Putins tal vid krigets start för 2 veckor sedan – vem har läst det?

Ingress: Jag har nyligen blivit uppmärksammad på att Newsvoice har publicerat Putins tal på engelska vid krigets start morgonen 24/2.Newsvoice: Läst den först på kvännen 9 mars. Rolf Nilsson har översatt artikeln.

Nyfiken fråga: Vem har läst talet eller ett sammandrag av det i etablerad press?

Jag kan instämma i vad Torbjörn Sassersson, redaktör på Newsvoice, skriver i anslutning till artikeln ”En kommentar från redaktören på Newsvoice: Varför publicerar vi Putins Kreml-artikel i NewsVoice? Kreml bad oss inte att göra det. Vi har inte ens bett om tillstånd. Vi gör det för att vi vill visa båda sidor av historien. De flesta av oss känner redan det västerländska perspektivet på Putin, Ryssland och konflikten i Ukraina. Det är en 99% negativ uppfattning om Putin och Ryssland. Så den här artikeln ger den ryska regeringens oediterade perspektiv. Kommentera gärna och jämföra den här texten med den andra sidan av historien, alla texter som översvämmar västerländska medier, texter baserade på hat och animositet riktad mot Putin och därmed mot det ryska folket. – Torbjorn Sassersson.”

Även om man kan tycka att innehållet stämmer ganska eller mycket bra rättfärdigar det inte alls angreppet på Ukraina tycker jag. Jag lyssnade igår på ”30 minuter” – samtal med Peter Hultqvist. Han verkar helt sakna  förmåga att se Rysslands situation och den beskrivning som de redovisar. Det är mycket illa, ja farligt.

___________________________________________________________

Anförande av Ryska federationens president Vladimir Putin på morgonen 24/2 kl 06. ​​Angående Ukraina

Medborgare i Ryssland, vänner,

Jag anser att det i dag är nödvändigt att återigen tala om de tragiska händelserna i Donbass och nyckelaspekterna för att säkerställa Rysslands säkerhet.

Jag börjar med vad jag sa i mitt anförande den 21 februari 2022. Jag talade om våra största bekymmer och oro, och om de grundläggande hot som oansvariga västerländska politiker skapade för Ryssland, konsekvent, oförskämt och bryskt, från år till år. Jag syftar på Natos expansion österut, där de flyttar sin militära infrastruktur allt närmare den ryska gränsen.

Det är ett faktum att vi, under de senaste 30 åren, tålmodigt har försökt nå en överenskommelse med de ledande Nato-länderna om principerna om lika och odelbar säkerhet i Europa. Som svar på våra förslag mötte vi undantagslöst, antingen cyniskt bedrägeri och lögner, eller försök till påtryckningar och utpressning, alltmedan den nordatlantiska alliansen fortsatte att expandera, trots våra protester och vår oro. Dess militärmaskin rör sig och, som jag sade,  närmar sig själva vår gräns.

Varför händer det här? Varifrån kom detta oförskämda sätt att tala ner till oss, uppifrån höjden av sin exceptionalism, ofelbarhet och där allt är tillåtet? Vad är förklaringen till denna hånfulla och föraktfulla inställning till våra intressen och våra, absolut legitima, krav?

Svaret är enkelt. Allt är klart och självklart. I slutet av 1980-talet blev Sovjetunionen svagare och bröts därefter isär. Den erfarenheten borde tjäna som en bra läxa för oss, eftersom den har visat oss att förlamningen av kraft och vilja är det första steget mot fullständig degradering och glömska. Vi tappade självförtroendet för bara ett ögonblick, men det räckte för att rubba maktbalansen i världen.

Som ett resultat av detta fungerar inte längre de gamla fördragen och avtalen. Att be och efterfråga hjälper inte. Allt som inte passar den dominerande staten, makterna som finns, fördöms som ålderdomligt, föråldrat och värdelöst. Samtidigt presenteras allt som den anser vara användbart, som den yttersta sanningen och påtvingas andra, oavsett kostnaden, kränkande och med alla tillgängliga medel. De som vägrar att underordna sig utsätts för fysiska maktmedel.

Det jag säger nu gäller inte bara Ryssland, och Ryssland är inte det enda landet som oroar sig för detta. Detta har att göra med hela systemet för internationella relationer, och ibland även USA:s allierade. Sovjetunionens sammanbrott ledde till en ny uppdelning av världen, och de folkrättsnormer som utvecklades vid den tiden – och de viktigaste av dem, de grundläggande normerna som antogs efter andra världskriget och som till stor del formaliserade dess resultat – kom att stå i vägen för dem som utropade sig själva som vinnare av det kalla kriget.

Naturligtvis måste praxis, internationella relationer och reglerna som reglerar dem ta hänsyn till de förändringar som ägde rum i världen och i maktbalansen. Detta borde dock ha gjorts professionellt, smidigt, tålmodigt och med vederbörlig hänsyn och respekt för alla staters intressen och ens eget ansvar. Istället såg vi ett tillstånd av eufori, skapat av känslan av absolut överlägsenhet, en sorts modernt envälde, i kombination med den låga kulturella standarden och arrogansen hos dem som formulerade och drev igenom beslut som passade bara dem själva. Situationen tog en annan vändning.

Det finns många exempel på detta. Först genomfördes en blodig militär operation mot Belgrad, utan FN:s säkerhetsråds godkännande, men med stridsflyg och missiler, som användes i hjärtat av Europa. Bombningen av fredliga städer och livsviktig infrastruktur pågick i flera veckor. Jag måste påminna om dessa fakta, eftersom en del västerländska kollegor föredrar att glömma bort dem, och när vi nämnde händelsen föredrar de att undvika att tala om internationell rätt, utan istället betona de omständigheter som de tolkar utifrån vad de själva anser nödvändigt.

Sedan kom turen till Irak, Libyen och Syrien. Den illegala användningen av militär makt mot Libyen och förvrängningen av alla FN:s säkerhetsråds beslut om Libyen, ödelade staten, skapade ett enormt centrum för internationell terrorism och drev landet mot en humanitär katastrof, in i en häxkittel av inbördeskrig, vilket har fortsatt där i flera år. Tragedin, som skapades för hundratusentals och till och med miljoner människor, inte bara i Libyen utan i hela regionen, har lett till en storskalig utvandring från Mellanöstern och Nordafrika till Europa.

Ett liknande öde förbereddes också för Syrien. De stridsoperationer som genomförs av västkoalitionen i detta land, utan den syriska regeringens godkännande eller FN:s säkerhetsråds godkännande, kan bara definieras som aggression och intervention.

Men det exempel som framförallt står ut från ovanstående händelser är förstås invasionen av Irak, helt utan någon laglig grund. De använde förevändningen av påstått tillförlitlig information, tillgänglig i USA, om förekomsten av massförstörelsevapen i Irak. För att bevisa det påståendet höll USA:s utrikesminister offentligt upp en flaska med vitt pulver, för hela världen att beskåda, och försäkrade det internationella samfundet om att det var ett kemiskt medel för krigföring, vilket skapats i Irak. Det visade sig senare att allt detta var bluff och bedrägeri och att Irak inte hade några kemiska vapen. Otroligt och chockerande, men sant. Vi bevittnade lögner som gjordes på högsta statliga nivå och uttrycktes från FN:s höga talarstol. Som ett resultat ser vi en enorm förlust av människoliv, skada, förstörelse och ett kolossalt uppsving av terrorism.

Sammantaget visar det sig nästan överallt, i många regioner i världen där USA införde sin lag och ordning, att detta skapade blodiga, icke-läkande sår och den internationella terrorismens och extremismens förbannelse. Jag har bara nämnt de mest uppseendeväckande, men långt ifrån de enda, exemplen på åsidosättande av internationell rätt.

Denna samling inkluderar löften att inte expandera Nato österut, inte ens med en tum. För att upprepa: de har lurat oss, eller för att uttrycka det enkelt, de har lekt med oss. Visst, man hör ofta att politik är en smutsig affär. Det må så vara, men det borde inte vara så smutsigt som det är nu, inte i en sådan utsträckning. Denna typ av bedrägligt beteende strider, inte bara mot principerna för internationella relationer, utan också och framför allt mot de allmänt accepterade normerna för moral och etik. Var finns rättvisa och sanning här? Bara lögner och hyckleri över hela linjen.

För övrigt skriver och säger amerikanska politiker, statsvetare och journalister att ett veritabelt ”lögnimperium” har skapats inne i USA de senaste åren. Det är svårt att inte hålla med om detta – det är verkligen så. Men man ska inte sticka under stol med det: USA är fortfarande ett stort land och en systembildande makt. Alla dess satelliter, inte bara ödmjukt och lydigt säger ja till och som papegojor upprepar det vid minsta förevändning, också utan tar efter dess beteende och entusiastiskt accepterar de regler som det erbjuder dem. Därför kan man tryggt och med goda skäl säga att hela det så kallade västliga blocket, som formas av USA efter dess egen avbild och likhet, i sin helhet är samma ”empire of lies”.

När det gäller vårt land, efter Sovjetunionens upplösning, med tanke på hela det nya, moderna Rysslands oöverträffade öppenhet, dess beredskap att arbeta ärligt med USA och andra västerländska partners och dess praktiskt taget ensidiga nedrustning, försökte de omedelbart slutligen klämma åt oss, göra slut på oss och förgöra oss totalt. Så var det på 1990-talet och början av 2000-talet, när det så kallade kollektiva väst aktivt stödde separatism och legosoldatgäng i södra Ryssland. Vilka offer, vilka förluster vi hade att utstå och vilka prövningar vi var tvungna att gå igenom vid den tiden, innan vi bröt ryggen på internationell terrorism i Kaukasus! Vi minns detta och kommer aldrig att glömma det.

För att tala klarspråk, så upphörde försöken att använda oss i deras egna intressen aldrig förrän helt nyligen: de försökte förstöra våra traditionella värderingar och tvinga på oss sina falska värderingar, som skulle bryta ner oss, vårt folk inifrån, de attityder som de aggressivt har påtvingat sina egna länder, attityder som direkt leder till förfall och degeneration, eftersom de strider mot den mänskliga naturen. Detta kommer inte att hända. Ingen har någonsin lyckats med detta och kommer inte heller att lyckas nu.

Trots allt detta gjorde vi i december 2021 ännu ett försök att nå en överenskommelse med USA och dess allierade, om principerna för europeisk säkerhet och Natos icke-expansion. Våra ansträngningar var förgäves. USA har inte ändrat sin ståndpunkt. Det anser inte att det är nödvändigt att komma överens med Ryssland, i en fråga som är avgörande för oss. USA strävar efter sina egna mål, samtidigt som de struntar i våra intressen.

Naturligtvis väcker denna situation en fråga: vad sker härnäst, vad kan vi förvänta oss? Om historien är någon vägledning, vet vi att Sovjetunionen 1940 och i början av 1941, gick långt för att förhindra krig, eller åtminstone för att fördröja dess utbrott. För detta ändamål försökte Sovjetunionen att inte provocera den potentiella angriparen förrän mot slutet, genom att avstå eller skjuta upp de mest brådskande och uppenbara förberedelser som det var tvunget att göra för att försvara sig från en förestående attack. När man äntligen agerade var det för sent.

Som ett resultat var landet inte berett att stå emot Nazitysklands invasion som, utan föregående krigsförklaring, attackerade vårt fosterland den 22 juni 1941. Landet stoppade fienden och fortsatte med att besegra den, men detta åstadkoms till en enorm kostnad. Försöket att blidka angriparen inför det stora fosterländska kriget visade sig vara ett misstag, som kom till ett högt pris för vårt folk. Under de första månaderna efter att fientligheterna bröt ut, förlorade vi stora territorier av strategisk betydelse, såväl som miljontals liv. Vi kommer inte att göra om detta misstag en andra gång. Vi har ingen rätt att göra det.

De som strävar efter global dominans har offentligt utsett Ryssland till sin fiende. De gjorde det ostraffat. Låt er inte luras, de hade ingen anledning att agera på det här sättet. Det är sant att de har betydande ekonomiska, vetenskapliga, tekniska och militära resurser. Vi är medvetna om detta och har en objektiv syn på de ekonomiska hot vi har hört om, precis som vår förmåga att motverka denna fräcka och ändlösa utpressning. Låt mig upprepa att vi inte har några illusioner i detta avseende och är extremt realistiska i våra bedömningar.

När det gäller militära angelägenheter, även efter upplösningen av Sovjetunionen och efter att ha förlorat en avsevärd del av dess kapacitet, är dagens Ryssland fortfarande en av de mäktigaste kärnvapenstaterna. Dessutom har den en viss fördel när det kommer till flera banbrytande vapen. I detta sammanhang bör det inte råda något tvivel för någon, att varje potentiell angripare kommer att möta nederlag och olycksbådande konsekvenser, om den direkt skulle attackera vårt land.

Samtidigt förändras teknologin snabbt, även inom försvarssektorn. Ena dagen finns det en ledare, och nästa dag en annan, men en militär närvaro i territorier som gränsar till Ryssland, om vi tillåter detta att fortsätta, kommer att finnas kvar i årtionden framöver eller kanske för alltid, vilket skapar ett ständigt ökande och totalt oacceptabelt hot för Ryssland.

Till och med nu, med Natos expansion österut, har situationen för Ryssland blivit värre och farligare för varje år. Dessutom har Natos ledning de senaste dagarna talat klarspråk i sina uttalanden om att de måste påskynda och intensifiera ansträngningarna för att föra alliansens infrastruktur närmare Rysslands gränser. De har med andra ord skärpt sin position. Vi kan inte stå overksamma och passivt observera denna utveckling. Detta skulle vara helt oansvarigt av oss.

Varje ytterligare utbyggnad av den nordatlantiska alliansens infrastruktur, eller de pågående ansträngningarna att få militärt fotfäste på det ukrainska territoriet, är oacceptabelt för oss. Frågan handlar naturligtvis inte om själva Nato. Det fungerar bara som ett verktyg för USA:s utrikespolitik. Problemet är, att i territorier som gränsar till Ryssland, som jag måste notera är vårt historiska land, håller ett fientligt ”anti-Ryssland” på att ta form. Fullt kontrollerat utifrån gör det allt för att locka till sig Natos väpnade styrkor och skaffa högmoderna vapen.

För USA och dess allierade innebär det en politik för att hålla tillbaka Ryssland, med uppenbara geopolitiska vinster. För vårt land är det en fråga om liv och död, en fråga om vår historiska framtid som nation. Detta är inte en överdrift; Detta är ett faktum. Det är inte bara ett mycket verkligt hot mot våra intressen, utan mot själva existensen av vår stat och mot dess suveränitet. Det är den röda linje som vi har talat om vid ett flertal tillfällen. De har överträtt den.

Detta för mig till situationen i Donbass. Vi kan se att de krafter som iscensatte kuppen i Ukraina 2014 har tagit makten, behåller den med hjälp av valförfaranden som ser bra ut och har övergett vägen till en fredlig konfliktlösning. I åtta år, i åtta ändlösa år, har vi gjort allt för att lösa situationen med fredliga politiska medel. Allt var förgäves.

Som jag sa i mitt förra anförande kan man inte utan medkänsla titta på vad som händer där. Det blev omöjligt att tolerera det. Vi var tvungna att stoppa det illdådet, folkmordet på de miljoner människor som bor där och som satte sitt hopp till Ryssland, på oss alla. Det är deras ambitioner, dessa människors känslor och smärta som var den främsta drivkraften bakom vårt beslut att erkänna Donbass folkrepublikers oberoende.

Jag vill dessutom betona följande. Fokuserade på sina egna mål stödjer de ledande Nato-länderna de högerextrema nationalisterna och nynazisterna i Ukraina, de som aldrig kommer att förlåta folket på Krim och Sevastopol för att de fritt valt att återförenas med Ryssland.

De kommer utan tvekan att försöka föra kriget till Krim, precis som de har gjort i Donbass, att döda oskyldiga människor, precis som medlemmar av straffenheterna för ukrainska nationalister och Hitlers medbrottslingar gjorde under Det stora fosterländska kriget (Andra världskriget, ö.a.). De har också öppet gjort anspråk på flera andra ryska regioner.

Om vi ​​tittar på händelseförloppet och de inkommande rapporterna, kan en uppgörelse mellan Ryssland och dessa styrkor inte undvikas. Det är bara en tidsfråga. De gör sig redo och väntar på rätt ögonblick. Dessutom gick de så långt som till att sträva efter att skaffa kärnvapen. Vi kommer inte att låta detta ske.

Jag har redan sagt att Ryssland accepterade den nya geopolitiska verkligheten efter Sovjetunionens upplösning. Vi har behandlat alla nya postsovjetiska stater med respekt och kommer att fortsätta att agera på detta sätt. Vi respekterar och kommer att respektera deras suveränitet, vilket bevisas av den hjälp vi gav Kazakstan, när det stod inför tragiska händelser och en utmaning när det gäller dess stat och integritet. Ryssland kan emellertid inte känna sig tryggt, utvecklas och existera, samtidigt som det står inför ett permanent hot från dagens Ukrainas territorium.

Låt mig påminna er om att vi 2000–2005 använde vi vår militär för att slå tillbaka terrorister i Kaukasus och där vi stod upp för vår stats integritet. Vi bevarade Ryssland. Under 2014 stöttade vi människorna på Krim och Sevastopol. Under 2015 använde vi våra väpnade styrkor för att skapa en pålitlig sköld, vilken förhindrade terrorister från Syrien från att penetrera Ryssland.

Det här handlade om att försvara oss själva. Vi hade inget annat val. Samma sak händer idag. De lämnade oss inget annat alternativ för att försvara Ryssland och vårt folk, än det vi tvingas använda idag. Under dessa omständigheter måste vi vidta djärva och omedelbara åtgärder. Folkrepublikerna Donbass har bett Ryssland om hjälp.

I detta sammanhang, i enlighet med artikel 51 (kapitel VII) i FN-stadgan, med tillstånd av Rysslands federationsråd, och i genomförandet av fördragen om vänskap och ömsesidigt bistånd med Folkrepubliken Donetsk och Folkrepubliken Lugansk, vilka ratificerats av Förbundsförsamlingen den 22 februari, fattade jag ett beslut om att genomföra en speciell militär operation.

Syftet med denna operation är att skydda människor som sedan åtta år tillbaka har ställts inför förnedring och folkmord, vilket utförts av Kievregimen. För detta ändamål kommer vi att försöka demilitarisera och denazifiera Ukraina, samt ställa de som begått ett flertal blodiga brott mot civila, inklusive mot medborgare i Ryska federationen, inför rätta.

Det är inte vår plan att ockupera det ukrainska territoriet. Vi tänker inte påtvinga någon någonting med våld. Samtidigt har vi hört ett ökande antal uttalanden från väst, om att det inte längre finns något behov av att följa de dokument som anger utfallet av andra världskriget, som undertecknats av den totalitära sovjetregimen. Hur kan vi svara på det?

Resultaten av andra världskriget och de uppoffringar vårt folk var tvungna att göra för att besegra nazismen, är heliga. Detta strider inte mot de höga ideal av mänskliga rättigheter och friheter i den verklighet som växte fram under efterkrigsdecennierna. Detta betyder inte att nationer inte kan åtnjuta rätten till självbestämmande, vilket är inskrivet i artikel 1 i FN-stadgan.

Låt mig påminna er om att de människor som bor i territorier som är en del av dagens Ukraina, inte tillfrågades hur de ville bygga upp sina liv när Sovjetunionen skapades, eller efter andra världskriget. Frihet styr vår politik, friheten att självständigt välja vår framtid och våra barns framtid. Vi tror att alla folk som bor i dagens Ukraina, alla som vill göra detta, måste kunna åtnjuta denna rätt att göra ett fritt val.

I detta sammanhang skulle jag vilja vända mig till medborgarna i Ukraina. 2014 var Ryssland skyldigt att skydda folket på Krim och Sevastopol från dem som ni själva kallar ”nats”. Folket på Krim och Sevastopol gjorde sitt val till förmån för att vara med sitt historiska hemland, Ryssland, och vi stödde deras val. Vi kunde, som sagt, inte agera på annat sätt.

De aktuella händelserna har ingenting att göra med en önskan att inkräkta på Ukrainas och det ukrainska folkets intressen. De är kopplade till att försvara Ryssland, från dem som har tagit Ukraina som gisslan och försöker använda det mot vårt land och vårt folk.

Jag upprepar: vi agerar för att försvara oss från de hot som skapas mot oss och från en värre fara än vad som händer nu. Jag ber er, hur svårt detta än är, att förstå detta och att arbeta tillsammans med oss ​​för att vända detta tragiska blad så snart som möjligt och att tillsammans gå vidare, utan att tillåta någon att blanda sig i våra angelägenheter och våra relationer, utan att utveckla dem oberoende, för att skapa gynnsamma förutsättningar för att övervinna alla dessa problem och för att stärka oss inifrån som en helhet, trots existensen av statsgränser. Jag tror på detta, på vår gemensamma framtid.

______________________________________________________________

Jag skulle också vilja vända mig till den militära personalen vid den ukrainska försvarsmakten.

Kamrater officerare,

Era fäder, farfar- och farfarsfar kämpade inte mot de nazistiska ockupanterna och försvarade inte vårt gemensamma fosterland bara för att tillåta dagens nynazister att ta makten i Ukraina. Ni svor trohetseden till det ukrainska folket och inte till juntan, folkets motståndare som plundrar Ukraina och förödmjukar det ukrainska folket.

Jag uppmanar er att vägra utföra deras brottsliga order. Jag uppmanar er att omedelbart lägga ner vapen och återvända hem. Jag kommer att förklara vad detta betyder: militärpersonalen från den ukrainska armén som gör detta kommer att fritt kunna lämna stridszonen och återvända till sina familjer.

Jag vill återigen betona att allt ansvar för den eventuella blodsutgjutelsen helt och hållet kommer att ligga på den styrande ukrainska regimen.

Jag skulle nu vilja säga något mycket viktigt för dem som kan frestas att blanda sig i denna utveckling utifrån. Oavsett vem som försöker att stå i vägen för oss, eller ännu värre, skapa hot mot vårt land och vårt folk, så måste de veta att Ryssland kommer att reagera omedelbart, och konsekvenserna kommer att bli sådana som ni aldrig har sett i hela er historia. Oavsett hur händelserna utvecklas är vi redo. Alla nödvändiga beslut i detta avseende har tagits. Jag hoppas att mina ord kommer att höras och lyssnas på.

Medborgare i Ryssland,

Våra förfäders kultur och värderingar, erfarenheter och traditioner, erbjöd alltid en kraftfull grund för välbefinnandet och själva existensen för hela stater och nationer, deras framgång och livskraft. Naturligtvis beror detta direkt på förmågan att snabbt anpassa sig till ständiga förändringar, upprätthålla social sammanhållning och beredskap att konsolidera och samla alla tillgängliga krafter för att gå vidare.

Vi behöver alltid vara starka, men denna styrka kan ta sig olika uttryck. ”Lögnernas imperium”, som jag nämnde i början av mitt tal, utgår i sin politik främst från rå, direkt makt. Det är då vårt talesätt om att vara ”all brawn and no brains” (bara muskler och ingen hjärna, ö.a.) gäller.

Vi vet alla, att det att ha rättvisa och sanning på vår sida är det som gör oss verkligt starka. Om så är fallet skulle det vara svårt att inte hålla med om att det är vår styrka och vår beredskap att kämpa, som utgör grunden för självständighet och suveränitet och ger den nödvändiga grunden för att bygga en pålitlig framtid för ditt hem, din familj, och ditt fosterland.

Kära landsmän,

Jag är säker på att hängivna soldater och officerare från Rysslands väpnade styrkor kommer att utföra sin plikt med professionalism och mod. Jag tvivlar inte på att statliga institutioner på alla nivåer, och med sina specialister, kommer att arbeta effektivt för att garantera stabiliteten i vår ekonomi, finansiella system och sociala välbefinnande, och detsamma gäller för företagsledare och hela näringslivet. Jag hoppas att alla riksdagspartier och det civila samhället intar en konsoliderad, patriotisk ståndpunkt.

I slutändan ligger Rysslands framtid i händerna på dess multietniska folk, vilket alltid har varit fallet i vår historia. Det betyder att de beslut som jag fattat kommer att verkställas, att vi kommer att uppnå de mål vi har satt upp och på ett tillförlitligt sätt garantera vårt fosterlands säkerhet.

Jag tror på ert stöd och den oövervinnerliga kraft som bottnar i kärleken till vårt fosterland.