Partiet har alltid rätt!

Die Partie hat immer recht

En av de mer fascinerande saker att iaktta är vad den “liberala rörelsen” har att säga i frågor om utrikespolitik och jämföra detta med den statligt sanktionerade “statsreligionen” om det hotade Väst.[1] Liksom Lenin hade sätta-affixet-’ism’-efter-varje-ord-syndromet och kalla-allting-småborgerligt-tourette har våra intellektuella snappat upp modet att upprepa att “axelmakterna” (Huvudsakligen Ryssland, Kina och Iran) försöker störta en “ordning” som baseras på “internationella regler”. Ett nästan sekel-långt mode som mer eller mindre har sitt ursprung hos de västerländska staternas regeringseliter. Vore det inte för det faktum att vår snälla och statslydiga intelligentia hade trygga europeiska namn, hade man med hastighet kunnat missta dem för sovjetiska politruker som nästan längtade efter att få hylla Partiet i dess “oförvitlighet”.

På sätt och vis är ett sådant undersökande svår av huvudsakligen ett skäl: göra ett begränsat urval som inte fortsätter ad infinitum.[2] Men ett par utmärkta och utpräglade exempel har nyligen publicerats. Gunnar Hökmark påminner oss om att Rysslands “aggressionspolitik” hotar hela dess “omvärld”, bland annat Östersjöområdet och Baltikum, områden som landet “vill kontrollera” med en järnhäl. Efter dessa paniska varningsrop[3] drar han slutsatsen att vi måste kyssa NATO:s (läs huvudsakligen “USA:s”) fötter.[4] Man hade lika gärna kunnat missta honom för en av Amerikas toppgeneraler.[5]

Men om man skall återvända till den verkliga världen finner vi att fallet är det motsatta; NATO-medlemmar för en överväldigande aggressiv politik intill Rysslands gräns.[6] Exempelvis har säkerhetsrapporter nyligen noterat att Amerika på ett historiskt sätt skickar fartyg utanför Ryssland, i Svarta havet (notera att vi alltså inte har att göra med ryska skepp utanför Miami eller Mexiko) vilket endast är en fortsättning av en gammal tradition att skicka fartyg med oerhörd stridskapacitet till området för att hålla skarpa krigsövningar.[7] Detta, samtidigt som man efter en understödd kupp i Ukraina, förser landet med hundratals ton krigsmateriel och mängder av militärstrateger och militärutbildare.[8]
Fallet är, såsom förväntat, likadant när man diskuterar exempelvis kränkningar av luftrum. Ted Galen Carpenter, som har gjort en systematisk genomgång av frågan, noterar att:

NATO har engagerat sig i ett alarmerande antal provokationer [mot Ryssland] de senaste åren. Det politiska beslutet att expandera [NATO-]alliansen till att inkorporerar inte endast forna Warszawapakten-medlemmar, men även tre baltiska stater som var en del av Sovjetunionen, var i sig en fientlig handling. NATO har dessutom deltagit i ett antal specifika militära aktioner som har förvärrat spänningarna.

Juni, förra året, erbjöd Ryssland en fullständig avmilitarisering av Kaliningrad – som omringas av NATO – med ett villkor: ni gör likadant, nämligen dra undan de oerhörda styrkorna som är stationerade intill vår gräns. Men de ryska barnsliga förhoppningarna släcktes; förslaget möttes av NATO med “en stenväg” och ett bestämt avfärdande. Att Ryssland ens föreslog detta är underligt. Kanske rentav ett tecken på, i detta fallet en vuxen och mogen sort av desperation; bara några månader innan förslaget hade NATO utfört en av de största krigsövningarna intill Rysslands gräns sedan sovjettiden, vilket var en av de påfallande antal skarpa övningar man hållit.

Hursomhelst ville man dessutom överraska ryssen efter avsnäsningen, så man bestämde sig att permanent stationera 1 000 amerikanska trupper i Polen. Carpenter fortsätter med att förklara hur NATOS militära stridsflygplan ständigt inkräktar i ryskt luftrum för att “testa [Rysslands] luft- och havsvärn”. Detta är helt enkelt en del av trenden, nämligen att det årligen sker “hundratals uppfånganden av amerikanska och NATO-militärflygplan” som inkräktar på ryskt territorium.

Med andra ord är “den oförnekliga sanningen […] att USA och NATO tränger sig på Ryssland”, inte tvärtom.[9] Detta stämmer väl överens med en rapport från ABC News, där de konstaterar att enstaka ryska överträdelser förekommer. Men “inte desto mindre bleknar dessa i antal jämfört med utsträckningen av USA:s och NATO:s militära verksamhet längs Rysslands gränser.”[10]

Fram till dess att Hökmark inser dessa elementära fakta, kan vi avfärda honom som helt enkel lustig och fullkomligen oseriös (om ens detta).

Låt oss nu ta en titt på ytterligare några fullständigt förvirrade ideologer. De liberala riksdagsledamöterna Maria Nilsson och Allan Widman diskuterar vad som just nu är den i särklass mest aktuella frågan “i valet mellan demokrati och diktatur” i samband med Ryssland: Navalnyj. Vi måste helt enkelt ta hårdare tag mot ett “aggressivt” Ryssland som angriper sina inhemska motståndare.[11]

Deras LUF-hejdukar, Marcus Willershausen och Edvin Mårtenson, är mycket fingerfärdiga och snabba i upprepningen av Partilinjen.[12] Dessa två duktiga gossar lär växa till lydiga västerländska bolsjeviker.
Här är det viktigt att faktiskt ta en titt på fakta och undanröja den barnsliga mysticismen. Om dessa personer överhuvudtaget hade brytt sig om mänskliga rättigheter och politisk frihet hade de kritiserat de diktatorer – vilka får Rysslands, Kinas och Irans sammantagna förbrytelser att förefalla vara meningslösa bagateller – som vi och NATO stöder med hull och hår. Såklart har dessa personern ingen som helst aning om omständigheterna, men det kan vara värdefullt att nämna några.

Filippinernas mordiske diktator Rodrigo Duterte har under sin mandatperiod urskillningslöst bombarderat över 450 000 människor i små öar, mördat över 30 000 människorätts-, arbetar- och klimataktivister och valt av ge kvinnor och barn en ordentlig släng av sleven (denna siffra är tvivelsutan oriktig, då den baseras på data från april 2019; antalet “avrättade” och “slaktade” är många fler). Fångar, i synnerhet politiska, som sitter i fängelse utan någon som helst rättsprocess är över 130 000. Allt detta sker med hjälp av Västs tillförsel av imponerande mängder krigsmateriel och krigsutbildning.[13]

I Egypten åtnjuter al-Sisi, som tog makten genom en av de blodigaste kupperna i modern tid, vad säkerhetsanalytiker kallar “den gyllene åldern” med NATO-staterna (och Sverige). Den egyptiske intellektuelle och regimkritikern Amine el-Mahdi, mördad omedelbart efter att ha varit politisk fånge av regimen[14],
(givetvis har våra intellektuella, Erik Helmerson, Gunnar Jonsson, Aron Flam, Patrik Oksanen och de övriga Djingis Khan-anhängarna, ingen som helst aning om vilka dessa personer är) har anmärkt, liksom Amnesty International, HRW etc., att regimen tillsatt “dödsskvadroner”, vilka angriper främst “fredlig befolkning”.

Regimen kan skryta med att en oöverskådlig förbrytalista, bland annat innefattande att med “våld trängt undan och mördat tusentals personer från Sinai, begått krigsförbrytelser mot” de svagaste grupperna av folk. “Arresteringar, utomrättsligt dödande och godtyckligt skjutande” har “beskrivits som krig mot civila av lokalbefolkningen och människorättsorganisationer”.[15] Utöver detta, uppges landet ha 60 000 politiska fångar. Dessa beskrivningar är bara ett litet axplock av den massiva repression som pågår, vilket återigen möjliggörs av Västs fulla krigsmateriella och diplomatiska stöd.[16] Jag behöver knappast påpeka att antalet av dessa typer av länder, Väst “gunstlingar”, kan utökas i evigheter: Saudiarabien, FAE, Colombia etc. Men, såklart, har vår intellektuella klass ingenting att säga om dessa. Något förhållandevis försvinnande marginellt hos den officiella fienden är hotet vi står inför. Inte de gangsters vi umgås med.

Bilden är alltså väldigt tydlig. Opinionseliterna är så pass förvirrade att man måste hjälpa dem i en genomgång av de självklaraste av fakta. Men det är inte helt klart om ens detta löser situationen vi befinner oss i.

Redaktör Romelsjö: Svärtningarna i texten är mina.

Noter.

[1] Exemplen är, av praktiska skäl, endast amerikanska och svenska. Se exempelvis SÄPOS Årsbok: 2020, i synnerhet s.24. Cf. The Policy Planning Staff & Office of the Secretary of State, The Elements of the China Challenge, november/december 2020. Utöver detta, jämför med Mike Pompeos kinatal 23 juli, 2020, Nixon Library. Dessa är mer eller mindre en upprepning av Paul Nitzes NSC-68. Cf. även Office of the Director of National Intelligence, Annual Threat Assessment of the US Intelligence Community, 9 april, 2021.

[2] För ett brottstycke, se A) Global Politics, Olluri, Andi, “Gula Febern – Varför Vi För Tillfället Bör Lämna Personerna Som Sitter i Mörkret Ifred”, 8 augusti, 2020. Se dessutom B) Global Politics, Olluri, Andi, “Liberal! Fosterlandet Räknar Med Dig, Bevara Alla Dina Krafter åt Det!”, 18 januari, 2021.

[3] Han nämner exempelvis krisen i Ukraina. I vanlig ordning är han oförmögen att ge hela sanningen om situationen. För mer nyanserade rapporter – och det krävs inte mycket nyansering för att åstadkomma detta – se bland många andra CATO, Ted Galen Carpenter, april 19-21, The Grayzone, Mark Sleboda, 17 april och Antiwar, Rick Rozoff, April 2021. Denna typ av barnkammarjoller har Hök(mark) ägnat sig åt i decennier och han är allt mycket skicklig på det. Han har nämligen fastnat i att varna för att “Ryssland är på frammarsch” (en marschering som väl, återigen, hållit på i decennier) och håller på med “misshandel av demokratin som vi inte kan avfärda” eftersom ingen är skyddad mot detta, och Väst är därmed hotat. Se Hökmark, Gunnar, Världen Väntar Inte, Ystads Centraltryckeri (2007), s.126-128. Detta är nästan värdigt att kallas för “oseriöst”, om man är generös; de mest grundliga fakta har visar att han är eoner från sanningen. Trots denna grava intellektuella åderförkalkning är han kapabel att dra slutsatsen att, för att åtminstone närma sig fred, borde EU inte helt utesluta “Ryssland som en partner”.(s.128)

[4] Altinget, Hökmark, Gunnar, “Ryssland rustar – dags att ta hotet på allvar”, 30 april, 2021. Vad Hökmark inte begriper – sicken överraskning! – är att Sverige praktiskt taget är en NATO-medlem, såsom dokumenterat av bland andra Eva Brita Järnefors. Men det råkar nämligen finnas de som inte håller med om detta; Sverige är snarare “en närmare partner till NATO än vad till och med några av” de formella medlemmarna är, enligt förre ambassadören till Sverige från USA, Ken Howery. Se not 2A.

[5] Se exempelvis Antiwar, “US Military Intelligence Chief: Russia Poses Existential Threat From North to South Pole”, maj 2, 2021. Att Ryssland och Kina utgör ett omnipresent hot är en skojig tankelek som upprepas flitigt av, bland otaligt många andra, TWP och Dan Coats, som varnar om att östfienderna vill “omringa Väst”. Därför, hoppas man, bör “resten av världen, förhoppningsvis ännu en gång ledd av USA” hålla dessa på mattan. Men detta kan ske endast om de andra väststaterna blir “allt mer mottaglig[a] för upplyst ledarskap från de Förenta Staterna”. Motståndet måste ske med “obeveklig mokraft”. Se not 2A.

[6] Jag syftar här endast till fysisk, militär, aggression. Skulle man tangera så kallade “cyberattacker” och propagandaoperationer, får man tillstå att Väst utklassar Ryssland även på denna front. Se bland annat The Grayzone, Blumenthal, Max, “Reuters, BBC, and Bellingcat participated in covert UK Foreign Office-funded Programs to ‘weaken Russia’, leaked docs reveal”, 20 februari, 2021. Se även The Sun, 10 mars, 2021, där USA oförblommerat förklarar att man förbereder “fullskaligt cyberkrig” som en vedergällning utan att ens ha bevisat ryska cyberangrepp. Detta är endast ett litet urval.

[7] Antiwar, “US Coast Guard Cutter Enters Black Sea, Stoking Tensions with Russia”, 27 april, 2021.

[8] Antiwar, “NATO Nations Train, Arm Ukrainian Military for War with Russia”, 17 april, 2021. För bakgrund och närmare specifikationer och detaljer, se not 3.

[9] Responsible Statecraft, carpenter, Ted Galen, “Is NATO provoking the Russian Military Build-up in Kaliningrad?”, 14 december, 2020. Se not 2A.

[10] ibidem.

[11] Fri Värld, Nilson, Maria & Widman, Allan, “Sverige behöver en ny Rysslandstrategi”, 27 april, 2021.

[12] Fri Värld, Willershausen, Marcus & Mårtenson, Edvin, “Navalnyjs Liv är i Fara – Nu måste Kreml få betala ett högt Pris”, 21 april, 2021.

[13] Se: Foreign Policy in Focus, Chew, Amee, “It’s Time to End U.S. Military Aid to The Philippines”, 8 april, 2019. Siffror från exakt två år sedan visade att nästan 30 000 människor mördats av Dutertes dödsskvadroner, varav “nästan alla är fattiga och utblottade människor [och aktivister], innefattande barn, summariskt avrättade”. 140 000 har fängslats utan rättegång. Brutala avrättningar av människorättsaktivister, klimataktivister – åtminstone 47 stycken under 2017, som var ett förhållandevis lugnt år – fackledare, journalister, lågkyrkliga ledare, advokater som skyddat ursprungsbefolkning och liknande “are spiraling out of control” (min kursivering). Kritiker fängslas omedelbart, såsom parlamentarikern Leila DeLima och den världsberömda journalisten Maria Ressa. USA har haft under de senaste åren, och har fortfarande, vapenkontrakt samt militära program med Filippinerna i värde av miljarder dollar som används brutalt mot all typ av motstånd. Statligt utförda massakrer – massmord – är regelrätta händelser och har tagit otroliga proportioner. Se: South China Morning Post, Robles, Alan, “Philippines ‘Bloody Sunday’ Killings Show Rodrigo Duterte’s Brutal Presidency Isn’t Letting Up In His Last Full Year’”, 10 mars, 2021. Se även: The Hill, Hartung. William D., “Congress Must Act to End US Military Aid to The Philippines”, 5 oktober, 2020. Senare har det slutits ett kontrakt i värde av $1.5 miljarder som innefattar helikoptrar och missiler efter att man året dessförinnan sålt vapenpaket till Filippinska styrkor. Frånsett den otroliga kampanj Duterte för mot aktivister i sitt land, har Västs krigssystem använts i hans militära operationer, “anti-gerilla”, på ön Mindanao där över 450 000 människor har tvingats fly under “indiscriminate aerial attacks.” Förvånansvärt lite detaljer har rapporterats i den västerländska pressen. Se även Reuters, “Philippines, U.S. Launch Military Drills Amid South China Sea Tensions”, 12 april, 2021. Vad som är lite lustigt är att Duterte förmodligen samma dag som han utförde krigsövningar med sina västliga allierade, hade beordrat att “döda” och “utrota” varenda kommunist i Filippinerna. Inom den veckan lyckades Dutertes dödsskvadroner “utrota” mycket effektivt med amerikanska vapen. Flera fackledare, exempelvis Emmanuel Asuncion, blev avrättade i flera olika regioner. Det är inte så konstigt att militären är så pass duktig på att mörda fattiga, aktivister, kvinnor och barn så effektivt. Duterte, Västs gunstling, var ärlig när han påpekade:

Jag har berättat för militären och polisen att om de [stöter på “kommunister”…] mörda dem, var säker att ni verkligen mördar dem och avrätta dem om de är vid liv […] Strunta i mänskliga rättigheter. Det är min order. […] Jag har inga samvetsbetänkligheter över de saker jag måste göra.

Phil Robertson, från Human Rights Watchs asiendepartement, påpekade att “dess incidenter hel klart är del av regeringens alltmer brutala upprorsbekämpande kampanj som består i att eliminera” all motstånd överhuvudtaget. Se: Al Jazeera, Regencia, Ted, “Nine Killed After Duterte’s Order to ‘Finish off’ Communists”, 7 mars, 2021.

[14] För fler detaljer om Amin, och andra aktivister – bland oändligt många – som har massakrerats av el-Sisis dödsskvadroner, se Middle East Observer, ”Egyptian Opponent ‘Amin El-Mahdi’ Dies Immediately after Release from Jail, 12 oktober, 2020.

[15] Global Politics, Olluri, Andi, “Det Stora Spelet – Om Utsikterna till Fred i Mellanöstern”, 18 maj, 2020.

[16] Ibidem. Se dessutom MEMO, “Egypt biggest purchaser of Italy Weapon Systems, once again”, 29 april, 2021. Biden, som nyligen slöt ett vapenkontrakt med landet på cirka 200 miljoner dollar, fortsätter alltså i alla de tidigare administrationernas fotspår. Men vapenkaskaderna har ett intressant samband med den politiska situationen i Egypten: “300%” ökning av avrättningar. Ungefär 29 000 har fått dödsdomen (en hel del politiska fångar, såklart). Detaljerna fortsätter, i vad Amnesty International kallar en “makaber execution spree” (min kursivering). Se MEMO, “‘300%’ rise in Executions in Egypt”.