Om bensågaren Salmans rike

Om bensågaren Salmans rike

Den saudiska, med jemenitiska rötter, journalisten och författaren Hanna Al-Khamri var 11/8 värd för ”Sommar”. Det var ett fantastiskt starkt program, vilket jag uppmanar läsare, som inte hade möjlighet att lyssna – gör det i efterhand. Hon berättade om sin och familjens konkreta levnadsförhållanden, sin skolgång, uppväxt, första steget som journalist, och som följd av hennes skrivande en flykt till Sverige 2011. Det är en spännande, men också skrämmande redogörelse från bensågaren Salmans rike.

Hennes pappa från Jemen blev helt rättslöst sparkad från jobb i Kuweit och senare bestulen på sin butik för begagnad elektronik i Jiddah pga avsaknaden av rättigheter som migrantarbetare; ett slags modernt slaveri. Från skolgången berättade hon om groteska situationer där en kvinnlig lärare sa hon skulle hamna i helvetet för att hon tecknat en figur från en saga, och religionen representerades av 5-6 skolämnen. Och hur det var att sitta i en heltäckande säck när det var 45 grader i klassrummet. För att inte tala om allt hon fick kämpa mot för att slutligen lyckas etablera sig som journalist på en avskild kvinnodel av redaktion. Mycket mer kan sägas, men lyssna själv.

En spontan, omedveten tanke slår säkert många lyssnare; ett så efterblivet, tokreligiöst land! Låt mig därför stanna upp och reflektera kring detta.

Saudi är ett feodalt land, även om man tillämpar kapitalistiska principer. Emellertid har dessa aldrig tillkämpats av en ung, radikal borgarklass, vilka i en historisk roll skulle ha kunnat sparka ut feodala sedvänjor och annat, förtyckande bråte. Tvärtom infördes denna form av kapitalism uppifrån, av det reaktionära och efterblivna kungahuset Saud, framför allt för att kunn håva in alla miljarder i dollar för oljan.

Den annorlunda, europeiska transformationen beskrevs elegant av Karl Marx: All that is solid melts into air. Kommunistiska Manifestet är i mångt och mycket en hyllning till denna historiska transformation. Den har ju aldrig ägt rum i Saudi, och därför är det helt korrekt att beteckna landet som efterblivet. Bensågaren Salman är därför en bra representant för eländet Saudi.

Till det måste vi lägga till att s k upplysta proimperialistiska grupperingen inte tycks dra sig för att, med t ex mänskliga rättigheter som förevändning, anfalla utvecklingsländer. Listan är som bekant lång. Föreställningen att respektera andra länders suveränitet och låta dem själva göra upp med religiösa eller andra fördomar saknas helt bland proimperialistiska talespersoner.

Religionen då, den är väl tokig? Tja, det kräver en nyansering. Den saudiska varianten av islam kallas wahhabismen, efter en reationär predikant vid namn Mohammad ibn Abd al-Wahhab; se fotnoten. Denne inbjöds av emiren Mohammad ibn Saud, då härskare över ett obetydligt ökenområde. Förbundet 1744 mellan härskaren och predikanten var bakgrunden till att klanen Saud successivt erövrade hela det område vi idag kallar Saudiarabien. Många andra faktorer spelade naturligtvis också in, framför allt oljan.

Wahhabismen är således en extrem form av islam och kan på sakliga grunder beskrivas som reaktionär, och djupt kvinnofientlig. I stort samma sak kan sägas om de högerkristna i USA. De har nu lyckats driva igenom ett fullständigt groteskt abortförbud i några delstater, andra väntas följa efter. Backar vi drygt 100 år i Europa erinrar jag mig ett foto hur en katolsk präst står och välsignar en stor kanon under Första världskriget. Det är uppenbart att religionerna kan användas till att försvara och bevara mycket elände.

Men religion i sig kan inte förklaras vara reaktionär. Det är den historiska och faktiska kontexten som verkar avgöra om den tar sig reaktionära uttryck.

Hanna Al-Khamri var väl påläst om situationen för kvinnliga journalister och t ex kampen för kvinnlig röstrått för cirkan hundra år sedan. Det har nyligen publicerats två mycket välskrivna böcker om Elin Wägner resp Ester Blenda Nordström. Så även om den framväxande kapitalismen i Europa sopade ut mycket bråte, så återstod förvisso mycken och lång kvinnokamp.

Fotnot. Den danske diplomaten Carl Schiötz Wibye ger i ”Terrorns rike” (Karneval, 2018) en ypperlig skildring av wahhabismen och klanen Sauds väg till makten.