Palestina – kursändring i New York Times, men inte i DN?

I DN skriver ledarskribenten Erik Helmersson ”Enradiga slagord om ”terrorism” eller ”ockupation” gör inte situationen i Mellanöstern enklare, snarare tvärtom. Den är till att börja med komplex för att den ena parten är så mycket starkare än den andra, och missbrukar det styrkeförhållandet. Och för att Israel är det enda landet i världen där judar kan känna sig trygga, och till och med det vill man ta ifrån dem genom först anfallskrig, sedan terror.” Han ger uttryck för en traditionell uppfattning som ger stöd åt Israels apartheidpolik fats han nämner att Israel ”missbrukar” sin övergägsna styrka. Diskussion av terrorism (statsterrorism) och ockupation (över 500 000 illegala bosättningar) ska fösas åt sidan. Vilka är mest otrygga, israelerna eller palestinierna? Ingen reflexion om detta hos enögda Helmersson. Och judar lever betydligt tryggare än palestinier och andra från ”Mellanöstern” i USA och i många andra länder.

New York Times är kanske på väg att ändra sin inställning.

Denna artikel av Pål Steigan med titeln Palestina – kursändring i New York Times reser viktiga frågor. Vi har behandlat publicerat Caitlin Johnstones analys.

Palestina – kursändring i New York Times

Det är inte över förrän den grå damen sjunger ”… New York Times med porträtt av dödade palestinska barn på förstasidan. En stor kursändring på gång …?

Den 28 maj 2021 använde USA:s Grey Lady, självaste The New York Times, nästan hela förstasidan för att publicera 64 porträtt av palestinska barn som dödades i Israels attack mot Gaza. Vi tror inte att något liknande har hänt tidigare. Det är svårt att inte uppfatta detta som att det är ett linjeskifte på gång.

Detta sker inte i ett vakuum. Den 27 april, alltså före det sista Gazakriget, publicerade tidningen Foreign Affairs en artikel med titeln After the Two-State Solution – New Israel-Palestine Peace Efforts Must Focus on Equality.

Där står det:

Enligt ett internt memo från det amerikanska utrikesdepartementet som rapporterades av The National, en dagstidning baserad i Abu Dhabi, den 17 mars, utarbetar president Joe Bidens administration planer på att återuppbygga Washingtons förhållande till den palestinska myndigheten och återuppliva förhandlingarna för en tvåstatslösning. Utkastet till memorandumet «The U.S.-Palestinian Reset and the Path Forward,”  syftar till att ge 15 miljoner dollar i pandemihjälp till palestinierna och att inta en starkare hållning mot israelisk bosättningsverksamhet.

Den 27 maj 2021 publicerade Foreign Policy en kolumn av Stephen M. Walt med titeln: It’s Time to End the ’Special Relationship’ With Israel. Fördelarna med U.S. support uppväger inte längre kostnaderna.

Walt skriver: Den sista stridsomgången mellan israeler och palestinier slutade på vanligt sätt: med en vapenvila som lämnade palestinierna i en sämre position och de centrala frågorna behandlades inte. Den gav också ytterligare bevis för att Förenta staterna inte längre skulle ge ovillkorligt ekonomiskt, militärt och diplomatiskt stöd till Israel. Fördelarna med denna policy är noll och kostnaderna är höga och stiger. I stället för ett speciellt förhållande behöver USA och Israel ett normalt förhållande.

Sådana signaler i viktiga amerikanska medier är inte en tillfällighet. En kursändring är på gång. Det finns många anledningar till detta, och det är inte för att USA plötsligt har utvecklat känslor för palestinska barn. Den signalerade linjeändringen hänger samman med de stora strategiska förändringarna i Mellanöstern. Först och främst har USA och dess allierade, inklusive Israel, förlorat kriget mot Syrien. Trots ett barbariskt krig där oljediktaturerna utrustade och organiserade terroristarméer och väst beväpnade dem och gav dem allt möjligt materiellt och politiskt stöd, har Syrien inte bara överlevt utan befriat större delen av landet.

Arabförbundet är på väg att ta tillbaka Syrien som medlem och Saudiarabien planerar att återställa sin ambassad i Damaskus. Samtidigt har Iran också framstått som en stormakt som inte har låtit sig knäckas av sanktioner, terrorhandlingar eller krigshot. Detta har tvingat Saudiarabien att inleda konkreta samtal med Iran. Och inte minst har Ryssland nu en mycket starkare position i Mellanöstern än vad landet hade innan det sa ja till Syriens uppmaning att gå in i kriget mot interventionsterroristerna.

Israel drömde om att skaffa sig hegemoni upp till Eufrat och Tigris, bland annat genom att spela det ”kurdiska kortet” och stödja upprättandet av ett oberoende Kurdistan som ett vapen mot Syrien, Irak, Iran och Turkiet. Planen var att dela upp Irak och Syrien så mycket som möjligt och helst också förstöra Iran. Detta spel är för länge sedan förlorat. Detta inses också i Washington. USA är inte längre en obestridd supermakt och tvingas ompröva sina prioriteringar. Den politiskt mest kostbara prioriteringen att beröra är det speciella förhållandet till Israel. Den israeliska lobbyn i USA är extremt stark och har till stor del kunnat styra USA:s politik.

Det speciella förhållandet har inte alltid funnits där

Idag är det lätt att tro att USA alltid har stött Israel. Det stämmer inte. Det var Storbritannien och Frankrike, dvs de gamla kolonimakterna i regionen, som var Israels främsta stöttepelare. Under Eisenhower-administrationen (1953–1961) förde USA en neutralitetspolitik och försökte balansera mellan Israel och arabstaterna, och inte minst Egypten. När Storbritannien och Frankrike stödde Israel under Suez-krisen 1956 var det USA och Sovjetunionen, som genom FN stoppade kriget och tvingade de tre invaderande makterna att dra sig tillbaka.

Kursändringen den gången kom under Kennedy- och Johnson-administrationen, så 11 år efter Suez stödde USA Israels sexdagarskrig, även efter att Israel attackerat USS Liberty och dödat 34 amerikanska soldater och sårat 171.

För en lång generation sedan stod USA alltså inte på Israels sida. Förhållandena idag är helt annorlunda än de var i mitten av 1950-talet, och det finns ingen väg tillbaka. Det var då USA tuktade sina allierade och framträdde som en hegemon över de gamla kolonialmakterna. Nu är USA:s imperium inne i en global kris och utmanas inte minst av Kina och Ryssland, men också av regionala stormakter. Förenta staterna tvingas att göra några viktiga strategiska val för att inte fullständigt spricka. Ett sådant val kan vara att släppa det ensidiga stödet till Israel. Tiden kommer att visa vad Washington väljer, men vad som är säkert är att tiden inte arbetar för Israel.