Nato: 75 år av krig, oprovocerade angrepp och statsstödd terrorism

En artikel av Thomas Fazi 12 juli. https://www.thomasfazi.com/p/nato-75-years-of-war-unprovoked-aggressions?utm_source=post-email-title&publication_id=560592&post_id=146537003&utm_campaign=email-post-title&isFreemail=true&r=103ae5&triedRedirect=true&utm_medium=email

Mer än någonsin utgör Nato det absolut största hotet mot freden i världen i dag

Natos 75-årsjubilerande toppmöte som just ägt rum i Washington DC var en stark påminnelse om alliansens eskalerande hot mot världsfreden. Inte nog med att Natos ledare anslog mer pengar och vapen (inklusive F-16) till Ukraina – och därmed säkerställde fortsatt blodsutgjutelse i Natos strategiska intressens namn, nämligen den påstådda försvagningen av Ryssland, samtidigt som de ytterligare försämrade Ukrainas förhandlingsposition och på ett farligt sätt ökade risken för en direkt konfrontation mellan Nato och Ryssland, bland annat genom utplaceringen av amerikanska missiler med längre räckvidd i Tyskland – utan de bekräftade också Natos planer på att ytterligare expandera till Asien, vilket ytterligare spär på de militära spänningarna med Kina.

För första gången anklagade Nato direkt Kina för att vara en ”avgörande möjliggörare” för Rysslands krigsinsats i Ukraina och sade att Peking fortsätter att utgöra systemiska utmaningar för den euroatlantiska säkerheten. Förra månaden anklagade NATO:s avgående generalsekreterare Jens Stoltenberg till och med Kina för att anstifta den ”största militära konflikten i Europa sedan andra världskriget” – ett skolboksexempel på politiskt hyckleri och psykologisk projektion. Som Warwick Powell, adjungerad professor vid Queensland University of Technology i Australien, skrev, syftar sådana uttalanden helt klart till att ”lägga den retoriska grunden för att rationalisera Natos expansion till Asien”.

NATO:s avsikt är att använda Taiwan för att i Asien införa samma strategi som man redan framgångsrikt har använt mot Ryssland i Ukraina: att gradvis öka sin militära närvaro, inte bara som ett sätt att förbereda sig för en framtida konflikt med Kina (eller snarare för att förbereda USA:s ”allierade” att strida för dess räkning), utan förmodligen som ett sätt att avsiktligt provocera fram en reaktion från Kinas sida, precis som man gjorde med Ryssland i Ukraina.

Strategin verkar ha plockats direkt ur Elbridge A. Colbys bok The Strategy of Denial från 2018, där huvudarkitekten bakom 2018 års nationella försvarsstrategi argumenterar för att det är viktigt för USA att tvinga målen för sin militär – i detta fall Kina – att ”skjuta först” och därmed ses som angripare:

Det kanske tydligaste och ibland viktigaste sättet att se till att Kina ses [som en fara] är helt enkelt genom att se till att det är Kina som slår till först. Få mänskliga moraliska intuitioner är mer djupt rotade än att den som började är angriparen och därmed den som presumtivt äger en större del av det moraliska ansvaret. Det finns således en enorm politisk-strategisk fördel med att uppfattas som att man försvarar eller svarar på en motståndares första drag; en stat eller dess allierade som reagerar på en sådan attack kan överväga åtgärder som de annars inte skulle ha övervägt. Detta gäller i ännu högre grad när en sådan attack uppfattas som perfid (illvillig och lömsk, ö.a.) eller djävulsk.

Denna strategi ger den perfekta ramen för att förstå USA:s agerande i Ukraina och – nu – dess agerande i Asien och Stillahavsområdet, särskilt när det gäller Taiwan. Strategin är så effektiv just därför att den försätter motståndarstaten i en mycket svår situation: om den inte reagerar kommer USA att fortsätta att långsamt trappa upp hotet mot statens säkerhet, men om den reagerar uppnår USA precis det som man hoppades uppnå från början, nämligen en perfekt ursäkt för att intensifiera den militära upptrappningen under förevändningen att man svarar på motståndarens ”oprovocerade” agerande. Man behöver inte förklara hur skrämmande det är att USA nu spelar detta dödsspel med inte bara en utan två kärnvapenmakter.

Samtidigt, som grädde på moset, fortsätter Natoländerna att stödja – diplomatiskt, politiskt, ekonomiskt och militärt – Israels folkmordskampanj i Gaza. För de flesta av världens medborgare är det uppenbart att Nato definitivt inte är en rent ”defensiv allians … som arbetar för fred, säkerhet och frihet”, som man påstår sig vara, utan tvärtom utgör det överlägset största hotet mot freden i världen i dag. Som till och med den ungerske premiärministern Viktor Orbán, ledare för ett Natoland, nyligen erkände i en slående artikel i Newsweek:

NATO närmar sig en vattendelare. Det är värt att komma ihåg att världshistoriens mest framgångsrika militärallians började som ett fredsprojekt, och att dess framtida framgång beror på dess förmåga att upprätthålla fred. Men i stället för fred är det i dag krig som står på agendan; i stället för försvar är det anfall som gäller.

Men så har det förmodligen alltid varit. Bortsett från det faktum att dess mäktigaste medlem och de facto-ledare, USA, har bombat fler länder än någon annan nation i historien, har Nato självt en mycket aggressiv meritlista. År 1999 inledde Nato sin 78 dagar långa olagliga bombkampanj mot Jugoslavien, den första aggressionshandlingen mot en suverän stat i Europa sedan andra världskriget. Många civila mål träffades, däribland 48 sjukhus, 70 skolor, 18 förskolor och 35 kyrkor. Sammantaget dödades hundratals civila, varav 81 barn. (icke att förglömma den kinesiska ambassaden, ö.a.)

Sedan dess har Nato varit inblandat i flera andra konflikter, framför allt i Afghanistan och Libyen – där Nato störtade ett av Afrikas mest utvecklade länder in i ett tillstånd av misär och konflikt som inkluderar slaveriets återkomst. Ingen av dessa interventioner hade något att göra med att försvara sina medlemmar från yttre aggression; i alla dessa fall var Nato helt klart aggressorn.

Det finns inte heller några bevis för att Nato ger ”säkerhet” till Europa. Tvärtom provocerade Nato fram Rysslands invasion av Ukraina genom att aggressivt expandera österut och systematiskt ignorera Rysslands varningar genom åren. Detta utgjorde ett grovt brott mot den princip som hade inspirerat hela den europeiska säkerhetsarkitekturen sedan sjuttiotalet: säkerhetens odelbarhet – det vill säga uppfattningen att Natoländernas och Sovjetunionens (sedermera Rysslands) säkerhet var ”oskiljaktigt kopplad till alla andras säkerhet” och inte kunde ske på bekostnad av någon annan stats säkerhet.

Nato spelade med andra ord en avgörande roll för att rasera Europas säkerhetsarkitektur och skapa förutsättningar för den största konflikten i Europa sedan andra världskriget. Hur går detta ihop med uppfattningen att Nato är till för att garantera Europas fred och säkerhet – eller att Nato idag utgör ett ”bålverk” mot det kaos som Nato var med om att skapa?

Men Natos användning av olagligheter och våld har inte bara riktats mot tredje land utan också mot organisationens egna medlemmar. Nato var direkt ansvarigt för inrättandet av Operation Gladio (se här, ö.a.) och andra Nato stay-behind-organisationer – hemliga paramilitära nätverk som under hela det kalla kriget var ”inblandade i allvarliga fall av terrorism och brottslighet” i flera västeuropeiska länder (möjligen Bolognamassakern och Piazza Fontana-bombningen ö.a.), vilket till och med en rapport från Europaparlamentet erkände. Det vill säga terroristattacker under falsk flagg som sedan främst skylldes på vänsterextrema grupper i syfte att delegitimera vänsterpartier och socialistiska/kommunistiska partier som var fientligt inställda till Nato. Så mycket för den fantasifulla föreställningen att länder är fria att välja bort Nato när de vill.

Red: Läs gärna min artikel från 2015 Gladio (NATO:s ”Staybehind”-rörelse) åter på tapeten

Den goda nyheten är att Nato – precis som dess de facto ledande stat, USA – befinner sig på en klart nedåtgående bana. Det har fortfarande förmågan att sprida mycket våld och kaos – och potentiellt sätta hela världen i brand – men det kan inte stoppa den globala omfördelning av makt som pågår från väst till resten. Faktum är att Natos alltmer aggressiva hållning faktiskt stärker den globala majoritetens ansträngningar att motverka västs alltmer vansinniga politik genom att främja skapandet av nya system för internationell styrning, särskilt BRICS, som ett sätt att skydda staternas suveränitet.

Dessutom är det uppenbart att Nato tar sig vatten över huvudet. Som Sevim Dağdelen, ledamot av den tyska förbundsdagen för Sahra Wagenknechts nya parti (BSW), sa:

Medan dess försvarare talar om Nato som om det vore evigt, överskrider organisationens strävan mot eskalering i Ukraina och dess expansion till Asien dess egen kapacitet. Precis som de flesta imperier håller Nato på att falla i en självskapad fälla av överutvidgning. I detta avseende är Nato en politisk fossil, oförberedd att lära sig av det tyska kejsardömets nederlag i första världskriget och verkar upprepa de grova felbedömningarna i kejsardömets Tyskland, fast i global skala. Det tyska kejsardömet trodde att det kunde föra ett krig på två fronter. I dag växer en liknande övertygelse fram inom Nato om att man inte bara måste konfrontera Ryssland och Kina, utan att man också måste engagera sig i Mellanöstern. Detta är ett anspråk på global hegemoni som nu håller på att formuleras. Vilken hybris! Nato ser uppenbarligen sig självt föra ett krig på tre fronter. Men om Nato skulle göra detta, skulle dess nederlag vara säkert redan från början.

Så kanske finns det trots allt något att fira på NATO:s 75-årsjubileum: början på alliansens oundvikliga slutliga kris.

Thomas Fazi

Webbplats: https://thomasfazi.net/

Twitter: @battleforeurope

Senaste bok: The Covid Consensus: The Global Assault on Democracy and the Poor—A Critique from the Left (co-authored with Toby Green)