Denna artikel av Andrew Korybko har publicerats på Global Research https://www.globalresearch.ca/negative-nationalism-potent-means-political-mobilization-parts-europe/5745614 och tidigare på One World.
Signaturen ”M” har funnit den och vänligen översatt den. Jag har förkortat och försökt att förenkla den ibland komplicerade texten av Korybko.
Negativ nationalism: Utvecklas Ukraina till ”Anti-Ryssland”?
Begreppet ”negativ nationalism”, eller att basera sin nationalism utifrån vad de inte är, är ett kraftfullt sätt för politisk mobilisering i Central- och Östeuropa, vilket framgår av länder som Ukraina som besöker sina identitetsskillnader – oavsett om de är verkliga, inbillade eller överdriven – med Ryssland.
President Putin sade i slutet av förra veckan när han talade med medlemmarna i sitt nationella säkerhetsråd att ”Tydligen-och tyvärr-försöker man sakta men säkert förvandla Ukraina till någon slags Rysslands polära motsats, ett antiryssland, varifrån vi sannolikt kommer att få nyheter som kräver särskild uppmärksamhet när det gäller nationell säkerhet. ” Denna punkt har berörts av många experter tidigare, senast RT: s Glenn Diesen i hans verk förra månaden med titeln “ Borsch & Bulgakov vår, Brezjnev och bolsjeviker deras: Amerikansk propaganda driver Ukrainas löjliga kulturkrig med Ryssland”. Den norska akademikerns poäng är att skillnaderna mellan dessa två broderländer inte är så stora, men yttre krafter som USA förvärrar dem artificiellt som en del av en modern form av nationsbyggande för anti-ryska geostrategiska ändamål.
Återuppliva nazismens ande
Detta fenomen är inte heller nytt, men har varit en del av många central- och östeuropeiska (CEE) länders utvecklande postkommunistiska nationalism. Jag kritiserade detta tillvägagångssätt i en ny analys om hur ” Ryssland varnade väst mot återupplivande av den supremacistiska andan av nazismen ” där jag påpekade hur olika tolkningar av historiska händelser som Sovjetunionens ingripanden i Ungern och Tjeckoslovakien inte borde bli den bas som antiryska nationalism bygger på. Det tas för givet att det finns inhemska krafter som uppriktigt tror att kontroverser kring vissa kulturfrågor som konstnärliga personers etnicitet skiljer vissa människor från Ryssland, men det rör sig om skillnader i hur man uttrycker sig åsikter.
Den negativa nationalismen har psykologiska rötter
Istället för att vara stolta över vad de är, är vissa människor mer stolta över vad de inte är, i det här fallet ryska. Sådana ”negativa nationalistiska” känslor är attraktiva eftersom de till stor del är baserade på känslor, mestadels ett smärtsamt historiskt minne för en del länder i centrala Europa och i Östeuropa. Det är naturligtvis olyckligt att vissa saker som har hänt tidigare kan resultera i negativa känslor. De som känner på det sättet bör försöka bortse från dem för att bli starkare, inte bli besatta av dem och utveckla negativ nationalism riktad mot dagens Ryssland.
Exempel från Polen och Ukraina
För att förklara brukar polacker framhålla den korta period då Polen ockuperade Moskva för att ständigt framställa sitt historiska tillstånd som ett offer för så kallad ”rysk aggression”. Verkligheten är naturligtvis mycket mer komplex, även om allt är mycket enklare när det gäller en del ukrainska ”negativa nationalister” som trodde att det skulle vara mer effektivt att presentera sina nazistallierade förfäder som så kallade ”sanna nationalister” än att bara erkänna deras ondska gärningar.
Dessa ”negativa nationalister” drivs av en önskan att skilja ut och sina folks historia från Ryssland på de mest dramatiska sätten, men också i ganska små saker, till exempel bråk om vissa kulturfrågor som kulinariska rätter eller delade slaviska traditioner. Samtidigt har USA observerat denna organiska dynamik och egoistiskt försökt utnyttja detta för sin egen geostrategiska vinning mot Ryssland, få sitt stöd för sina regionala partners berättelser, särskilt via ” icke -statliga organisationer ”.
USA:s intresse för CEE -ländernas ”negativa nationalism”
Nationalism av något slag är en potent kraft för politisk mobilisering. Men ”negativ nationalism” är kanske en av dess starkaste varianter eftersom. då den försöker påminna sina anhängare om de upplevda historiska orättvisor som begåtts . Detta omdirigerar ilskan hos gräsrötter, särskilt bland ungdomarna, från sina egna regeringar och mot det så kallade ”andra”, som i detta fall bekvämt är Ryssland.
Detta gör det möjligt för USA att lättare manipulera folk och sregeringar till att offra sina egna nationella intressen med ekonomiska, militära, politiska medel (ex: snedställda handelsavtal, oproportionerliga militära skyldigheter som att skicka trupper för att bekämpa USA:ss fjärran krig i Afghanistan och Irak, och öppet låta USA blanda sig i sina inrikespolitiska angelägenheter) så länge de tror att detta också på något sätt strider mot Rysslands intressen.
”Negativ nationalism” som en form av hybridkrigföring
Med andra ord bidrar USA:s utnyttjande av ”negativ nationalism” i CEE -sfären till att upprätthålla dess regionala hegemoni i olika frågor eftersom de manipulerade människorna felaktigt tror att deras ställningstagande är bra då de går emot Rysslands stora strategiska intressen. Hela tiden lider deras egna egentliga nationella intressen då de förblir under USA: s indirekta inflytande. Några går till och med så långt som att föreslå mer radikala former av underkastelse till USA eftersom de uppriktigt tror att detta är i deras nations bästa intressen. Hybrid Warfare mot egna ”allierade” (som i verkligheten fungerar som klientstater).
Är ”positiv nationalism” lösningen?
Det räcker inte att bara kritisera ”negativ nationalism” eftersom en lösning bör föreslås om man uppriktigt hoppas på att få en meningsfull förändring. Motsatsen till detta kritiserade koncept är ”positiv nationalism”, som hänvisar till stolthet över vad man är. Det finns mycket som polska, ukrainska och andra CEE – kan vara stolta över och som inte har att göra med Ryssland. Det är oundvikligt att en del av deras nationalism kommer att baseras på några olyckliga erfarenheter av Ryssland, men detta bör inte dominera känslorna. Istället kan fokus på samtida geopolitiska och andra intressen hjälpa till att formulera mer balanserade ”nationalistiska” ställningstaganden.
”Framgången” för ”Ukrainska experimentet”
USA fortsätter att utnyttja Polen och Ukraina som en del av sina stora strategiska ambitioner för att ”hålla tillbaka” Ryssland och till och med via provocerande regionala militära insatser till exempel.
Ukraina är redo att bli den typiskt anti-ryska staten som ett resultat av den aktiva odlingen av dess extrema form av ”negativ nationalism” mot sin granne trots att den ironiskt nog är mycket lik den i många avseenden, särskilt etnokulturellt och historiskt. ”Framgången” för ”ukrainska experimentet” bevisar att andra nationer som ligger mindre nära Ryssland än ukrainarna kan uppenbarligen lika radikalt påverkas av denna form av hybridkrig, om inte ännu mer som då det gäller Polen. Denna ”nationsbyggande” modell står i motsats till deras objektiva nationella intressen och resulterar i utformning av kontraproduktiv politik.
Önsketänkande
I det osannolika fallet att några av CEE-länderna inser att de manipuleras av en hegemoni som är många gånger starkare än Ryssland skulle de kunna stödja så kallade ”pragmatiska” politiska krafter som inte ”skrämmer” USA alltför mycket genom att öppet kräva en direkt revidering av förbindelserna med USA. Snarare bör genuint nationalistiska krafter överväga att behålla strategiska band med Amerika närhelst de passar deras verkliga nationella intressen, till exempel inom handels- och investeringsområdet, utan att vika från att vara ”hårda förhandlare” när det gäller andra frågor, upp till och med möjligheten att avslå en affär om villkoren inte är acceptabla för nationella intressen. Ur det ryska perspektivet skulle detta inte vara det ”idealiska scenariot”, men det är det mest realistiska.
Avslutande tankar
För att sammanfatta det hela är ”negativ nationalism” verkligen en stark kraft för politisk mobilisering, en som är så effektiv att den lätt kan utnyttjas i CEE-sfären av externa makter som USA för antiryska geostrategiska ändamål. Ukraina är ett exempel på denna modell, men också Polen och Baltikum. Faktum är att ”positiv nationalism” är så potent som motverkande kraft att Kiev aktivt förföljer ledande medlemmar av den alltmer populära oppositionen. I alla fall kommer kampen mellan ”negativa” och ”positiva” nationalism att fortsätta att utvecklas i CEE under överskådlig framtid.
Den store Fjodor Dostojevskij sade en gång att Ryssland har två hemländer: Ryssland och Europa. Den europeiska kulturen kan knappast klara sig utan sitt stora rika ryska bidrag till Europas kultur och historia. På tsarernas tid var namnet och ordet ”Ukraina” inte tillåtet att använda – det var Malorossija: ”Lillryssland”. Ordet Ukraina betyder ungefär ”på gränsen” eller ”gränslandet” – det blev tillåtet att använda först på sovjetisk tid, liksom undervisning på det ukrainska språket. Den store ukrainske författaren Nikolaj (Mykola) Gogol(Hohol) skrev för övrigt inte en enda tryckt bokrad på ukrainska.
Moskva gjorde bokstavligen Ukraina stort: historiskt låg aldrig Ukraina vid havet utan är ungefär som ett nedvikt Vitryssland på dagens karta under Vitryssland. Allt öster om floden Dnepr, liksom havsprovinser som Nikolajev, Donaudeltat, Odessa, Cherson, Azovska sjön och för att inte glömma Krim – har alltid historiskt varit ryska.
Att se på Ukraina idag är som att se på den ryska situationen under de första post-sovjetiska åren under Jeltsin: ett land som inte fungerar politiskt, socialt eller ekonomiskt och där kurvorna pekar nedåt. När Ryssland tog sig samman blev man till slut av med allt det -till och med de urusla amerikanska rådgivarna.
Ukraina har inte klarat av det, dessvärre. Landet sjunker allt längre ned i de amerikanska rådgivarnas giftiga undergångsscenario -som känns igen från alltfler länder från 1990-talet och framåt: Irak, Syrien, Libyen och den allra käraste amerikanske patienten: Afghanistan. Amerikanska politiska projekt på Euroasiatiska kontinenten är vår tids politiska hunner: där de drar fram slutar det gröna gräset att växa. Det är historiska fakta. Det går inte att förneka.
De ukrainska problemen av idag är helt hemkokade. De beror på att den ”vilda östern”-mentalitet som drog fram från året 1992 aldrig lagt sig, medan det politiska klimatet precis som i många post-sovjetiska länder förblivit i mångt och mycket helt oideologiskt: ingen i debatten pratar om ’ismer’ som liberalism, socialism, konservatism, politiska principer och så vidare – allt rör det ekonomiska. De enda politiska partier i de post-sovjetiska länderna som fungerar som normala västerländska partier med valkommittéer, valprogram och politiska kommissioner är ironiskt nog de kommunistiska – de kan verkligen det vardagliga politiska hantverket inom rummets fyra väggar.
Ukraina har inte oligarki och maffiaekonomi för att det är och förblivit allt fattigare: man är alltmer utfattiga och utarmade just på grund av gangsterkapitalismen och farligt urusla rådgivare, främst från amerikanska Förenta staterna som vill ha en följsam, helt beroendeställd vasallstat att forma. Man försöker helt enkelt ”odla palmer i Norrbotten” som det hette i Sverige förr i världen.
Georgien och Ukraina var svårstyrda pastorat redan på sovjetisk tid: deras kända korruptionsnivå och så kallade underjordsekonomi var känd och ökänd -och det har följt med sedan dess.
När den store författaren Michail Bulgakov (författaren till mästerverket ”Mästaren och Margarita”) skrev sitt berömda verk ”Det vita gardet” om Kiev i revolutionär och inbördeskrigstider kring 1920-talets början bytte staden mer än dussinet gånger herrar som kom och gick, från diverse nationalister, rödarmister till hetman Petljura vars framfart alla fruktade: de tillämpade kroppsbestraffningar medelst avhuggna kroppsdelar. Stalin självälskade att gå på Bulgakovs teater och se hans pjäser, ofta många gånger: Bulgakov hade fångat andan, inte bara i politiken utan också hos ”den högste”.
Oligarkiväldet är Ukrainas svåra cancer. De amerikanska Förenta staterna är den på Kiev-kliniken kringgående Doktor Död, patienten i Kiev skall och får inte tillfriskna. Det är det som är Ukrainas tragedi – inte några gamla kommunistiska citat på husens stenväggar och någon Lenin-byst som måste slås sönder: redan på 1930-talet slutade landet att tro på de kommunistiska dogmerna.
Den nuvarande ryske kommunistledaren Gennadij Ziuganov sade om 1990-talets galna gangsterkapitalism och om de amerikanska rådgivarna: ”hade de gjort vad de gjorde här i Ryssland hemma i Amerika, så hade amerikanerna satt dem i den elektriska stolen”.
I Kiev väntar nu patienten Ukraina på att oligarkins kriminella stat som man äger och härjar över skall skyddas av Nato och dess ekonomiska brottsliga strukturer skall tvättas vita inom Europeiska unionen. Allt detta är att göra Ukraina och det ukrainska folket en stor otjänst.
Fallet Afghanistan är en varning vad doktor Död gör och flyr när eländet och sanningen kommer i dagen. Det torde vara en läxa för Kiev. Ska Ukraina bli en stat värdig namnet och funktionell som andra europeiska länder måste de av egen kraft ta sig ur den amerikanska geopolitiska kaos-zonen Förenta staterna byggt upp från Polen i norr via Ukraina, Georgien, Syrien, Irak, Pakistan och delvis till nyligen Afghanistan som man kan härska och projicera makt i och till för att splittra alla eningsförsök mellan Europa och Asien – världens absolut starkaste ekonomiska axel.
Som jag alltid sagt är det allra bäst för Europa att bli helt fritt och självständigt och klara sin egna utrikes- liksom försvarsaffärer på egen hand med en befolkning vi har på miljarden -kan vi faktiskt klara av det! När skall Doktor Döds verkliga och sanna politiska intentioner i Euroasien komma i dagen och européerna äntligen se vad dagens hunner åstadkommer på vår kontinent?
Hur länge till och hur fattigare skall Ukraina få bli innan man slutar springa i Washingtons koloniala och imperiala hundkoppel?
Örjan Berner, svensk Moskvaambassadör 1989-94, uttrycker det mycket bra i boken
”Krig eller Fred” (2020): ”Den ryska aggressionen har skapat bitterhet och hat i Ukraina
Kriget förgiftar relationerna mellan dessa båda staterna och kommer att göra så under
överskådlig tid. Putins dröm att förena de båda i ett rike är mycket långt från att bli
verklighet.”
En framstående östukrainsk astronom sa till mig för ett par år sedan, under en av mina otaliga
resor till Ukraina: ”ryssarna förstår inte Ukraina”.
För Putin är det naturligtvis smärtsamt att den 9 maj, under segerparaden, se fanorna från de fyra ukrainska fronterna paradera på Röda torget.
Hur vore det om Mats Larsson kom med bevis på den ”ryska aggressionen”? Och inga löjliga MSM-”bevis” tack! Hade Ryssland velat vara aggressiva mot Ukraina så hade pajasarna i Kiev redan stuckit iväg för länge sedan. ”Ryssarna förstår inte Ukraina”? Nej, vem f-n förstår hur man låter sitt land ruineras av USA och deras lakejer det däremot är helt obegripligt! Jaha, ringde Mats Larsson till Putin under paraden och sa han då att det var smärtsamt att se flaggorna? Fantastiskt…Mats dina inlägg är bara oinitierad smörja från början till slut och det värsta är ju att du påstår dig vara ”expert” på Ukraina och har fel hela tiden!
Sen vet Mats Larsson också om vad Putin drömmer om vilket måste anses närmast häpnadsväckande! Är det någon ny form av tidigare okänd sömntelepati?? Putin vill inte ens göra östra Ukraina till en del av Ryssland väl medveten om de enorma kostnader det skulle innebära att få ordning på det konkursboet. Att i det läget yra om att Ryssland vill ta över hela Ukraina är ju bara struntprat! Ukraina som den entitet som skapades under Sovjet fungerar inte som land det kan ju vem som helst räkna ut och frågan är ju bara hur länge befolkningen står ut med pajasen i Kiev innan det blir åka av på nytt.
USAID gjorde en stor undersökning 10-21 maj 2019, om vad medborgarna i Ukraina önskade av sina politiker för att förtroendet skulle öka för dem.
Intressant var att 69% ville avsluta kriget i Donbas, medan endast 10% vill återinföra Krim med Ukraina.
Krimborna vill inte tillhöra Ukraina, så det är obegripligt för mig varför inte USA gör som de brukar göra nämligen delar upp Ukraina och låter Donbas och Krim bli självständiga.
Det är ju vad USA gör överallt. När kriget var slut i Jugoslavien, så bombade NATO sönder och samman Serbien mot FN:s inrådan, för att Kosovoalbanerna skulle få bli självständiga i Kosovo.
På den flyktingmottagning jag arbetade på när Bosnienflyktingar kom till Sverige, tog vi enbart emot flyktingar från Bosnien. Där fanns äldre skrifter från Utrikespolitiska Institutet, där man berättade om vilken förföljelse som serber på Kosovo var utsatta för, för att albanerna ville fördriva dem bort från Kosovo.
.Det var krypskyttar, deras kyrkogårdar vandaliserades och deras hus sattes i brand.
Har vänner som arbetat flera år i f.d. Jugoslavien och sa att kosovoalbanerna var ökända som kriminella gäng där.
Balkanexperten Kjell Magnusson skrev i DN: Effekterna av Natos bombningar kommer att få våldet i Bosnien att blekna. USA har fungerat som UCK-gerillans allierade och ”fredsavtalet” i Rambouillet var i realiteten oacceptabelt för serberna. De bombade med 15 ton utarmat uran, vilket har lett till en enorm ökning av cancerfall i Serbien. En grupp advokater har stämt NATO och de länder som deltog i bombningarna. Tyvärr verkar vissa länder få begå hur stora kriminella krigshandlingar utan påföljd.
Nu håller USA på att dela Irak i tre delar, har redan skrivit ett avtal med kurderna i deras del av Irak.
Kurderna i Syrien deras största rädsla har varit för Turkiet och inte för Assad. De kontaktade även Assad då Turkiet gjorde sitt anfall mot dem med vit fosfor för några år sedan, och bad om skydd. Sedan när USA återvände har de blivit samarbetspartner till USA, förklaringen jag hört är: ”Det är lika bra eftersom USA bestämmer över hela världen, USA bestämmer också över EU ni lyder USA, USA kommer alltid att få som de vill. USA skapar IS och USA dödar IS, som det passar dem.”
Medborgarna i Ukraina har tydligt visat att de inte vill att Krim skall tillhöra Ukraina, så låt Krim bli självständigt och avsluta kriget.
Och USA har snabbt skaffa sig en jättestor militärbas i Kosovo.
”Medborgarna i Ukraina har tydligt visat att de inte vill att Krim skall tillhöra Ukraina, så låt Krim bli självständigt och avsluta kriget.”
Kriget i Ukraina gäller Donbass och Lugansk (i östra delen av landet), inte KRIM.
Jag har uppfattat det som att det pågår ett välfärdskrig mot Krim från Ukrainas sida. Rapporter om att de skurit av försörjning av vatten eller el, dessutom att man låtit allt förfalla, vägar m.m. Liknande sanktioner mot ett land ett utfrysningskrig. Sluta trakassera Krim och låt dem bli självständiga.
Läste en artikel, trodde det var på globalpolitics, men jag letade och hittade inte den. Skall leta mera, och återkomma.
Zelenskyj har i alla fall sagt och lovat att han skall ta tillbaka Donbass och Krim.
Krimborna vill vara självständiga, så låt dem vara det
Ukrainska soldater begår våld mot invånarna i Donbass dagligen, de attackerar sitt eget folk, ändå har Ryssland inte bombat sönder Ukraina som NATO gjorde i Serbien. Så låt även Donbass bli självständigt, om de önskar detta,
Dricksvattnet ÄR avstängt sedan länge från ukrainska sidan.
Krimfrågan torde vara helt avförd den politiska dagordningen för översiktlig tid framåt. Krim kommer aldrig att tillhöra Ukraina igen -inte ens majoriteten av de få som tillhör den ukrainska nationaliteten (ukrainsktalande) på Krim vill att landet skall tillhöra nationen Ukraina. Krimborna har gjort och avgjort sitt historiska val, och det borde vara den tyngsta vikten i internationella legalitetsfrågan och folkrätten.
Jag har lite svårt att förstå frågans andemening med att låta ”Krim bli självständigt” -jag tror inte det finns någon opinion på Krim att bli en helt självständig stat. Man dryftade det i republikens parlament våren 2014 men vände sig sedan efter en folkomröstning denna vår att få bli en del av den Ryska federationen.
Vill man oansvarigt ha riktigt blodigt inbördeskrig i Ukraina skall man naturligtvis försöka sig på med att återföra Krim under Kievs styre, och det är det sista Krimborna önskar sig.
Länen Lugansk och Donetsk i Donbass skall ju avgöras inom Minsk-överenskommelserna enligt internationella traktat -och det är ju nu helt upp till Kiev att uppfylla Steinmaier-planen – vilket man i praktisk handling tycks vilja vägra, tvärtemot den internationella politiska opinionen.
Få känner idag till att de mest radikala ukrainska högernationalisterna idag vill ju att även den ryska regionen kring floden Kuban ned mot Krasnodar på ÖSTRA sidan Kertj-sundet (som skiljer halvön Krim från det ryska Kaukasus fastland) också skall inkorporeras i Ukraina -hur nu det skall gå till…? (Anledningen tycks främst vara att en del kosacksläkter av Kubankosackerna där talar en slags ukrainsk dialekt). Förmodligen har de väl stöd av några obskyra amerikanska militära think tanks.
Jag hade läst att det var ett 1:a handsval att bli självständigt och 2:a handsval att bli en del av den Ryska federationen. Hoppas du har rätt att man inte kommer återföra Krim under Kievs styre. Det verkar som om USA pressar på för att det skall bli så, ett blodigt inbördeskrig bekymrar nog inte USA.
Vill de i dag tillhöra den Ryska federationen så är det bra, och det borde uppfyllas.
Letade i dag på den gamla bloggen Jinge.se , men hittade inte artikeln som jag läst, däremot några andra intressanta artiklar.
År 2016 Ryska federationens federala säkerhetstjänst har stoppat försök till genomförande av terrordåd i Republiken Krim, som hade förberetts av huvudstyrelsen för den ukrainska underrättelsetjänsten och som hade viktiga infrastrukturelement och livsviktiga objekt på halvön som mål.
Natten till den 8:e augusti 2016 försökte specialenheter från den ukrainska underrättelsetjänsten genomföra ytterligare två inbrytningsförsök med sina subversiva terrorgrupper, men blev stoppade av enheterna från ryska FSB och några andra samverkande myndigheter.
Försöken att ta sig in till KRIM understöddes av massiv eldgivning från grannlandet samt av ukrainska armens pansarfordon. En värnpliktig från det ryska försvarsministeriet dödades vid denna eldkontakt.
Ukraina förnekar intrånget och Carl Bildt säger att det är ett löjligt påstående att Ukraina attackerar Krimhalvön.
Vad som hänt kan inte jag veta, men jag vet att Carl Bildt är en lögnare som inte drar sig för att ljuga för sina egna politiska syften.
Jan Nybodas hade tipsat Jinge.se om denna artikel: Chrusjtjovs son: Krim var aldrig Ukrainas . Anders Romelsjö uppmanar alla att läsa den mycket intressanta artikeln som finns på länken nedan.
https://www.voltairenet.org/article183288.html
Opinionen i Donbass behandlas av Rysslandsexperten fil. dr. Björn Nistad i en artikel på bloggen Kalejdoskop som jag publicerat översatt Kommer Donbass att bli ryskt? för närmare 2 år sedan. Där står ”Det faktum att folket i Donbass vill ingå i Ryssland är ingen hemlighet. I en folkomröstning i Donetsk och Lugansk den 11 maj 2014 visade befolkningen att 89 respektive 96 procent ville att de båda territorierna skulle förklara sig som självständiga stater – med en efterföljande återförening i linje med Krim och Ryssland som nästa steg.”
Läs även Vil Donbass endelig bli gjenforent med Russland?
Med all sannolikhet finns senare opinionsundersökningar.
På Jinge.se publicerade jag Chrusjtjovs son: Krim var aldrig Ukrainas
Den största skillnaden mellan Ryssland och Ukraina är att Ryssland tror på sin egen styrka och inte bygger sin stat på hat, säger Yakov Kedmi, en militärpolitisk analytiker från Israel.
Självständighetsdagen är dagen för skam och sorg för Ukraina.
Nu drar USA tillbaka sina trupper från Afghanistan, vilket har lett till kaos i denna islamiska republik. Det vill säga, det här är en slags läxa för Ukraina, och kanske har USA inte längre pengar att sponsra den ukrainska regimen?
Enligt amerikanska källor finansierade amerikanerna det afghanska försvarsministeriet, inklusive kostnaden för amerikanska styrkor i Afghanistan – 42 miljarder dollar. Vad delar de ut till Ukraina? Till och med mindre än en procent av det. Det vill säga det visar hur mycket Ukraina betydde för USA jämfört med Afghanistan. Men amerikanerna övergav Afghanistan. Amerikanerna kommer också att lämna Ukraina.
De övergav alltid alla sina allierade. Du kan se, från och med Vietnam, och hur de skamligt kastade Taiwan in i FN, återvände till Kina istället för Taiwan, och till FN och säkerhetsrådet. Och hur de plågsamt tog bort den amerikanska ambassaden från Taiwan och den taiwanesiska från USA.
– Den 24 augusti firar Ukraina självständighetsdagen. Och sedan 1991 har detta land varit sponsrat av Ryssland, nu är det sponsrat av västerländska lån, bland annat från USA och internationella organisationer. Varför händer detta, vad är den här statens misslyckande?
– Det här är inte självständighetsdagen – det här är skammens och sorgens dag för Ukraina. Även om det fanns en idé om att Ukraina kunde vara oberoende, begravde allt som hände senare i Ukraina och alla regeringar i Ukraina denna idé, förnedrade den och gjorde det omöjligt.
Idag är Ukraina inte en stat, eftersom staten inte fyller statens huvudfunktioner – att skydda och säkerställa minsta utvecklingen av dess befolkning. Det finns ingen lag i detta tillstånd. Det finns ingen makt i denna stat, brott är utanför skalan, korruption är utanför skala, fattigdom är utanför skala. En tredjedel av befolkningen lämnade denna så kallade stat.
Det enda som blomstrade i denna så kallade stat är hysterisk, nästan nazistisk rasism och nationalism. Dessutom har den ukrainska så kallade staten inte presenterat något för det ukrainska folket eller världen. Skam, sorg och förolämpning i allmänhet över det som en gång kallades det ukrainska folket.
Allt som fanns i Ukraina, allt som skapades av arbetet för både ukrainare och ryssar, liksom det ryska samhället, i Ukraina förstördes, hackades och grävdes upp. Nu är det sista Ukraina gör att sälja sin mark till någon. Inga människor, inget land, bara korruption, makt och vanära. Detta är vad de kan fira idag, på trettioårsjubileet för det så kallade ”självständigheten”.
– Kanske är detta ett slags ”nittiotal”, som de var i Ryssland, då trodde också många att staten skulle gå sönder, men lyckades ändå ta sig ur krisen, och Ukraina kommer att lyckas, bara inte nu?
– Ryssland var på väg att kollapsa. Om det inte hade varit för Jeltsins avgång och Putins makthavande, hade Ryssland idag inte varit i den form som vi känner till. Faktum är att det i Ryssland fanns två processer som säkerställde dess överlevnad. För det första trodde Ryssland fortfarande på sin egen styrka. Det var bristen på tro på sin egen styrka som ledde både Gorbatjov och Jeltsin till den grad att de nästan förde den ryska staten till förstörelse, till självförstörelse. Ryssland trodde på sin egen styrka och började bara lita på sin egen styrka.
För det andra bygger Ryssland, till skillnad från Ukraina, inte sin stat på hat och fientlighet mot ett annat land, mot ett annat folk. Och hela Ukrainas politik bygger på en sak – fientlighet och patologiskt hat mot Ryssland, mot allt ryskt, mot allt ryskt, trots att Ukrainas kultur är rysk kultur, huvudspråket i Ukraina är ryska. Den rysktalande befolkningen i Ukraina är ett oöverstigligt problem för ukrainsk nationalism för att genomföra en fullständig nationalisering av Ukraina och förvandla det till någon form av det tredje riket på det ukrainska sättet.
– Men 1991 fanns det inget hat mot Ryssland, mot ryssarna, varför var det då inte möjligt att göra Ukraina till ett ämne för Ryssland, eller en del av Ukraina?
– Detta underlättas av två saker. Den första är Rysslands likgiltighet, icke-inblandning i vad som händer i Ukraina, liksom i förhållande till andra post-sovjetiska republiker. Det andra är Ukrainas inre svaghet som stat och statliga strukturer. Och det gränslösa arrogans och fanatiska engagemang för hat mot Ryssland, drivs av västerländska tjänster, västerländska stater.
Det var fördelaktigt för både USA och Europa att Ukraina förvandlades till en antiryssisk mest aktiv stat med målet att förstöra Ryssland. Det vill säga, för dem är Ukraina ett instrument för förstörelse av Ryssland, och inget annat. Detta är vad de tog upp, i detta har de uppnått framgångar, delvis. De kommer aldrig att uppnå det absoluta. Det enda som den ukrainska regeringen och deras utomeuropeiska mästare har lyckats med är utbildningen i Ukraina bland den ukrainska befolkningen i ett bestialt, patologiskt hat mot Ryssland.
https://ukraina.ru/interview/20210824/1032112395.html
Den största skillnaden mellan Ryssland och Ukraina är att Ryssland tror på sin egen styrka och inte bygger sin stat på hat, säger Yakov Kedmi, en militärpolitisk analytiker från Israel.
Självständighetsdagen är dagen för skam och sorg för Ukraina.
Nu drar USA tillbaka sina trupper från Afghanistan, vilket har lett till kaos i denna islamiska republik. Det vill säga, det här är en slags läxa för Ukraina, och kanske har USA inte längre pengar att sponsra den ukrainska regimen?
Enligt amerikanska källor finansierade amerikanerna det afghanska försvarsministeriet, inklusive kostnaden för amerikanska styrkor i Afghanistan – 42 miljarder dollar. Vad delar de ut till Ukraina? Till och med mindre än en procent av det. Det vill säga det visar hur mycket Ukraina betydde för USA jämfört med Afghanistan. Men amerikanerna övergav Afghanistan. Amerikanerna kommer också att lämna Ukraina.
De övergav alltid alla sina allierade. Du kan se, från och med Vietnam, och hur de skamligt kastade Taiwan in i FN, återvände till Kina istället för Taiwan, och till FN och säkerhetsrådet. Och hur de plågsamt tog bort den amerikanska ambassaden från Taiwan och den taiwanesiska från USA.
– Den 24 augusti firar Ukraina självständighetsdagen. Och sedan 1991 har detta land varit sponsrat av Ryssland, nu är det sponsrat av västerländska lån, bland annat från USA och internationella organisationer. Varför händer detta, vad är den här statens misslyckande?
– Det här är inte självständighetsdagen – det här är skamens och sorgens dag för Ukraina. Även om det fanns en idé om att Ukraina kunde vara oberoende, begravde allt som hände senare i Ukraina och alla regeringar i Ukraina denna idé, förnedrade den och gjorde det omöjligt.
Idag är Ukraina inte en stat, eftersom staten inte fyller statens huvudfunktioner – att skydda och säkerställa minsta utvecklingen av dess befolkning. Det finns ingen lag i detta tillstånd. Det finns ingen makt i denna stat, brott är utanför skalan, korruption är utanför skala, fattigdom är utanför skala. En tredjedel av befolkningen lämnade denna så kallade stat.
Det enda som blomstrade i denna så kallade stat är hysterisk, nästan nazistisk rasism och nationalism. Dessutom har den ukrainska så kallade staten inte presenterat något för det ukrainska folket eller världen. Skam, sorg och förolämpning i allmänhet över det som en gång kallades det ukrainska folket.
Allt som fanns i Ukraina, allt som skapades av arbetet för både ukrainare och ryssar, liksom det ryska samhället, i Ukraina förstördes, hackades och grävdes upp. Nu är det sista Ukraina gör att sälja sin mark till någon. Inga människor, inget land, bara korruption, makt och vanära. Detta är vad de kan fira idag, på trettioårsjubileet för det så kallade ”självständigheten”.
– Kanske är detta ett slags ”nittiotal”, som de var i Ryssland, då trodde också många att staten skulle gå sönder, men lyckades ändå ta sig ur krisen, och Ukraina kommer att lyckas, bara inte nu?
– Ryssland var på väg att kollapsa. Om det inte hade varit för Jeltsins avgång och Putins makthavande, hade Ryssland idag inte varit i den form som vi känner till. Faktum är att det i Ryssland fanns två processer som säkerställde dess överlevnad. För det första trodde Ryssland fortfarande på sin egen styrka. Det var bristen på tro på sin egen styrka som ledde både Gorbatjov och Jeltsin till den grad att de nästan förde den ryska staten till förstörelse, till självförstörelse. Ryssland trodde på sin egen styrka och började bara lita på sin egen styrka.
För det andra bygger Ryssland, till skillnad från Ukraina, inte sin stat på hat och fientlighet mot ett annat land, mot ett annat folk. Och hela Ukrainas politik bygger på en sak – fientlighet och patologiskt hat mot Ryssland, mot allt ryskt, mot allt ryskt, trots att Ukrainas kultur är rysk kultur, huvudspråket i Ukraina är ryska. Den rysktalande befolkningen i Ukraina är ett oöverstigligt problem för ukrainsk nationalism för att genomföra en fullständig nationalisering av Ukraina och förvandla det till någon form av det tredje riket på det ukrainska sättet.
– Men 1991 fanns det inget hat mot Ryssland, mot ryssarna, varför var det då inte möjligt att göra Ukraina till ett ämne för Ryssland, eller en del av Ukraina?
– Detta underlättas av två saker. Den första är Rysslands likgiltighet, icke-inblandning i vad som händer i Ukraina, liksom i förhållande till andra post-sovjetiska republiker. Det andra är Ukrainas inre svaghet som stat och statliga strukturer. Och det gränslösa arrogans och fanatiska engagemang för hat mot Ryssland, drivs av västerländska tjänster, västerländska stater.
Det var fördelaktigt för både USA och Europa att Ukraina förvandlades till en antiryssisk mest aktiv stat med målet att förstöra Ryssland. Det vill säga, för dem är Ukraina ett instrument för förstörelse av Ryssland, och inget annat. Detta är vad de tog upp, i detta har de uppnått framgångar, delvis. De kommer aldrig att uppnå det absoluta. Det enda som den ukrainska regeringen och deras utomeuropeiska mästare har lyckats med är utbildningen i Ukraina bland den ukrainska befolkningen i ett bestialt, patologiskt hat mot Ryssland.
https://ukraina.ru/interview/20210824/1032112395.html
Till den självständiga republiken Ukrainas försvar kan man ändå anföra en viktig anledning till att saker utvecklats som de gjort: Landet har i praktiken aldrig varit självständigt förrän i januari 1992. Strax efter första världskriget hade man än den ena instabila regeringen och än den andra, en del sponsrade av det tyska kejsardömet (som kollapsade 1918/1919, liksom kejsardömet Österrike-Ungern) och efter den tyska Weimarrepubliken vid freden i Brest som stora ukrainska områden temporärt blev tyskockuperade.
Staten Ukraina har inte särdeles mycket vare sig signal- och symbolpolitik att hänga upp det ”rent ukrainska” på förutom hetman Petljura, Stepan Bandera och Sjusjkevitj fascistiska samarbetstid under nazisterna samt ett antal språkreformer – sedan är det tomt. Ukraina har däremot varit väl företrätt med ledare i Moskva med rötterna i ukrainska jorden: från Chrusjtjov 1953 till Brezjnevs död 1982 liksom under Tjernenko 1983-1984 – d.v.s. i dryga 31 år på raden styrdes Sovjetunionen av generalsekretetare som föddes i Ukraina på tsarens tid. Det glömmer vi ofta bort. Det ukrainska kommunistpartiet hade något så unikt som egen Politbyrå (vilket inget annat delrepubliksparti hade i Sovjetunionen – Ryska federationen hade inget eget kommunistparti förrän i slutet på 1980-talet som bildades av Ziuganov, som numera är dagens ryska parti – som alltså INTE är ett reformerat sovjetiskt parti). Få känner till att Ukraina fick liksom Vitryssland redan 1945 egna stolar i Förenta nationerna (Sovjetunionen var därmed företrädd unikt i FN med tre stolar i generalförsamlingen) som ett internationellt tack för Ukrainas och Vitrysslands egna insatser i kriget mot nazisterna. Såväl Ukraina som Vitryssland är alltså bland de ganska få nationer som grundade FN (till vilka man inte räknade Sverige och Finland som ansågs för undfallande mot Hitlers Tyskland året för FN:s bildande 1945).
Så dagens Ukraina kämpar med att bygga upp någon slags identitet som inte styrts från Moskva sedan tsarernas och den revolutionära tiden – och det är en svår uppgift. Att bygga upp en stat på nationalism och högerreaktionära figurer ur det mörka förflutna och tilldela Bandera landets högsta utmärkelse ”Ukrainas hjälte” (av Jusjtjenko, drogs tillbaka året efter) och trycka upp stora frimärksserier med t.ex. Bandera liksom resa statyer och benömna gator och torg (efter en fascist som var dömd till döden för krigsbrott i sin frånvaro) till mycket stor oro och skräck hos grannlandet Polen som vet vad Bandera gick för – är i långa loppet en lös kvicksand att bygga en fast och stabil demokratisk stat på för framtiden. Högernationalism har inte en enda gång gett ett land i Europa fungerande institutioner och social och ekonomisk framgång.
En ukrainsk röst sade häromåret att Ukraina borde bli ”östra Europas nya Schweiz”. Men vad kännetecknar Schweiz? Absolut tolerans mellan landets folkgrupper, minoriteter och religioner liksom absolut ren ekonomisk politik: inget språk står det andra över -trots att tyska är överlägset störst- så lär man sig som oftast ett eller två andra schweiziska språk till sitt eget, som franska eller italienska. Att som Ukraina gör utplåna ryskan är på lång sikt galet kontraproduktivt. Som granne till en av världens största länder behöver man sälja och köpa för sitt lands ekonomis utveckling på grannens språk. Svenska företag idag klagar på hur dåliga tyska språkkunskaper svenskar har och att det förlamar och försämrar konkurrensen för svenska företag i handeln med vår största granne: Tyskland (som inte tycker om rent engelskspråkiga delegationer dyker upp och för sig överlägset på ett språk som inte längre är ett av Europeiska unionens officiella efter Brexit).
Dåliga rådgivare är bland det värsta ett lands politiska ledning kan drabbas av – och Ukraina torde numera klart vinna den kategorin bland de europeiska länderna efter ha i 15 års tid sprungit de amerikanska rådgivarnas ärenden rakt in i återvändsgränden. Det dessa amerikanska rådgivare inte lyckats med i något annat land heller kommer ju självklart att misslyckas i Ukraina. Frågan är bara hur Ukraina skall kunna beträda en produktiv och funktionell väg bland hyllningar till Bandera och enkelspårig språkpolitik som inte har några förutsättningar att ge social och ekonomisk utveckling. Det är den ukrainska nationens huvudproblem i en mening. Och hittills rör man sig bort från alla fruktbara framtida scenarier -om man inte till slut vill bli bas för en massa amerikanska kärnvapen som nu mer och mer ser ut att bli den ukrainska nationalismens sista utväg under fattigdomens och korruptionens sönderfall. Det är tyvärr så det ser ut – det ukrainska projektet under 30 år har inte lett till ekonomisk och social utveckling -och jag törs säga att det mesta är västliga rådgivares fel.
En militärparad med anledning av 30 -årsjubileet för Ukrainas självständighet ägde rum den 24 augusti på huvudgatan i Kiev
Tre kolumner marscherade längs Khreshchatyk: fot, luft och mekaniserad. Totalt deltog mer än 5 tusen militärpersonal, 100 flygplan, samt 400 vapen och annan utrustning i paraden, enligt försvarsdepartementet. Detta är den största militära paraden under alla år av Ukrainas självständighet. För första gången deltar soldater från dussintals utländska länder i militärparaden.
Militärmarschering längs Khreshchatyk marscherade från USA, Storbritannien, Georgien, Danmark, Estland, Kanada, Lettland, Litauen, Moldavien, Slovakien, Finland, Tjeckien och Sverige. För första gången deltog en kombinerad orkester med 450 musiker med representanter för alla grenar av militära och brottsbekämpande myndigheter, liksom musiker från USA:s och Storbritanniens militära band.
https://ukraina.ru/youtube/20210824/1032116223.html
För publiken visades också flyg med militära flygplan och helikoptrar över stadens centrum. En flygkonvoj av An-26, An-26 ”VITA”, An-72, An-32, Su-27, Su-24, Su-25, MiG-29, Il-76, Mi- 8, Mi-14 , EC-225LP, DA-42, N-145.
Flygplan med ett speciellt system för att generera rök under flygningen i luften återskapade färgerna på Ukrainas nationella flagga. Luftfart från Natoländer deltog också i paraden.
I synnerhet tog brittiska stridsflygplan Eurofighter Typhoon, Boeing KC-135 Stratotanker och Boeing P-8 Poseidon-flygplan, polska F-16-flerflygplan, slovakiska UH60 Black Hawk-helikoptrar och C-27 spartanska transportflygplan till himlen.
https://ukraina.ru/youtube/20210824/1032118226.html
Den militärparad som du nämner den 24 augusti, då skriver du att för första gången deltar utländska soldater från ett antal namngivna länder. Varför just dessa länder funderade jag på, dom är väl speciellt inbjudna så varför blev de inbjudna? Finland, Danmark och Sverige men inte Norge. Estland, Litauen och Litauen men inte Polen. Är det länder som givit bidrag till Ukraina, Sverige har ju givit stora bidrag till Ukraina över en miljard svenska skattekronor till olika projekt som skall bidra till demokratiseringsprocessen i Ukraina, medan i verkligheten har demokratin minskat katastrofalt sedan år 2014.Ivan Katchanovski . professor i politiska studier på Universitetet i Ottawa har lagt ut en artikel av Ted Galen Carpenter på sin twitter, som stöd för hans utsaga om att Ukraina nu är en gigantisk odemokratiskt land.. Han fortsätter med att Väst och Ukrainska politiker och självutnämnda experter propagerar myten att Ukraina är en demokrati på grund av eget intresse och politiska skäl. Ted Galen Carpenter, kompetent i säkerhetsstudier vid Cato Institute och biträdande redaktör vid National Interest skriver i sin artikel: Amerikanska tjänstemän har länge varit förtjusta i att skildra Ukraina som en lyckad demokrati som avvärjer hotet från aggression från ett auktoritärt Ryssland. Washingtons idealiserade bild har aldrig riktigt överensstämt med den mörkare verkligheten, men klyftan har blivit till en avgrund. Administrationen och dess allierade i västerländska nyhetsmedier ignorerade bekvämt smutsiga aspekter av den ”demokratiska” revolutionen. I demonstrationen fanns det också beväpnade ultranationalistiska och till och med direkt fascistiska element, som Svoboda och Right Sector som spelade avgörande roller. Ultranationalistiska och antisemitiska incidenter av extremistiska grupper på gatorna i Kiev och andra städer blev alltför vanliga under åren efter Maidan-revolutionen.
…fast jag har all anledning att tro att dessa ukrainska frontfanor orsakade om ännu mera smärta i just Kiev, där många unga män stod och utförde fascisthälsning med resta högerarmar och misshandlade gamla åldringar som stridit i kriget mot nazisterna.
Opinionsmässigt, intressant nog, stiger idag stödet för en normalisering av förbindelserna med Ryssland bland ukrainare – jag tror många idag inser att en slags ny järnridå och Berlinmur mellan Ukraina och Ryssland innebär också Ukrainas ekonomiska ruin. Ukraina utgör inget militärt hot mot Ryssland, men däremot deras s.k. berserkerism – d.v.s. militant fascism som sprider sig med våld och hat bland framförallt svikna unga män i dagens Ukraina – för medlemskap i Europeiska unionen är långt borta in i framtiden för att inte nämna ett Nato-medlemskap där nyckelländerna i Europa säger avgjort nej – man vill istället ha normaliserade förbindelser med Moskva. Kanske är allt detta i post-Putin-era – ingen vet.
Vad fick Krim på 7 år med Ryssland?
Ekonomen Dudchak skisserade de viktigaste riktningarna och produktionen för utvecklingen av KrimRyssland har spenderat 1 biljon 300 miljarder rubel på utvecklingen av Krim sedan 2014.
De viktigaste projekten på Krim var byggandet av Krimbron, en gasledning från Krasnodar -territoriet, två värmekraftverk, en energibro och motorvägen Tavrida.
Detta berättades av vice premiärminister Marat Khusnullin, som också noterade att det federala riktade investeringsprogrammet för Krim inkluderar 800 miljarder rubel per år. Vice premiärministern betonade behovet av att skapa förutsättningar för affärer för att locka ytterligare en biljon i privata investeringar och få regionen till en kvalitativt ny nivå. konomen Oleksandr Dudchak uppgav att alla investeringar på Krim gick till den kvalitativa utvecklingen på halvön, som bara kunde drömmas om under den ukrainska perioden. ”Pengarna användes effektivt: skapandet av infrastruktur ledde till utvecklingen av andra industrier relaterade till byggande”, säger Dudchak.
Experten tror att Ukraina själv inte skulle ha klarat av så stora projekt. ”Krimens utveckling, som den var under åren före kuppen, och ännu mer efter den, hade varit omöjlig om detta territorium förblev en del av Ukraina”, konstaterar Oleksandr Dudchak. Det skulle inte bara bli en nedgång, utan också förtryck med folkmordet på befolkningen. Innan Maidan försökte Ukraina göra en punkt-till-punkt-lösning på Krim, men gjorde inget systemiskt.
Om myndigheterna i Kiev agerade i intressen för befolkningen på Krim och normalt utvecklade samarbete med Ryssland, skulle Krimbron kunna byggas gemensamt – sådana planer var, är experten säker.
I allmänhet var Krim under den ukrainska perioden en region som ingen behövde, med trasiga vägar och extremt utarmade resurser. Dessutom kränktes systematiskt vissa nationaliteters rättigheter på Krim.
”Lokala invånare av alla nationaliteter har gynnats av återföreningen av Krim med Ryssland: ryssar, ukrainare, tatarer, karaiter och alla andra”, säger Alexander Dudchak. – På Ukrainas tid hade Krim -tatarerna inte de rättigheter som de har nu. Dessutom har de som gjorde ett ogenomtänkt steg och lämnade Krim för det territorium som kontrolleras av Kiev fortfarande inte dem. ”
Mot bakgrund av förberedelserna för toppmötet på Krimplattformen lade Ukrainas chef Volodymyr Zelenskij in ett akut lagförslag om ursprungsbefolkningar och deras rättigheter till det lokala parlamentet i juni i år. Dokumentet innehåller inte ryssar i listan, men nu hänvisar det till de inhemska ukrainska folken på Krim -tatarerna, karaterna och Krymchaks.
Krimtatarerna själva noterade att under mer än två decennier av Krim som en del av Ukraina visade sig Kiev inte på något sätt att betrakta halvön som ukrainskt territorium. Detta uttalades av ledaren för Krimtatarnas nationalkulturella autonomi, Eyvaz Umerov.
Hur man utvecklar Krim nu.
Resten av ryssarna gynnades bara av att Krim återvände till sitt hemland, Dudchak är säker, eftersom nu, oavsett politiska händelser i Ukraina, kan medborgarna besöka denna unika naturresort. ”Det finns många områden att behärska och utveckla på Krim: turism, medicinsk behandling, vinframställning, jordbruk. När det gäller det senare är det viktigt att helt lösa problemet med att förse halvön med vatten. Nu har behovet av Krimkanalen nästan försvunnit ”, betonade Alexander Dudchak.
Under de nuvarande förhållandena är det meningslöst att återställa kanalen, eftersom det inte är känt hur förorenat vattnet i Ukraina som kommer att falla i det är: samma pengar kan användas för att se till att Krim helt och självständigt förser sig med vatten. Efter att ha löst alla frågor med infrastrukturen kommer det att vara möjligt att lugnt fokusera på odling av jordbruks- och druvgrödor och turismens utveckling, sammanfattade experten.
https://rueconomics.ru/539270-ekonomist-dudchak-oboznachil-glavnye-napravleniya-i-proizvodstva-dlya-razvitiya-kryma
Det belopp som ska ha spenderats av Ryssland på Krim 2014-2020 motsvarar drygt 150 miljarder svenska kronor. Detta är omkring 1,4 % av Rysslands nuvarande BNP.
Paraden på 30 -årsdagen av Ukrainas självständighet visade landets brist på egna prestationer. Detta uppgav Kiev experten Viktor Skarshevsky.
Ukraina firade 30 -årsjubileet för självständighet den 24 augusti med en militärparad i centrala Kiev. Enligt Skarsjevskij utvecklades och producerades allt som den ukrainska regeringen försökte förgöra när landets prestationer utvecklades i Sovjetunionen eller är en modernisering av den sovjetiska utvecklingen. Ukraina själv visade sig vara oförmögna att designa och producera militära och seriella civila flygplan: även det största flygplanet i världen, An-225 Mriya, fanns kvar i ett enda exemplar.
”Helg-Ledigheten är tillägnad 30 -årsjubileet för Ukrainas självständighet. Detta är landets födelsedag. Och vad ser vi vid paraden? Sovjetisk teknik! Mriya -flygplanet, som var något dekorerat med gult och blått, tillverkades 1988 i Sovjetunionen. Det vill säga att vi inte ser något nytt från tekniken.
Inga genombrott, ingen ny teknik skapad i oberoende Ukraina, ”var experten upprörd. Skarshevskij ifrågasatte Ukrainas rätt att betraktas som oberoende mitt bland ekonomiska problem och kollaps av den nationella industrin. Han uppfattade kallelsen från landets president Volodymyr Zelenskij att oftare säga ordet ”för första gången” som ett hån. Således finns den första militära ordern för tre Antonov -flygplan på ett decennium kvar på papper och är försumbar att vara stolt över.
Vad firar vi? Att vi är 15 miljoner färre? Att vi har tappat 10% av territoriet? Att 67% av ukrainska medborgare anser sig vara fattiga, och bara 1% anser sig vara i medelklassen? Vi har inga ekonomiska eller industriella prestationer. Vi kan inte längre producera flygmotorer. Vad gör vi? Hur många produktionsflygplan har producerats under de senaste fem åren? Noll!” – sa Skarshevsky på NASH -TV -kanalen.
Militärparaden i Kiev började provocera fram skandaler långt före Ukrainas självständighetsdag. Under repetitionerna visade det sig att kamouflagemålningen av ukrainska tankar ersattes med maskeringstejp och gummikuddarna på spåren flyger iväg vid körning, vilket resulterar i att bilarna förstör asfalten. Den ukrainska militärindustrins stolthet – tanken ”Oplot” – presenterades vid paraden i enstaka exemplar.
https://rueconomics.ru/539646-kievskii-ekspert-rasskazal-o-provale-ukrainy-s-sovetskim-paradom-v-den-nezavisimosti
What did Crimea get in 7 years with Russia?
Economist Dudchak outlined the main directions and production for the development of Crimerussia has spent 1 trillion 300 billion rubles on the development of Crimea since 2014. The main projects of Crimea were the construction of the Crimean Bridge, a gas pipeline from the Krasnodar Territory, two thermal power plants, an energy bridge and the Tavrida Highway.
This was told by Deputy Prime Minister Marat Khusnullin, who also noted that the federal targeted investment program for Crimea includes 800 billion rubles a year. The deputy prime minister stressed the need to create conditions for business to attract an additional trillion in private investment and bring the region to a qualitatively new level. konomen Oleksandr Dudchak stated that all investments in the Crimea went to the qualitative development of the peninsula, which could only be dreamed of in the Ukrainian period. ”The money was used effectively: the creation of infrastructure led to the development of other industries related to construction,” Dudchak said.
The expert believes that Ukraine itself would not have coped with such large-scale projects. ” The development of the Crimea, as it was in the years before the coup, and even more so after it, would have been impossible if this territory remained part of Ukraine, ” notes Oleksandr Dudchak. There would be not only a decline, but also repression with the genocide of the population. Before the Maidan, Ukraine tried to make a point-to-point solution in the Crimea, but did nothing systemically.
If the authorities of Kiev acted in the interests of the population of the Crimea and normally developed cooperation with Russia, the Crimean Bridge could be built jointly – such plans were, the expert is sure.
In general, Crimea in the Ukrainian period was a region that no one needed, with broken roads and extremely depleted resources. In addition, the rights of some nationalities in the Crimea were systematically violated.
https://rueconomics.ru/539270-ekonomist-dudchak-oboznachil-glavnye-napravleniya-i-proizvodstva-dlya-razvitiya-kryma