Riskfylld australisk utrikespolitik i Mellanöstern, ett symptom på ett mycket större problem.

Ingress 10 september 2020: I serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som verkar vara aktuell. Utvisningen av australiensiska journalister från Kina visar att förhållandet är dåligt mellan Australien och Kina. Australien bryr sig om sina journalister när de får problem i Kina – men inte om medborgaren Assange!

Författaren, de kunnige geopolitiska analytikern James O’Neill är också från Australien

Denna artikel av den australiensiska juristen och geopolitiska analytikern James O’Neill har vänligen översatts av Martin Gelin, tandläkare och DMD i Australien. publicerat här.

Riskfylld australisk utrikespolitik i Mellanöstern, ett symptom på ett mycket större problem.

Premiärminister Scott Morrisons tillkännagivande att Australien kommer att skicka en militärstyrka till Mellanöstern är det senaste i en serie utrikespolitiska misstag där ingen hänsyn tas till Australiens egna utrikespolitiska intressen. Premiärministern har alltså annonserat ännu ett engagemang med australiska styrkor, denna gång till Persiska viken. En mindre marinkontingent från Australien kommer att ansluta sig till brittiska och amerikanska styrkor för att skydda sjöfarten från vad som kallas ”iransk aggression” i regionen.

Den lilla australiska marinenheten har litet eller inget militärt värde och är alldeles för obetydlig för att kunna skapa någon relevant militär inverkan på de hundratals fartyg som trafikerar farleden dagligen. Den iranska marinen kan med minimal ansträngning sänka enheten, skulle behov uppstå.

Ett australiskt deltagande är därför av rent symboliskt värde. Australiska regeringen kommer inte att bry sig om att få parlamentets godkännande för detta nya militära engagemang. En sådan gest skulle i detta fall vara rent symbolisk med tanke på att Arbetarpartiet snabbt meddelade sitt stöd för Morrisons förslag .

Frågor om lagligheten eller visdomen i ett sådant militärt engagemang kommer därför ännu en gång att ställas till de mindre partierna och en rad enheter utanför parlamentet. Om historien är någon guide så ignoreras de oliktänkande, precis som vid andra dumdristiga australiska militärinterventioner sedan Vietnam.
För den oinvigde verkar det som om man fogar sig i ännu ett dumt och olagligt amerikanskt militäräventyr vid sidan om Australiens egna vitala intressen. En typisk ursäkt för USAs militära aktiviteter kommer som vanligt när man hävdar att det inte finns någon konflikt mellan USAs och Australiens intressen.

Denna uppfattning är djupt felaktig, eller i klarspråk, står i direkt konflikt med Australiens beprövade tro på och efterlevnad av ”Regelbaserad Internationell Ordning.” Vad som saknas i det senaste tillkännagivandet om ett australiskt militärengagemang i utlandet är en formell analys av varför ånyo utbrott av öppen fientlighet har uppstått i Persiska viken. Lösryckta och fantasifulla påståenden om den iranska regeringen kan inte ersätta rationell analys.

Ursprung och orsak till den nuvarande situationen, som mycket lätt kan störta världen in i en militär konflikt av oanad omfattning, förbigås till stor del i den nuvarande regeringens och icke-oppositionspartiernas argumentation. En av de viktigaste faktorerna som ledde till den nuvarande krisen var USAs ensidiga tillbakadragande från JCPOA. JCPOA fördraget hade grundligt förhandlats och enhälligt godkänts av de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet (inklusive USA!) plus Tyskland, Europeiska unionen och Iran.

Avtalet garanterade att Iran inte skulle kunna utveckla sig till en kärnvapenmakt, även om en sådan ambition kanske inte funnits. En potentiell ambition tillintetgjordes mer än ett decennium tidigare efter att ett religiöst förbud från landets religiösa ledarskap förkunnats. En inte särskilt subtil ironi kan ses i den nuvarande situationen där Irans värsta fiender och förespråkare för militära och andra åtgärder mot Iran, är “Icke-Deklarationen” av den starkt atomvapenbeväpnade staten Israel.

Israel vägrar att underteckna icke-spridningsfördrag och vägrar till yttermera visso att tillåta oberoende inspektion av sina atomkraftsanläggningar. Man kan förgäves vänta på kritiska kommentarer om detta från amerikansk och/eller australisk ledning.

Trump-administrationen ignorerade JCPOAs stora betydelse, inte för att fördraget inte fungerade, som ju uppenbarligen var fallet, utan på grund av två dominerande faktorer inom USAs inrikespolitik. Först märks den ovannämnda Israeliska lobbyn med en mångårig avsky mot islamiska Iran och med dess aktiva försöka att undergräva JCPOA. Israel har länge understött terroristgrupper inom Iran som aktivt försöker störta dess islamiska regering. Sådana aktiviteter nämns ytterst sällan i Australiens MSM.

Den andra faktorn är en långvarig amerikansk misstro mot Irans regering, vars ursprung kan spåras till kuppen av USA och Storbritannien mot Irans regering 1953. Kuppen avsatte inte bara en legitim iransk regering, den ledde också till installationen av Shahens odemokratiska regim, lojalt allierad med USA.
Shahen störtades i sin tur under den islamiska revolutionen 1979. Frön till den nuvarande misstron mot den iranska regeringen såddes under denna tid och har förblivit en central del av USAs utrikespolitik sedan dess. Varför Australien engagerar sig i denna tvist kan bara förklaras genom att australisk utrikespolitik dikteras av USAs målsättningar, snarare än Australiens egna intressen. Lojalister hävdar att de båda ländernas intressen skulle vara synonyma. Detta stämmer dock inte med verkligheten.

En liknande dumhet kan ses i och med den australiska regeringens anslutning till den amerikanska kampanjen mot Kina. Ett antal tungt vägande argument kan visas mot denna policy. Ett mycket viktigt argument är Australiens dominerande avhängighet av den kinesiska marknaden för sin exporthandel (nästan tre gånger större än den näst största marknaden, Japan).

Andra faktorer som pekar på Kinas betydelse för Australien kan inkludera det faktum att Kina är den största källan för utländska turister, den största källan för utländska universitetsstudenter och den tredje största källan för utländska investeringar. Mot bakgrunden av dessa data (och USAs och Storbritanniens mindre roll i nutida utrikeshandel) borde Australiens självintresse vara uppenbart.

Således bevittnar vi åtgärder som vidtas av den australiska regeringen vilka återspeglar USAs intressen och prioriteringar snarare än nationellt egenintresse. Det senaste äventyret i Mellanöstern är ett nytt exempel på detta. Man bör inte i detta sammanhang glömma, att Australiens tidigare militära inblandning i Mellanöstern, i Irak och Syrien, som båda pågår, klart saknade FNs säkerhetsråds godkännande.

Den australiska militära närvaron i Irak är så ovälkommen att den irakiska regeringen vägrat att underteckna ett “Status of Forces”-avtal med Australien. Därför är australiska trupper i Irak försedda med diplomatpass!

Att ett land ska behöva agera så uppenbart mot internationell lagstiftning och sina egna långsiktiga, livsviktiga intressen för att uppfylla USAs regionala ambitionerna, bekräftar på nytt att Australien inte äger en oberoende utrikespolitik och har förmodligen inte haft en sådan sedan kuppen mot Whitlam-regeringen i 1975.

Med tanke på den ringa storleken av det australiska militära engagemanget i det nya “äventyret” i Persiska viken, blir det svårt att gissa potentiella, militära konsekvenser. Resterande “gott” rykte får ytterligare slagsida. Om Australien fortsätter att följa USAs önskemål, inte bara i Mellanöstern utan även i Asien, blir dock större bakslag oundvikliga. Konsekvenserna av detta för Australiens välbefinnande och välstånd kan bli förödande. Ansvaret vilar tungt på Australiens regering.