Per Wirtén, Expressen: ”Vi – hela Europa – har svikit Palestina”

Denna artikel av Per Wirtén,  som är författare och medarbetare på Expressens kultursida publicerades 22/11 under sektionen ”Kulturdebatt”. https://www.expressen.se/kultur/per-wirten/vi-hela-europa-har-svikit-palestina/ En trägen kommentator uppmärksammade mig på den som förtjänar att läsas med tanke på innehållet och källan. Jag instämmer inte i allt i artikeln, exempelvis inte att Wirtén likställer Hamas med IS. Men ändå…

_________________________

Hamas massakrer i södra Israel och den israeliska arméns bombningar av Gaza har inneburit att hela Palestinakonflikten drabbats av en förödande förlust på mening, skriver Per Wirtén.

Europas regeringar har under lång tid ignorerat den ohållbara situationen i Gaza och på Västbanken.

Hamas massakrer i södra Israel och den israeliska arméns bombningar av Gaza har inneburit att hela Palestinakonflikten drabbats av en förödande meningsförlust. Den sköra gemensamma mark som möjligen ändå fanns mellan de båda folken har sprängts sönder. Språkliga distinktioner och betydelser har kollapsat.

Det är i sådana ögonblick den internationella solidariteten prövas. Den kan inte baseras på lojalitet med en stridande sida. Den måste vara grundad i mänskliga rättigheter, internationell rätt och enskilda människors möjligheter att få leva under säkra förhållanden. Men även här rämnar nu den gemensamma marken. Det är överväldigande svårt att se hur solidariteten omvandlats till avskärmad tribalism. Under hela mitt vuxna liv har min solidaritet med palestinierna utgått från just dessa värderingar. Solidaritet är en ömsesidig bildningsprocess för rättvisare och friare villkor. Men vad händer när den meningsskapande rörelseriktningen försvinner in i blint oförsonligt hat?

Den dagen avskaffade de sitt existensberättigande som politisk rörelse.
Hamas massakrer den 7 oktober var ett förräderi mot den palestinska saken, mot decennier av politisk kamp. De anslöt sig till samma antimänskliga raseri som IS och al-Qaida. Den dagen avskaffade de sitt existensberättigande som politisk rörelse. Deras mål blev klargjort: en hänsynslös etnisk rensning baserad på antisemitisk revanschism.

Israels armé har liknande rätt att slå sönder Hamas i Gaza som de irakiska och kurdiska styrkorna hade att utplåna IS i Mosul och andra städer. Jag hoppas att de lyckas. Det finns situationer när våld är nödvändigt för att försvara människorätten.

Men Israels massbombningar av civila mål, den senaste helgen bland annat mot en FN-skola där internflyktingar sökt skydd, är inte bara oacceptabla utan förmodligen krigsförbrytelser. Mediciner, mat, vatten och andra livsnödvändigheter hindras komma in. NY Times första rapporter inifrån Gaza City (18/11) gav bilden av en tysk stad efter andra världskrigets slut: ett oigenkännligt ruinlandskap.

Enligt Vita huset är de 12 000 rapporterat döda förmodligen en underskattning. När detta skrivs lovar israeliska generaler att offensiven ska fortsätta ner mot södra Gaza där flyktingarna samlats på uppmaning av samma generaler. Det kan innebära en fullständig etnisk rensning av hela Gaza.

En del anklagar nu Israel för folkmord – genocide. Men är inte det ett begrepp som bör användas försiktigt för att inte förlora sin tyngd? FN:s folkrättsexperter skriver i stället att våldet pekar mot möjligheten av ett ”genocide in the making” (16/11). Det är tillräckligt skrämmande och förmodligen, just nu, mer korrekt.

Kriget mot Hamas kunde ha sett annorlunda ut. Ingen ska inbilla oss något annat. Men Israels regering verkar ha föredragit att massbomba civila palestinier för att minimera förlusterna i den egna armén. Det följer ett begripligt egenintresse, men är just därför också moraliskt motbjudande – och i mina ögon kriminellt.

Det är som om vi plötsligt glömt allt vi vet.
Meningsförlusten sträcker sig långt in i svensk debatt och politik. De dödade har blivit selektivt sörjbara. Det är förfärligt att se hur en del ignorerar de massakrerade israelerna, medan andra accepterar de 12 000 dödade palestinierna utan starka invändningar.

Sveriges regering påstår att bombningarna är ”proportionerliga” och därför kan försvaras! I olika opinionsyttringar likställs svenska judar med Israels politik. Och palestinier med Hamas. Det är som om vi plötsligt glömt allt vi vet. En förfalskad berättelse om en konflikt där de enda möjliga lösningarna är etniska rensningar – antingen av palestinier eller israeliska judar – har fått grepp om oss. Rummen mellan antisemitism och islamofobi trycks samman. Det som träder fram är inte solidaritet, vare sig med israeler eller med palestinier, utan den absoluta motsatsen: människofientlighet.

Med stort intresse läste jag Shora Esmailians försök att ladda parollen ”Palestina vill bli fritt, från floden till havet” med kosmopolitiska och demokratiska innebörder (Aftonbladet 17/11). Hon har rätt. Så kan den tolkas. Det gör till exempel filosofen Omri Boehm i den uppfordrande boken ”Haifarepubliken”. Men en sådan betydelse uppstår först i det ögonblick som även tiotusentals israeler ropar ut parollen på gatorna i Tel Aviv. Utan en sådan ömsesidighet bär orden fram den förfalskade, och antisolidariska, berättelsen.

Många bär skuld till sammanbrottet. Europas regeringar har under de senaste 15 åren ignorerat att situationerna på Gaza och den ockuperade Västbanken är ohållbar. Det gäller även mitt egna engagemang som under samma tid tynat bort. Jag har länge känt att jag svikit palestinierna. Inte för att mina artiklar och böcker betyder så mycket, men för att jag har den – i vår inskränkt konservativa tid – udda övertygelsen att varje enskild människas engagemang gör skillnad och på något sätt också förnimms av de ofria och förtryckta. Mitt svek sammanfaller med Europas.

Fatah och den Palestinska myndigheten (PA) i zon A på den ockuperade Västbanken bär också en stor skuld. De borde ha vågat uppmuntra motstånd mot Hamas på Gazaremsan. De har inte heller gjort ens verbalt motstånd mot den israeliska ockupationen på Västbanken. De har inte stått upp för friheten, för sin befolkning. Mahmoud Abbas är en politisk mumie. Han vågar inte ens gå ut på gator och torg i Nablus och Betlehem för att tala med vanliga palestinier. Myndighetens ryggradslösa undfallenhet mot Hamas de senaste veckorna, som i intervjun med Palestinas ambassadör i Sverige (DN 15/11) tillhör meningsförlustens viktigaste orsaker. De har ryckt undan grunden för sin egen sak: den internationella rätten.

Den israeliska politikens skuld är naturligtvis enorm. Under epoken Ariel Sharon och Benjamin Netanyahu har de avslutat alla freds- och rättviseförhandlingar med palestinierna på Västbanken. De har i praktiken förlitat sig på Hamas för att hålla rent från IS och al-Qaida på Gaza. Och de har med daglig våldspolitik intensifierat koloniseringen av Västbanken och tryckt ner de palestinier som lever i zon C, som är områdets största. De har utvecklat en politik som den israeliska människorättsorganisationen B’tselem – i likhet med Amnesty och Human Rights Watch – karakteriserar som apartheid. I en artikel i NY Review (19/10) beskrev den israeliska ockupationsmotståndaren David Shulman, vid Hebreiska universitetet, hur en ny möjlig etnisk rensning, av zon C börjat utvecklas, redan före massakrerna den 7 oktober.

Våldet har utplånat politiken. Och det är, precis som Hannah Arendt många gånger påpekade, bara genom politiken som verklig makt och frihet kan utvecklas. Från gevärspiporna kommer ingen makt, bara våld, skräck och död. Vad finns det för politik efter massakrerna och bombningarna? Just nu ingen. Varken från Tel Aviv eller från Ramallah – och allra minst från Gaza Citys tunnelsystem.

För att återskapa möjligheten till samtal och gemensamt solidariskt handlande krävs antagligen att alla försöker återvända till konfliktens själva kärna.

Sorgen och vreden kan inte förbli uppdelad och avgränsad, utan behöver delas av båda parter.
Man måste återigen förstå att Palestinakonflikten inte är symmetrisk. Palestinierna lever under ockupation sedan 1967, och därmed i ofrihet. De befinner sig i underläge: politiskt, militärt, ekonomiskt. Deras rätt till demokratiskt självbestämmande måste förverkligas, precis som att israelernas måste bibehållas och försvaras.

Det krävs också ett ömsesidigt erkännande av Förintelsens respektive al-Nakbas vittförgrenade betydelser för de båda folken. Än så länge är det väl bara den israelisk-palestinska politikern Ahmed Tibi som i Knesset talat om Förintelsen på det vis som palestinier behöver göra. Men såvitt jag vet har ingen israelisk-judisk politiker, av betydelse, talat på liknande vis om palestiniernas förluster av hem och egendomar 1948 – al-Nakba.

Nu tillkommer dessutom en nödvändig gemensam bearbetning av massakrerna i södra Israel och bombningarna av Gaza. Sorgen och vreden kan inte förbli uppdelad och avgränsad, utan behöver delas av båda parter.

Den enda lilla sköra möjligheten att detta kan inträffa är att det uppstår ett nytt förnuft mellan landets invånare: israeler och palestinier. Det är en kanske omöjlig dröm. Men det finns inget annat hopp. Vad ska annars solidariteten utgå från? Ansvaret är allas, även vårt. Utan ett sådant mellanmänskligt mirakel väntar ett ändlöst dagligt dödande. Den som segrar kommer vara moraliskt fördärvad.