Möt den nya ledaren Putin – inte densamme som tidigare

Denna artikel av  Scott Ritter har översatts av Bertil Carlman och även publicerats hos Pål Steigan. Fått erbjudande av Bertil att publicera den här också.

I presentationen gör han några kritiska bedömningar av den tidigare vapeninspektörens roll och de senaste skrifterna. Carlman gör också en del bedömningar av andra kritiker och analytiker som ofta syns i de fria mediekanalerna, inte minst Glenn Diesen ,  Alexander Mercouris  och  Alastair Crooke . – Ed.

För den som studerar hemsidan  steigan.no  är  Scott Ritter enligt  Wikipedia  ”en amerikansk författare, tidigare underrättelseofficer för United States Marine Corps, tidigare vapeninspektör i FN:s specialkommission (UNSCOM) och dömd sexförbrytare.”, är  ingen ny bekantskap. När det gäller hur W. behandlar fakta om personer som är ofördelaktiga för myndigheterna i USA bör vi nog åtminstone ifrågasätta när det kommer till den sista mandatperioden. Så vitt jag vet har t.ex.  Jimmy Dore ,  Max Blumenthal ,  Aaron Maté  med flera blivit utsatta av W. för falska påståenden.

Eftersom Scott är en mycket frekvent gäst hos många bloggare, har stor kunskap i många ämnen förutom de som rör hans yrke, har lätt för att både prata och skriva, har en examen, BA, i Sovjetunionens historia och är otroligt kritisk. av USA:s nuvarande politik kan man lugnt säga att när han ibland kallar sig  ”A simple marine soldier”  så är det inte sant. Om du dessutom vet att han är gift med en kvinna från Georgia är det inte konstigt att han skriver artiklar som den nedan. Men det är kanske på sin plats att först också föra fram ett par mer kritiska tankar, eller åtminstone funderingar.

I ett avsnitt av  Dialogue Works  with  Nima Alkhorshid  blir Scott, som han ofta gör, väldigt känslosam och klumpar nästan samman hela det tyska folket som en nation av nazister. I ett avsnitt av  Ask The Inspector  från den 6 februari i år får han frågan om han står fast vid sin kritiska syn på  Gonzalo Lira . Han gör. Vi var ganska många som tyckte det var konstigt att Gonzalo kunde sitta i en lägenhet i Charkiv, och utan större problem ha ett antal  ”rundbordssamtal” , där stark kritik riktades mot Kievregimen. Men eftersom mycket omtänksamma analytiker som  Alexander Mercouris och tidigare CIA-analytiker  Larry Johnson  inte tog upp frågan var det upp till mig. I början av Rysslands ’SMO’ var Scott Ritter ofta på  The Duran  för att prata. Han är det inte längre. Scotts artikel ger ett allmänt intryck av att sedan  Vladimir Putin , under stor fanfar, installerades som Rysslands president för ytterligare en period, har det nya Ryssland på något sätt återfödts. Det sätt som  Victory Day  firades i Ryssland för några dagar sedan förstärker det intrycket. Den 11.5  hade Glenn Diesen ,  Alexander Mercouris  och  Alastair Crooke  ett mycket  intressant samtal . Speciellt Alastairs kunniga, erfarna och genomtänkta resonemang om hur Ryssland nu drar sig tillbaka från även den ”angloamerikanska ” kultursfären var mycket givande, och helt i linje med Scotts funderingar. Klockan 1:05 säger Alastair, som bor i Italien och ofta besöker Ryssland (fritt transkriberat och översatt):

”Efter att ha kommit tillbaka från Ryssland ser man att planering och utveckling går hela vägen; över till Sibirien och Ural. Det finns planer på 20 år, för 40 år. Det handlar inte bara om nya vägar och tåg… det handlar om ett slags uppvaknande jätte. Det händer för att det (Ryssland) är så stort, så mångsidigt, och plötsligt sker någon slags förändring.

Människor var mycket desorienterade efter perestrojkan under den där fruktansvärda perioden av nyliberalism. Och plötsligt, paradoxalt nog, har kriget i Ukraina gett Ryssland en skjuts mot att ”vara sig själv” på detta nya sätt, hitta var det är i världen och vara bekväm med själva situationen. Ryssland har löst den interna situationen. Visst finns det fortfarande spänningar och så, men alla förstår nu att det finns en sorts gräns. ”Håll dig inom dina gränser så kommer du att bli bra.” Gå inte över din gräns för det bjuder på problem. Så du har fortfarande liberalerna och de konservativa, men de; ja, jag kan inte säga att de har blivit sådana vänner (nej väldigt nära vänner), men de håller sig till sina gränser och ärendet går väldigt starkt framåt.”

Bertil Carlman

( The Changed Russian  är en mer kalejdoskopisk film, fem minuter, med samma tema.)

Möt den nya chefen… Han är inte densamma som den gamla chefen

Scott Ritter 10.5  Möt den nya chefen … Han är inte samma sak som den gamla chefen (substack.com)

Vladimir Putin svors in för sin femte mandatperiod som Rysslands president. Mainstream västryska ”experter” framställer Putin som en korrupt autokrat som styr över ett misslyckat system och en misslyckad nation. Deras ”verklighet” kunde inte vara längre från sanningen.

I sin recension av  Catherine Beltons  bok ’Putins folk’ i Atlanten den 27 juli 2020  drog Anne Applebaum  slutsatsen att  Vladimir Putin  och hans kumpaner, efter att den förstnämnde omvaldes till Rysslands president våren 2018, hade  ”en gång återigen skapat ett förkalkat, auktoritärt politiskt system i Ryssland” , inklusive  ”en korrupt ekonomi som motverkar innovation och entreprenörskap” . År av Putins presidentskap, noterade Applebaum, hade gjort Ryssland utblottat.  ”Istället för att uppleva den rikedom och politiska dynamik som fortfarande verkade möjlig på 90-talet”, förklarade den Pulitzerprisbelönade författaren  ”Ryssland är återigen utarmat och apatiskt. Men ”, avslutade hon,  ”Putin och hans folk blomstrar – och det var det viktigaste målet hela tiden.”

Applebaum är en mycket eftertraktad talare om Ryssland efter det kalla kriget, där hon är specialiserad på att plocka isär Rysslands sovjetiska förflutna samtidigt som hon beklagar Vladimir Putins maktövertagande. Han karakteriserar Putin som en despot i slutet av 1990-talet. Till Applebaums försvar ska sägas att hon inte är ensam om detta. Faktum är att hon befinner sig i sällskap med tidigare ambassadörer ( Michael McFaul ), nationella säkerhetsexperter ( Fiona Hill  och  Angela Stent ) och underrättelsetjänstemän ( Andrea Kendall-Taylor) ,  Steven L. Hall  och  John Sipher ), som alla har använde sina ryska språkliga meritförteckningar för att bädda in sig i vad som passerar som en nationell dialog i mainstream media om Rysslands sanna natur och dess ledarskap, och vad det betyder för USA och dess europeiska allierade.

Utan undantag har personerna ovan upprepat Applebaums sammanfattning av Putins arv och framtid som Rysslands ledare. Det finns dock en viktig skillnad – medan Applebaum har varit en observatör av ryska händelser, var de andra alla aktörer i spelet, aktiva deltagare i utformningen och genomförandet av USA:s Rysslandspolitik under perioden omedelbart efter Sovjetunionens kollaps . De hjälpte till att sprida en politik som syftade till att utnyttja Rysslands politiska, ekonomiska och säkerhetsmässiga svagheter till USA:s egen fördel, och när Putins oväntade assimilering i det ryska presidentskapet hotade att upphäva allt de hade uppnått under det decennium av katastrofalt styre under  Boris Jeltsin , var samma aktörer aktivt. arbetat för att underminera Ryssland i hopp om att störta Putin.

En analytiker som talar om 1990-talets katastrofala decennium i termer av  ”välstånd och politisk dynamik”  kan inte beskrivas som en rysk ”expert”, utan snarare som en antirysk propagandist. Detsamma måste sägas om alla som jämför Rysslands sociala och ekonomiska tillstånd kring 1999 med Ryssland 2020, och väljer att beskriva det nuvarande tillståndet i termer av apatisk utarmning. Det faktum att Applebaum och andra formulerar Rysslands nuvarande ekonomiska situation som korrupt och med bristande innovation och entreprenörskap kan förklara varför de alla hade 100% fel när de förespråkade införandet av hårda ekonomiska sanktioner mot Ryssland (i efterdyningarna av den ryska invasionen av Ukraina i februari 2022), i tron ​​att den ryska ekonomin skulle kollapsa. Istället bevittnade de dess överlevnad, väckelse och explosiva expansion. Det finns två ord som beskriver den ryska ekonomiska miljön idag – innovation och entreprenörskap. Det faktum att dessa ord inte finns i dessa tidigare ”experters” lexikon   när de beskriver den ryska ekonomiska verkligheten idag, säger mycket om okunnigheten hos detta kollektiv.

Applebaum och hennes gelikar förstår alltför väl att rötterna till rysk politisk korruption  byggde på detta system under ledning av förre presidenten Boris Jeltsin och förenade det med ett ekonomiskt system som såg pensionärer utarmas medan ”rånarbaroner” blomstrade. Den ryska oligarkklassen var barnmorska för dagens ryska ”experter”. De försöker förklara Ryssland för en amerikansk publik, en publik som är infekterad av sjukdomen Russofobi, och som dessa experter hjälper till att fånga i huvudströmmen. Äktenskapet mellan ryska oligarker och rysk politisk makt var en del av en övergripande USA-driven plan. Det syftade till att förstöra, inte återuppliva, den ryska nationen. Det var den levande förkroppsligandet för samhällelig förkalkning. Och när Vladimir Putins maktövertagande hotade att häva deras storslagna plan, vände sig dessa experter mot honom och projicerade sina synder på den nye presidenten på klassiskt orwellskt sätt, och vände manuset så att uppåt var ner, vänster var höger och höger var fel.

Applebaum-klassen av tidigare ryska ”experter” kan aldrig berätta sanningen om Ryssland, eftersom det skulle kräva att de ärligt reflekterade över sina egna misstag när det gällde att förstöra bilden av Ryssland till att börja med; och försöka hålla denna bild vid liv under de kommande decennierna. De har byggt karriärer baserade på dessa lögner, och deras ställning beror på deras förmåga att upprätthålla berättandet av dessa lögner för den amerikanska allmänheten.

Ryssland som Vladimir Putin ärvde från Boris Jeltsin var en fundamentalt trasig nation. Oligarkklassen bäddade in sig i själva strukturen i det ryska ekonomiska och politiska samhället, och det ryska folket hade tappat tron ​​på sin egen historia och sin egen kultur, och sökte istället en västerländsk lycka som krävde att de förnekade sig själva och anammade att förment Västerländsk var kulturellt överlägsen. En nation så långt borta från sin sanna natur är nästan omöjlig att styra – ingen politiker skulle kunna överleva den chockterapi som krävs för att ändra kurs.

Putin var tvungen att prioritera de delar av Ryssland som behövde åtgärdas först, vilket tvingade honom att hålla för näsan inför rötan som måste lämnas kvar tills vidare, eftersom det gav ramarna som höll ihop det som passerade för att vara Ryssland.

Under årens lopp har Putin kunnat slänga bort oligarkens korruption, reparera skadan som orsakats av årtionden av försummelse och sakta uppmuntra den läkningsprocess som är nödvändig för att återuppliva den ryska nationen och det ryska folket. Men den återstående fläcken från Jeltsinfloden fanns fortfarande kvar på den ryska kroppen, infektionen var för djup för att kunna rensas ut. Men västvärldens svar på den ryska invasionen av Ukraina gav Putin ett oväntat uppsving i detta avseende. Först flydde hundratusentals politiska motståndare, anhängare till  Alexei Navalnyj , landet. För det andra sanktionerades den västerländska oligarkklassen, förlamade dem ekonomiskt och försvagade dem när det kom till det inflytande de kunde utöva i Ryssland. Och slutligen drev västvärlden fram en nästan total skilsmässa med Ryssland ekonomiskt. Därmed förlorades kontakten för en politiskt mäktig klass av ryska affärsmän som hade blivit oupplösligt sammanflätade med den västerländska affärseliten.

Kort sagt, den västerländska reaktionen på Rysslands invasion av Ukraina, influerad av Anne Applebaum och hennes gelikar, slog dramatiskt tillbaka. Sanktionerna från väst förstörde inte bara den ryska oligarkklassens och affärselitens politiska vitalitet, utan slog också tillbaka mot väst i ett klassiskt bakslag, som har förlamat den europeiska ekonomin. Vladimir Putin kunde använda behovet av att stärka den ryska försvarsekonomin för att driva den typ av innovationer och entreprenörskap som Applebaum et. al. påstod sig inte existera i dagens Ryssland.

Kriget mot Ukraina och det kollektiva Väst ledde också till något annat – det väckte en slumrande känsla av patriotism i det ryska folket. Denna patriotiska väckelse har lett till att ryssar har blivit förälskade i Ryssland och återupptäckt sin kultur, historia, religion och värderingar. Vladimir Putin har varit drivkraften bakom rysk förnyelse, och han har byggt på denna nya känsla av nationell stolthet för att omdefiniera Rysslands roll på den internationella scenen; en stor nation med en unik kultur som är kapabel till självförsörjning, och som sådan aldrig mer är beroende av västvärlden för någonting. Detta nya Ryssland kan stå på egna ben och skydda sig mot vilken fiende som helst som kan dyka upp.

Summan av kardemumman i denna verklighet är dock i vilken utsträckning Ryssland har blivit beroende av Vladimir Putins ledarskap. Putin vann omvalet genom att säkra 88 procent av rösterna med ett valdeltagande på 77 procent bland de röstberättigade. Detta är ett mandat för den typ av förändring som Putin tidigare inte kunde överväga av rädsla för att slita isär det ryska civila och ekonomiska samhället. Med oligarkerna och den pro-västerländska ekonomiska eliten effektivt kastrerade av sanktioner kan Putin genomföra genomgripande ekonomiska reformer som syftar till att återuppliva den ryska ekonomin baserat på den massiva återinvesteringen av resurser som tidigare hade tagits ut ur Ryssland.

Kriget mot Ukraina har befriat Putin på ett annat, kanske ännu viktigare, sätt. Den kvardröjande rötan från Jeltsin-tiden, i form av regionala politiker som var mer måna om sin egen rikedom än om det ryska kollektivet, fanns fortfarande och var i antal fortfarande en formidabel makt. Genom att vända kriget mot Ukraina från att vara ett krig mellan två slaviska broderfolk, som många ryssar motsatte sig, till en existentiell kamp med det kollektiva västvärlden för att kunna överleva, har Putin utnyttjat en pool av patriotism, som inte har skett sedan världskriget. Den ryska patriotismen är nu direkt kopplad till stöd till för den särskilda militära operationen. Vladimir Putin har utnyttjat denna nya patriotism och det mandat som hans valseger gav för att omdefiniera den moderna ryska politiska klassen. Genom att göra det har den satt igång den typ av strukturella förändringar som är nödvändiga för att Ryssland ska fortsätta växa och blomstra i en era efter Putin.

”Det sägs ofta här” , sa president Putin i sitt installationstal,  ”att statschefen i Ryssland svarar och alltid kommer att svara för allt. Så är det fortfarande. Men även om jag idag har en djup medvetenhet om mitt eget personliga ansvar, vill jag ändå betona att Rysslands framgång och välstånd inte kan och bör bero på en person eller ett politiskt parti eller en politisk kraft. Vi behöver en bred bas för att utveckla demokratin i vårt land och för att fortsätta de förändringar vi påbörjat. Det är min övertygelse” , fortsatte han,  ”att ett moget civilsamhälle är den bästa garantin för att denna utveckling kommer att fortsätta. Endast fria människor i ett fritt land kan bli verkligt framgångsrika. Detta är grunden för både ekonomisk tillväxt och politisk stabilitet i Ryssland. Vi kommer att göra allt vi kan för att se till att alla här kan förverkliga sina talanger och förmågor, för att se till att ett genuint flerpartisystem utvecklas och att den personliga friheten stärks.”

Det  ”förkalkade, auktoritära politiska systemet”  som Anne Applebaum fördömde är bara ett påhitt av hennes fantasi, och av de som liksom hon har kommit att hata allt som har med Ryssland att göra och som Vladimir Putin har återuppbyggt från ruinerna av Jeltsin decennium. Hon och hennes ryska ”expertkollegor” har missförstått Ryssland och dess ledarskap och kommer att fortsätta att göra det i framtiden. Förhoppningsvis kommer de ansvariga att förstå priset som har betalats för att tro på en sådan förvrängd analys, och börja lyssna på dem som försöker förstå Rysslands verklighet som den är, och inte fiktionen som presenteras av de som är låsta i det förflutnas misslyckade politik. Endast på detta sätt kan sjukdomen russofobi, som har tagit tag i den amerikanska allmänhetens psyke, övervinnas. Och när den tiden kommer – och den kommer – kan vi alla inse verkligheten av vad Vladimir Putin redan har uppnått och uppskatta vad vi för närvarande ser har börjat.