Nobels fredspris

Denna artikel av Jon Nordmo 12 oktober har publicerats på och översatts av Rolf Nilsson

I år har Nobels fredspris (se här, ö.a.) delats ut till en japansk organisation som heter Nihon Hidankyo. Den grundades av överlevande från de fruktansvärda amerikanska atombombningarna som dödade något nära 160 000 människor i de två japanska städerna Hiroshima och Nagasaki. Anledningen till priset är: ”Organisationens ansträngningar att uppnå en kärnvapenfri värld”.

Vid det tillfället kan det vara av intresse att uppdatera lite fakta om detta pris och dess historia.

Hur kom priset till?

Alfred Nobel var en exceptionellt skarp ung svensk herre, född 1833. Han har blivit världsberömd för att han (och hans stab av ingenjörer och tekniker) lyckats ”tämja” nitroglycerin. Nitroglycerin är ett mycket kraftfullt sprängämne. Mycket kraftfullare än krut. I själva verket den mest kraftfulla kända på den tiden (mitten av 1850-talet). Problemet var att stoffet var så oförutsägbart. Det kan explodera om det utsätts för växlande temperaturer, det kan explodera om det tappas på marken eller skakas kraftigt. Detta gjorde ämnet olämpligt för praktisk användning. Det Nobel gjorde var att kombinera nitroglycerin med några andra kemiska ämnen och därigenom få fram ett helt nytt sprängämne. Nästan lika kraftfullt och så stabilt att den för det mesta var ofarligt att transportera, lagra och använda.

Hans familj var industrimän. Deras fabriker tillverkade kanoner och andra vapen. Verksamheten gick så där, men fick en efterlängtad boom i och med Krimkriget. Stora mängder vapen användes då. Vad handlade kriget om? Det vore för mycket att gå in på det i detalj. Det här inslaget är tänkt att handla om Nobels fredspris. Men det slutade med att England, Frankrike, Turkiet och några italienska stater lyckades besegra de ryska styrkorna på Krim. Halvön erövrades och den ryska flottbasen där stängdes ner. Vid freden var Ryssland tvungen att gå med på mycket förödmjukande villkor. Till exempel var de tvungna att skriva under att de inte skulle ha någon militär flotta i hela Svarta havet! Fast halva havet gränsade till Ryssland!

Tyvärr (för familjen Nobel) varade kriget bara i 3 år. Och relativt kort efter dess avslutande gick deras vapenfabriker i konkurs.

Alfred Nobel var inte så inblandad i själva driften av vapenfabrikerna, så konkursen fick inte så stor praktisk betydelse för honom. Han sysslade mest med forskning, och i synnerhet hur man gör granater med större destruktiv kraft än dåtidens ganska primitiva saker. Som sagt i inledningen lyckades han äntligen hitta en metod för att ”tämja nitroglycerin”. Den nya sprängämnet fick namnet dynamit. (ett grekiskt ord som betyder ”styrka, kraft”.)

Han såg möjligheten att utveckla ett stort affärsimperium baserat på produktion av vapen som använde det nya sprängämnet, och satte genast igång det. Totalt grundade han, och drev så småningom, 90 olika vapenfabriker! Bland annat den världsberömda Boforsfabriken nära Karlskoga. Hans uppfinning och vapen var eftertraktade över hela världen. Nu kunde man skjuta upp granater som inte bara träffade människor och byggnader och därmed förstörde det man träffade. Nu kunde granaterna explodera och spred därmed död och förstörelse i dussintals meter runt omkring.

Han blev snabbt en mycket rik man.

1888 dog hans bror. Flera tidningar förväxlade brodern med honom själv. Och en fransk tidning skrev i det sammanhanget en längre dödsruna tillägnad Alfred Nobel! Tidningen var inte nådig. Han fördömdes för sin uppfinning av militära sprängämnen. Dödsannonsen hade rubriken:

”Dödens köpman är själv död”

Vidare stod det i nekrologen:

”Dr. Alfred Nobel, som blev rik genom att uppfinna sätt att döda ännu fler människor snabbare än någonsin tidigare, dog i går.”

Det sägs att Alfred Nobel läste nekrologen och blev chockad över att det var så han skulle bli ihågkommen. Kanske var detta anledningen till att han bestämde sig för att han skulle testamentera sin förmögenhet till ett legat? Legatet skulle dela ut fem priser varje år till personer som gjort en stor insats för mänskligheten. Tre skulle ges för genombrott inom medicin, vetenskap och kemi. Det fjärde för litterärt arbete och det femte för arbete för nedrustning och fred. Med ett sådant legat, och en årlig prisutdelning som varje år väckte mycket positiv uppmärksamhet, var han därmed försäkrad om ett gediget positivt rykte.

Det var mycket pengar. 31 000 000 kr! I dentidens penningvärde. Idag har beloppet på fondens konto växt till över 4,6 miljarder svenska kronor! Var och en av de fem pristagarna får en stor summa (idag är det 11 000 000 NOK) plus en 200 grams medalj i rent guld. (guldpriset är för närvarande 650 NOK per gram). Även om enorma summor har betalats ut varje år till pristagarna har fondens innehav därför ökat, tack vare lyckosamma investeringar.

Nobels fredspris

Det finns en specifik akademi i Stockholm som utser vinnarna av de fyra första priserna och det finns en separat kommitté i Norge som avgör vem som ska vinna det femte priset, Nobels fredspris. Detta utskott består av ledamöter utsedda av Stortinget och det är vanligt att tidigare politiker från de olika partierna hedras med en plats i utskottet. 1980 var det en från KrF, en från SP, en från Arbeiderpartiet och en från Høyre. Den sista medlemmen var en historiker.

Den norska utrikespolitiken är som bekant inte kontroversiell och avståndet mellan partiernas åsikter är minimalt. När till exempel en konservativt dominerad regering byter plats med en Arbeiderpartiregering är det nästan omöjligt att upptäcka någon förändring i norsk utrikespolitik. I stort sett är alla politiska partier överens om vilka länder och rörelser vi ska stödja och vilka länder och rörelser vi ska betrakta som våra fiender. Utifrån det följer det helt naturligt att vi betraktar länder och rörelser som vi stödjer som de som arbetar för fred och andra goda syften. Medan våra politikers fiender så klart jobbar för motsatsen: Krig och misär.

Nobelkommittén återspeglar naturligtvis denna grundläggande förståelse och konsensus om världen.

Vissa personer från ”fientliga” länder (Ryssland, Kina, Iran etc.) och rörelser (fredsrörelser och liknande) tas därför inte i beaktande när fredspristagare utses. Förutom om de är så kallade ”oppositionella” och jobbar mot fiendelandet. Då har de faktiskt kommit i fråga: ryssar 2 gånger, kineser 2 gånger, iranier 2 gånger, Myanmar 1 gång och vitryssar 1 gång.

När det gäller länder som vi Nato-länder är allierade med, eller organisationer som vi i Nato-länderna tror gör det vi anser att de borde göra, då kommer de lättare i beaktande. Politiker därifrån och ledare för accepterade organisationer får ofta fredspriset. Naturligtvis. Norska politikers självförståelse är att Norge konsekvent arbetar för fred och rättvisa. Det följer då, helt logiskt, att våra allierade också gör det (annars skulle vi verkligen inte vara allierade med dem!) och givetvis även de organisationer som är accepterade av myndigheterna.

En genomgång

En genomgång av fredspristagare sedan priset instiftades 1901 visar detta mycket tydligt:

Amerikanska politiker har fått priset 23 gånger! 4 av dem har faktiskt varit presidenter och en vicepresident! Detta trots att under de 248 år som USA varit ett självständigt land så är det bara under 17 av de åren som USA:s soldater inte har varit engagerade i krig någonstans i världen!!! Men självklart; när kriget förs för att skapa fred… Som Obama sa i sitt tacktal när han tog emot priset, och som Stoltenberg upprepar när det gäller att finansiera kriget som Nato för mot Ryssland i Ukraina.

Engelska politiker har fått priset 6 gånger. Franska politiker 7 gånger. Detta trots att båda nationerna vid den tiden hade ett stort antal kolonier i Afrika och Asien. Kolonier där ”infödingarna” inte hade några som helst rättigheter, och där alla tecken på uppror för att uppnå självständighet, eller till och med bara bättre förhållanden, brutalt krossades. Ofta med flera hundra tusen döda!

Västeuropeiska länder och deras allierade representerar ca. 700 miljoner invånare. De har fått priset totalt 70 gånger!

FN-organisationer har fått det 10 gånger.

Andra västerländska organisationer (Läkare utan gränser, Amnesty International, etc.) har fått det 17 gånger.

Resten av världen, som representerar 7,4 miljarder invånare, delade på de andra priserna.

Sydamerika 5 priser.

Afrika 8-priser.

Asien 13 utmärkelser (varav TVÅ till Israel).

Alltså: resten av världen något mer än USA! USA med 4,3% av världens befolkning och resten av världen med över 80% av världens befolkning!

Tydligare kan det egentligen inte sägas.

Unisont jubel över fredspriserna

Det har i stort sett funnits unison acceptans, stöd och jubel för fredspriserna. En huvudskäl är att de inte är kontroversiella i de länder som till stor del har monopol på att tolka och organisera informationen som världen tar emot. Som tidigare skrivits är det länder, människor och organisationer som delar våra politiska och moraliska åsikter som har fått utmärkelserna.

Vissa priser har verkligen väckt förvåning. Mest för att det har verkat helt obegripligt i förhållande till Alfred Nobels testamente, som uttryckligen sa att priset skulle gå till nedrustningsarbete och arbete för internationell fred, att det har getts till någon som arbetat för skolgång för kvinnor, lånat ut pengar till fattiga bönder i Bangladesh. Goda syften, men inte helt i linje med viljan i testamentet.

Ett par gånger har priset varit kontroversiellt

Menachem Begin och Anwar Sadat fick dela fredspriset, eftersom de två genom Camp David-avtalet begravde stridsyxan mellan Israel och Egypten. Så de undertecknade ett fredsavtal. Den första mellan ett arabiskt land och Israel.

I alla Nato-länder och bland deras allierade var det unisont jubel över denna utmärkelse. I arabvärlden var det däremot ilska! Inte bara för att palestiniernas rättigheter förhandlades bort i avtalet, utan också för att en person som Menachem Begin överhuvud taget kunde komma ifråga när det var tal om ett fredspris.

Under arbetet med att rensa Palestina från palestinier i slutet av 1940-talet var Irgun och Stern särskilt aktiva. Det var två terrorgrupper skapade av judiska extremister, som bland annat utförde massakrer på palestinska bybor för att skapa den nödvändiga rädslan så att de flydde till grannländerna. Det nya Israel skulle inte kunna bli en judisk stat om fler palestinier bodde där än judar! Vilket det gjorde. 1946 fanns det 1 267 000 palestinier och 543 000 judar. Den kanske mest kända massakern var i byn Deir Yassin. Där blev ca. 250 män, kvinnor och barn rätt och slätt kallblodigt mördade. Massakern utfördes av Irgun. Menachem Begin var ledaren för Irgun!

(Massakerna hjälpte. Långt över 700 000 palestinier flydde i skräck över gränserna till säkerhet i andra arabländer.)

Irgun utförde inte bara terrorattacker mot palestinierna. De utförde även attacker mot engelsmännen som då administrerade Palestina. De ville ha ut dem, så att judarna kunde ha fria händer att göra vad som var nödvändigt för att få till en egen stat. Den största terrorattacken var mot de brittiska styrkornas högkvarter. Nämligen King David Hotel i Jerusalem. Bomber placerades i källaren och detonerades sedan. 93 människor dödades och 46 skadades. Irgun tog offentligt på sig ansvaret för bombningen. Menachem Begin var också ledare för Irgun vid den tidpunkten och var faktiskt involverad i planeringen av terrordådet.

Menachem Begin var en eftersökt terrorist.

Menachem Begin var Israels premiärminister när Israel invaderade och ockuperade hela södra Libanon bara två år innan han fick fredspriset!
(han fick priset 1978, se här om Begin, ö.a.) Tiotusentals fredliga libaneser dödades skoningslöst i de omfattande israeliska bombattackerna. Hela städer jämnades med marken. Efter bombningen följde invasionen och sedan ockupationen.

Nu skulle denne man få fredspriset. Ett påtagligt och konkret bevis på att han var en man att se upp till som en fredens man. Hur var det möjligt?

Den enkla förklaringen är att Nato-länderna har Israel som allierad. Visserligen kan vi ibland tycka att de går lite för långt i att använda våld mot palestinierna, men ibland är krig nödvändigt för att skapa fred. Så då så.

Årets pris

Liksom de andra tidigare utmärkelserna är det inte kontroversiellt. Trots att Japan är igång med en historisk upprustning som saknar motstycke under tiden efter 1945. Trots att Japan står eniga med USA, som också ger sig in på en gigantisk upprustning, inklusive av sin kärnvapenarsenal. Trots att amerikaner har otaliga missiler med kärnstridsspetsar riktade mot Ryssland och Kina, stationerade på sina japanska baser. Trots att amerikanerna har otaliga atombomber lagrade i Japan och ombord på sina krigsfartyg som har sina baser i Japan.

Nihon Hidankyo mobiliserar inte japanerna mot dessa förhållanden:

• Ut med amerikanernas baser.
• Stoppa upprustningen
• Ut med USA:s kärnvapen

De berättar för människor om atombombens förödelse och mardrömmar. Berömvärt.

Det att de stoppar där och inte går längre betyder att de är berättigade till fredspriset.

Alla kan nicka uppskattande och sedan fortsätta upprustningsvansinnet (Försvarsöverenskommelsen!).

Relaterat
Bra val av Nobels fredspristagare – en anti-kärnvapenrörelse
Bidens ”nya” kärnvapenstrategi med ”superfuse”
Hiroshimadagen 6 augusti: Säg ifrån mot kärnvapenkrigshotet!.
Atombomberna i Hiroshima och Nagasaki i Andra världskriget var onödiga enligt de ledande USA-generalerna
”Skandaliserad”. Vem? – Jag!
Nato säger att placering av kärnvapen i Sverige och Finland inte kan uteslutas
Innebär Nato-medlemskap risk för kärnvapen på svensk mark? Vad svarade utrikesminister
USA planerade att döda minst 600 miljoner människor i kärnvapenkrig
Krigsveteraner i USA ger Biden goda råd och varnar för kärnvapenkrig.
Pierre Schori: ”I dagens debatt underskattas grovt kärnvapenhotet”. Vad bör göras?
Lundins utredning av kärnvapenkonventionen – beställningsjobb av USA
Domedagsklockan: 100 sekunder kvar till kärnvapenkrig!