Protester mot dyrtid och energipolitik runtom i Europa

Svenskarna behöver få höra sanningar, men det är förbjudet i Sverige, förresten om någon som Tucker Carlson skulle ta till orda i ett nyhetsprogram tror jag att klockorna startar ringa, i alla fall hos några…men att protestera enat lär inte ske förr än svensken vaknar ur hypnosen.

Länken nedan är en ”kortis” med Tucker Carlson från Amerika.

https://youtube.com/shorts/YyakpJuYM6Q?feature=share

Härligt o se, o det kommer mer mycket mer. de ska jagas ut ur sin korrupta brysselborg men det kommer inte på långt när räcka, de som finansierar korruptionen är de som ska ställas till svars, i förstone. Därefter ska de andra röna samma öde

Utvecklingen är faktiskt ganska otäck sett ur historiskt perspektiv. Europa-regimerna struntar helt både folkviljan och folkets välfärd. Citat, tyska utrikesministern

–Germany will back Ukraine ‘no matter what voters think’ – FM
https://www.rt.com/news/561934-baerbock-ukraine-voters-sanctions/
Tyskland kommer att stödja Ukraina ”oavsett vad väljarna tycker”.

”Back” Ukraina, ”back” diktaturen USA, och ”back” kriget och dödandet, det medan folket i Tyskland lider med kalla hem, kalla duschar och kanske till och med svält.

Dags för väpnat uppror? Det har hänt förut.

https://oneworld.press/?module=articles&action=view&id=3381
Vad är den verkliga sanningen bakom Europeiska unionen?
Europeiska unionen (EU) kännetecknas officiellt av en målmedveten spridning av politisk auktoritet mellan överstatliga och mellanstatliga institutioner. Baserat på idén om (kvasi)delat ledarskap, förlitar den sig formellt på en delikat institutionell balans som bevakar deklarerad jämlikhet mellan dess allt mer mångsidiga medlemmar och hanterar potential och verkliga spänningar mellan de mer och mindre befolkade och utvecklade staterna.
Sådana spänningar finns i alla federala konstruktioner och har varit en viktig fråga sedan de ”original sex” (EU6) grundade (Väst)europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) 1951 (Benelux, Västtyskland, Frankrike och Italien). ).

De formella fakta och officiella EU:s propaganda om sig själv är något som vi alla vet och vi är överens om att det är ett beundransvärt och fantastiskt koncept, att alla dessa olika människor (27 medlemsstater idag) från så färgstarka nationer bestämde sig för att leva tillsammans med huvudsyftet att ha en stor och enad gemenskap med att försöka leva i fred och komfort och njuta av de utvecklade medicinska och utbildningssystem. Det är allt vi alltid läser i pressen och ser på TV, men det fanns inga offentliga meddelanden om ett enda felaktigt eller tvivelaktigt beslut eller åtgärd som vidtagits av EU.

Så, vad mer är, intressant nu: låt oss ta en titt på några olika åsikter. Jag vill inte skriva om en ”verklighet” eftersom verkligheten är ett så subjektivt och tvivelaktigt område, men jag skulle vilja uppmärksamma ett kritiskt förhållningssätt till studierna om EU och europeisk integration inom det ekonomisk-politiska paraplyet av EU.

Alla teoretiker för det europeiska enandet inom paraplyet av (väst)europeiska gemenskaper efter andra världskriget (idag EU) kommer att betona fyra avgörande punkter på vikten av denna process:
Det kommer att få ett slut på det tusenåriga krigsskapandet mellan europeiska stormakter.
Ett enat Europa kommer att förankra världens maktsystem i en polycentrisk struktur med dess ekonomiska och tekniska makt och dess kulturella och politiska inflytande (troligen tillsammans med Stillahavsstaternas framväxt).
Det kommer att utesluta existensen av någon hegemonisk supermakt, trots USA:s fortsatta militära och tekniska framträdande.
Det europeiska enandet är betydelsefullt som en källa till institutionell innovation som kan ge några svar på nationalstatens kris. [1]
I själva verket växte det europeiska enandet efter andra världskriget från konvergensen av alternativa visioner, motstridiga intressen mellan nationalstater och mellan olika ekonomiska och sociala aktörer.
Själva föreställningen om Europa, som baserat på en (nästan) gemensam identitet, är dock högst tvivelaktig. Ändå var den europeiska identiteten, historiskt sett, rasmässigt konstruerad mot ”de andra”, ”barbarerna” av olika slag och olika ursprung (araber, muslimer, turkar och idag ryssar) och den nuvarande föreningsprocessen är inte annorlunda i denna mening.
Enandet gjordes från en rad defensiva politiska projekt kring vissa ansedda gemensamma intressen (till exempel det ryska ”hotet” efter det första kalla kriget. 0 och särskilt Krim-krisen 2014 följt av den ryska humanitära interventionen i östra Ukraina 2022) bland deltagande nationalstater.
Enandeprocessen syftade därför till att försvara de deltagande länderna mot upplevda ”hot” och i alla dessa fall var det slutliga målet i första hand politiskt men medlen för att nå detta mål var främst ekonomiska åtgärder. Som en annan sak, från allra första början av processen för det europeiska enandet efter andra världskriget, tillhandahöll NATO det nödvändiga militära paraplyet.

Historiskt sett var den europeiska debatten om konkurrerande visioner av integrationsprocessen efter andra världskriget tredelad:
De teknokrater som skapade planen för ett enat Europa (särskilt franska Jean Monnet) drömde om en federal stat, vilket i praktiken innebar ackumuleringen av betydande inflytande och makt i händerna på den europeiska centralbyråkratin i Bryssel, Strasburg och Luxemburg.
Presidenten Ch. De Gaulle (1958−1969) betonade att åsikten om överföring av suveränitet skulle kallas mellanstatlig och därför lade den de europeiska besluten i händerna på rådet av chefer för de verkställande makterna från varje medlemsstat. De Gaulle försökte hävda den europeiska självständigheten gentemot USA och det var därför Frankrike två gånger 1963 och 1967 lade in sitt veto mot den brittiska ansökan om medlemskap i EEC eftersom Storbritanniens nära band till USA skulle äventyra de europeiska autonoma initiativen.
Förenade kungariket representerade faktiskt den tredje visionen av europeisk integration med fokus på utvecklingen av ett frihandelsområde utan att medge någon betydande politisk suveränitet. När Storbritannien gick med i EG (tillsammans med Irland och Danmark) 1973, efter de Gaulles avgång, blev denna ekonomiska vision av den europeiska integrationen (i själva verket EFTA) förhärskande i ungefär ett decennium.
Icke desto mindre var Jean Monnets ursprungliga vinnande plan från allra första början att skapa en federal europeisk överstatlig stat – Europas Förenta stater i vilket majoriteten av de europeiska nationerna kommer att slås samman, inklusive hela tiden det extremt euroskeptiska Storbritannien som slutligen lämnade EU den 1 januari 2022 (Brexit).
Denna nya superstat som i folkmun kallas Förenade Europa kommer att ha ett parlament, en domstol, en gemensam valuta (euro), en enda regering (i dag kallas Europeiska rådet med dess ”Politbyrå” Europeiska kommissionen), ett gemensamt medborgarskap och en flagga som statens yttre attribut.

Det har varit planen hela tiden. Men de som förordar det visste väl att den överväldigande majoriteten av människor från Europa aldrig uppriktigt skulle acceptera det europeiska enandet i en sådan form. De skulle aldrig villigt ge upp sina friheter och nationella identiteter för att bara bli en provins i den europeiska superstaten som i själva verket ett geopolitiskt projekt som ursprungligen utformades mot Sovjetunionen och dess östeuropeiska satellitstater under det kalla kriget 1.0. Så, vad gjorde de proeuropeiska politikerna för att förverkliga sin geopolitiska plan? De konspirerade helt enkelt för att hålla sanningen från folket.

Nu blev den centrala frågan: Vad är den verkliga sanningen bakom Europeiska unionen?

Behovet av att ena Europa växte förståeligt ur den förödelse som lämnats kvar efter två katastrofala världskrig. Det finns tydliga bevis, både i de på varandra följande europeiska fördragen själva och i uttalanden från Europas blivande designers, att Europeiska unionen från början var tänkt som ett gigantiskt förtroendetrick som så småningom skulle skada Europas nationer till ekonomiska, sociala, politiska och religiösa förbund vare sig de gillade det eller inte.
Den verkliga karaktären av det slutliga målet – en federal superstat som Europas Förenta Stater – var medvetet dolt och förvrängt. Det skulle släppas i små doser, för att konditionera dem som aldrig skulle ha accepterat det förrän det skulle vara för sent för hela processen att vändas eller förändras på ett avgörande sätt.
https://oneworld.press/?module=articles&action=view&id=3381