Denna mycket engagerade och engagerande artikel 5 november av den framstående australiensiske journalisten John Pilger i Consortiumnewshar översatts något förkortad till norska av Knut Lindtner och publicerats på dennes blogg Derimot.no, varefter den översatts till svenska av Rolf Nilsson! Och jag kan publicera efter lite redaktionsarbete! Tack!
Kom till mötet på Teater Tre söndagen 21 november kl 18.30 på Rosenlundsgatan 12 i Stockholm. Där diskuterar FN-observatören Nils Melzer sin bok ”Fallet Assange” med teaterdirektör Stina Oscarson, DN:s förre chefredaktör Arne Ruth och Advokatsamfundets förra generalsekreterare Anne Ramberg!
Rättvisa för Assange innebär rättvisa för alla! The Guardian utnyttjade Assanges avslöjanden och lät honom sedan ruttna i isolering
I Magna Cartas land (England) borde detta skamliga fall ha lagts ner av domstolen för länge sedan.
När jag första gången träffade Julian Assange i Belmarsh-fängelset 2019, kort efter att han hämtades in från sin Ecuadorianska ambassad, sa han: ”Jag tror att jag håller på att tappa förståndet.”
Han var utmärglad och undernärd, hans ögon var ihåliga och hans smala armar underströks av en gul identifieringsduk knuten runt hans vänstra arm, en beskrivande symbol för institutionell kontroll.
Hela dygnet, förutom de två timmarna av mitt besök, satt han fängslad i en ensamcell, i en flygel som kallas ”Health Service”, ett orwellskt namn. I cellen bredvid skrek en djupt störd man igenom natten. En annan fånge drabbades av dödlig cancer. En annan var svårt handikappad.
”En dag fick vi spela Monopol”, sa han, ”som terapi. Det var vårt sjukvårdssystem!”
Det här är som i filmen ”Gökboet”, sa jag.
”Ja, fast bara mer vansinnigt.”
Julians svarta humor har ofta räddat honom, men inte längre. Den lömska tortyr, som han utsatts för i Belmarsh-fängelset, har haft en förödande effekt. Läs rapporterna från Nils Melzer, FN:s specialrapportör, om tortyr, och de kliniska åsikterna från Michael Kopelman, emeritusprofessor i neuropsykiatri vid King’s College London, och Dr Quentin Deeley. Samtidigt bör man visa förakt för James Lewis QC, USA:s inhyrde vapendragares uttalande om att detta är ”svartmålning”.
________________________________________________________________
”Julians svarta humor har ofta räddat honom, men inte mer. Den lömska tortyren han har utsatts för i Belmarsh har haft förödande effekter.”
________________________________________________________________
Jag blev särskilt berörd av orden från Dr. Kate Humphrey, expert i klinisk neuropsykologi vid Imperial College London. Hon berättade för Old Bailey förra året att Julians intellekt hade gått ner från ”Det överlägsna, eller mer troligt, mycket överlägsna, området” till ”betydligt under” denna optimala nivå, till ett område där han kämpade för att ta till sig information, och ”att prestera inom det låga till medelhöga området.”
Vid en annan domstolsförhandling i detta skamliga Kafka-artade drama såg jag honom kämpa för att komma ihåg sitt namn, när domaren bad honom att uppge det.
Under större delen av sitt första år på Belmarsh var han inlåst. Han nekades ordentlig träning och gick fram och tillbaka i sin lilla cell, fram och tillbaka, som ”mitt eget halvmaraton”, berättade han för mig. Det här luktade förtvivlan.
Ett rakblad hittades i hans cell. Han skrev ”avskedsbrev”. Han ringde till samariterna upprepade gånger.
Först nekades han sina läsglasögon, som lämnades kvar under den brutala kidnappningen från ambassaden. När glasögonen äntligen kom till fängelset levererades de inte till honom på flera dagar. Hans advokat, Gareth Peirce, skrev brev efter brev till fängelseguvernören och protesterade mot undanhållandet av juridiska dokument, bristande tillgång till fängelsebiblioteket och en enkel bärbar dator för att förbereda sitt ärende. Fängelset tog veckor, ja månader, på sig att svara. (Fängelseguvernör Rob Davis har tilldelats Order of the British Empire)
Böcker, som skickades till honom av en vän, journalisten Charles Glass, som själv överlevde gisslantagandet i Beirut, lämnades tillbaka. Julian kunde inte ringa sina amerikanska advokater. Från början har han ständigt medicinerats. En gång när jag frågade honom vad de gav honom kunde han inte svara.
Rätten att få övervara sin domstolsförhandling
Under förra veckans utfrågning i domstolen, för att slutgiltigt avgöra om Julian skulle utlämnas till USA eller inte, dök han upp endast kortvarigt i en videosändning den första dagen. Han såg illamående och rastlös ut. Rätten fick veta att han blivit ”förhindrad” på grund av ”medicinering”.
Men Julian hade bett om att få närvara vid förhandlingen och fick avslag, sa partnern Stella Moris. Att vara närvarande i en domstol som dömer dig, är definitivt en rättighet.
Stella Moris, Julian Assanges partner, talade med sina anhängare den 28 oktober, under USA:s överklagandeförhandling i London. (Kampanjen mot att utlämna Assange).
Denna intensivt stolta man kräver också rätten att i offentligheten framstå som stark och rationell, som han gjorde på Old Bailey förra året. Vid den tiden rådgjorde han ständigt med sina advokater genom springan i sin glasbur. Han gjorde omfattande anteckningar. Han stod och protesterade med vältalig ilska mot lögner och processövergrepp.
Skadan som tillfogats honom under hans tio år av fängelse och osäkerhet, inklusive mer än två år i Belmarsh (vars brutala regim hyllas i den senaste Bond-filmen), står utom allt tvivel.
Och så står också hans mod utom allt tvivel, en egenskap av motstånd och motståndskraft som är heroisk. Det är detta som kan ta honom igenom den nuvarande Kafka-artade mardrömmen – om han slipper undan ett amerikanskt helvete.
Jag har känt Julian sedan han först kom till Storbritannien 2009. I vår första intervju beskrev han det moraliska imperativ som var startpunkten för WikiLeaks:
– att vår rätt till insyn till regeringar och makthavare var en grundläggande demokratisk rättighet.
Jag har sett honom hålla fast vid denna princip, även när det ibland har gjort hans liv ännu mer smärtsamt.
Nästan ingen av dessa märkliga aspekter av mannens karaktär har rapporterats i den så kallade fria pressen, vars egen framtid, sägs det, är i fara om Julian utlämnas.
Naturligtvis för att det aldrig har funnits någon ”fri press”. Det har tidigare funnits exceptionella journalister som har arbetat i ”mainstream” – inom fackområden/teman som nu är stängda, och därmed har tvingat in oberoende journalistik på internet.
Det har uppstått en «femte sfär», en samizdat * av engagerat, ofta obetalt arbete, av dem som var hedervärda undantag i media, som nu har reducerats till en samling fraser. Ord som ”demokrati”, ”reform”, ”mänskliga rättigheter” berövas sitt sanna innehåll, och censur sker genom utelämnande eller uteslutning.
________________________________________________________________
”Nästan inga av dessa märkliga aspekter av mannens karaktär har rapporterats i den så kallade fria pressen, vars egen framtid, sägs det, är i fara om Julian utlämnas.”
________________________________________________________________
Förra veckans livsavgörande förhandling i domstolen ”försvann” i den ”fria pressen”. De flesta fick inte veta att en domstol i hjärtat av London hade dömt deras rätt att få veta: deras rätt att ifrågasätta och ta avstånd.
Många amerikaner, om de vet något om Assange-fallet, tror på en fantasi om att Julian är en rysk agent som fick Hillary Clinton att förlora presidentvalet 2016 mot Donald Trump. Detta är slående likt lögnen om att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen, vilket rättfärdigade invasionen av Irak och dödandet av en miljon eller fler människor.
Det är osannolikt att de känner till att ett av åklagarens huvudvittnen, vars vittnesmål ligger till grund för en av anklagelserna mot Julian, nyligen har erkänt att han ljugit och fabricerat ”beviset”.
De kommer inte heller att ha hört talas om, eller läst avslöjandet om att CIA under sin tidigare chef, den Hermann Göring-liknande Mike Pompeo, planerade att mörda Julian. Och det var knappast något nytt. Ända sedan jag träffade Julian har han utsatts för hot till liv och hälsa.
Under hans första natt på Ecuadors ambassad 2012, trängdes mörka figurer framför ambassaden och dunkade mot fönstren och försökte ta sig in. I USA har offentliga personer – inklusive Hillary Clinton, direkt efter hennes förstörelse av Libyen – länge efterlyst ett mordförsök på Julian. Nuvarande president Joe Biden fördömde honom som en ”hi-tech terrorist”.
Australiens förre premiärminister, Julia Gillard, var så angelägen om att tillfredsställa vad hon kallade ”våra bästa vänner” i Washington, att hon krävde att Julians pass skulle tas från honom – tills det påpekades för henne att detta skulle strida mot lagen. Den nuvarande premiärministern, Scott Morrison, en PR-man, sa när han blev tillfrågad om Assange, ”He should face the music” (ungefär: ta konsekvenserna av sina handlingar)
Det har varit jaktsäsong på WikiLeaks grundare i mer än ett decennium. 2011 utnyttjade The Guardian Julians arbete som om det vore deras eget, fick journalistpriser och Hollywood-avtal och slog sedan tillbaka mot källan till dessa utmärkelser, Julian.
Anklagande attack
År av anklagande attacker mot mannen som vägrade gå med i deras klubb följde. Han anklagades för att ha underlåtit att redigera dokument med namnen på de som ansågs vara i riskzonen. I en Guardian-bok av David Leigh och Luke Harding citeras Assange för att ha sagt, under en middag på en restaurang i London, att han struntade i om informanter, som nämns i läckorna, skadades.
Varken Harding eller Leigh deltog i middagen. John Goetz, en undersökande reporter från Der Spiegel, var faktiskt med på middagen och vittnade om att Assange inte sa något sådant.
Den välkände visselblåsaren Daniel Ellsberg sa till Old Bailey förra året, att Assange personligen hade redigerat 15 000 filer. Nya Zeelands grävande journalist, Nicky Hager, som arbetade med Assange om krigsläckorna i Afghanistan och Irak, beskrev hur Assange vidtog ”extraordinära försiktighetsåtgärder genom att redigera (ta bort) namn på uppgiftslämnare”.
2013 frågade jag filmaren Mark Davis om detta. Davis, en respekterad radioreporter för SBS Australia, var ögonvittne och följde Assange under förberedelserna för att de läckta filerna skulle publiceras i The Guardian och The New York Times. Han berättade för mig,
”Assange var den enda som arbetade dag och natt för att extrahera 10 000 namn på personer som kunde påverkas av avslöjanden i loggarna.”
David Leigh föreläste för en grupp studenter vid City University och hånade själva idén att ”Julian Assange kommer att sluta i fångdräkt”. Hans rädsla var överdriven, hånade han. Edward Snowden (har politisk asyl i Ryssland, red.) avslöjade senare att Assange stod under ”nedräkning till att bli jagad”.
Luke Harding, Leighs medförfattare till the Guardian-boken, som avslöjade lösenordet till en rad diplomatiska länkar som Julian hade anförtrott till tidningen, befann sig utanför Ecuadors ambassad den kvällen Julian sökte asyl. Han stod tillsammans med ett antal poliser och gladde sig på sin blogg: ”Scotland Yard kan definitivt vara den som skrattar sist”.
Kampanjen var obeveklig. Guardian journalister grävde djupt. ”Han är verkligen den största skiten”, skrev Suzanne Moore, om en man som hon aldrig hade träffat.
Redaktören som ledde detta, Alan Rusbridger, har nyligen anslutit sig till kören ”att försvara Assange skyddar den fria pressen”. Efter att ha publicerat de första WikiLeaks-avslöjandena måste Rusbridger undra om Guardians efterföljande utstötning av Assange kommer att vara nog för att skydda sig mot Washingtons vrede.
Domstolens domare kommer sannolikt att meddela sitt beslut avseende det amerikanska överklagandet under nyåret. Beslutet avgör om det brittiska rättsväsendet kommer att lämna de sista resterna av anständighet eller inte; i landet med Magna Carta borde detta skamliga fall ha lagts ner av domstolen för länge sedan.
Julian Assange är en sanningssökare som inte har begått något brott, men som har avslöjat regeringens storskaliga brott och lögner, och som har utfört en av de största tjänsterna till allmänheten under min livstid. Behöver vi påminnas om att rättvisa för en är rättvisa för alla?
* Magna Carta är ett gammalt frihetsdokument från 1200-talet. För mer information, läs här
- Samizdat betyder ”självutgivare” och är en ryskspråkig innovation, sammansatt av ryska sam (”själv”) och izdat (förkortning för izdatelstvo = utgivare). Ordet samizdat har sitt ursprung i Sovjetunionen 1966 som en term för manuskript (inklusive tidskrifter) som reproducerats privat, går från hand till hand och ständigt kopieras igen. Materialet är mestadels skönlitterära och politiska verk som på detta sätt berövats offentlig censur, men det omfattar även populära saker som är slutsålda i bokhandeln (hämtat från: https://snl.no/samizdat
Relaterat.
Vi måste rädda Julian Assange!
Assange-skandalen 10 och 2 år. Sverige och Väst bedriver psykisk tortyr mot visselblåsare! Enligt FN-rapport.
Assange Defense Organisation
FN-rapportör om behandlingen av Assange: «Ett mordiskt system skapas inför våra ögon». Sveriges största rättsskandal?
Internationella och Svenska Journalistförbundet tar ställning för Julian Assange och andra visselblåsare, liksom Internationella och Svenska Pen!
Ögonvittnesrapport av mig och andra från solidaritetsmanifestationer för Julian Assange och yttrandefrihet i London.
Journalister höjer rösten för Julian Assange.
Många läkare är allvarligt bekymrade över Julian Assanges hälsa.
Pen International och Svenska Pen: Julian Assange bör inte utlämnas till USA.
INTERNATIONELLT Staty rest i Berlin över demokratiska visselblåsarna Edward Snowden, Julian Assange och Chelsea Manning!
Frige Julian Assange! Öppet brev från två riksdagsledamöter till Europarådet.
Gör som 225 000 andra vänner av yttrandefrihet – skriv på detta upprop till stöd för Julian Assange.
Gula Västarna stödjer Assange. Vad gör svenska journalister?
Fångarna visar större mod och kampinsats för Assange och yttrandefrihet än hela Västvärlden!
Intressant artikel som Aaron Mate lagt ut på sin twitter:
”A lot of mistakes”: The Guardian and Julian Assange
John McEvoy is an investigative journalist. He has written about recent British intervention in Chile, Brazil, and Colombia in the International History Review and the Contemporary British History Journal. He has also contributed to Declassified UK, the Canary, Tribune, Jacobin, Brasil Wire, Revista Forum, and FAIR, and reported from Venezuela, Colombia, and France. Follow him on Twitter @jmcevoy_2
Pablo Navarrete is a journalist and documentary filmmaker.
https://www.mintpressnews.com/a-lot-of-mistakes-the-guardian-and-julian-assange/279088/
[…] andra artiklar om Julian Assange. John Pilger:Rättvisa för Assange innebär rättvisa för alla! Fallet Julian Assange – Förödande kritik mot Sverige Skamligt och farligt om Julian Assange […]