Mötet på Mynttorget 15 september av ”Stödkommittén för Julian Assange” var det bästa och största mötet vi ordnat sedan vi startade för drygt 2 år sedan.
Drygt 75 deltagare med många fina banderoller av Aliro Cero.
FIB-Kulturfront! har en mycket intressant kort video som rapporterar från mötet! Se den.
Vid mötet hölls utmärkta föredrag av alla fyra föredragshållare. Först skådespelaren och regissören Etienne Glaser som bl.a. läste upp text av DN:s förre kulturchef Arne Ruth som medverkade vid möte i Oslo och även utdrag av de två obesvarade breven av FN:s tortyrexpert Nils Melzer till Sveruges regering. Sedan talade
författaren och journalisten Gösta Hultén, FiB-ordföranden Karin Rosenqvist och psykolog Kristina Hillgren.
Sigyn Meder var utmärkt, engagerad och kunnig moderator.
Professor Sven Britton tvingades lämna återbud pga. sjukdom och förre kulturchefen Arne Ruth talade på engagerade Norska Pens möte i Oslo i stället.
”Stödkommittén för Julian Assange” har polistillstånd för ytterligare flera manifestationer i höst. På lördagar, och som regel på Stortorget lördagar kl 12-13.
Nedan det tal som psykolog Kristina Hillgren höll.
Misshandeln av Julian Assange. Skuld och skam
Misshandeln av Julian Assange är också misshandel av Rättsväsende, Press- och yttrandefrihet.
De flesta svenskar kunde sitta på första parkett och se på TV hur Julian Assange drevs ut ur Ecuadors ambassad och förpassades till högriskfängelset Belmarsh, ett fängelse som beskrivs som Englands Guantanamo.
Sedan dess har Sveriges television och svensk press inte visat några längre inslag om hur Assange behandlas i fängelset, eller visat på vilka möjligheter eller omöjligheter han har för att förbereda sitt försvar med sina advokater eller för att träffa sin familj. Julian Assange är sedan hösten 2019 inlåst 23 timmar per dygn. Det är tortyr!
Kulturskribenter som Arne Ruth, Sven Britton och Folke Schimanski, som sedan 60-talet skrivit i humanismens tjänst, får finna sig refuserade av såväl storstads- som landsortspress, när de skriver om Julian Assange.
Snacka om brist på pressfrihet! Julian Assange tystas av regeringar, svenska chefredaktörer tystar skribenter.
Under åren har svenska regeringar, svensk massmedia, svenska åklagarmyndigheter och enskilda personer på olika sätt bidragit till Julian Assanges fängslande med uppenbar risk att han utlämnas till USA och döms till 175 års fängelse. Alla dessa borde känna skuld och skam för sin medverkan till att Julian Assange misshandlas. Ett agerande som går stick i stäv mot svenskt rättstänkande och rättspraxis.
Skuld och skam är fenomen som ofta tas upp i psykologiska radio och TV program. Om ni känner till Anonyma Alkoholister, Anonyma Narkomaner och 12-stegsprogrammen så vet ni säkert att skulden och skammen hos den som gjort andra illa, kan växa och rikta sig mot den som utsatts för illgärningarna. Som när en man slagit sin fru och säger att det var hon som provocerade honom. Det är ett försvar mot att känna skuld och skam. Så skulle man kunna tolka det som händer Assange.
Inom regering, media och hos enskilda finns säkert stunder av klarsyn, en insikt att de medverkat till denna rättsröta och frågar sig ”Varför gjorde jag denna människa så illa?”
Inom 12-stegsrörelsen är ett av de viktigaste stegen i behandlingsprogrammet att man erkänner sin skuld och gör bot och bättring.
Regeringen, media och andra, som på olika sätt medverkat till den orättfärdiga behandlingen av Julian Assange. Vad kan de göra?
Jo, arbeta för att Assange friges. Sona skulden och bli kvitt skammen. Och därmed rädda Sverige som rättsstat.
FRIGE JULIAN ASSANGE! ”
