Nagorno Karabakh: Seger för London och Ankara, nederlag för Soros och armenierna har publicerats av Thierry Meyssan 24/11 som presenterar sig som ”Political consultant, President-founder of the Réseau Voltaire (Voltaire Network). Latest work in English – Before Our Very Eyes, Fake Wars and Big Lies: From 9/11 to Donald Trump, Progressive Press, 2019” på Voltairenet. Den har översatts av Rolf Nilsson.
Nagorno Karabakh: Seger för London och Ankara, nederlag för Soros och armenierna
Pentagon, som hade planerat kriget i Nagorno Karabakh, förbigicks av sina brittiska allierade. Men ingen av stormakterna bekymrade sig om de dödsfall som kriget skulle innebära. Dessutom, medan London och Ankara förnyade sin historiska allians, uppnådde Washington och Moskva ingenting. Medan Soros och armenierna var de som förlorade mest.
Efter 44 dagars krig tvingades Armenien att underteckna ett avtal om eldupphör med Azerbajdzjan och därigenom godkänna förlusten av delar av sitt territorium.
Men som vi rapporterade i form av en utfrågning, var USA: s ursprungliga plan att skylla på Turkiet, låta dem massakrera delar av den armeniska befolkningen, sedan ingripa, störta president Erdogan och återställa freden.
Men den här planen fungerade inte. Den dolde ett brittiskt knep. Under bordet utnyttjade London förvirringen kring det amerikanska presidentvalet för att lura Washington. De använde situationen för att försöka beröva Ryssland inflytandet över Nagorno Karabakh och återuppta
Vid den tiden var London allierat med det ottomanska riket mot tsarriket. När Moskva upptäckte detta tvingade de fram ett eldupphör för att få stopp på massakern.
1 – ”Det stora spelet.”
Under hela 1800-talet var Storbritannien och Ryssland inbegripna i en våldsam rivalitet om kontrollen över Kaukasus och Centralasien. Dena del av historien är i England känd som ”The Great Game” och i Ryssland som ”Tournament of Shadows”.
Ryssland började att vinna spelet när de erövrade Nagorno Karabakh. Som en dominoeffekt utvidgade de sedan sin dominans i Kaukasus.
Mot bakgrund av detta historiska prejudikat tror London nu att om de kan ta tillbaka Nagorno Karabakh, kommer det att undergräva Moskvas inflytande i Kaukasus och vidare genom Centralasien.
Den nuvarande brittiska premiärministern, Boris Johnson, säger sig vara en efterföljare av Winston Churchills imperialistiska politik, som han har skrivit en biografi om. Han tillkännagav nyligen en kostsam plan för att modernisera landets militär.
För att återuppta ”The Great Game”, utsåg han den 29 juli 2020, Richard Moore, generaldirektör för utrikesministeriet, till chef för MI6 (utrikesministeriets hemliga underrättelsetjänst). Moore har tidigare varit ambassadör i Turkiet, talar flytande turkiska och är vän med president Recep Tayyip Erdogan.
Han tillträdde inte sin nya tjänst förrän 1 oktober, fyra dagar efter Azerbajdzjans attack på Nagorno Karabakh.
2 – Richard Moores centrala roll
Richard Moore är personlig vän till prins Charles, beskyddare för Oxford ’Centre for Islamic Studies’, där intellektuella från Muslimska brödraskapet har utbildats under tjugofem år.
Den tidigare turkiska presidenten Abdullah Gül är också förvaltare av detta center.
Som ambassadör i Ankara (2014–17) såg Moore till att president Erdogan också blev beskyddare för brödraskapet.
Moore hade också en roll i det brittiska tillbakadragandet från kriget mot Syrien 2014. London hade inte för avsikt att gå vidare i en konflikt där de hade haft koloniala avsikter, men som utvecklades till en amerikanskt imperialistiskt företag (Rumsfeld / Cebrowski-strategin).
Richard Moore har nyligen avslutat en resa till Egypten och Turkiet. Han var i Kairo den 9 november (den dag ryssarna fick till stånd ett eldupphör i Nagorno Karabakh) för att träffa president al-Sissi, och sedan till Ankara den 11 november. Officiellt kunde han inte få audiens hos sin gamla vän President Erdogan, han träffade bara hans talesperson i Turkiets vita palats.
3 – För USA betyder Soros ingenting
Washington trodde att de, under det Azerisk-Turkiska kriget i Nagorno Karabakh, kunde använda Armeniens president Armen Sarkissian och Armeniens premiärminister Nikol Pashinyan, en av George Soros män, som agn.
George Soros är en amerikansk spekulant som har sin egen politiska agenda, men som arbetar samman med CIA [https://www.voltairenet.org/article211746.html#nb5].
George Soros, som ursprungligen hette György Schwartz, är en amerikansk finansiär och filantrop. (Från Wikipedia)
Tyvärr har britterna inte samma relation med Soros. Hans förmögenhet kommer från en omfattande spekulation mot pundet (den svarta onsdagen den 16 september 1992). Därav öknamnet ”mannen som krossade Bank of England”.
4 – Dubbelspelet «Perfidious Albion»
London lät Washington börja. Amerikanerna uppmuntrade ”Two-State Nation” (Turkiet och Azerbajdzjan) att med våld göra slut på Republiken Artsakh (Nagorno-Karabakh).
MI6 hjälpte sin turkiska partner att transportera jihadister till Azerbajdzjan [https://www.voltairenet.org/article211746.html#nb6], inte för att döda armenier, utan ryssar. Men det finns fortfarande ryssar i Karabakh.
Soros svarade med att skicka kurdiska legosoldater för att stödja den armeniska sidan.
London låtsades spela på den amerikanska sidan, de stödde Baku (huvudstaden i Azerbajdzjan) och Ankara.
Under de första dagarna försökte alla tre makterna i Minsk-gruppen (som har hanterat konflikten i Nagorno Karabakh sedan Sovjetunionens upplösning), USA, Frankrike och Ryssland, att avsluta striderna och återuppta förhandlingarna.
När de successivt noterade azerisk opålitlighet presenterade de ett förslag till resolution för säkerhetsrådet. För Washington handlade det om att på ett samordnat sätt göra en vändning, från neutralitet till fördömandet av the ”two-state nation”.
De första dagarna försvarade sig Armenierna så gott de kunde. Men statschefen, Armen Sarkissian, ändrade sin militärlednings planer och förde in oerfarna frivilliga till fronten. Resultatet av hans beslut blev en massaker på den armeniska armén.
Armen Vardani Sarkissian (Sargsyan), född 23 juni 1953, är en armenisk politiker, fysiker och IT-expert som har varit president för Armenien sedan 2018. (Från Wikipedia)
Sarkissian har dubbelt medborgarskap, han är armensk-brittisk.
Plötsligt meddelade Storbritannien att de skulle använda sitt veto om det blev en omröstning om resolutionen i säkerhetsrådet.
USA blev förvånade, och anklagade offentligt Azerbajdzjan för opålitlighet den 25 oktober.
Men det skulle ta Ryssland ytterligare två veckor att förstå Washington, som fortfarande var invecklat i presidentvalet och inte längre ansvarade för frågan.
5 – Ryssland vill avsluta spelet innan det är för sent
Det var inte förrän omkring 6 oktober som ryssarna blev säkra på att det fanns en engelsk fälla i den amerikanska fällan. De drog snabbt slutsatsen att London hade återupptagit ”The Great Game” och att de förberedde sig för att ta till sig inflytande i Nagorno Karabakh.
Rysslands president Vladimir Putin kontaktade sin turkiska motpart den 7 oktober. Han förhandlade med honom fram ett eldupphör, som var mycket ofördelaktigt för armenierna.
Erdogan, som hade förstått att han inte skulle kunna stå emot en stabilisering av den politiska situationen i USA, går med på att bara vinna territorium och avstå från att upprepa folkmordet på armenierna.
President Putin kallade sedan in sin azerbajdzjanska motpart Ilham Aliyev och den armeniska premiärministern Nikol Pachinian till Kreml. Han räddade det som fortfarande kunde räddas genom att tvinga sina samtalspartners att underteckna ett eldupphör den 10 oktober, med de villkor som förhandlats fram av Erdogan [https://www.voltairenet.org/article211746.html#nb10].
Hans prioriteringar var att flytta fram en rysk militär närvaro, via en fredsbevarande styrka, och att sedan få stopp på blodbadet.
Sedan vände han sig till det ryska folket och meddelade att han hade räddat landets intressen genom att rädda Armenien från ett ännu värre öde.
Armenierna insåg alldeles för sent att Nikol Pachinyan, genom att ersätta ryssarna med USA, hade satsat på fel häst.
Efteråt förstod de att oavsett hur korrupt teamet som ledde dem var, så var det i alla fall patriotiskt, medan Soros och hans män är motståndare till själva begreppet nationalitet och därigenom till sitt lands oberoende.
Demonstrationer och uppsägningar följde slag i slag. Stabschefen, utrikesministern och försvarsministern måste avgå, men inte premiärministern.
Azerbajdzjans president jublar för sin del. Han hånar ordrikt Europarådet och Europeiska unionens parlament, förkunnar sin seger och meddelar att de erövrade territorierna kommer att återuppbyggas.
Britterna kommer att ges nya privilegier för British Petroleum och ansöka om att få utnyttja de azerbajdzjanska guldgruvorna.
För ovanlighetens skull har sagoberättaren inget att säga om Israel. Azererna är en slags turkar, vana att massakrera armenier. Det är vad det hela handlar om. Britterna har inget att säga till om i mellanöstern sen 1956, armenierna har allienerat ryssarna och turkarna är inte färdiga med armenierna. Erkänna folkmord? Inte förrän jobbet är färdigt.
Ja, det var en annorlunda bild av konflikten. I andra vänsterbloggar har eld-upphör-avtalet setts som en framgång för Ryssland. Dessutom har väl inte Armenien förlorat delar av sitt territorium utan blivit av med områden man i ett tidigare krig erövrade från Azerbajdzjan!?
”Efter 44 dagars krig tvingades Armenien att underteckna ett avtal om eldupphör med Azerbajdzjan och därigenom godkänna förlusten av delar av sitt territorium.” Intressant syn på saken. Så vitt jag vet har Nagorno Karabakh aldrig varit en del av Armenien. En annan sak är att det nästan uteslutande bor armenier där efter år av etnisk rensning. Området är självutnämnt som Republiken Artsach som inte erkänns av något annat erkänt land i världen. Att kalla azererna för turkar är lika sant som att kalla svenskar för germaner. Azeriskan tillhör den turkiska språkfamiljen. Vill man dra politiska växlar på det skulle man kunna påstå att azerer lika mycket har som vana att massakrera armenier som John ovan och svenskar har som vana att gasa ihjäl judar. Om nu man kan skuldbeläggas per språkfamilj. Annars tillhörde Azerbadjan Ryssland 1915 och hade ingen del i Turkiets folkmord på armenier lika lite som att Sverige hade en del i förintelsen av judar. Vill man göra en poäng av att azerer massakrerar armenier skall man också för rättvisans skull besöka en kyrkogård med de döda azerer i Baku som är offer för kriget mot armenier sedan Sovjets upplösning. Även ett besök i flyktinglägren i Azerbadjan med azerer från Nagorno Karabach är rekommenderat. Efter mina egna besök i länderna skulle jag vilja påstå att bägge länders nationalistiska stormaktsdrömmar ligger bakom konflikten. De 3 länderna Azerbadjan, Armenien och Georgien betraktar alla hela det gemensamma området som sitt. Detta lär man dessutom ut i skolorna och säkrar på så sätt ständigt nya generationer av krigare för stor-Armenien, stor-Azerbadjan och stor-Georgien.
Till Sven Andersson: tack för intressant inlägg som jag tror reder ut en del begrepp. Men vad bör göras anser du utifrån din analys av läget? Jag tänker speciellt på det du skriver om de 3 ländernas ambitioner. Kanske bättre att det återgår till att vara en del i den ryska federationen, dvs dagens svar på Sovjet?
Ulf, bra och svår fråga. Ingen av länderna hade iof någon önskan om att lämna Sovjetunionen men jag tror det är för sent att vrida klockan tillbaka. Vilken lösning det än blir så måste den vara förhandlad helst med stöd av berörda befolkningar. De lokala stormakterna Ryssland och Turkiet kommer självklart att spela en stor roll men måste pressas att inte aktivt delta i konflikten. De ortodoxa armenierna har traditionellt sett de ortodoxa ryssarna som beskyddare mot ett expansivt turkiskt islam. De shiitiska azererna (men också relativt sekulära) Azerbadjan kan möjligtvis känna en panturkisk gemenskap med det sunnitiska Turkiet men det stödet kan snabbt försvinna. Kanske CIS och CSTO skulle kunna spela en utökad roll och skapa en slags EU-lösning där Nagorno-Karabash får autonomi inom Azerbadjan med stor frihet för ekonomiska och kulturella kontakter med Armenien och resten av världen. USA kommer garanterat inte att gilla en sådan lösning och armenierna i USA är ung. lika många som halva Armeniens befolkning och dessutom penningstarka så USA kommer att spela en viktig roll på många plan. Jag tror däremot det blir lika svårt för Azerbadjan att släppa Nagorno-Karabash som det är för UK att släppa Nord-Irland, men Nord-Irlands fredsprocess kanske innehåller en lösning. Om man får önska sig helt fritt, i slutändan måste det finnas en vilja till lösning både i regionen och bland stormakterna.
https://www.rt.com/op-ed/508000-turkey-drone-swarms-war/
Om Scott Ritter som brukar vara välinformerad har rätt, har en revolution inom det militära ägt rum. Det är bara att konstatera faktum, gilla eller ogilla lär inte göra någon skillnad: Turkiet har successivt förfinat sin förmåga att bedriva drönarkrig och visade här att traditionella markstyrkor är kavalleriet mot stridsvagnar.
Medan det blivit känt att drönare kan fälla bomber, har Turkiet här tagit steget ut till ett helt annat plan. Svärmar av drönare kan brukas så att traditionella vapen som artilleri och stridsvagnar blir sittande ankor. Därför blev Armeniens förluster så stora och därför kom vapenstilleståndet så fort.
Ruskiga perspektiv öppnas som understryker behovet av att främja diplomati och avtal framom väpnad strid.
[…] jag. Dock har jag publicerat en artikel för mer än 2, 5 år sedan om det senaste (?) kriget där. Nagorno Karabakh: Seger för London och Ankara, nederlag för Soros och armenierna? Är då den lilla enklaven någonstans av någon betydelse? Wikipedia skriver […]