Bild: De veckolånga protesterna mot regeringen i Ulan bator visar inga tecken på att avta, Mongoliet, 9 december.
Artikel i Indian Punchline, 12 december https://www.indianpunchline.com/unrest-in-mongolia-who-stands-to-gain/ av M. K. Bhadrakumar
Oroligheter i Mongoliet: Vem vinner på det?
Kremls talesman Dmitrij Peskov sade i en tv-intervju i Moskva på söndagen, när han fick frågan om vart förhållandet mellan Ryssland och väst rör sig: ”Tja, vi rör oss inte. Vi har redan anlänt till en station som heter ’Konfrontation’, och vi måste vara reserverade, starka, ha underliggande styrka, eftersom vi kommer att behöva leva i den här konfrontationens miljö”.
Det finns inga fredssamtal och inget slut i sikte på konflikten i Ukraina. President Putin sade förra veckan att Moskvas nästan totala förlust av förtroende för västvärlden skulle göra en eventuell uppgörelse om Ukraina mycket svårare att nå, och varnade för ett långvarigt krig.
I ett sådant apokalyptiskt scenario förvandlas Rysslands omedelbara närhet till hårt omtvistade områden där supermakterna konfronteras, när USA och EU försöker omringa Ryssland med en krets av ovänliga stater.
En sådan konfrontation kan ta sig olika uttryck. I den transkaukasiska regionen syftar västvärldens ansträngningar till att ersätta Ryssland som skiljedomare mellan Armenien och Azerbajdzjan. EU har presenterat sig som ett alternativ till rysk medling och fredsbevarande.
Moskva såg till en början ganska neutralt på sådana försök, men har på senare tid börjat oroa sig för att marken under dess fötter håller på att röra sig i Transkaukasien. Västvärldens knep är att stegvis utestänga den ryska fredsbevarande styrka som placerats i regionen efter den förnyade konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan förra året om utbrytarregionen Nagorno-Karabach.
Moskva hanterar båda sidor i konflikten och det är uppenbart att trapetskonsten är mycket känslig och ansträngande. Under perioden sedan Moskvas särskilda militära operation inleddes den 24 februari har EU alltså lyckats inrätta ett ”övervakningsuppdrag” i Armenien och driver sin plan att inrätta ett OSSE-uppdrag i regionen, vilket kommer att utmana Rysslands monopol på fredsbevarande verksamhet vid gränsen mellan Armenien och Azerbajdzjan.
En annan aktiv scen för ifrågasättande är Kazakstan, där västvärlden ständigt arbetar för att undergräva landets nära förbindelser med Ryssland. Kazakstans mångsektoriella utrikespolitik, som syftar till att locka till sig västerländska investeringar, har skapat provästliga intressegrupper bland landets eliter. Kazakstans nationalitetsfråga skapar också känslighet i förbindelserna med Ryssland. Kazakstan är ett spel med höga insatser för väst, eftersom landet också gränsar till Kina.
I jämförelse med detta utgör västvärldens dolda roll när det gäller att underblåsa den senaste tidens sammandrabbningar mellan Kirgizistan och Tadzjikistan och att uppmuntra Dusjanbe att tillhandahålla en ”transitkorridor” för de talibanfientliga rebellerna i Panjshir-dalen en direkt utmaning för Ryssland på säkerhetsområdet. Men till USA:s stora besvikelse, när spänningarna mellan Tadzjikistan och Kirgizistan blossade upp i september förra året och soldater från Kirgizistan och Tadzjikistan utväxlade skott längs flera ställen på ländernas omarkerade gräns, valde Moskva och Peking att hålla sig vid sidan om.
Konflikten var förvisso en av de allvarligaste mellanstatliga militära upptrappningarna i Centralasiens historia sedan Sovjetunionens upplösning 1991. Konflikten innebar en stor förlägenhet för Moskva och de ryskledda regionala säkerhetsorganisationerna i Centralasien.
Om västvärldens roll i konflikten mellan Kirgizistan och Tadzjikistan var dold, är det inte fallet med västvärldens alltmer proaktiva åtgärder för att bygga upp panjshirierna i Afghanistan som en ”moderat” motståndsrörelse för att störta talibanregeringen i Kabul, som åtnjuter hjärtliga förbindelser med Ryssland. Panjshiris fick beskydd av den franska underrättelsetjänsten under den antisovjetiska kampen på 1980-talet, och de gamla förbindelserna har återupplivats. Frankrikes president Emmanuel Macron har tagit en aktiv roll för att odla relationen till sin tadzjikiska motsvarighet Emomali Rahmon.
Det är uppenbart att Rysslands säkerhetsintressen är allvarligt utmanade, både när det gäller fientligheterna mellan Kirgizistan och Tadzjikistan och när det kommer till utsikten i regionen att en ny omgång av inbördeskriget i Afghanistan ska komma igång. Ryssland innehar fortfarande den dominerande närvaron i Centralasien och på ledningsnivå har Moskva stort inflytande i Bishkek (huvudstad i Kirgizistan, ö.a.) och Dusjanbe (huvudstad i Tadzjikistan, ö.a.). Men de inomregionala stridigheterna och instabiliteten utgör en fruktbar grund för västlig manipulation av de styrande eliterna.
Den senaste vågen av oroligheter i Mongoliet ger dock illavarslande tecken på en färgrevolution. Liksom i Kazakstan och Kirgizistan är de sociala medierna aktiva när det gäller att väcka protester. Protesterna började för en vecka sedan mot ”kolmaffian”, som påstås ha tjänat på att göra affärer med kinesiska företag. Men olika konspirationsteorier sprids på Twitter, bland annat att det skulle vara en intern maktkamp inom eliten i det styrande partiet.
Regeringen reagerade snabbt genom att kabinettet beslutade att offentliggöra nio kontrakt med anknytning till det statliga gruvbolag som står i centrum för affären för granskning och meddelade att alla framtida affärer om kolexport kommer att offentliggöras. Regeringen meddelade vidare att en parlamentarisk kommitté kommer att undersöka skandalen.
Flera hundra demonstranter samlades i den iskalla kylan på stadens Sukhbaatar-torg under helgen och marscherade till presidentens residens där vissa försökte tränga sig in i byggnaden, genom att skandera och sjunga, samtidigt som de stampade med fötterna för att hålla sig varma – kusligt likt kuppen i Kiev 2014.
Det som ger en förtrollande bild ur ett geopolitiskt perspektiv är att Kina är destinationen för större delen av det kustlösa landerts export av kol, kashmir, boskap och andra resurser.
Försöket att omvandla protesterna till en synbarlig revolution är fortfarande ett pågående arbete. Enligt Associated Press ”har de ekonomiska förhållandena försämrats i landet med omkring 3,3 miljoner invånare, då inflationen har skjutit i höjden till 15,2 procent, vilket har förvärrats delvis på grund av Rysslands invasion av Ukraina”.
Slump eller inte, protesterna i Ulan Bator (Ulaanbaatar) följde Mongoliets president Ukhnaagiin Khurelsukhs statsbesök i Peking förra månaden. Detta var det andra mötet mellan Xi och Khurelsukh på två månader. Peking förstår att man också är föremål för västvärldens diplomati i Mongoliet, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Afghanistan. Alla dessa fyra länder ingår på ett eller annat sätt i den första kretsen av kinesiska intressen.
De ger Kina ”strategiskt djup”, de ekonomiska banden med dessa resursrika länder är inte bara enormt fördelaktiga, utan växer också snabbt, de är oersättliga partners när det gäller sammanlänkning och Bältet och vägen-initiativet, och den regionala säkerheten och stabiliteten är en gemensam angelägenhet.
Det paradoxala är att trots att de har samma intressen och starka politiska och ekonomiska intressen, och trots att deras kärnintressen är inblandade, blir det alltmer osäkert om Ryssland eller Kina kan leverera regionala säkerhetsgarantier. Moskva är föremål för sanktioner från väst och Peking är fortfarande ytterst försiktigt när det gäller att konfrontera USA eller EU – även om Mongoliet är ett land i Centralasien där Rysslands och Kinas kärnintressen överlappar varandra.
USA och EU räknar med att detta är det bästa tillfället att befästa och utvidga sitt inflytande i Rysslands transkaukasiska, kaspiska och centralasiatiska bakgård. Det är uppenbart att västmakterna ger sig in i de regionala spänningarna, och det kan inte uteslutas att det ryska och kinesiska motståndet mot detta kommer att misslyckas.
De geopolitiska insatserna är höga. Mongoliet är transitland för den föreslagna gasledningen Power of Siberia 2, som ska kanalisera upp till 50 miljarder kubikmeter gas från Yamalhalvön i ryska Arktis till östra Kina, och byggnadsarbetet ska inledas 2024. På samma sätt har Kina, Mongoliet och Ryssland förlängt översiktsplanen för utvecklingsplanen för upprättandet av den ekonomiska korridoren Kina-Mongoliet-Ryssland med fem år, vilket kommer att frigöra en stor ekonomisk potential och uppgradera Mongoliets roll som transithubb.
Samarbetet mellan Kina och Mongoliet när det gäller byggandet av transportvägar och korridorer har ökat kraftigt under de senaste åren, vilket har stärkt logistiken mellan Kina och Mongoliet och kraftigt ökat deras transportkapacitet för bulkvaror, särskilt mineralprodukter. De båda länderna vill ansluta flera nya järnvägslinjer till kinesiska hamnar.
USA och EU kommer att göra sitt yttersta för att få bort Mongoliet från den kinesisk-ryska banan, oavsett vad som krävs. Intressant nog reste en militär delegation från Nato från Bryssel till Ulaanbaatar förra veckan och höll två dagars samtal med de mongoliska militära ledarna. Mongoliet utgör en brännbar blandning där alla nyckelelement i USA:s konfrontation med Ryssland och Kina finns närvarande, allt från Natos uppdrag i Asien och Stillahavsområdet till BRI och Rysslands energiexport och naturligtvis de enorma fyndigheterna av sällsynta jordartsmetaller på stäppen.
Vi skall inte glömma att USA alldeles nyligen försökte skapa en färgrevolution i Kazakstan. USA har byggt en massiv troll armé på webben som via internet och sociala media hetsar grupper i olika länder mot varandra. Vi såg det nyligen i Iran och även ett försök nyligen i Kina, vilket
misslyckades då man i Kina förstod vad som pågick. Det är inte bara Rysslands säkerhetsintressen är allvarligt utmanade, vi har ju sett USAs konstanta försök att skapa oroligheter och färgrevolutioner i Hong Kong, Tibet, och Xinjiang, vilket har misslyckats.
Sant. Alla dessa fyra länder, Mongoliet, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Afghanistan, ingår på ett eller annat sätt i den första kretsen av kinesiska intressen och är därmed även primära mål för USAs intressen att ta kontroll över dom i avsikt att plundra dom på deras naturrikedomar.
Vi ser även spår av denna amerikanska CIAs troll armé här på Globalpolitics. Sista halvåret har det dykt upp ryska och Kina negativa kommentatorer som skriver under namn som kan ifrågasättas. Innehållet i kommentarerna är dock tydligt av tydlig anti- rysk och anti- Kina propaganda karaktär. Det är inte mycket vi kan göra åt det annat än att vara vaksamma och förstå vad som pågår. Att be om ID är helt meningslöst. CIA kan utfärda vilken ID som helst.
USA brukade skicka spioner förtäckta som turister eller lärare till Kina. När dom avslöjades beordrades dom ut ur landet, men kom snart tillbaka, med ett färskt pass och helt ny identitet bara veckor senare. Då började Kina ta deras fingeravtryck, och trafiken stoppade. CIA agenter var vid ett tillfälle så djärva att dom knackade på hos amerikanska expats, visade sin CIA ID, och upplyste att det var amerikanares skyldighet att spionera på Kina som goda patrioter. Det miss-tände ordentligt när amerikanska expats i stället rapporterade dom. USA drev en gång en massiv spion verksamhet i Kina som nu har stoppats. Det var en av projekten HuJintao startade och XiJinping fullföljde. Det ryktas att ett dussintal CIA agenter avrättades i Kina, men det har aldrig bekräftats.
USA arbetar fortfarande på att rekrytera CIA agenter i Kina, jag har själv blivit utsatt att par gånger.