Artikelförfattare är Hans Öhrn.
I en helt annan tid, som skiljer sig avsevärt från den vi nu lever i, bildades Proletären FF 25 september 1972, med klassiska Gröna Vallen i Göteborgsstadsdelen Majorna som hemmaarena. Där kunde publiken i början se lagledaren domdera sin trupp på ett så underhållande sätt att bara det lockade fler åskådare till matcherna. Det ledde i sin tur till större inkomster för Proletären FF och en skådespelarkarriär för tränaren, som hette Roland Jansson.
Andra inkomster fick föreningen i början genom att tillsammans med kulturföreningen Spartacus anordna dans – Dansa Rätt – Dansa Rött – på Marx- Engelshuset i Göteborg, där Bruno Bran kunde ses spela piano och en och annan ta ett snedsteg på dansgolvet.
Om allt detta och mycket därtill berättas i boken Proletären FF – en del av världen, som nu ges ut, några år efter klubbens 50-årsjubileum.
Det är en bok i det stora formatet med bilder och berättelser som vill förklara hur en liten idrottsförening i en av Göteborgs förorter blev en del av världen. Lokal förankringen med ett internationellt perspektiv, något som hela tiden kännetecknat klubbens verksamhet, är säkert en av förklaringarna. För även om föreningen bildades i Majorna flyttade den snart till stadsdelen Tynnered i västra Göteborg. Där byggdes klubbhuset i slutet av 70-talet och det var där som ungarna behövde ha något att göra.
De 50-60 barn som samlades på Kannebäcksplan någon gång i mitten av 70-talet blev starten på en mycket framgångsrik ungdomsverksamhet. Redan dessförinnan hade klubben berikats med både damlag och handbollslag.
Många av dem som var med att bilda Proletärens FF var medlemmar i KFML(r) men trots det gjorde klubben ett strategiskt val redan från början och anmälde sig till den ordinarie idrottsrörelsen på lokal nivå och blev medlem av Göteborgs Fotbollförbund. Någon “skinande blank rörelse” ville Proletären FF inte bli, trots den tunga politiska förankringen.
Det ledde naturligtvis till motsättningar inom föreningen.
I sitt förord betonar mångårige ordföranden Bengt Frejd att en idébunden förening går alltid igenom perioder som leder till motsättningar internt och anser att med facit i hand kunde säkert vissa sådana händelser genom dialog och respekt för olika åsikter ha lösts på ett annat sätt. En lärdom som många idéburna rörelser i dag kanske kan ta till sig.
Inte desto mindre skapade ideologin dilemman för PFF redan från början. När en spelare från Guldheden IK 1975 ville gå till PFF krävde Guldheden 750 kronor i övergångspengar. Några sådana kunde PFF av ideologiska skäl inte betala. Det hela löste sig med att spelaren själv fick betala de 750 kronorna. Övergångssumman säger också en del av skillnaderna mellan dåtid och nutid, när sådana summor ofta är mycket höga, kanske till och med astronomiska, även i lägre serier.
Det unika med Proletären FF är det kollektiva och ideella arbetet som alltid byggt upp föreningen. Kanske är det därför som en del tydligen anser att föreningen snarare har haft sina största framgångar utanför än på spelplanen.
När klubbhuset byggdes var det många som var emot ett rött näste i de göteborgska förorterna där mycket fortfarande var eftersatt. Välvilliga planerare på stadsbyggnadskontoret hjälpte emellertid till att lösa tomtfrågan medan handläggare på Fritidsförvaltningen var behjälpliga med ansökan om kommunalt stöd till bygget av klubbhuset.
Uppbackning kom också från andra håll, inte minst från Gunnar Larsson (s), som såg till att ansökan beviljades i i Fritidsnämnden, där han var ordförande. Det beslutet banade väg för att liknande beslut kunde klubbas i kommunstyrelsen och sist i kommunfullmäktige, där endast moderata samlingspartiet var emot. Även Riksidrottsförbundet sa nej till ekonomiskt bistånd.
PFF och Gunnar Larsson stod sedan hela tiden sida vid sida i kampen för breddidrott, inte minst när det gällde bevarandet av 51-procentsregeln, tills den senares frånfälle 2020.
51-procentsregeln innebär att medlemmarna måste äga minst 51 procent av en idrottsförening, och finns fortfarande inskriven i Riksidrottsförbundets stadgar, trots många attacker för att få bort den.
Proletären FF lyckades med sitt eget bygge men var med och stoppade ett annat. Planerna på ett nytt operahus för 130 miljoner kronor i centrum av en stad, där förorterna saknade det mesta när det gällde kulturutbud, väckte folklig missnöje. KFML(r) startade Kommitten mot operabygget och Proletären FF ställde sig bakom kampanjen. 135 000 göteborgare skrev under en namninsamlingen mot operabygget och Kent Andersson och Sven Wollter var konferencier vid en gala på Scandinavium med 7 000 åskådare, som beseglade operans öde den gången. Istället fick Göteborg två nya kulturhus, Blå Stället i Angered och Frölunda Kulturhus, som i år respektive nästa år kan fira 45-års jubileum.
När frågan blev aktuell igen handlade det om att riva Gamla Ullevi för att där uppföra en Operabyggnad. Nu hade samhällsvinden kantrat och endast Gunnar Larsson (s), och Frank Baude (r), röstade i kommunfullmäktige för att bevara Gamla Ullevi. De dröjde emellertid ytterligare några år innan Göteborg fick en ny opera.
I dag har staden åtminstone två operahus och två kulturhus som alla på sitt sätt sliter med att få verksamheten att gå runt. En enig riksdag i Stockholm prioriterar vapen till Ukraina och massiv militär upprustning framför anslag till kulturaktiviteter.
Till skillnad från den krigiska riksdagen går det inte att skriva om Proletären utan att tala om fred i allmänhet och Fredsloppet i synnerhet.
Början på Fredsloppet var händelser i mitten på 1980-talet som har skrämmande likheter med vad som händer i dag, Israels besinningslösa våld mot det palestinska folket.
Proletären FF:s första motion till Riksidrottsmötet, RIM, handlade därför om att Israel skulle bojkottas. De israeliska övergreppen mot det palestinska folket var välkända och väldokumenterade redan då. Motionen avslogs men väckte tanken på ett eget fredslopp inom föreningen. Så blev det och den första tävlingen ägde rum i Slottsskogen i Göteborg 8 september 1985 under den stolta plattformen:
“Det måste bli ett stopp på den vansinniga upprustningen i världen. Vi måste stoppa kärnvapenkriget innan det är för sent. Vi kräver en kärnvapenfri zon i Norden och att de nordiska regeringarna skriver på ett traktat nu. Du springer ej som en reklampelare för företag eller produkter, utan loppet är en manifestation för freden.”
Åtskilliga är de löpare som bjudits in och fått sova över i klubbhuset sedan dess. Fredsloppet genomförs nu på många ställen i Sverige och har fått efterföljare i många andra länder. Det har bidragit till det omfattande internationella solidaritetsnätverket som PFF nu har. Överskottet som loppet genererat har gått till människor och organisationer runt om i världen som kämpar mot orättvisor, krig, imperialism och militarism. Gruvarbetare i England och Tuzla, antiimperialistiska kämpar i Afrika, sjukhus i Serbien och Gaza är endast några som fått stöd av Proletären FF och Fredsloppet. Följdriktigt gick det rekordstora överskottet från den senaste Fredsloppet till det kämpande palestinska folket, som nu lider ofantligt under det pågående sionistiska folkmordet…om detta må ni berätta….när ni läst boken “Proletären FF en del av världen!” som kan beställas från ………..
När Du läst boken om Proletären FF, som kan beställas från PFF:s hemsida: www.proletarenff.se
Priset är 300 kr. Om du vill ha boken hemsänd betalar du 432 kr.
Ja, det är verkligen en läsvärd bok som ger nostalgi men även inspiration – något vi verkligen behöver i dagens samhälle. Det är mer bidrag till ungdomsidrotten som måste till, vettig och hälsosam sysselsättning, inte fler poliser! Det håller väl de flesta med om, i alla fall i ord, oberoende av partitillhörighet.
Framförallt inte ett enda öre av skattebetalarnas pengar till kriget!!! Våra skattepengar ska var till för oss. Ska spenderas på det som gagnar Sverige inte ett ruttet land tusentals mil bort
Trevlig bok. Jag har lagt en hel del tid på att köra barn till PFF:s matcher och träningar i Göteborg och känner igen många ansikten i boken. Även om man som jag har tappat tron på kommunismen så måste man se det oerhörda och nyttiga arbete som PFF lagt ner på att lyfta ungdomsidrotten, solidariteten med förtryckta folk och inte minst det som är PFF:s och Kommunistiska partiets adelsmärke, den konsekventa antiimperialismen.
Idag när vi ser hur västimperialismen inte ens tycks tveka inför att utplåna hela mänskligheten i sin ändlösa stupiditet, girighet och blodtörst, så framstår PFF och Kommunistiska partiet som under av framsynthet och analysförmåga jämfört med ärthjärnorna i riksdagshuset.