Rustar inte Nato upp i Europa?

Finns det exempel på någon som lyckas upprätthålla en karriär med ngn form av försörjning inom någon del av det politiska utan att vara partisk mot Ryssland?

Alla dem som stämmer in i den antiryska logiken vilka ekonomiska beroenden har de?

Artikelns fråga är nog berättigad, men samtidigt töms de västeuropeiska militära förråden på allehanda utrustning och fordon för att snabbt användas och rentav förintas på, ja, vad skall vi kalla det, ”östflanken” eller rentav ”östfronten” -det mest förbjudna ordet i sammanhanget?

Det är kanske, som undertecknad redan sagt vid flera tillfällen, trots allt, är just detta scenario -gentemot den ryska sidan- ÄR Washingtons våldsetablissemangs krigsscenario för Rysslands del, att låta Moskva självt tugga sönder sin ekonomi, politik och militär i en närmast perfekt geopolitiskt riggad fälla.

Washington själv vinner inga krig. Man kollapsade politiskt och militärt (kombinerat) i långt fattigare länder som Vietnam, Kambodja, Laos, Nicaragua, Angola, Somalia, Irak, Libyen och Afghanistan. Listan över de kombinerade militära och politiska kaosprojekten för Washingtons del kan säkert göras längre. Men de är och förblir kollapser och misslyckanden. Washington vinner inga krig, nämligen.

Sverige och andra nyare Nato-aspiranter liksom nya medlemmar lägger, när allt kommer omkring, sin säkerhet i ett Washington som faktiskt inte i modern tid vinner några som helst krig, men däremot funktionellt sprida social-ekonomiskt kaos. Det är ju klara historiska fakta. Men Washington lyckas inte heller sprida sin kaosartade egna social-ekonomiska modell till några länder, och absolut misslyckas detta exakt just i Asien. Det är också fakta. Européerna har bara inte insett och förstått detta än. Det europeiska strategiska tänkandet är lobotomerat sedan många decennier, och Washington kan i det avseendet lura européerna många gånger om.

Målet måste i sig vara något annat. Washingtons rent militära filantropi fungerar alltså inte. Det måste röra sig om ekonomiska strategier; och de är och förblir att Europa och Asien får inte teknologiskt, industriellt, företagsmässigt, ekonomiskt liksom samarbetsmässigt växa ihop.

För kan Euroasien, ty mellan Europa och Asien går världens största och viktigaste ekonomiska axel (den amerikanska ekonomin ingår inte på något vis i just den), växa ihop, så försvinner behovet och existensberättigandet för den amerikanska före detta supermakten. För att försena detta så mycket och så länge som möjligt behöver de amerikanska Förenta staterna sin klassiska kaoszon från Polen/Litauen i nordväst genom Ukraina/Georgien, genom Irak, Näraöstern med Israel/Palestina liksom Irak, Iran ned till Pakistan och Indien. Denna klassiska amerikanska kaoszon hindrar effektivt fred och samförstånd mellan olika länder, kulturer och ekonomiska system SAMT mellan Europa och Asien. Fientligheterna kan hållas på plats och den exklusiva amerikanska exceptionalismen och messianska (anti-)fredsmodellen med stor vapenexport och diverse försvarsallianser hållas på plats.

Washingtons handikapp är och förblir att detta land i princip ligger ”på fel världsdel” för att längre tid kunna upprätthålla en ohotad stormaktsstatus. Att bomba sönder Chile eller en kanadensisk grannprovins ger inga stormaktspoäng i denna stora världen.

Att som nu kunna försätta det ryska systemet i svaghet, anti-europeiska respektive anti-ryska känslor i svängning och avbrutna europeisk-ryska projekt och hindra ett europeiskt strategiskt oberoende, fungerar just nu utmärkt för Washington. De anti-kinesiska känslorna sätts upp i samma spel: precis allt tycks numera vara fel med och kring Kina. Allt kinesiskt är farligt och hotfullt (trots att till exempel amerikanerna själva just redan effektivt sedan länge övervakar alla européer med elektroniska metoder, upp till avlyssning av höga europeiska politiker, som Angela Merkel). Den anklagade ”hotfulla gulingen” ställs till svars för de brott amerikanska sidan själv utför. Med bravur dessutom.

Men med Nato och Washington vinns aldrig några militära krig, åtminstone inte historiskt sett. Inte ens en religiös sekt med orakade grabbar från de afghanska grottorna utan utbildning och elektricitet kunde fås att införa det amerikanska systemet. Men att låta det ryska militära systemet försvaga och förgöra sig självt bakvägen, kan möjligen fungera, sett från Washingtons horisont.

Men att lägga Europas hela framtid i Washingtons händer och tänkande är bara kortsynt, politiskt korkat och historiskt obildat. Det måste faktiskt Europa, världens största ekonomi med över 800 miljoner invånare, klara av helt själv i det 21:a århundradet. Det kommer vi snart att bli varse. Att lämna över det på de pseudointellektuella tomtarna från de amerikanska tankesmedjorna är helt enkelt europeiskt oansvarigt. De-amerikanisering och åter-europeisering är den nyckel som kan ge Europa säkerhet, harmoni och sann gemenskap i samförstånd. Det är bara att se på kartan. I det 21:a århundradet är utrikespolitik grundad på geografi -och inte på suddiga amerikanska ”värderingar”- som kommer att vara gällande. Det kommer det rysk-ukrainska kriget och de tomma -och tömda- europeiska militära förråden också att visa; där målet är att försvaga Europas position till förmån för Washingtons ränksmiderier. Putins Ryssland har perfekt gått i den utlagda amerikanska geopolitiska fällan. Inte heller det inser det strategiskt korkade Europa.