Hur partitoppar i brittiska Labour saboterade för att bli av med Corbyn. Som avgick alltför lätt?

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel. Den är kanske inte så aktuell då det gäller Corbyn, men som exempel på hur ett stort, mycket etablerat parti kan agera i en västerländsk demokrati. Tänk om Putin gjort detta! Ve och fasa!
Och i oktober rapporterades att Jeremy Corbyn stängs av från Labour ”Bakgrunden är hur Corbyn kommenterat en rapport om antisemitism inom Labour-partiet…Corbyn accepterade utredningen och sa att judiska medlemmar har rätt att kräva att Labour tar itu med antisemitism och att han ångrar att förändringsarbetet tagit så lång tid. Men han tillägger också: – Skalan av problemen är också dramatiskt uppförstorade av politiska skäl av våra opponenter inom och utom partiet.

Daily Express rapporterade igår brutal behandling av Corbyn sedan han kritiserat Labour.

Resultatet i valet om Brexit i december 2019 anses ha varit ett stor nederlag för Labour och den politik som förordades av James Corbyn. Jag uppfattar att den främsta orsaken var den otydliga politiken i Brexitfrågan för vilken den nye partiledaren var huvudansvarig.

Jag rapporterade efter valet ”Labour tappade åtta procentenheter av andelen röster (32 procent jämfört med 40 procent 2017) och får 59 platser färre i underhuset än 2017, medan de konservativa vinner 47.

Det konservativa Torypartiet gjorde sitt bästa val i andelen röster (45 procent) sedan Margaret Thatcher blev premiärminister 1979, och har vunnit sin största majoritet i parlamentet sedan 1987. Tories får absolut majoritet pga. systemet med enpersonsvalkretsar. Valsystemet är sådant att ett parti kan få majoritet om det får mindre än 40 % av valkretsarna. Är det demokratiskt?

Före valet sa den radikale debattören och förre parlamentsledamoten för Labour George Galloway att

* “Labour kommer att förlora valet på deras gigantiska felbeslut att i praktiken ställa sig bakom ett upphävande av resultatet i folkomröstningen för 2 år sedan. De har slagit in en massiv kil mellan å ena sidan den urbana, universitetsutbildade medelklassen som vill stanna i EU, och å andra sidan de klassiska industriella Labourfästena, ”den röda muren” genom Midlands och norrut.”

* “Labours manifest innehåller många bra saker. Men det finns två problem med manifestet. Det första är trovärdigheten hos de Labourföreträdare som för fram det, eftersom de lurade alla om brexit. För två år sedan bröt de sitt löfte att respektera resultatet i folkomröstningen.
Det andra är att mycket av deras program inte är kompatibelt med EU-medlemskapets grundläggande regler. Återförstatliganden och stopp för privatiseringar är olagliga enligt EU-fördraget. Vilket de vägrar låtsas om.”

Mot detta finns uppgifter om att Labour både respekterade resultatet från folkomröstningen och kunde tänka sig en ny folkomröstning. En huvudorsak till förlusten i partiet som var så splittrat i denna fråga. Inget talar för att Corbyns radikala ekonomiska politik var orsak till förlusten.

Notera att vid parlamentsvalet 2010 förlorade Labour nära 100 mandat, dvs det var en betydligt större nedgång i antal parlamentsledamöter. Valet 2017 blev till sist en oväntad framgång för Labour, då man ökade sina mandat med 30 stycken till 262. Dessutom fick man 40 procent av rösterna, vilket var den största andelen sedan 2001. Enligt Wikipedia fick Labour större andel av rösterna i december 2019  (32 %) än vad Gordon Brown fick 2010 och än vad Ed Miliband fick 2015. Wikipedia.

Avgick James Corbyn för lätt?

Man kan läsa om en viktig tidigare hemlig rapport i t.ex. The GuardianThe Guardian, som tidigare skrivit om den stora, hemliga rapporten.

Jag återger större delen av en artikel av Marcus Jönsson i Proletären: Partitoppar i brittiska Labour saboterade valkampanj – för att bli av med Corbyn. .

Partitoppar i brittiska Labour saboterade valkampanj – för att bli av med Corbyn

En rapport inifrån Labour visar att högerfalangen i partiet aktivt motarbetade sin egen valkampanj och undergrävde bemötandet av anklagelserna om antisemitism.

Den läckta rapporten ger en djup inblick i hur högerfalangen konspirerat för att få bort Corbyn från partiledarposten.

Jeremy Corbyn valdes till brittiska Labours partiledare 2015.

Det är en allmän sanning att han sedan dess har motarbetats av partiets högerfalang, både i parlamentsgruppen och på Labours högkvarter på Victoria Street i London. Stora delar av vad som varit en offentlig hemlighet beskrivs i detalj i en 850-sidig rapport som läckt inifrån Labour, och är giftigare än vad många gräsrötter nog kunnat föreställa sig.

Rapporten behandlar omkring 10.000 mejl och tusentals telefonmeddelanden. Bland annat från två Whatsappgrupper där personer med mycket höga positioner inom partiet, inklusive dåvarande partiordföranden Iain McNicol, grovt baktalar partimedlemmar som stöder Corbyn, ser till att kampanjpengar flyttas till valkretsar där Labourkandidaten tillhör högerfalangen – och blir bestörta på valvakan 2017 när Labour gör ett mycket bättre val än förväntat och Corbyn är nära att bli premiärminister.

”Motsatsen till vad jag arbetat för de senaste åren”, skriver en partianställd på högkvarteret på valnatten, i en konversation där Iain McNicol beklagar sig över att ”det kommer att bli en lång natt” och uppmanar övriga i chattgruppen att hålla skenet uppe och klistra ett leende på ansiktet även om det känns svårt.

Högerfalangen ville att Labour skulle göra ett dåligt val för att kunna göra sig av med Corbyn. Istället fick partiet – som fortfarande inte hade svikit sitt löfte att respektera resultatet i brexitomröstningen – den största ökningen i andelen röster sedan Clement Attlee efterträdde Winston Churchill som premiärminister 1945.

Valmanifestet som Corbyn kampanjade på var en helomvändning vänsterut, jämfört med nyliberalismen under Tony Blairs New Labour

Rapporten visar hur högerfalangen spenderat sin arbetstid – avlönade av medlemmarna – med att jaga såväl kända som okända Corbynsupportrar i partiet. Likt mccarthyismen i USA på 1950-talet har partitoppar och tjänstemän varit besatta av att hitta misstänkta partifunktionärer som stött Corbyn.

Uppgifterna de varit betalda att utföra har de negligerat eller direkt motarbetat. Kampanjarbetare på marken vittnar om att de inte fått information om vilka områden de behövt satsa på, istället har resurserna slösats på valkretsar med stor Labourmajoritet där segern var given på förhand.

Det har orkestrerats genom en hemlig operation, the ”key seats team”, som dirigerat kampanjpengar till parlamentsledamöter som tillhör partihögern. Under tiden har medlemmarna i chattgrupperna skrattat inbördes åt om hur de frenetiskt knappar loss på tangentborden för att det ska se ut som att de sitter och jobbar för en valseger.

En arbetsuppgift som medvetet ignorerats är klagomål om medlemmar som spridit antisemitisk propaganda.

Palestinavännen Corbyn har varit utsatt för en mycket hård kampanj om påstådd antisemitism inom Labourpartiet.

Corbyn och det magiska ordet
Nu visar rapporten att tjänstemännen på högkvarteret mångdubblat anklagelserna, genom att utöka vad som ryms i begreppet till att handla om Israelkritik snarare än judehat. Samtidigt förhalades behandlingen av de fåtaliga verkliga fallen av antisemitism, för att det påstådda problemet skulle framstå som mycket större än det var, och som att Corbyn inte tog tag i det.

Rapporten, som blev klar under Corbyns sista tid som partiledare, har bekräftats av partiet och nye partiledaren Keir Starmer har utlovat en utredning om det minst sagt kontroversiella innehållet. Rapporten var menad att skickas till EHRC (Kommissionen för jämlikhet och mänskliga rättigheter) som utreder partiet för antisemitism, men har stoppats av Labours advokater.

Keir Starmer försökte framställa sig själv som ett mittenval i partiledarstriden, men som Labours skuggminister för brexit kämpade han för att Storbritannien skulle stanna i EU och han beskrivs av före detta parlamentsledamoten George Galloway – som kastades ut ur Labourpartiet över sin kritik mot Irakkriget – som Tony Blair 2.0.

Starmer har ägnat sin första tid som partiledare till att blidka Israellobbyn som attackerat Labour under Corbyn. Han har deklarerat sig som övertygad sionist och utlovat en utrensning av ”antisemiter” inom partiet, enligt IHRA:s (Internationella alliansen till minne av förintelsen) definition – som även den svenska regeringen ställde sig bakom i år – som bland annat definierar det som antisemitism att jämföra Israels politik med nazisternas.