Natos självmordspakt med kärnvapen

Denna artikel publicerades först på norrmannen Terje Alnes blogg och senare i Pål Steigans nättidning.
https://steigan.no/2022/05/natos-selvmordspakt-2/.

Exempel och diskussion handlar om Norge, men berör i lika hög grad Sverige.

________________________________________________________________

Natos självmordspakt

Om varför Norge inte kan skriva under FN-fördraget som förbjuder kärnvapen.

Natos hot om att använda kärnvapen har varit ”en grundbult” i norsk försvarspolitik. Det kan man läsa i artikeln ”Utsettelsen av utslettelsen: NATOs atomvåpen under 70 år” (”Uppskjutandet av förintelsen: Natos kärnvapen i 70 år”), där Johannes Gullestad Rø, docent vid Norges Försvarshögskole, går igenom Natos kärnvapenstrategi.

Möjligheten till förintelse

Från första stund, alltså från grundandet av Alliansen den 4 april 1949, har Nato varit medvetet om att kärnvapen är till för att användas. I Natos första strategidokument står det att alliansen ska ”försäkra sig om förmågan att genomföra strategiska bombningar snabbt med alla möjliga medel och med alla typer av vapen, utan undantag”. Det betyder att en sovjetisk attack skulle kunna besvaras med kärnvapen.

Bakgrunden var att Sovjetunionen efter andra världskriget ansågs överlägset Nato-länderna när det gällde konventionella vapen. För Nato sågs därför kärnvapen som en säkerhetsgaranti. Samtidigt var atombombens destruktiva kraft så våldsam att nyttoberäkningar i samband med krigföring blev absurda. Att använda kärnvapen kan hota staternas fortsatta existens.

”Om Natos meriter ska lyftas fram först är det 70-åriga uppskjutandet av förintelsen det viktigaste.” Johannes Gullestad Rø

Möjligheten till förintelse, eller ömsesidig förintelse, präglade förhållandet mellan Nato och Sovjetunionen under hela det kalla kriget. Från mitten av 1950-talet och framåt hade båda sidor en så stor arsenal av kärnvapen att de kunde hämnas mot en kärnvapenattack. Tillståndet kallades Mutually Assured Distruction, passande förkortat MAD. Priset för att gå ut i krig ansågs vara för högt. Storbritanniens utrikesminister Harold Macmillan sa 1955 att krig var ett ”absurt alternativ”.

Kärnvapenkrig är fortfarande en möjlighet

Enligt en amerikansk självhjälpsbok från 1950 var möjligheten av ett kärnvapenkrig dock inte utesluten. Natos strategiska och operativa planering visar att kärnvapenkrig var ett aktuellt politiskt instrument. Möjligheten till ett kärnvapenangrepp ingick i de strategiska bedömningarna.

1962 hade USA planer på en attack som skulle involvera 3 423 kärnvapen, med en beräknad dödssiffra på 300 miljoner människor! Fram till 1990-talet satt försvarsexperter i USA och reflekterade över kärnvapenkrig som ett politiskt instrument. USA planerade att döda 300-600 miljoner människor i kärnvapenkrig

Det kalla kriget och Koreakriget fick försvarsbudgetarna att öka kraftigt. 1953 spenderade USA 17,8 % av BNP på militären. 1960 producerade landet 600 kärnvapen i månaden. Natos doktrin om ”massiv respons” innebar att kärnvapen skulle spela en avgörande roll i ett eventuellt krig. Vid minsta tecken på utmaning skulle Nato ge igen med oöverträffad destruktiv kraft.

Kärnvapen i Västeuropa

Att Nato planerade att med kärnvapen hämnas med en liten kärnvapanattack, när detta troligen skulle innebära en liknande motattack, skapade ett trovärdighetsproblem. Under hela 1950-talet stod det klart att sovjetiska missiler kunde nå stora amerikanska städer. Detta innebar att den amerikanske presidenten var tvungen att offra miljontals amerikaners liv för en liten kränkning av Västeuropas territorium. Detta skapade alltså ett trovärdighetsproblem.

1957 upprättades arrangemang där kärnvapen integrerades i allierade styrkor, det vill säga amerikanska kärnvapen placerades ut i Nato-länder i Europa.

Flexibelt svar

Mot slutet av 1950-talet uppstod dock ett behov av större operativ flexibilitet, avskräckningen skulle framstå som mer trovärdig om vedergällningen för en eventuell sovjetisk attack stod i proportion till attackens karaktär.

Enkelt uttryckt innebar detta att möjligheten att snubbla in i ett kärnvapenkrig verkade mer trovärdig än att Nato skulle gå in i det med öppna ögon! Hur som helst minskade risken för ett fullskaligt kärnvapenkrig. Alternativet att Nato skulle använda kärnvapen först övergavs inte, men den exakta tidpunkten när tröskeln för användning av kärnvapen överskreds specificerades inte närmare.

Om doktrinen om flexibelt svar skulle vara trovärdig, innebar det att Natoländernas konventionella styrkor måste rustas upp. Under hela 1970-talet ledde USA en enorm satsning på konventionell militärteknologi. Framsteg inom satellit- och robotteknik ledde till utvecklingen av konventionella precisionsvapen.

Norge och kärnvapen

I stort sett har Norge lojalt stött Natos kärnvapenstrategier och har alltid accepterat Natos beroende av kärnvapnens avskräckande effekt. Vi har ändå gjort några reservationer: Både baspolitiken, reservationen mot lagring av kärnvapen i Norge (Gerhardsen 1957) och hamnpolitiken (Bratteli-doktrinen från 1975), visar detta. Ändå har vi kommit överens om att stå ”under Natos kärnvapenparaply”.

Avvisandet av taktiska kärnvapen på norsk mark, tillsammans med anlöpningspolicyn, som förutsatte att allierade länders fartyg inte hade kärnvapen ombord, bibehöll bilden av Norges ”jungfrulighet” som medlem i kärnvapenalliansen Nato.

Trots detta fanns hotet om att återgälda ett sovjetiskt angrepp alltså som en ”grundbult” i norsk försvarspolitik under hela det kalla kriget.

Vi bidrog indirekt till att stödja kärnvapenpolitiken genom navigering, flygplatser, lagringskapacitet och underrättelser. Norge hade både ett luftförsvarssystem och ett mark-luftsystem som kunde utrustas med kärnladdningar. Norsk personal deltog i en apparat som kunde utföra kärnvapenattacker och de norska myndigheterna accepterade installationer som var centrala för användningen av kärnvapen.

Norge säger nej till ett förbud

I juli 2017 antogs FN:s fördrag om förbud mot kärnvapen, där 122 stater röstade för avtalet. 50 stater skrev under förbudet redan den första dagen.

I september 2017 utfärdade Natos råd ett enhälligt uttalande om att fördraget ”bortser från verkligheten i den alltmer utmanande internationella säkerhetsmiljön.” Inget Nato-land har därför anslutit sig till fördraget.

I en utredning från UD från oktober 2018 står det att varje norskt anslutning till fördraget kommer att innebära ”folkrättsliga förpliktelser som inte skulle vara förenliga med de politiska åtaganden vi anslutit oss till genom Nato.”

Med andra ord: så länge Norge är medlem i Nato kan vi inte skriva under ett förbud mot kärnvapen.

Pentagons nya kärnvapenstrategi

Istället för att förbjuda och förstöra kärnvapen, planerar man tvärtom för att göra kärnvapen användbara – ja, Nato arbetar för att modernisera kärnvapenarsenalen, så att kärnvapen lättare kan integreras med konventionella vapen.

I dokumentet ”Nuclear Posture Review” från det amerikanska försvarsdepartementet står det (s. 4):

”USA kommer att upprätthålla och ersätta sin kärnfysiska kapacitet, modernisera NC3 (dvs kärnvapenledning, kontroll och kommunikationer), och stärka integrationen av nukleär och icke-nukleär militär planering…USA vill koordinera integrationsaktiviteter med allierade som står inför  kärnvapenhot och undersöka möjligheterna för att ytterliga fördela bördorna för det nukleära avskräckningsuppdraget mellan de allierade. ”

F-35-stridsflygplanen, som Stortinget enhälligt har köpt in, är utformade för att kunna bära kärnvapen och de spelar en viktig roll i moderniseringen av det amerikanska kärnvapenprogrammet. Att vi kommer att betala uppskattningsvis 268,1 miljarder i 2017 års penningvärde (källa: regjeringen.no) för hela stridsflygprogrammet är priset för den fördelning av bördan, som amerikanerna kräver av oss.

I dokumentet (s. 8) står det om F-35-flygplanen:

”Vi har åtagit oss att uppgradera DCA (dual capable aircraft) med kärnkvapenkapabla F-35-flygplan. Vi kommer att samarbeta med Nato för att säkerställa – och vid behov förbättra – beredskapen, överlevnadsförmågan och operativa effektiviteten hos DCA stationerade i Europa.”

Köpet av de 52 F-35 stridsflygplanen följdes av etableringen och nyligen genomförd utvidgning av amerikanska militärbaser i Norge. Nu bygger amerikanerna en ny spionradar i Vardø. Globus-systemet skickar data direkt till U.S.A. Strategic Command, som ansvarar för användningen av kärnvapen.

Aldrig förr har Norge i en sådan grad låtit sig (miss)brukas i den amerikanska kärnvapenstrategin.

Källor:

«Uppskjutningen av förintelsen: Natos kärnvapen i 70 år», Internationell policy nr 1 2019, «Studier om fördraget om förbud mot kärnvapen (Prohibition Treaty)», regjeringen.no 09.10.18, «Nuclear Posture Review », försvarsministerns kontor, februari 2018.

Relaterat
Domedagsmaskinen
Nobelpris för kärnvapenstopp: USA planerar kärnvapenattack på alla större städer i Ryssland och Kina. Anfallsrätt hos underordnade
Risken för kärnvapenkrig har ökat och är mycket stor.
Krigsveteraner i USA ger Biden goda råd och varnar för kärnvapenkrig

Läs också hos Steigan: The Nuclear Posture Review bringer atomkrigen mye nærmere

Søvngjengerne

USA fantaserer om en begrenset kjernefysisk krig