Putins senaste:Ukrainakonflikten, energikrisen och ”koloniala” västvärlden. Om kritiken mot Putin

Putin har suttit i 22 år, efter att ha ändrat Rysslands konstitution. Vitsen med konstitutioner är man inte ska kunna ändra i den efter sittande president nycker. Putin förkroppsligar avskaffandet av Rysslands demokratiförsök.

Wagnergruppen skjuter desertörer. GRU/KGB hade en egen armé som avancerade bakom röda arméns front, den sköt frontsoldater som inte avancerade i ryggen.

”Scott Ritter on Ukraine’s counter-offensive, Russia’s next move”

Atlantic Councils uttalande om Ryssland och Putin är typisk för mängden av grundlösa ”analyser” av ”experter” från väst. Deras utsagor bygger på premisser helt tagna ur luften, resonemang vars fundament är illusioner om vad Ryssland är, befinner sig och på väg. Dessa västerländska experter vet inte hur om hur det ryska ledarskapet fungerar, vem Vladimir Putin är. I brist på sakliga och grundliga analyser så tar hatet mot Ryssland överhanden. Dessa experter vet inte ens att väst grävde sin egen grav då den vägrade gå med på Rysslands förslag för fred i Europa – gemensam säkerhet.

I sin hybris att vara ”utvald/exceptionell” har väst och dessa experter som utgår i sina analyser från vad man redan förlorat – de kan varken analysera och/eller ens komma till den stora insikten att västs dagar är över. Experternas förmågor är omsvepta av dryghetens och hatets dimma. Därför drar de även historiska paralleller som i följande ”Medan Vladimir Putins katastrofala invasion av Ukraina fortsätter att misslyckas förutspår allt fler västerländska experter att själva Ryska federationen kommer att bryta samman. Även om Ryssland fortfarande kan överleva debaclet i Ukraina är det redan uppenbart att Kreml har lidit en historisk förlust av inflytande i den bredare postsovjetiska regionen. Liksom 1991 har denna kollaps orsakats av Ukrainas strävan att undkomma Moskvas kontroll.”

Katastrofal invasion? Afghanstan? Någon? Irak? Syrien? Libyen? Någon? Vad är för ”expert” som låtsas att ALLA USAs och Natos är signumet?

Debaclet? Vilket? Är det det numer ökända ”The Charge of the Light Brigade 2.0” regisserat USA/Nato med Ukrtainas armé som slaktlamm på slagfältet? Ukraina ”vann” mark men på bekostnad av att nästa hela reserv-armén är borta? Hur kan de resa efter detta? Genom att skicka ännu fler USA/Nato tränade till slakt?

Dussin ören ”expert” som värmer soffor och anal yrar (i motsats till analyserar) vad Vladimir Putins berömda ”You Ain’t Seen Nothing Yet” har helt enkelt inte hjärnstoff nog att begripa? Det om något bekräftar viden av förfallet i väst – med sådana ”tänkare” och ”experter” så vem behöver fiender?

Ryssland och Kina inte oroa sig allt för mycket om västs intelligentsia kommer ens till underfund med vad de håller på med.

Ett kort meddelande till Atlantic Council: It is going to be a hot winter and it won’t be Russia that will be burning

Hej på er! Ja det är många kriser samtidigt. Jag har nyss läst om att Putin skyller på oss i väst. Jag tror inte att vi vill förstöra något land i världen. Det har aldrig varit västvärldens ambition. Jag har inte uppfattat det även om jag är för ung för att ha upplevt hur det var under första och andra världskriget. Jag vet dock arr Sovjetunionen föll ihop under slutet av 80-talet och början av 90-talet. Putin ledde inte Ryssland blev ett land av femton länder efter att Ryssland blev 15 republiker. Putin är en diktatur. Hälsningar

Romanian ex-FM calls for Ukraine to be broken up
The EU state’s former top diplomat calls on Kiev to cede some of its territory to neighboring states
We are in a very special situation here, and I take this with all responsibility, Ukraine exists in unnatural borders.
It should cede Transcarpathia to Hungary, Galicia to Poland, Bukovina to Romania, Donbass and Crimea to Russia. These are the territories of other countries.
https://swentr.site/news/563016-romania-ukraine-unnatural-territory/

Läckta dokument avslöjar ukrainska försök att destabilisera Ryssland och dra in Nato i ett fullskaligt krig med Moskva
Planer sammansatta av specialtjänsterna avslöjar Kievs aggressiva strategi under många år

Det bästa försvaret är ett bra anfall. Så lyder en av de äldsta principerna för internationella relationer.

Och som ukrainska dokument som nu står till medias förfogande visar, hade Moskva uppenbarligen något att försvara sig från när man inledde sin offensiv i Ukraina. Under de senaste åtta åren har Kievs militära och specialtjänster förberett många operationer som syftar till att undergräva Rysslands internationella band och den interna freden i sig.

I juni publicerade en hacker Telegram-kanal kallad ”Beregini”
handlingsplanen för informations- och psykologiska operationsavdelningen för de väpnade styrkorna i Ukrainas specialoperationsstyrkor (SSO). Enligt officiell information inkluderar denna enhets uppgifter att arbeta med befolkningen i främmande länder, skapa agentnätverk och infiltrera specialtjänster och militära organisationer för att bedriva spionage och förstöra människor som utgör ett hot mot den ukrainska regeringen (inklusive i andra länder), samt att förbereda kupper och störta regimer.

SSO-planen utarbetades redan 2017, och detta är bara ett av många liknande hemliga dokument som skapats av ukrainska spökar. Det var bara en som blev offentlig. Men förekomsten av dessa planer och de verkliga politiska och militära åtgärder som Ukraina vidtagit, som sammanfaller med SSO-program i en överraskande utsträckning, tyder på att KI aktivt har bedrivit anti-ryska aktiviteter sedan åtminstone 2014, då en västerländsk- en stödd kupp ägde rum i landet.
Orossådare
När man studerar den ukrainska planen från 2017 är det första som fångar ögat mångfalden av operationer som syftar till att skapa en splittring i det ryska samhället.

Operation ”Zaslon” beskriver ett plan för att påverka familjemedlemmar till Donbass soldater och milismän, såväl som rysk armépersonal. Operationens huvudsakliga mål inkluderar att blockera militära enheter och uppmuntra desertering och avgång i militärerna i ”Eastern”, dokumentets kodord för Ryssland och Donbassrepublikerna.

I händelse av ett utbrott av fientligheter planerades en övergång till Operation ”Bolotnaya Square”. Detta består i att odla misstro mot Rysslands militära och politiska ledarskap bland landets befolkning, samt att uppmuntra oliktänkande ”mot den ”östliga” presidentens och hans följes aggressiva politik, för att uppvigla massprotester.

Ukrainas faktiska agerande bekräftar äktheten av dessa planer. Även efter Krims återförening med Ryssland kunde ryska medborgare hittas som ställde sig på Kievs sida.

Det är anmärkningsvärt att 2018, en falsk nyhet som hävdade att 300 människor hade dött i en brand i Kemerovos köpcentrum Winter Cherry, har sitt ursprung i Ukraina. Inte mindre avslöjande är historien om en ukrainsk specialstyrkans anställd som uppmanade ryssarna att protestera mot ”pensionsfolkmord”, men glömde att ändra sin ukrainska IP-adress.
Mål: Underminera moralen

Antalet ukrainska sympatisörer i Ryssland kommer sannolikt inte att ha ökat i år. Sociologiska studier visar att medborgarnas stöd för den ryska regeringen bara har ökat. I början av sommaren stödde 72 procent av ryssarna den militära kampanjen, medan den ryske presidenten Vladimir Putins popularitet hade stigit och låg på 82 procent.

Men om Ukraina har misslyckats med att döda stödet för offensiven, betyder det inte att det inte har försökt. Till exempel har ledningen för Ukrainas specialoperationsstyrkor genomfört ”Smuta”-projektet sedan januari 2022. Dokumentationen innehåller en detaljerad rapport om material som publicerats i ryska medier och sociala nätverk som syftar till att destabilisera landet och provocera fram missnöje bland dess befolkning , och misskreditera myndigheterna.

Efter utbrottet av fientligheterna aktiverades Operation Steppe Wind. Som anges i SSO-dokumenten är dess uppgift att demoralisera fienden och skapa spänningar mellan den ryska militären och DPR- och LPR-krigare. Enligt Oleg Matveichev, professor vid Higher School of Economics, ”finns det faktiskt omkring 80 000 konton som underhålls av ukrainska studenter [på det ryskspråkiga internet], men de låtsas vara lokalbefolkning: ”vanliga invånare” i Penza, Kurgan, Chita och Khabarovsk.”

Anhöriga till ryska militärer har terroriserats av telefonsvindlare som rapporterar om sina nära och käras död i Ukraina eller kräver pengar för att de ska ”befrias från fångenskap”. Som rapporterats av ombudsman Tatiana Moskalkova har släktingar till ryska soldater också fått videor som visar fångar som misshandlas. De ukrainska specialtjänsterna har skapat flera Telegram-kanaler, där overifierade uppgifter om ryska offer och fångar publiceras. Ombudsmannen sa också att hon har tagit emot mer än 100 överklaganden rörande krigsfångar, varav ungefär hälften har bekräftats.

Graders ’Gentle Dew’
Operation ”Gentle Dew”, som riktar sig till invånare i territorier som inte kontrolleras av Ukraina, förtjänar särskilt omnämnande. Dess uppdrag är att ”bilda pro-ukrainska känslor bland befolkningen i de ockuperade områdena och uppmuntra proteströrelser riktade mot de ”östliga” och ockupationsmyndigheterna.”

Det har dock inte varit någon framgång med att genomföra denna plan. Den främsta anledningen till detta ligger i skillnaden mellan Kievs och Donbassrepublikernas syn på och förhållningssätt till en eventuell återintegrering av regionerna med Ukraina. I mars 2021 undertecknade president Vladimir Zelensky ett dekret som godkände en ”Strategi för de-ockupation och återintegrering av det tillfälligt ockuperade territoriet i den autonoma republiken Krim och staden Sevastopol.” Dokumentet, som består av 158 sidor, kommer att ge dig en idé om hur myndigheterna i Kiev tänker behandla invånarna i de regioner som lämnat Ukraina.

Dokumentet föreslår att personer som ”var en del av eller samarbetade med ockupationsförvaltningarna” utesluts från att inneha någon position i regering eller offentlig tjänst. Det här är ett mycket brett spektrum av människor, allt från medlemmar av 2014 års folkomröstningskommissioner till lärare och läkare som arbetar i kommunala skolor och sjukhus. ”Avockupation” innebär också att preskriptionstiden för brottmål som genomfördes av ukrainsk polis före folkomröstningen om återvändandet av Krim till Ryssland förlängs, samt att driva brottmål inom Ukrainas säkerhetstjänsts behörighet.

Översatt från lagligt till lekmannaspråk innebär detta målmedveten förföljelse av alla tjänstemän som arbetade på Krim i februari 2014, såväl som deltagare i massmöten som stöder återföreningen av Krim med Ryssland, frivilliga som hjälpte DPR- och LPR-invånare under inbördeskriget, och så vidare.

Samtidigt som det öppnar möjligheter för invånarna på Krim och Donbass att studera vid ukrainska universitet, vägrar Kiev att erkänna några utbildningsdokument som erhållits på halvön. Frågan om dessa förhållanden kommer att få invånarna på Krim och Donbass att vilja återvända till Ukraina är rent retorisk.

Även om det är okänt om SSO har för avsikt att fortsätta genomföra sin plan för att främja pro-ukrainska känslor bland invånarna på Krim och Donbass, vet vi med säkerhet att den ukrainska sidan kraftigt ökade sina attacker mot städer i dessa regioner efter starten av Rysslands Särskild militär operation. Hittills har denna ”Gentle Dew” bara fallit på regionen i form av MLRS Grad-granater och Tochka U-missiler.

På Manchuriets kullar
Ukrainas SSO har också genomfört flera specialoperationer inom det utrikespolitiska området. En av dem är operation ’Caspian’, vars syfte är att så och fördjupa meningsskiljaktigheter mellan Ryska federationen och vissa ’Fawn’, som förmodligen är länder i Kaspiska regionen. Operationen ska anses vara framgångsrik om den leder till ”åtgärder som indikerar att ”Fawn” vägrar interagera med ”Eastern”.

Generellt sett är det svårt att bedöma var gränsen går mellan Ukrainas ansträngningar att störa Rysslands relationer med sina partner och de naturliga svårigheter som uppstår i dialogen mellan några länder. Ändå är det värt att notera att under upploppen som ägde rum i Kazakstan i januari i år, samordnades åtminstone några av demonstranternas agerande med Ukraina, där kazakiska oppositionella fann sin tillflykt.

Operation ”Manchurian Hills” syftar till att förvärra Rysslands diplomatiska förbindelser med länderna i Fjärran Östern. Denna ukrainska specialtjänsts plan har utformats för att övertyga Moskva om att dess östra grannar är potentiella hot, och därigenom provocera Ryssland att öka sin militära närvaro i regionen.

Om vi analyserar innehållet i ”Strategi för Ukrainas utrikespolitiska verksamhet” som antogs i juli 2021, kan vi se inte den defensiva, utan den aggressivt offensiva karaktären av Kievs utrikespolitiska åtgärder. Till exempel för att erbjuda Nato-länder och Östersjö- och Svartahavsregionen erfarenheter som ”skaffats under år av att motverka rysk aggression”. Eller att hjälpa till att bekämpa rysk ”desinformation” i grannländerna, att stödja ”folket i Vitryssland”, att ”demokratisera” Ryssland självt och att stärka ”trycket på och avskräckningen av Ryska federationen på grundval av en bred internationell koalition. ” Detta ingår förresten också i SSO-planer som kallas ’The Voice of Reason’.

Även i bilaterala förbindelser, där Ukraina till synes bör fokusera på att utveckla handel, industriellt samarbete och kulturellt utbyte, har utrikesministeriet i uppdrag att ”säkerställa stöd från stater i Afrika och Mellanöstern för att motverka den ryska federationens aggression.”

Epilog
Sedan fientligheternas utbrott har Ukraina försökt presentera Rysslands agerande för det ”internationella samfundet” som ett angrepp från en stormakt på en liten stat som inte kan besegra den enorma ryska armén eftersom den aldrig har haft aggressiva avsikter heller mot Ryska federationen eller något annat land. Detta uttalande motbevisas av ’Ukrainas militära säkerhetsstrategi’, där det till exempel står svart på vitt att KI:s kan gå in i ett krig med Ryska federationen om Ryssland försöker ”hålla republiken Vitryssland inom dess politiska sfär. inflytande.”

Målet med Ukrainas anslutning till Nato är också tydligt beskrivna. Naturligtvis har Ukraina som suverän stat rätt att ansluta sig till vilken internationell organisation som helst. Men problemet är att Kiev ser målet med NATO-medlemskap som det USA-ledda blockets deltagande i ett krig mot Ryssland. Detta har bekräftats av en rådgivare till Ukrainas president, Alexey Arestovich, som, när han förklarade syftet med DEFENDER Europe 2021-övningarna, uttalade att ”i vattnen från Östersjön till Svarta havet tränar vi – låt oss inte gå runt – hur man genomför en väpnad konflikt med Ryssland, ett krig med Ryssland.”

Även om SSO redan 2017 skapade en ”Voice of Reason”-plan, som inkluderade en uppgift för att säkerställa att ”uttalanden som bekräftar beredskapen att förhandla om en fredlig lösning av situationen” dök upp i väst. Faktum är att västvärlden aldrig förkastade denna idé. Efter fientligheternas utbrott var det Kiev som vägrade fredssamtal och föredrar att föra krig med Ryssland. Ukrainas president Vladimir Zelensky upprepade denna policylinje i Paris och betonade att villkoren för att förhandla med Ryssland ännu inte hade ”mognat” eftersom han ville ta en ”starkare position”.
Av Olga Sukharevskaya, ex-ukrainsk diplomat
https://swentr.site/russia/562803-best-defense-is-good-offence/

Några år gamla artiklar. Ukrainska hatet mot Ryssland tar aldrig slut

Ukraine’s Ambassador to Serbia Urged the World to Destroy Russia
https://www.stalkerzone.org/ukraines-ambassador-to-serbia-urged-the-world-to-destroy-russia/
Ukrainian Deputy Tuka: The Disappearance of Russia Is the Best Option for the Whole World
https://www.stalkerzone.org/ukrainian-deputy-tuka-disappearance-russia-best-option-whole-world/

Och en nyare
Den stora pro-ukrainska ”botarmén” utformad för att påverka västerländska beslutsfattare
https://swentr.site/news/562509-ukrainian-bots-in-twitter/

Från Brezjnev till Chrusjtjov: Ukraina hade ett enormt inflytande på Sovjetunionen, något som Kiev nu föredrar att tona ned
Det är inte allmänt känt i väst idag att ukrainare var enormt inflytelserika i Sovjetunionen
Under de allra första åren av Sovjetunionens existens spelade ukrainska bolsjeviker en viktig roll i uppbyggnaden av vad som blev världens största stat någonsin.

Och det var människor från Ukraina själva som engagerade sig i ”ukrainiseringen” som syftade till att ersätta det ryska språket och kulturen där under Stalin-åren. Även om denna process officiellt begränsades i slutet av 1930-talet, fortsatte den av tröghet i många år till.

Som ett resultat tillät sovjetisk politik att den ukrainska SSR blev en ganska oberoende enhet med sin egen nationella elit och intelligentsia, vilket öppnade vägen till självständighet. Dessutom hade många partitjänstemän från Ukraina nyckelpositioner i Sovjetunionen ända fram till dess kollaps.

Här försöker RT utforska vilket inflytande ukrainare hade på Sovjetunionens utveckling och hur Kiev lyckades skapa sig en hög grad av självständighet.

Hemliga sidor
Trots att Leonid Brezhnev föddes i Ukrainas centrum föredrog han att inte prata om sin nationalitet. Josef Stalin ansåg honom vara en moldaver. Fram till 1950-talet hade han visat sig vara ukrainare och efter det som ryss, enligt dokument. Men den tidigare franske presidenten Valery Giscard d’Estaing skrev i sina memoarer ”Makt och liv” att hans vän Edward Gierek, de facto härskare av Polen i ett decennium, hade berättat för honom att Brezhnevs mamma var polsk.

”Edward Gierek var en personlig vän till Brezjnev. Han informerade mig (även om jag inte kan garantera äktheten av denna information, eftersom vår underrättelsetjänst inte hade en enda hemlig agent i Sovjetunionen) att Brezhnevs mamma var polsk. Brezhnev dolde detta eftersom ryssar tenderar att behandla polacker med sarkasm och förakt. Ändå var polska hans modersmål, och han pratade ofta polska med Gierek i telefon.”

Även nu är många sidor i Sovjetunionens historia ett mysterium. En av dessa gäller den etniska sammansättningen av landets ledarskap.

Sådan information publicerades inte av partiets centralkommitté förrän 1989, och biografier om medlemmar av de styrande organen under hela sovjetperioden släpptes inte förrän 1990, strax före Sovjetunionens upplösning. Alla dessa dokument bekräftade att många av dess statsmän, politiker, diplomater, såväl som militärer och underrättelsetjänstemän, hade fötts i Ukraina. Uppgifter om deras etniska ursprung utelämnades dock ofta.

Dessutom var många av dem som kom från Ukraina registrerade som ”ryssar” eller helt enkelt som ”sovjeter”. Det är därför det är så svårt att bedöma den fulla omfattningen av politiskt inflytande ukrainare hade på beslutsprocessen i Sovjetunionen.

Det är sant att ukrainare bidrog mycket till att bygga socialismen. Om vi samlar ihop dem ser vi att det alltid har funnits ett mycket stort antal människor från Ukraina i de högsta maktnivåerna.

Två av dem, Nikita Chrusjtjov och Leonid Brezhnev, styrde landet som generalsekreterare för kommunistpartiets centralkommitté. Landets sista härskare, Mikhail Gorbatjov, var ättling till ukrainska bönder som hade flyttat till Stavropol.

Kliment Voroshilov och Nikolai Podgorny var båda ukrainare som fungerade som ordförande för presidiet för Sovjetunionens högsta sovjet, medan ett stort antal ukrainare vid olika tillfällen tjänstgjorde som vice ordförande, inklusive Demyan Korotchenko, Mikhail Grechukha, Ivan Grushetsky, Alexey Vatchenko, och Valentina Shevchenko. Dussintals centralkommittésekreterare och politbyråmedlemmar, såväl som medlemmar av allunionens regering var också ukrainska. Det fanns också ukrainare vid rodret för KGB – till exempel Vladimir Semichastny som var med och organiserade den framgångsrika kuppen mot Chrusjtjov i oktober 1964.

En stat i en stat
Den ukrainska socialistiska sovjetrepubliken styrdes av lokala eliter, vilket är helt i strid med den moderna myten om att Ukraina har varit en ”förtryckt nation” i Sovjetunionen. Dessutom hade så många ukrainare nyckelpositioner i den sovjetiska regeringen att alla anklagelser från dagens ukrainska myndigheter om att den ukrainska SSR kämpar under ryska SFSR:s ok och de facto är Sovjetrysslands koloni helt enkelt inte har ett ben att stå på.

Tvärtom, på 1950-talet hade den ukrainska SSR blivit en fullfjädrad stat som hade sin egen konstitution och flagga och till och med parlament. Faktum är att dess struktur speglade den hos själva Sovjetunionens regering. Ukrainas politik bestämdes av Ukrainas kommunistiska parti med politbyrån som dess högsta maktorgan; dess lagstiftande gren representerades av Högsta rådet (detta blev senare Verkhovna Rada); och den verkställande makten utövades av ministerrådet.

Sanningen är att Sovjetryssland inte hade några av de ovan angivna privilegierna. Allunionsregeringen tillät andra republiker att ha sina nationella grenar av kommunistpartiet och nationella vetenskapsakademier, men den tillät inte detta för Ryssland. Den ryska socialistiska federativa sovjetrepubliken hade ingen egen regering. Joseph Stalin såg till att det aldrig gjorde det av rädsla för att ett bemyndigat Ryssland skulle växa för att utmana Allunionsregeringen. Denna politik var så allvarlig att ett antal högre tjänstemän från Leningrad 1949 avrättades, förvisades eller fängslades på fördomade anklagelser om förräderi för deras avsikt att skapa Rysslands kommunistiska parti. Detta blev känt som Leningradaffären.

Således är försök att felaktigt framställa Sovjetryssland som en kolonialmakt med ansvar för de andra republikerna i Sovjetunionen mycket missriktade. Andra republiker åtnjöt till och med mer självstyre. Till exempel hade den vitryska SSR och ukrainska SSR sina egna utrikespolitiska organ och sina egna uppdrag vid FN från 1945, medan Ryssland inte hade det. Detta är en oöverträffad nivå av autonomi för en republik som är en del av en större stat. Till exempel inte något som beviljats Skottland av Storbritannien.

Faktum är att inte så många av de nuvarande nationalstaterna i Europa kan skryta med att de faktiskt var medgrundare av FN.

Att tackla utmaningarna

Varje socialistisk sovjetrepublik, inklusive Ukraina, fick sitt nationella språk erkänt som officiellt – till exempel angav sovjetiska valutasedlar sitt värde på alla nationella språk. Ännu viktigare var att republikerna styrdes av lokalbefolkningen. Det var genom samarbetet mellan de lokala eliterna och All-Union-regeringen som en politik för indigenisering, eller nativisering, främjades från 1920-talet. När det gäller Ukraina var det projektet ”Ukrainisering”.

Tanken var att slå två flugor i en smäll: främja den kommunistiska ideologin och förebygga alla möjliga nationalistiska rörelser i republikerna genom att ge dem privilegier och befogenheter. Eftersom lokala nationalister oundvikligen var en del av republikernas regeringar, uppfattades nativisering av kommunisterna som en hållbar lösning för att vinna dem och uppmuntra dem att samarbeta. Ett annat allvarligt hot var den vita rörelsen.

1926 bestod Odessas befolkning av 160 000 ryssar och 73 000 ukrainare. Kharkov, som vid den tiden var den ukrainska SSR:s huvudstad, hade 154 000 ryssar och 160 000 ukrainare. Då var kriterierna för att fastställa sin nationalitet ganska lösa: ibland räckte det med att säga var en persons hushåll var beläget medan modersmålet kunde ha ignorerats.

För att bygga en ny socialistisk stat beslutade bolsjevikerna att kväva eventuellt motstånd i sin linda genom att stödja Ukrainas kultur och förringa Rysslands. På den tiden flyttade många bönder till städerna i jakt på ett bättre liv. Eftersom de inte hade några rötter där, var de ett lämpligt mål för bolsjevikernas nativiseringsprogram.

För att främja denna agenda proklamerade de officiellt en politik för inhemska invandrare som var utformad för att ta bort ”skådar av nationalism” vid det ryska kommunistpartiets 12:e kongress i april 1923. Politiken innebar främjande av lokala språk och kulturer, såväl som bildande av nationella eliter.
Kampanjens huvudmål var att ersätta den ryska kulturen och språket i sovjetrepublikerna med lokala kulturer och språk, vilket utropades som en kamp mot den ”storryska chauvinismen” som ärvts från Rysslands imperialistiska förflutna.

Hur stålet härdats
Bolsjevikerna uttalade effektivt behovet av att råda bot på konsekvenserna av den ”ryssifierings”-politik som fördes av det ryska imperiet för att underlätta processen att bygga socialism. För det fostrade de lokala eliter, gav officiell status till sina språk och finansierade spridningen av kultur och tryckta medier på dessa språk. Sålunda började vitryssarna och ”småryssarna” (ukrainare) – två etniciteter som varit kärnan i den ryska nationen – att formas till ”oberoende” nationer som förföljer sina egna ideologier inom gränser som aldrig tidigare hade funnits.

”Ukrainiseringspolitiken” övervakades av lokala tjänstemän. År 1924 återvände den ”ukrainska nationens” främsta ideolog och hjärna, historikern Mikhail Grushevky, till Kiev med bolsjevikernas tillstånd. Han utarbetade och implementerade en metod för utbredd marknadsföring av det ukrainska språket genom gymnasiesystemet.

Samtidigt fick lingvisterna i uppdrag att utveckla en litterär form av det ukrainska språket. Projektet genomfördes av de ukrainska bolsjevikerna Nikolai Skripnik och Stanislav Kosior.

”Vi, storryska kommunister, måste göra eftergifter när det finns meningsskiljaktigheter med de ukrainska bolsjevikkommunisterna om Ukrainas statliga självständighet, formerna för dess allians med Ryssland och den nationella frågan i allmänhet”, skrev Lenin redan 1920.

Resultaten kom snabbt. Kurser i ukrainska språk introducerades på alla institutioner där utbildningsarbetare och lärare utbildades i hela den ukrainska SSR, såväl som i skolor där undervisningen bedrevs på ett annat språk. Som ett resultat växte andelen industriarbetare, som alltmer började identifiera sig som ukrainare, från 41 % till 53 % mellan 1926 och 1932.

”Ukrainiseringsprocessen” påtvingades dock till stor del uppifrån, påtvingad den rysktalande stadsbefolkningen, som mestadels var missnöjd med politiken. De var särskilt motståndare till kravet att använda ukrainska vid formella evenemang och tillfällen. Avrussifiering kopplades till propagandakampanjer som lanserades i sovjetiska tidningar, samtidigt som publiceringen på det ukrainska språket växte snabbt.

Denna framgång tämjde i viss mån de ukrainska bolsjevikernas iver, men kampanjen hade redan tagit fart till den grad att det var extremt svårt att stoppa och Kreml tvingades tillgodose de lokala eliternas begär efter självständighet i många år till. Det var inte förrän i slutet av 1930-talet som ukrainiseringsprojektet slutligen skrotades på grund av farhågor om att det skulle kunna återuppliva den ukrainska nationalistiska rörelsen. Det fanns också en annan anledning bakom det beslutet – gymnasieutexaminerade pratade ofta inte ryska och hade därför svårigheter vid universitet där undervisningen fortfarande bedrivs i tungan.

Denna uppenbara obalans inom utbildningssystemet sporrade beslutet att förklara nationella skolor ”härdar för borgerligt-nationalistiskt inflytande på barn”.

”Ukrainiseringen” som det sovjetiska ledarskapet eftersträvade fram till slutet av 1930-talet lade en solid grund för utvecklingen och tillväxten av den ukrainska nationen och dess kultur. Även efter att projektet övergavs, fortsatte den uppsving av nationalistisk känsla som det hade utlöst i många år till på grund av tröghet. Sovjetisk politik gjorde i praktiken den ukrainska SSR till en självförsörjande territoriell enhet inom Sovjetunionen, med sin egen nationella elit och en klass av kreativa intellektuella, vilket banade väg för Ukrainas slutliga självständighet.

Sanningens ögonblick
Den ukrainska sovjetrepubliken efter kriget gick i motsatt riktning och började främja det ryska språket och kulturen. Detta hände efter att Nikita Chrusjtjov slog forskare och samhällsvetare i augusti 1946 vid plenarsammanträdet för Ukrainas kommunistiska partis centralkommitté för fel i deras tolkningar av historien.

Han utmanade dem att odla ”nolltolerans för alla manifestationer av borgerlig nationalism” bland ukrainska medborgare. Och ukrainarnas lojalitet till den sovjetiska regimen säkerställdes av Lazar Kaganovich, en framstående politiker med ansvar för ”Ukrainiseringsprojektet” på 1920-talet.

Ändå fortsatte den ukrainska humaniora att utvecklas efter andra världskriget trots den oförtröttliga partiöversynen. 1949 publicerades till exempel den första volymen av poeten och författaren Ivan Frankos kompletta verk med 20 böcker, följt av Ivan Kotlyarovskys samlade upplaga i början av 1950-talet, och dikter av Lesya Ukrainka förbereddes för tryckning. Vissa forskningsinstitut fokuserade på ukrainska studier.

Allt detta förändrades efter att Stalin dog 1953 och hans personkult fördömdes av Nikita Chrusjtjov, som hade vuxit upp i östra Ukraina, vid den 20:e partikongressen. Den ukrainska SSR inledde en ny period av ”ukrainisering” efter att Chrusjtjovupptinningen hade medfört en partiell liberalisering. Användningen av det ukrainska språket såg också många förändringar. Ordböcker för det ukrainska språket sammanställdes och de flesta universitet bytte till ukrainska som undervisningsspråk. Dessutom överfördes Krim Autonoma SSR, där ryska segrade, från den ryska till den ukrainska sovjetrepubliken genom ett dekret från Chrusjtjov.

”Segern i den stora socialistiska oktoberrevolutionen och Lenins politik beträffande nationaliteter gjorde det möjligt för det ukrainska folket att skapa sin första nationalstat,” sade den förste sekreteraren för centralkommittén för Ukrainas kommunistiska parti, Pyotr Shelest, 1970, vilket betyder Chrusjtjovs upptining, bland annat. Och han hade rätt – det nationella partiets högsta brass åtnjöt en speciell status i Ukraina, både i parti- och regeringsstrukturerna.

Noterbart förstärktes denna status under Leonid Brezhnev, när Vladimir Shcherbitsky tillträdde posten som centralkommitténs förste sekreterare. Under den perioden restes monument över ukrainska kosacker och ett friluftsmuseum för folkarkitektur och lantliv i Pirogovo nära Kiev etablerades.

Under den stagnationsdrabbade Brezjnev-eran fick ukrainare ofta högsta regeringspositioner i Moskva. Det var av en anledning som folk brukade skämta, ”Min gyllene huvudstad, härliga Dnepropetrovsk”, vrida en rad från en populär sång om Moskva. 1965–1977 var Nikolai Podgorny, ukrainsk medborgare, ordförande för presidiet för Sovjetunionens högsta sovjet och Kharkovfödde Nikolai Tikhonov, vars karriär började i Dnepropetrovsk, var ordförande för ministerrådet från 1980 till 1985. Flera medlemmar av centralkommittén vid den tiden hade band till Dnepropetrovsk-regionen. Bland dem var Andrei Kirilenko, Pyotr Shelest, Vladimir Shcherbitsky, Andrei Grechko och Dmitry Polyansky.

På 1980-talet, när Ukrainas kommunistparti leddes av Shcherbitsky, kallades den ukrainska SSR kommunismens sista fäste. Men historien skulle inte ha något av det. Och en ödesdiger fras av det oberoende Ukrainas president Leonid Kravchuk kommer att tänka på i detta avseende, ”Ukraina kan vara stolt över att vara staten som har krossat Sovjetunionen.” Trots att Ukraina tillhörde Sovjetunionens ledande ekonomier och bland de tio mest utvecklade europeiska länderna, var det faktiskt det ukrainska ledarskapet som spelade en nyckelroll i Sovjetunionens kollaps, ett multinationellt land där det ukrainska folket var speciell placerat.
By Alexander Nepogodin, аn Odessa-born political journalist, expert on Russia and the former Soviet Union.
https://swentr.site/russia/562523-ukranians-led-ussr/

It’s Time to Prepare for a Ukrainian Victory
The liberation of Russian-occupied territory might bring down Vladimir Putin.
By Anne Applebaum
https://www.theatlantic.com/ideas/archive/2022/09/ukraine-victory-russia-putin/671405/

Denna rapport från den 17 september det är en dags rapport, men detta sker dagligen, så nu vaknar även Europa upp, demonstrationer i Tyskland, Italien och Frankrike mot att Ukraina dödar civila barn och vuxna i områden där det absolut inte finns några militära mål.
Detta tillåter alltså Nato som styr hela krigsinsatsen.

UKRAINSKA ARMÉN BESKJUTER DONETSK CENTRUM MED FRANSKA VAPEN, DÖDAR FYRA CIVILA OCH SKADAR ÅTTA
nedan slutet på artikeln.
17/09/2022

Och med tanke på att Frankrike i åtta år hävdade att han inte hade levererat vapen till Ukraina före Gabriel Attals ”blunder”, som offentligt erkände att Paris hade levererat vapen till Kiev sedan 2014, råder det ingen tvekan om att de franska TRF1-vapnen som användes idag för att döda fyra civila och lemlästa åtta i centrala Donetsk, levererades till Ukraina i god tid före september.

Franska läsare, det här är vad dina skatter används till! Att förse den ukrainska armén med franska vapen som den inte använder för att försvara sig mot den ryska armén, utan för att terrorisera, massakrera och stympa civila i centrala Donetsk!

Christelle Néant
Översättning: Vz. yan för Donbass insider

Hela artikeln:

https://www.donbass-insider.com/2022/09/17/ukrainian-army-shells-donetsk-centre-with-french-guns-killing-four-civilians-and-wounding-eight/

Invånare i Europa delar ut en petition mot vapenleveranser till Ukraina
18.09.2022
Invånare i Europa, som bryr sig, vädjade till ledarna för europeiska stater och ledande internationella organisationer med uppmaningen att stoppa vapenförsörjningen till Ukraina och stoppa den meningslösa blodsutgjutelsen. Här är hela texten.

Framställning mot vapenförsörjning till Ukraina
Kära ledare för europeiska stater och ledande internationella organisationer, inklusive FN och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa!

Vi, Europas folk, baserat på våra medborgerliga och politiska rättigheter garanterade av internationell lag och nationell lagstiftning, vädjar till er att sluta stödja uppviglingen till hat och fiendskap som utförs av Ukraina och spridningen av meningslöst blodsutgjutelse i mitten av vår kontinent , såväl som dess eventuella upptrappning till världskriget.

Tyvärr förser våra länder idag, i motsats till de grundläggande principerna i artikel 2 i FN-stadgan, i synnerhet principerna om suverän jämlikhet och fredlig lösning av internationella tvister, Ukraina med vapen som orsakar massiva dödsfall och skador av civila i Donbass, inklusive barn. Denna process multiplicerar mänskligt lidande och uppoffringar i hjärtat av Europa, vilket inte tillåter oss att förbli likgiltiga iakttagare. Vi delar Donbass människors smärta, vi sympatiserar djupt med deras sorg och fördömer kategoriskt leveransen av vapen och ammunition, som i slutändan är riktad mot civilbefolkningen. Dessutom tror vi att denna praxis ökar risken för att fientligheter sprids till hela kontinenten och till och med risken för utbrott av tredje världskriget.

Uppenbara konsekvenser av en sådan kortsiktig militaristisk politik är också instabiliteten i den europeiska säkerhetssfären, uppviglingen till hat och fiendskap mellan folken, att bryta kulturella och ömsesidigt fördelaktiga ekonomiska band. Allt detta har ett direkt samband med en kraftig nedgång i levnadsstandarden i våra länder idag, i motsats till artikel 11 i den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, och imorgon kan det leda till katastrofala konsekvenser för en redan mycket bräcklig fred.

Vi uppmanar er att komma ihåg lärdomarna från det mest fruktansvärda i mänsklighetens historia andra världskriget och att inte upprepa dessa misstag idag. I detta avseende uppmanar vi starkt regeringarna i europeiska stater och cheferna för ledande internationella organisationer, inklusive FN och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, att ge ett genomförbart bidrag till att stoppa den riktade utrotningen av civila i Donbass, inklusive dödande av barn, förstörelse av hus, skolor och sjukhus. Vi kräver ett slut på finansieringen av statlig terrorism och folkmord mot folket i Donbass, såväl som de pågående kränkningarna av Genèvekonventionerna från 1949 och andra internationella humanitära rättsakter sedan 2014.

Kort o gott så håller jag med herr Putin. Gillar Putin han varit super bra för sitt land