderna. Författarna konstaterar samtidigt att det stora flertalet flyttare inte drömmer om långa flytt. De vill helst ha nära till sina rötter. Och ovanpå detta kommer sedan flyktingarna från krig och kaos. Att det senare inte är de största befolkningsströmmarna i ett världsperspektiv har vi i Europa kanske svårt att ta till oss idag efter de stora flyktingströmmarna från Mellersta Östern.

– Samtidigt lever vi allt längre. Tro bara inte att det främst gäller i väst. Det gäller över hela världen. Och det bör rimligen alla vara glada för, men det skapar också flera problem. Ett av de viktigaste är hur pensioner ska räcka till alla som lever längre samtidigt som de yngre generationerna blir mindre i storlek. Författarna pekar på detta och andra problem men ger inget svar. Det är kanske bra. Vi översvämmas ju lätt av många trosvissa som vet hur problem ska lösas i stället för att uppmana till diskussion om tänkbara lösningar.

– Att flera religioner i världen säger nej till barnbegränsning ger bara marginella avtryck i statistiken. Det som avgör födelsetalets utveckling är att kvinnor oavsett religion förstår att utnyttja de nya möjligheter som flytten till städer (urbaniseringen), utbildning och information via TV och mobiltelefoner ger. Samtidigt minskar alla religioners grepp om människor. Enkelt utryckt väger då ”plånboksfrågor” och kvinnornas stegvisa frigörelse mycket tyngre än religion och traditionell mansdominans.

– Det finns inte heller statistik som visar att svarta och andra med annan hudfärg skulle bli fler och låta ”den vita rasen” (hur den nu än beskrivs) i USA och väst bli allt mindre. Det är, kära naziinfluerade i Nordiska Motståndsrörelse, amsagor lika ”sanna” som barnens tro på jultomten. Födelsetalen sjunker genomgående, visar statistiken, för alla oavsett hudfärg.

– På samma sätt är det med kulturella olikheter. De tenderar att minska. Hos de allra flesta invandrade finns en stark strävan att integreras i de nya samhällen de kommer till. Då sjunker inte bara födelsetalen utan man tar till sig mycket – men inte allt! – av det nya landets kultur och seder. Det åskådliggör författarna utifrån kanadensiska exempel.

Kanske också Ebba Busch kan ta till sig detta efter att ha skrikit sig hes över det ökade antalet minareter i Sverige. Kulturellt sett är det lika dumt att begära att muslimer ska avstå från sina ”kyrktorn” som att förbjuda alla norrlänningar att använda skidor på vintern. Sådant brukar kallas kulturfrågor.

När detta är sagt måste också några ordentliga svagheter i boken tas fram:
– Stormakters inblandning i och krig mot andra svagare stater förklarar mycket av de problem som redovisas i boken men för författarna verkar sådant vara tabu. Den gigantiska flyktingströmmen från Irak, Syrien, Afghanistan och Libyen som sökt sig till Europa är ju ett resultat främst av USA:s och de gamla europeiska kolonialmakternas krig, direkt och indirekt, mot dessa länder (och där Sverige hänger på). Det gäller även flyktingströmmar i andra delar av världen.

– Författarnas hyllning till den kanadensiska invandringspolitiken känner inga gränser. Den accepterar bara invandrare som är till nytta i och fyller hål i den kanadensiska arbetsmarknaden. Och den förutsätter en stat som redan i begynnelsen var ett invandrarland. Samtidigt menar författarna att just invandringen ska göra Kanada stort och starkt i den framtida världen. Det är inte bara ett provinsiellt perspektiv utan en hyllning som borde platsa i ett kanadensiskt Grönköpings Veckoblad.

– Författarna tar också upp makarnas Myrdals svenska men även internationellt kända manifest ”Kris i befolkningsfrågan” från 1930-talet. Författarna nöjer sig dock inte med att beskriva de ekonomiska och andra åtgärder som sedan genomfördes i Sverige och gav en del men inte tillräckligt tydliga resultat mätt i födelsetal. Vi bortser då från den speciella baby-boomen direkt efter andra världskriget som även andra stater i väst upplevde. Betald barnledighet, förskolor (som då kallades barnstugor), förbud mot att avskeda kvinnor pga barnafödande m.m. var och är viktiga steg för att i det moderna samhället komma ifrån att barn ofta kan vara en tung ekonomisk börda och för att åstadkomma jämställdhet mellan könen och fördela arbetsbördan att uppfostra barn och sköta ett hem.

Det erkänner författarna först men i nästa andetag avfärdas det som alltför dyrbara lösningar för samhället. Är inte författarna bekanta med samhällsekonomiska kalkyler? Det verkar inte så, trots att skatter bara är ena sidan av ett samhällsekonomiskt mynt.

Oavsett dessa invändningar är boken en bra inkörsport till en förnyad diskussion om befolkningsfrågan. Nu bör makarna Myrdals grundläggande utgångspunkt från1930-talet – kris i befolkningsfrågan – åter ta plats i debatten. Denna gång gäller det inte bara Sverige utan hela världen. Att det är en viktig fråga borde kanske även de många som diskuterar klimatkrisen i världen inse.

Enkelt utryckt så måste det finnas ekonomiskt utrymme för stora klimatåtgärder – och det kanske inte finns med en minskande befolkning i världen enligt författarna och andra som studerat frågan. För att spetsa till det: de i massmedia uppmärksammade få kvinnor som säger att de avstår från barn för att det finns för många i världen borde få följande upplysning:

För att förbättra framtiden för alla barn och barnbarn i framtiden måste fler skaffa barn!