Mötet mellan Putin och Modi -en global ”gamechanger”?

Denna artikel ”Putin-Modi-toppmötet var en global geostrategisk gamechanger” av Adrew Korybko, Amerikansk politisk analytiker,  den 9 december 2021
har översatts av Rolf Nilsson. Man kan undra över om författaren överskattar betydelsen av detta möte. Svårt att veta.

______________________________________________________________________

Mötet mellan Putin och Modi -en global ”gamechanger”?

Den de facto rysk-indiska ”balanserande” alliansen, omfattande halva jordklotet, vilken man enades om under veckans toppmöte mellan Putin och Modi, är en av de hittills mest betydande diplomatiska utvecklingarna under detta århundrade. Det är verkligen en global geostrategisk ’game-changer’, på grund av den roll som den strävar efter att spela i det pågående amerikansk-kinesiska nya kalla kriget och som inget annat kan ersätta.

Det globalt betydelsefulla toppmötet

Rysslands president Putins besök i New Delhi för att träffa Indiens premiärminister Modi var en geostrategiskt spelförändrande utveckling, i kontexten av det pågående Nya kalla kriget. Alliansen “Partnership for Peace, Progress, and Prosperity”, vilken båda sidor enades om, motsvarar en de facto allians i allt utom namnet och bygger på deras 1971 års “Treaty of Peace, Friendship, and Cooperation” från exakt ett halvt sekel sedan. Detta dokument med 99 punkter syftar till att anpassa båda stormakternas ”balanserande” handlingar över hela östliga halvklotet, för att maximalt optimera deras inverkan genom att forma dynamiken i den framväxande multipolära världsordningen. Det kan betraktas som en av de viktigaste diplomatiska utvecklingarna hittills under detta århundrade och kommer sannolikt att förbli relevant i årtionden.

Bakgrundsinformation

Författaren har beskrivit linjerna i deras kompletterande stora strategier i följande artiklar:

• 16 maj 2020: “The Prospects Of Russia And India Jointly Leading A New Non-Aligned Movement”
• 17 februari 2021: “Why Structural Realists Are Wrong To Predict That Russia Will Help The US Against China”
• 7 oktober 2021: “Towards Bi-Multipolarity”

Vad som kommer härnäst är en mycket förenklad sammanfattning.

Kompletterande ”balanserings”-akter

I grund och botten strävar både Ryssland och Indien efter att ”balansera” konsekvenserna av det i första hand amerikanskt-kinesiska nya kalla kriget, även om de hittills har gjort det på olika sätt: Ryssland närmade sig Kina, medan Indien gjorde samma sak mot USA. De ömsesidiga misstankarna om varandras strategiska avsikter, vilket detta föranledde, löstes äntligen tidigare i år. Ryssland och Indien insåg att de kan göra mer om de samordnar sin politik. Detta förklarar klausul 93 i deras på nytt bekräftade partnerskaps-pakt, vilken förklarar att ”båda sidor enades om att utforska ömsesidigt acceptabla och fördelaktiga samarbetsområden i tredje land, särskilt i Centralasien, Sydostasien och Afrika.”

”Neo-NAM”

(NAM uttydes Non-Aligned Movement, Den alliansfria rörelsen, se här, ö.a.)

Den politiken innebär informellt ett försök att organisera ett nätverk av ”alliansfria” stater, vilket omfattar halva jordklotet och som delar Rysslands och Indiens intresse av att ”balansera” mellan USA och Kina. Med a, för den officiella tidningen för Moscow State Institute of International Relations (MGIMO, som drivs av det ryska utrikesministeriet). Som han förklarade i den indiska militära publikationen Force för två månader sedan, syftar detta till att göra det möjligt för båda stormakterna att flexibelt anpassa sig till de ständigt föränderliga geostrategiska omständigheterna under det nya kalla kriget, genom vad som beskrivs som deras vision om ”bi-multipolaritet”.

Rysslands Indo-Sino ”Balancing” Act

Det är viktigt att klargöra att Ryssland inte har några avsikter att inkräkta på Kinas intressen, även om vissa i Indien i hemlighet kanske önskar att de skulle eller åtminstone kunde bli lurade att göra det. Snarare förstår den eurasiska stormakten att den har ansvaret att spela en oersättlig roll i att pragmatiskt hantera spänningar mellan sina BRICS- och SCO-partners, för att motverka USA:s oupphörliga försök att splittra och styra dem. Moskva verkar ha accepterat, att om denna rivalitet inte på ett bra tag kommer att försvinna, måste Kreml försöka se till att den inte leder till ytterligare en Galwan-liknande konflikt (Galwan är en flod som rinner från Kina till Indien, genom omtvistade områden, där militära skärmytslingar utspelats mellan Indien och Kina, ö.a.) som i värsta fall skulle kunna eskalera till ett heltäckande konventionellt krig – i ett värsta-falls-scenario.

”Militär diplomati”

Med detta i åtanke utövar Ryssland vad som kan beskrivas som ”militär diplomati”, eller användningen av militära medel för att uppnå politiska mål. I det här fallet exporterar man både strategiska och högkvalitativa vapen till rivalerna Kina och Indien, för att upprätthålla maktbalansen mellan dem, i syfte att senare uppmuntra dem att lösa sina tvister med politiska medel istället för militära. Detta står i kontrast till den amerikanska praxisen med ”militär diplomati”, som försöker ge sin föredragna partner, i vilket som helst par av rivaler, det militära försprånget, för att sedan uppmuntra aggressiva försök att lösa befintliga tvister på ett ensidigt sätt, istället för via en serie politiska kompromisser.

RIC

Kremls uträkning är, att om Indien ändå ska beväpna sig till tänderna, så är det bättre att göra det med ryska vapen än amerikanska. Även om Kina förståeligt nog kan känna sig obekvämt med Indiens massiva militära uppbyggnad, verkar det tyst föredra att de hellre får hjälp av Ryssland än av USA , om det till synes är oundvikligt. Det kan i sin tur möjliggöra för Moskva att mer effektivt hantera Washingtons skadliga söndra-och-härska inflytande över New Delhi och därmed förhoppningsvis stabilisera eurasiska angelägenheter. Bevis i praktiken  på detta koncept sågs i slutet av förra månaden, under Ryssland-Indien-Kinas (RIC) utrikesministermöte, som ägde rum trots existerande kinesisk-indiska spänningar, troligtvis på grund av Rysslands medlande roll.

Det Nya kalla krigets dynamik

Kina tror inte på att ställa upp nollsumme-val (nollsumme-spel innebär att, om den ena parten vinner förlorar den andra i motsvarande grad, medan Kinas win-win-koncept innebär att det man gör är till gagn för båda parter, ö.a.) för sina partners, som USA gör, men man kommer i allt högre grad att tvingas, av det nya kalla krigets amerikanskt influerade hyperkonkurrenskraftiga dynamik, att acceptera att tredjeparts-länder pressas att välja mellan Peking och Washington.

Detta kan placera dessa stater i mycket utmanande positioner, eftersom deras samarbete med Kina är ömsesidigt fördelaktigt, men de fruktar också USA:s hybridkrigsvrede, om de inte underkastar sig USA:s krav på att ta avstånd från Folkrepubliken, vilket framgår av det högprofilerade exempel som Washington försöker statuera i Etiopien, efter dess principiella vägran att underkasta sig.

Den geopolitiska ”säkerhetsventilen”

Vad som är av trängande behov är en ”säkerhetsventil”, för att ge sådana länder ett så kallat ”tredje val”, där de förhoppningsvis kan hitta en balans mellan båda supermakterna, utan att oavsiktligt förolämpa den ena eller den andra. Däri ligger den stora strategiska betydelsen av Neo-NAM, som författaren föreslog skulle ledas gemensamt av Ryssland och Indien. Den förstnämnda uppfattas som nära Kina medan den andra ses som närmare USA, men de har ändå bevisat sin strategiska autonomi genom det senaste Putin-Modi-toppmötet. Ryssland fortsätter att beväpna Indien till tänderna trots Kinas oro, medan Indien fortsätter att köpa ryska vapen, trots USA:s sanktionshot för att göra det.

Hemisfärisk räckvidd

Deras avsiktsförklaring, att samarbeta i tredjeländer i Centralasien, Sydostasien och Afrika, involverar på ett påfallande sätt de viktigaste skådeplatserna för rivalitet i det amerikansk-kinesiska nya kalla kriget och kan på så sätt göra det möjligt för dessa två stormakter att maximalt optimera sina komplementära halvklotsövergripande ”balansakter”. Det finns också en  chans att de kommer att utöka sitt samarbete till att inkludera Västasien, med tanke på de nära relationer som de alla har med Iran, ”Israel” och Förenade Arabemiraten. När man kommer ihåg att de också lovade att arbeta närmare varandra i de ryska arktiska och Fjärran Östern-regionerna, kan man se att deras de facto ”balanserande” allians verkligen omfattar hela det östra halvklotet.

Den europeiska dimensionen

Även om det kanske inte har någon direkt inverkan på Europa i västra Eurasien, har det verkligen en mycket inflytelserik sådan när det kommer till dess indirekta konsekvenser.

Den nord-sydliga transportkorridoren (NSTC) mellan dem, genom Iran och Azerbajdzjan, syftar till att underlätta handeln mellan EU och Indien via Ryssland. Den möjliga utvidgningen av Vladivostok-Chennais sjöfartskorridor (VCMC), som omfattar den norra sjövägen (NSR) genom Arktis för att koppla samman Atlanten och Stilla havet, skulle också kunna uppnå detta ekonomiska mål, genom maritima medel, för att komplettera NSTC:s fastlandskomponent.

Mot en rysk-amerikansk ”icke-aggressionspakt”

Vissa skeptiker kanske ifrågasätter den politiska livskraften i att Ryssland underlättar handeln mellan EU och Indien (oavsett om det sker på fastlandet eller till sjöss), med tanke på de ökade spänningarna mellan Moskva och väst, men det är här de borde överväga avsikten bakom de två senaste Putin-Biden-toppmötena. De syftar till att på ett ansvarsfullt sätt reglera sin rivalitet, så att de i slutändan kan nå fram till en så kallad ”icke-aggressionspakt”. Detta resultat skulle vara ömsesidigt fördelaktigt, eftersom det skulle göra det möjligt för USA att omdirigera mer av sina militära och andra resurser till ”Indo-Stillahavsområdet”, för att mer aggressivt ”innesluta” Kina och samtidigt återställa förbindelserna mellan EU och Ryssland så att de kan att förbättra sina respektive kämpande ekonomier.

USA:s antiryska ”Deep State”-fraktion

Detta scenario förblir beroende av Biden-administrationens förmåga att hantera den anti-ryska fraktionen av USA:s permanenta militär-, underrättelse- och diplomatiska byråkratier (”deep state”), vilken försöker sabotera dessa bådas efterlängtade ”icke-angreppspakt”, genom att utnyttja sitt nätverk av inflytande i de baltiska staterna, Polen och Ukraina, för att provocera fram ännu en öst-västlig kris. Just nu är USA:s anti-kinesiska fraktion dominerande, när det gäller att formulera USA:s stora strategi, vilket framgår av de två senaste Putin-Biden-toppmötena. Denna förändring i USA:s ”deep state”-dynamik var det mest bestående arvet efter USA:s förre president, Trump, och vilket ärvdes av Biden.

Avslutande tankar

Tillbaka till ämnet för denna analys. Den de facto rysk-indiska ”balanserande” alliansen, omfattande halva jordklotet, vilken man enades om under veckans toppmöte mellan Putin och Modi, är en av de hittills mest betydande diplomatiska utvecklingarna under detta århundrade. Det är verkligen en global geostrategisk ’game-changer’, på grund av den roll som den strävar efter att spela i det pågående amerikansk-kinesiska nya kalla kriget och som inget annat kan ersätta.

Det är av största vikt att observatörer erkänner denna framväxande verklighet, för att kunna formulera den mest effektiva politiken för sina länder att anpassa sig till den. Den rysk-indiska axeln är nu en av de viktigaste i världen och kommer sannolikt att förbli så i årtionden framöver, kanske till och med under resten av 2000-talet.