I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som verkar vara aktuell.
Denna artikel av den australiensiske juristen och geopolitisk analytikern James O’Neill har publicerats i New Eastern Outlook (NEO) i december 2018. New Eastern Outlook: Australia Announces Moving its Embassy to Jerusalem: Is there any Surprise?
https://journal-neo.org/2018/12/18/australia-announces-moving-its-embassy-to-jerusalem-is-there-any-surprise/Artikeln har vänligen översatts av tandläkare Dr. Martin O. Gelin i Australien.
Australien har en utrikespolitik som ligger ännu närmare USA:s än Sveriges. Det Du!
Mig veterligen har bara USA och Guatemal sina ambassader i Jerusalem i augusti 2019.här.
När den nuvarande australiske premiärministern Scott Morrison kom fram med tanken att Australien skulle kunna tänka sig att flytta sin ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem, hördes förslag att detta var ett generellt försök att stryka den relativt stora (12%) judiska befolkningen medhårs, i ett valområde där ett mellanval just pågick (Översättarens anmärkning: här avses Wentworth-elektoratet i Sydneyområdet.)
Efter regeringens förödmjukande nederlag i just detta valområde, som de lett i mer än ett sekel, höll man för troligt att tanken på ambassadflytt antagligen skulle glömmas bort. Den möjligheten förstärktes ytterligare genom den utbredda kritiken som följde efter premiärminister Morrisons tillkännagivande.
Kritiken gällde nästan uteslutande eventuella skador som ett sådant drag skulle medföra för Australiens relationer med närbelägna grannar som t.ex. Indonesien.
Premiärministerns anhängare hävdade också att flytten av ambassaden till Jerusalem skulle förstärka framstegen i Tvåstatslösningen” rörande problemen mellan Israel och Palestina.
Nyligen hade dock australiska regeringen godkänt tanken på att ambassaden ska flyttas så småningom.
Förseningen påståddes bero på stora ekonomiska kostnader för flytten, inte på kritik från vissa läger. Nyhetsbulletiner och vanliga media-analyser saknades nästan helt och hållet bland de viktigaste elementen i Tel Aviv-Jerusalem ekvationen. Först, den juridiska frågan.
När man ser lite närmare på den frågan, måste hänsyn tas till Australiens klart uttalade stöd för innebörden av ”Regelbaserad Internationell Ordning”. Den ofta citerade termen, blir dock aldrig tydligt definierad.
Erfarenheten av de senaste decennierna visar klart att i själva verket används en västerländsk “version” av de internationella reglerna för att stödja en amerikanskt centrerad hegemonisk ordning.
Begreppet ”internationell rätt” undviks numera av goda skäl i politiska diskussioner, därför att de västerländska makternas göranden och låtanden ofta inte stämmer överens med internationell rätt.
Invasionerna, ockupationerna och attackerna mot Afghanistan, Irak, Syrien och Jemen, enbart under detta århundradet, visar klart vad som menas.
I alla dessa olagliga operationer har Australien varit en villig, t.o.m ivrig, deltagare. Medräknade i dessa är inte Australiens egna brott mot exempelvis flyktingkonventionen och rättigheter för barn.
Australiska politiker anser sig också vara “ansvars-immuna” när man deltar i olagliga krig. Till skillnad från exempelvis England och Holland, utreddes aldrig i Australien offentligt, lögner och olagligheter i samband med invasionen av Irak 2003.
De australiska regeringarna har aldrig debatterat det egna deltagandet i det syriska kriget. Tvärtom, år 2015 besegrades i parlamentet en Green Party motion, som förordade en debatt om beslutet att gå med i ännu ett olagligt krig. Väldigt lite har hörts offentligt från de relevanta ministrarna om detta krig och anledningarna till att ansluta sig.
Att Australien bortser från internationell rätt är grundläggande för beslutet att flytta ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem och måste ses i samband med Australiens historia, med avseende på Mellanöstern och särskilt när det gäller Jerusalems, palestinska och syriska territoriers rättsliga status.
När den israeliska staten bildades fick staden Jerusalem ett särstatus. År 1947 delades Palestina upp enligt resolution 181 i Förenta Nationernas generalförsamling och staden Jerusalems stad skulle lyda under ett “corpus separatum”, en särskild internationell regim administrerad av FN.”
Detta särstatus har bekräftats av alla generalförsamlingar och säkerhetsrådets resolutioner fram till december 2018. Det tog inte lång tid för Israel att strunta i Jerusalems särskilda status. En karta som visar israeliska och palestinska territorier vid tidpunkten för delningen och en samtida karta visar väldigt olika situationer, eftersom Israel hela tiden har inkräktat på palestinska territorier för att där bygga hus och hem för enbart israeliter.
Kriget 1948
Processen inleddes med kriget år 1948. Med det så kallade Sexdagarskriget år 1967, förstärktes processen med att Israel övertog östra Jerusalem från Jordanien, Golanhöjderna från Syrien och diverse landområden som annars skulle bilda grundvalen till en framtida palestinsk stat.
Helt i strid mot folkrätten, har Israel fortsatt med att ockupera det land som togs genom erövring. Att döma av handlingar och uttalanden av successiva israeliska politiska ledare, till och med den nuvarande premiärministern Netanyahu, finns ingen avsikt att någonsin överge Israels hållning beträffande de ockuperade territorierna.
År 1980 antog israeliska parlamentet en lag som strävade efter att förstärka Israels jurisdiktion, behörighet och administration i de ockuperade syriska Golanhöjderna. Igen, helt i strid mot internationell rätt. FN:s säkerhetsråds resolution 242 (1967) bekräftade enhälligt att Israel skulle dra sig bort från territorierna som de ockuperat under sexdagarskriget.
Israels lag från 1980 testades av FN: s säkerhetsråd med resultatet 14:0 (medan Förenta staterna avstod) mot Israel. Detta visar Israels bristande efterlevnad av tidigare fattade beslut av FN:s säkerhetsråd. FN uttalade att Israels lag från 1980 var ogiltig.
Australien höll inte med Israel i dess undermåliga respekt för internationell rätt, FNs säkerhetsråds eller Generalförsamlingens resolutioner. Men inte heller har Australien uttryckt någon kritik i denna sak.
Politiker i successiva australiska regeringar, Labour och Liberal, har med sällsynta undantag, avstått från att kritisera Israels handlingar.
Om tystnad innebär samtycke under åren 1947-2018, kommer man fram till den oundvikliga slutsatsen att Australien har i praktiken, genom sin tystnad, godkänt Israels handlingar.
Under senare år har stödet blivit tydligare. År 2014 meddelade regeringen under den dåvarande premiärministern Tony Abbott, att man hade bestämt sig för att inte använda ordet ”ockupation” när man beskrev Israels bebyggelse i östra Jerusalem. Australiens dåvarande Justitiekansler, George Brandis, ansåg att själva ordet ”ockupation” automatiskt färgar Israels handlingar negativt och därför inte var lämpligt att använda”.
Att beskriva Brandis uttalande som ovederhäftigt skulle vara en underdrift.
Australiens tidigare tysta godkännande av Israels olagliga handlingar har nu uttryckts klart och tydligt. I en rad omröstningar i slutet på november och början av december 2018, var Australien ett av 6 länder som röstade mot ett förslag i FNs generalförsamling som krävde att Israel skulle lämna tillbaka de ockuperade territorierna. Australien röstade också emot en resolution som krävde en fredlig lösning på Palestinafrågan (tillsammans med endast sju andra nationer) och man avstod från rösta för en ytterligare resolution (tillsammans med 13 andra) med 2 röster emot (Israel och Förenta staterna) som krävde ett slut på Israels olagliga ockupation av de syriska Golanhöjderna.
Inga av dessa omröstningar, alla föremål för en överväldigande röstmajoritet, rapporterades i australienska mainstream media.
Det tillkännagivna beslutet att flytta den australiska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem, som stöddes enbart av USA och Guatemala, kan inte ses som ett isolerad företeelse. Det återspeglar helt enkelt en långvarig tolerans för Israels fortsatta överträdelser av folkrätten.
Som påpekats ovan, hävdar den australiska regeringen att en omflyttning av ambassaden kommer att underlätta ”fredsprocessen”, vilken syftar till tvåstatslösningen. Förutom Förenta staterna och Israel är Australien det enda landet i världen som öppet ställt ett sådant krav.
”Tvåstatslösningen” framstår som ett stort misslyckande och betraktas som en myt i modern tid. Det är tveksamt om det någonsin funnits en mer fåfängd förhoppning, som måhända år 1948 representerade en försiktig optimism. Förhoppningen grusades ett antal gånger genom successiva israeliska regeringars handlingar, åtnjutande Australiens stöd.
Påståendet att “ambassadflytten skulle kunna underlätta fredsprocessen” i området, ligger på samma nivå som Abbotts och Brandis agerande genom eliminerandet av ordet ”ockuperad” från förhandlingsbordet, gällande israeliska handlingar i Palestina och de syriska Golanhöjderna.
Slutsatsen måste bli att Australien inte har något verkligt intresse av att lösa Israel-/Palestina-frågan. Genom offentliga uttalanden och med rösträtten i FN, kvarstår att konstatera att Australien klart stöder Israel i denna fråga.
Hur detta skulle överensstämma med Australiens ofta upprepade krav och tilltro på ”rättsstatsprincipen” och därmed stöd för förtryckta människors legitima förväntningar om hjälp, blir svårt att förklara. Med tanke på den australiska MSMs medverkan i att ignorera verkligheten av Israels dagliga kränkningar av palestiniernas mänskliga rättigheter, och likaledes MSMs undanhållande av hur Australien har röstat i FN gällande Israel-Palestina frågorna, kommer det nog att dröja länge innan läget förbättras.
De båda stora politiska partierna är lika mycket inblandade i att vägra att ta itu med någon av dessa frågor i parlamentet. Varför politikerna och SMS låser sig fast vid denna hållning, blir en separat fråga.
En ytterligare och likaledes separat fråga: varför regeringen verkar så fast besluten om att gå emot expertråd och internationellt vida spridd opposition om det verkliga händelseförloppet och så uppenbart i strid mot Australiens nationella intresse, säkerhet och övertygelse?
Marktjuven stal Jerusalem och hävdar ”den är min”. Och det finns otäcka typer som erkänner stölden som legitim. Och det är precis de som säger sig vara anhängare av ”Regelbaserad Internationell Ordning”. Milda makter! Världen vet att den regelbaserade ordningen är inget annat än namnet för legaliserade tjuvar med sionisterna som parad exempel.
Israel har bara under 2018 dödat ca 300 Palestinier, varav ett 50-tal är barn. Drygt 30 000 Palestinier har skottskadads av samma mördares armé.
https://21stcenturywire.com/2018/12/29/un-israel-murdered-295-palestinians-and-injures-29000-in-2018/
Varje nation, folk och individ som stödjer eller har en bra relation med Israel, stödjer därmed folk- och barnamord, rasism och tjuvens moral.
https://www.globalresearch.ca/israeli-war-crimes-against-palestine-witness-testimonies/5312862
Det finns organisationer av judar som ägnas åt att eliminera zionismens onda i världen; som det amerikanska rådet för judendom, en internationell organisation av ortodoxa judar mot zionism.
Zionismen inte har något att göra med judendomen; i själva verket är det motsatsen till det.
Kort sagt är judendomen dyrkan av Gud och Hans kärlek till alla människor, medan zionismen är dyrkan av Israels ökensand och strävan att skapa ett rike zionism, även kallat Rothschilds nya världsordning, på jorden.
Zionisterna fortsätter att döda palestinierna och stjäla deras land.
För många människor, både judar och icke-judar, blir frestelsen att dyrka ideologien om sitt eget självvärde (genom förvärv av pengar och dyra ”saker” och makt att styra över andra människor på jorden). Idag blandar sig zionisterna med de riktiga judarna som oljeblandningar med vatten och det betyder att de är lika olika, som natt är till dag.
Amerikanerna är så rädda för att bli kallade som ”antisemitiska” av zionister som är lojala mot Israel, att de vägrar att kritisera Israel för någon antiamerikansk spela teater; även förräderi. Till exempel har Israel försökt att manipulera den amerikanska regeringen, genom lögner och bedrägerier, till att angripa fredliga länder i Mellanöstern i årtionden. I den ökända Lavonaffären 1954 försökte Israel till exempel lura USA för att tro att det hade attackerats av Egypten så att USA skulle gå i krig mot Egypten. Och år 1967 attackerade israeliska flygvapnet och marinen USS Liberty, ett underrättelsetjänsteman som seglade i internationella vatten, i över två timmar med stridsflygplan och fartfartyg målade för att se ut som de tillhörde den egyptiska militären. Den attacken dödade 34 amerikanska sjömän och skadades 171.
Jag rekommenderar er att bli medvetna om den Brittiska Israelismens historia och den kristna zionismen. Det handlade långt innan judarna anslöt sig om ett Brittiskt imperieprojekt med tillhörande kristet associerad mytbildning.
Ett myller av litteratur av dessa brittiska och amerikanska evangeliker hävdar att anglosaxerna är de verkliga arvtagarna till Israel och en del av dom har dessutom tagit fasta på Arthur Koestlers Khazarteori vilket alltså i viss mån underminerar judarnas anspråk på att vara det.
Teoribildningen verkar ecklektisk och lite motsägelsefull men just Australien och övriga samväldet ingår så det passar in i mönstret.
En variant säger att Jacob är anfader en annan att det är Efraim Ytterligare en att Saxxon härleds från Isaacson. Det är möjligt att dom lyckas foga ihop det men det ger hittills ett förvirrande intryck på mig.
En variant hävdar att Saxons härrör från Kaukasier som i sin tur har hebreiskt ursprung.
I det sammanhanget uttrycker dom explicit att arierna härrör från hebreer.
Anglerna härrör bland annat från Sverige (Ängelholm mfl platser)
Den Brittiska Israelismen hade för ett sekel sen officiellt stöd från monarkin men tankegångarna har spelat roll sen 1500-talet. Enligt mig är huvudsyftet rent ekonomiskt och geopolitiskt och det religiösa har snickrats ihop med det motivet.
Den kristna zionismens dispensionalism innebär en serie tillägg till bibeln och dessa tillägg som härrör från John Nelson Darby beskrivs av kritiker som att de har splittrande och konfliktskapande verkan. Darby var agent för ostindiska kompaniet och hela Israelprojektet var primärt det brittiska imperiets och inte judarnas.
Men orsaken till indignation mot judar från många håll är att dom agerar aktivism för imperiets räkning och i det sammanhanget tolkar belackarna ofta judarna som den verkliga makten. Just detta är sannolikt precis vad det brittiska imperiet hela tiden velat uppnå och enligt mig är detta sken en del av imperiets affärsmodell.
Det lär vara Oliver Cromwell som kom på finten.