Rysk imperialism?

Ryssland har varit ett imperium i många hundra år och expanderat medelst militärmakt och tagit med sitt politiska system lika länge, och därmed skapat otaliga fientliga grannländer kring sig: Polen, Finland, hela öst- och Centraleuropa liksom nu senast den kanske förr mest trogna allierade i Armenien som djupt sveks av Putin som bara lät Azerbajdzjan tåga in i det armenska Atsach/Karabach och överta det trots ömsesidiga försvarsförpliktelser länderna emellan. Just då passade detta problem inte Putin och det demokratiska Armenien fick besegras av familjedynastidiktaturen Azerbajdzjan, som dessutom är mest lojal mot Turkiet och inte mot Moskva, trots att både RF och dagens Armenien är medlemmar i CSTO. Det hade Armenien noll utfall i resultat av. Kazachstan har sedan ryska krigsanfallet på Ukraina snabbt sökt nära och ingående samarbetsavtal med såväl Kina som Europeiska unionen för att just undgå att hamna i putinismens nät och garn. Det finns en stor kazachisk misstänksamhet att man står på tur att få en ukrainsk dos från Kreml och ett tag gick samma kampanj i Moskva runt Kazachstan som tidigare om Ukraina: landet har aldrig varit en egen stat, ”upprättad av bolsjevikerna” och att hela norra halvan av dagens kazachiska stat egentligen är helt ryskt o.s.v. Det kallar jag för ett rent imperialistiskt resonemang.

Som jag skrivit ovan tidigare om bl.a. den skarpe ryske journalisten Maksim Jusin (på Kommersant) klassiska uttalande att ”Rossija – imperskaja strana” och att de ryska tsarerna (tsar av ’Cesar’ d.v.s. kejsare) sedan 1700-talet innehaft titeln Imperator (som märkligt nog kommer ur latinets imperativ, imperialism o.s.v. som ”uppmaning till erövring”).

Vill man erövra en självständig stat med våld och slänga ut dess internationellt erkända statsledning, är det precis som det lika imperialistiska USA som försökt erövra åtskilliga länder och trasat sönder än fler statsledningar.

Å andra sidan – vad skulle vara så gräsligt fel om också två stormakter som SSSR och dagens RF skulle ha åtminstone ”imperialistiska drag”? Det har i princip alla stora länder.

Att tro att Kreml inte haft och har imperialistiska intentioner och ambitioner måste nog anses ligga någonstans på skalan mellan naivitet, ideologisk blindhet och historielöshet.

Ligger det i Anders (Åbergs) föreställningsvärld att bara just USA kan per definition vara just ”imperialistiskt” i dagens värld? Det skulle jag faktiskt kalla ideologiska skygglappar.

Vjatjeslav Molotov uttalade klassiskt för sin intervjuande biograf författaren Feliks Tjujev i den hyfsat välskrivna informativa boken ”Sto sorok besed s Molotovym” (”140 möten med Molotov”) åren 1969-1986 att hans roll som utrikesminister var att ”utvidga landets territorium så mycket som möjligt” och i ett annat uttalande att han ”inte hade något emot att på nytt erövra Alaska”.

Vad är det om inte en imperialistisk världsbild?

Och Putin älskar denna världsbild från Stalins epok, det torde väl varenda god iakttagare veta i nutid efter snart över 25 år med Putin i Kreml.

Ryssland accepterade alla dessa grannländers självständighet då landet återuppstod 1991.

Den stora imperiebyggaren är ju USA som via sin militärmakt, sina 700+ militära baser i närmare 100 stater, sin ekonomiska makt via Världsbanken och IMF, sitt stöd till statskupper etc. har en avgörande kontroll på utrikespolitiken i många länder – däribland medlemmar i Nato och EU. Sedan 100 år tillbaka är det väl känt att imperialism existerar utan kontroll av andra länders territorium.

Johan
En intressant sak med din senaste kommentar är att den helt undviker ämnet. Jag har iallafall begränsat mig till invasionen av Ukraina. Vad tsarerna eller kommunistpartiet har gjort tidigare i historien har jag inte ens kommenterat.

Fortfarande har du inte lyckats hitta ett endaste hållbart argument för att invasionen av Ukraina är ett utslag av imperialism.

Det är naivt av dig att tro att du kan komma undan så lätt på en sida som den här. På DN, GP eller SVT där faktaresistensen är lag hade det säkert funkat, men inte här.

Wolfowitzdoktrinen, NATO:s militära expansion, kuppen i Kiev 2014 och sabotaget av fredsförhandlingarna väljer du helt enkelt bort i ditt försök att jämställa USA och Ryssland som lika goda imperialistiska kålsupare. Det är tveklöst faktaresistens i den högre skolan.

Du är inte ensam om det här. Hela MSM kallar Ryssland för imperialistiskt. Någon tycks ha något att vinna på den felaktiga förklaringen. Vem då undrar man? Jo USA och NATO-anhängarna. Om bägge stormakterna är lika illa så kan man utan att skämmas välja den man har mest affärer ihop med, dvs. USA för vår del. Plötsligt blir NATO helt okej, inte mer än ett staket emot den andra imperialisten.

Underliga äro onkel Sams vägar.

Anders, ingen har varit så konstant kritisk som jag själv med kritik mot amerikansk imperial politik. Ibland har jag varit närmast helt ensam i min kritik i vissa teman.

Jag har även själv vid flera tillfällen klart skrivit att den anglo-amerikanska politiken varit provokativ i den rysk-ukrainska frågan och kanske avgjort lett till en avgörande våldsanvändning. Där delar jag i det närmaste helt den kinesiska uppfattningen.

Men med våld, krigsförklaring och invasion övertrumfar man i alla fall specifikt en legal ordning som rått i Europa – i alla fall i över 30 år – där alla länder inklusive före detta Sovjetunionen (där Ryska federationen även i internationell lag räknas klart som SSSR:s just legala efterträdare, som t.ex. övertagit alla sovjetiska ambassader liksom den permanenta stolen i FN:s Säkerhetsråd från årsskiftet 1991/1992) och dagens Ryska federation ingått frivilligt i och diplomatiskt anslutit sig till – det finns alltså en strikt laglig ”sammanbundenhet” mellan sovjetiska utrikespolitiska traditioner – till viss del – och dagens ryska federations uppfattningar och beteenden. Det är rådande fakta.

Ordmässigt vad som bokstavligen är just ”imperialism” är en aningen svårare definitionsfråga, ty den nämns inte mig veterligen i några legala internationella texter och traktat som alla sluter upp bakom. Amerikanska sidan talar till exempel aldrig om ”imperialism” – där tror jag hittills i resonemanget alla hittills kan vara överens.

Är då imperialism ett större och mäktigare lands kraft och makts vilja och handlingar att lägga sig i eller lägga sig under ett grannland och styra över detta grannlands politik, inriktning och avsikter – medelst hot, utpressning, våld och just krigsförklaring – där torde vi faktiskt många vara överens, det stämmer ganska väl på imperialism och definitionen av ett sådant beteende, och definitivt mot detta mindre lands officiella och offentliga vilja, politik och låt säga också folkvilja.

Det stämmer säkert också ganska väl, även i Åbergs tycke och bedömning (rätta mig gärna om jag har fel eller delvis fel).

Vi kan säkert klart här just använda oss av denna definition (”imperialism”) på den anglo-amerikanska illegala invasionen av Irak år 2003 liksom den långvariga israeliska illegala ockupationen av Palestina sedan åtminstone året 1967. Exemplen kan självklart göras många flera.

Fallet (fallen) Afghanistan är till exempel långt mer svårbedömt (svårbedömda) som en jämförelse, än man kan till en början tro, och bedöma. Var den sovjetiska invasionen i december år 1979 utslag av ren imperialism? Jag själv anser inte det strikt. ” En begränsad (sovjetisk) militär kontingent” som det hette på den tiden, fördes in i Afghanistan på detta lands av FN erkända regering (man besatt stolen i FN) som hjälp mot bl.a. pakistansk-amerikanskt organiserad islamistisk extremism, med bl.a. stöd av t.ex. Saudiarabien och indirekt av dåtida Kina, som principiellt stödde sin märkliga allierade Pakistan – och så vidare. Den militära afghansk-sovjetisk insatsen var alltså gemensam. Det exemplet är då klargjort; d.v.s. ”nej”. Insatsen från sovjetisk sida gjordes efter tretton förfrågningar under längre tid från den afghanska regeringens sida. Det vet vi av flera numera avhemligade handlingar från sovjetiska kommunistpartiets arkiv och dokument från dess Politbyrå och andra instanser.

Det amerikanska militära motangreppet sent år 2001 efter ett av talibaner orsakat terrordåd i Amerika i september 2001, där den nu nya islamistiska staten Afghanistan närde och gömde internationell terrorism (den nationella islamistiska talibanrörelsen jämte bl.a. ”internationella” al-Qaida o.s.v. )fick även det internationellt stöd, även av president Putin i RF, liksom ett omfattande internationellt stöd i bl.a. Förenta nationerna. Det är dessutom ett för åtminstone året 2001-2003 välkänt faktum. Internationell terrorism är emellertid inte officiellt klassificerat – märkligt nog – som just ett internationellt brott.

Hur kriget och konflikten därefter utvecklades från Irakkriget ett och ett halvt år senare (vintern 2003) är kanske med den definition jag generellt skisserat då en imperialism, men begreppet imperialism i sig finns inte som internationellt accepterat begrepp i mellanstatliga legala texter och traktat. Det är problemet med att använda definitioner som inte delas av alla länder diplomatiskt och utrikespolitiskt; jag tror dessutom sällan att jag hört dagens ryska statsledning och diplomatiska kår använda just det ordet ”imperialism” (jag kan ha fel) men jag minns inte heller att t.ex. president Putin ens använt det som ett politiskt ”skällsord”. Putin kallar än idag oftast länder som de amerikanska Förenta staterna och Storbritannien som ”våra västliga partners” (märkligt nog kan det tyckas). Även där kan jag minnas helt fel (men jag tror jag är åtminstone ganska rätt ute). Påpekanden mottages gärna, självklart.

Är då dagens utslag av rysk och framför allt då putinistisk maktpolitik med hot, allehanda ränkspel, utrikespolitiska metoder och med militär makt utförda utbrytningar av ett grannlands territorium, d.v.s. staten Ukrainas, utslag av imperialism? Enligt de kriterier jag själv givit, ganska generella ovan, så är det i kombination med att Ryska federationen själv bryter mot Internationella domstolens utslag att de ryska styrkorna genast måste lämna Ukrainas territorier enligt de också av Ryska federationen själv erkända 1991 års fastslagna gränser som just skiljer Ukrainas och Ryska federationens internationellt erkända territorier från varandra med ena sidans våldsmakt, så måste det räknas som åtminstone internationellt olagligt (vilket den Internationella domstolen klart fastslagit), liksom Förenta nationernas Generalförsamling klart röstar för det med massiv majoritet, jag tror det klart var kvalificerad över både 67% och 75% av de röstande länderna i FN. Ryska federationen hade där stöd av klart mindre än 10 länder i världen (av drygt 190 medlemmar i FN).

Är detta då imperialism såsom vi tillämpar den på t.ex. likalydande beteenden och/eller situationer som de amerikanska Förenta staterna använder mot t.ex. Irak från 2003; ja då måste det i en sammantagen mening också här avgörande vara imperialistiskt beteende än inte; då det finns en 1) avsikt och 2) ett uppsåt att ändra en fastslagen både juridisk och politisk ordning som även förövaren själv godkänt, d.v.s. den ryska federationen själv gjort i internationella utrikespolitiska och diplomatiska fördrag – i sin helhet. Den ryska federationen bryter i sig mot de traktat man själv undertecknat, godtagit och godkänt inom FN:s och Europarådets ramar; d.v.s. man bryter mot sina egna internationella åtaganden med att upphäva dessa med en våldsanvändande politik jämte en krigsförklaring avgiven av president Putin själv morgonen den 24 februari 2022 (jag såg den själv i direktsändning och lyssnade i rysk klartext vad den ryske statschefen uttalade och den måste internationellt juridiskt sett utgöra en solklar krigsförklaring).

Men då till övergången från utrikespolitiska traktatsdefinitioner, diplomati och rent krigsvetenskapliga definitioner till rent subjektiva ideologiska, filosofiska och politiska ord som ordet ”imperialism”.

Är det ryska underminerandet av dels de traktat man själv undertecknat (politiskt) och dels tidigare underkastat sig (rättsligt) då i subjektiv mening ”imperialism” såsom det anglo-amerikanska illegala krigsangreppet och invasionen av Irak 19 år tidigare år 2003, så är svaret på denna fråga, enligt undertecknad – avvägt ett klart ja.

Längre än så tror jag inte jag definitionsmässigt kan gå i en internetdiskussion som denna; då börjar vi röra oss mot ett seminarium där det krävs muntlig diskussion och meningsutbyte.

Förmodligen blir detta en framtida omfattande diskussion för historiker och politiloger – kriget pågår ju faktiskt tyvärr ännu. Skärningspunkten blir lika säkert hur det subjektiva ordet ”imperialism” skall både definieras, uttolkas och bedömas, inte minst.

Det finns en lika subjektiv användning av ordet ”imperialism” som av politiska inriktningar till slut innebär att bara klassiska geopolitiska sjömakter är ”imperialistiska” medan klassiska kontinentalmakter som Ryssland, Kina, Tyskland eller låt säga Indien bara är helt enkelt ”aggressiva”.

En intressant motdiskussion vore faktiskt att försöka hitta just ryska, kinesiska, tyska, indiska (m.fl. självklart) exempel på imperialism och jämföra dessa med historiska självklara exempel hos brittiska, amerikanska och japanska imperialistiska äventyr och åtaganden; inte minst i det historiska ljuset av ”den vite mannens börda” att civilisatoriskt ”rädda och kristna vilda folkstammar” och avlägsna och rentav nära länder. Men den tänker jag däremot inte alls ta initiativet till.

Fast du verkar blunda helt för ”amerikansk imperial politik” då det gäller Ukraina, som nog är det viktigaste uttrycket för denna politik.

Principiellt har det ukrainska FOLKET stakat ut sin egen väg.

Det är den politiska och demokratiska principerna.

Vill den ukrainska folkviljan i val inte ha det ryska diktatursystemet av idag, bör alla demokratiska krafter – även i utlandet – respektera det helt och fullt.

Precis som vi stödde det kämpande demokratiska Spanien mot de fascistiska horderna under Franco, bör vi moraliskt stödja ett mindre, demokratiskt lands kamp mot en totalitär invaderande våldsmakt.

Det är historiskt principiellt rätt. Än idag.

Har de stakat ut statskuppen mot folkvald president, en president som inför valet lovar fred men bedriver inbördes mot landets landsmännen i öst, som tillåter att nya statyer reses till nazistkollaboratörer, som anlitar nynazistiskt inriktade enhet och personer i militären, som utvisar den ledande oppositionspolitiker, som förbjuder 11 oppositionspartier och som säljer viktiga delar av kontrollen över ekonomin till utländska finanskapitalister.

Så dåligt omdöme har nog inte ukrainare i allmänhet.

Nej, du, Molotov sa att han inte haft något emot att få tillbaka Alaska, inte att ”på nytt erövra Alaska”. Det är en helt annan sak.

Sen får man ta den här boken med en viss försiktighet, i vart fall den engelska versionen ”Molotov remembers”. Boken har redigerats av en amerikan vid namn Albert Resis och han kan mycket väl ha ”bättrat på” det hela. Det vore inte första gången det sker. Vi har KGB-officeren Pavel Sudoplatovs memoarer är ett praktexempel på det.

Gärna mer synpunkter på Suduplatovs memoarer.

Pavel Sudoplatov har genom sin son den mer berömde akademikern Sudoplatov, gett ut flera böcker på temata.

Det är däremot svårt att förstå Holmströms åsikt att man (i princip?) skall ta försiktigt på före detta sovjetiska tjänstemäns memoarer och böcker.

Å ena sidan är memoarer, litografier och biografier en slags subjektiva partsinlagor i alla länder, å andra sidan avslöjar ju inte den gamle hussen Stalin något minsta läsvärt i sina tungrodda tunna alster heller. Han läste tydligen mycket, men så mycket till filosof och författare är ju inte herr Stalin i fråga.

Jag nämnde tidigare att boken just heter ”Sto sorok besedym s Molotovym” med och av Feliks Tjujev. Den finns på bl.a. KB för den som vill låna den.

Det ryska verbets aspekt och tolkning kan man ha olika åsikter om. Men Ditt förslag om översättningen att ”återfå” är naturligtvis tolkningsmässigt helt godtagbart.

Jag har inte direkt luskollat Sudoplatovs memoarer utan mest det som handlar om att han ska ha träffat och fått uppdrag direkt av Stalin.

Sudoplatov åtalades 1953 efter Stalins död för sitt samröre med Beria. En uppgift gör gällande att han skulle ha fejkat sinnessjukdom och därigenom undgått dödsstraff. Hursomhelst dömdes han till 15 års fängelse, avtjänade hela straffet och frigavs 1968.

Memoarerna kom ut i början av 1990-talet, bl.a. på svenska. Han skriver bland annat om mordet på Trotskij som han ska ha planerat. Det finns ingen anledning betvivla de flesta av detaljerna kring det, men vissa uppgifter han för fram kan omöjligt vara sanna, och får en att misstänka att här har de amerikaner som biträtt honom i skrivandet ”bättrat” på det hela.

Sudoplatov påstår att han ska ha fått uppdraget att ta livet av Trotskij direkt av Stalin i Kreml i mars 1939. Sanningen är den att enligt Kremls besöksjournal så träffade Sudoplatov aldrig Stalin i Kreml. Det kan argumenteras att mötet kan ha skett någon annanstans men Sudoplatov skriver klart och tydligt att mötet ägde rum i Kreml. Han påstår sig dessutom ha träffat Stalin i Kreml i november 1937 och då fått uppdraget att ta livet av den ukrainske nationalistledaren Konovaletz (vilket han gjorde genom att utnyttja Konovaletz’ förkärlek för chokladpraliner och montera en sprängladdning i en chokladask). Inte heller här finns det några uppgifter om att Sudoplatov skulle ha varit hos Stalin. Slutligen skriver han också att han ska ha träffat Stalin i Kreml den 20 februari 1953, således knappt två veckor innan Stalins död. Sanningen är att Stalin inte träffade någon det datumet, faktiskt träffade Stalin ingen alls mellan 17 februari och 1 mars 1953. Det sannolika, som sagt, är att de amerikaner som redigerat Sudoplatovs skrivande ligger bakom de här felaktiga påståendena.

Den ryske historikern Oleg Visjlev har skrivit en artikel om mordet på Trotskij som finns med i hans bok om upptakten till 22 juni 1941. Visjlev menar att det inte fanns några seriösa planer att ta livet av Trotskij förrän tidigast i slutet av 1939, och ännu troligare i januari 1940. Då började det komma uppgifter om att Storbritannien och Finland planerade en sovjetisk motregering ledd av Trotskij. Ett telegram med den innebörden skickades av tyska konsulatet i Genève den 8 januari 1940 till utrikesdepartementet i Berlin. Det är troligt att Sovjet fick ta del av detta. Det ska sedan ha utgått en NKVD-order i mitten av januari samma år att jaga ifatt de trotskister som dittills kommit undan.

Sammanfattningsvis finns det anledning för viss försiktighet gällande de memoarer av tidigare sovjetfunktionärer som ges ut i väst.

Tack Sven-Eric!

Johan
Hur är det ens möjligt att krångla till en enkel fråga så här.
Voffor gör du på detta viset?

Vi behöver inte alls ge oss in i snåriga gränsdragningar om vad som är imperialism eller inte. Vi kan göra det mycket enkelt för oss och hålla oss till det uppenbara.

USA har klart och tydligt deklarerat att dom inte tänker låta Ryssland växa sig starkt och lika uppenbart är att expansionen av NATO och agerandet i Ukraina, är deras metod för att förhindra det.

Att dra in Ryssland i ständiga krig med sina grannar och utsätta landet för militära hot och sanktioner skall skapa kris och oro och försvaga Ryssland ekonomiskt och politiskt.
När Ryssland efter många år av försök att undvika det, till slut reagerar militärt emot det så kallar du det för imperialism. Därmed har du sagt att all användning av militär är imperialism. Bevekelsegrunden spelar ingen roll för dig.

Dom flesta inser nog att det är precis tvärtom. Bevekelsegrunden är det som avgör om det är imperialism eller ej. Är syftet att försvara ett imperium mot konkurrerande makter så är det imperialism.
Är syftet att utvidga ett imperium så är det också imperialism.

Är då Ryssland av idag ett imperium? Då Ryssland är det land som har minskat mest i inflytande och omfång dom senaste 30 åren så lär det vara mycket svårt att leda i bevis. Således blir den enda rimliga förklaringen att invasionen av Ukraina är ett försvar emot ytterligare förlorat inflytande och ytterligare uppstyckning av landet.

Att invasionen är olaglig och hänsynslös är även det uppenbart, men inget som automatiskt gör den imperialistisk.

Så varför är det så viktigt att deklarera Ryssland som imperialistiskt?
Alla västländer utom Ungern gör det och alla stora media i väst gör det också, plus då en del individer på bloggar som den här. Jag tror att jag svarade på det i min förra kommentar.

Som alltid när folk struntar i fakta och säger sådant som dom verkliga imperialisterna vill höra så bör man bli misstänksam.
Infiltratörer har alltid funnits och dom har alltid sagt ”rätt” saker för att skaffa sig plattformen och möjligheten att kunna sprida förvirring.

Jag vet inte om du är en ”infiltratör” eller om du bara har för vana att strunta i fakta, men jag tycker mig allt finna rimlig anledning till en viss misstänksamhet.

Nå bäste Anders (Åberg) – det var Du som ville ha något ”som bevisade motsatsen” och krävde ett klart svar; så jag inte ”skulle komma undan” som ”svensk media” i stort.

Och jag avlämnade mitt på helt Din begäran.

Imperialism är i det närmaste ett lika subjektivt ord som ”(politisk) moral” eller ”etik” i debattsammanhang.

I Sverige och dess politiska undervegetationsklimat råder sedan länge princip- och filosofifrihet; bara subjektiva värdeord tycks tyvärr räknas.

Att kasta ur sig ord som ”imperialism” för allt Washington tycks göra, men aldrig för putinismen, det håller inte heller.

Det blir som sagt en framtidsfråga för kunniga historiker att reda ut om putinismens ageranden är jämförelsevis ”imperialistiska” i historisk akademisk mening.

Imperialism är verkligen inget subjektivt ord. Det har behandlats på basis av fakta och teori av många författare alltsedan den brittiske liberalen Hobsons bok 1902. Sverige är imperialistiskt med omkring 1 miljon utlandsanställda i företag och med stort utländska ägande på Stockholmsbörsen. Läs gärna Är Ryssland imperialistiskt?

Ett utdrag ur skriften ”USA som världspolis” som kan beställas av mig för 40 kr. (Få ex kvar nu).

Kapitel 9 Är USA imperialistiskt?
Vi försöker fånga väsentliga delar av den omfattande diskussion som skett om begreppet imperialism och avslutar med ett försök till beskrivning av USA-imperialismen idag.

9.1 Även i USA talar man om imperialism och imperium.
Begreppet imperialism används då och då av förespråkare för USA:s politik men med försiktighet och inte officiellt. ”Imperialism” ger hos många negativa associationer till krig, erövringar och kolonialism. Efter attacken på World Trade Center i september 2001 hördes den jämfört med ”imperialism” mer utslätande frasen ”ett amerikanskt imperium” oftare inte minst bland neokonservativa (PNAC 2010) och inte alltid nedsättande.

I november 2000 höll Richard Haass, medlem av nationella säkerhetsrådet och nu ordförande i mäktiga Council on Foreign Relations ett föredrag med titeln ”Imperial America”. Han menade att det var nödvändigt att USA med sitt överskott av makt (”surplus of power”) omvärderar sin roll från vanlig nationalstat till imperialistisk makt. Michael Ignatieff, professor i mänskliga rättigheter på Harvard skrev 2002 i New York Times Magazine att ”Faktum är att Amerikas hela krig mot terrorismen är en övning i imperialism. Max Boot, ledande neokonservativ ideolog skrev i oktober 2001 att ”en dos USA-imperialism kan vara bästa svaret på terrorismen.” (Boot & Kirkpatrick 2003). Fareed Zakaria, inflytelserik redaktör på Newsweek och på Time skrev två månader efter intåget i Bagdad att ”I Washington finns en växande bransch av nya imperialister, människor som argumenterar för att Amerika bör anamma sin roll som liberal imperiemakt” (Newsweek 23/6 2003). Niall Ferguson, känd professor vid bl.a. Oxford menar att USA är ett imperium, och anser att detta är en bra sak (Foster 2006). I februari 2013 hade Time en lång artikel med titeln ”Neo-Imperialism and the Arrogance of Ignorance” med fokus på USA:s insatser i Afrika. (http://nation.time.com/2013/02/27/neo-imperialism-and-the-arrogance-of-ignorance/).

9.2 Imperialism-begreppets historik.
Begreppet ”imperialism” som ”den vite mannens börda” myntades i slutet av 1800-talet av den engelske författaren Ruyard Kipling, en känd förespråkare för imperialism och kolonialism som stöd för USA:s mycket blodiga krig för att erövra Filippinerna. Uttrycket har nog uppfattats som hyckleri av många, inte minst de drabbade.

9.2.1 Hobson och Hilferding.
Boken ”Imperialism – a study” (1902) av den liberale engelske ekonomen och politikern Hobson fick stor betydelse. Han menade att det centrala i imperialismen var ekonomisk exploatering, och att den avvek mycket från kolonialismen. Hobson fann att de brittiska utlandsinvesteringarna ökade kraftigt från 1880-talet, och menade att en imperialistisk utrikespolitik behövdes för att trygga dessa. Han ansåg att imperialism beror på överproduktion, ojämn inkomstfördelning och kan avhjälpas genom att höja arbetarnas löner, eller omfördela via skatter. Hobson förespråkade avkolonialisering och investeringar i England i stället för utomlands. Lenin och andra socialister kritiserade dessa uppfattningar, men accepterade i stort sett hans syn att den nya imperialismen innebar ekonomisk exploatering. Den österrikiske ekonomen Hilferdings bok ”Das Finanzkapital” 1910 betonade framväxten av ett starkt finanskapital inriktad på nya marknader, vilket medfört militära rustningar och aggression.

9.2.2 Lenins teori.
Lenins bok ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium” från 1916 var inspirerad av Hobson (1902) och Hilferding (1910). Den fick ett stort inflytande under decennier och baseras på grundlig analys av omfattande ekonomiska data. Lenin menar att imperialismen har fem kännetecken:
• Koncentrationen av produktion och kapital har uppnått ett så högt utvecklingsstadium, att den skapat monopol som spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet.
• Bankkapitalet har smält samman med industrikapitalet och en finansoligarki har uppkommit på grundval av detta finanskapital.
• Kapitalexporten, till skillnad från varuexporten, erhåller mycket stor betydelse.
• Det bildas internationella monopolitiska kapitalförbund vilka delar världen mellan sig.
• Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.
Lenin ansåg att kapitalismen sedan Marx’ dagar övergått från konkurrenskapitalism till en ”monopolkapitalism”. Han menade att kolonialism existerade långt före imperialismen, och att dessa inte var identiska. Lenin skrev att ”superprofiter” från kolonierna bidrog till att ett skikt arbetare i de imperialistiska länderna kunde leva ganska gott och bli mindre radikala, och att imperialismen hindrade kolonier från självständig ekonomisk utveckling. Han föregick därmed beroendeteorin som lyfte fram detta förhållande under 1960-talet (Frank 1967; Amin 2006). Vi menar att fakta talar för riktigheten av bedömningen av Hobson, Hilferding och Lenin m fl. att imperialism är ett nytt stadium, som började tydligt framträda för mer än 100 år sedan, fast kapitalismen lång tidigare sökt marknader utomlands (Amin 2006). Sedan dess har vissa av Lenins kännetecken försvagats, och nya karakteristika har tillkommit.

Lenin kritiserade den ledande tyske socialdemokraten Kautskys teori om ultraimperialism (https://en.wikipedia.org/wiki/Ultra-imperialism) som innebär att imperialister går samman för att gemensamt suga ut världen och avstår från att föra krig mot varandra. Världskrigen, kampen om marknader inom Triaden* och ökad krigsrisk mellan USA och Kina och Ryssland styrker bedömningen att denna teori är felaktig.

9.2.3 Magdoffs analys av imperialismen.
I den inflytelserika boken ”Imperialismens politiska ekonomi” (1969) menade ekonomen Harry Magdoff att tyngdpunkten har flyttats från kamp om världens uppdelning till kamp mot inskränkningar i det kapitalistiska systemets geografiska utbredning genom uppkomst av olika socialistiska länder, och genom att kolonier blivit självständiga, ofta efter hårda strider. USA hade fått en ny hegemonisk roll. Magdoff betonade den nära relationen mellan ekonomi, utrikespolitik och militära insatser. Som viktiga karakteristika för imperialismen nämns tillväxten av transnationella företag (TNC)*, jakten på råvaror och erövring av nya marknader, USA:s roll som ledande kapitalexportör, en kraftigt ökad internationalisering av kapitalflöden och bankverksamhet, och dollarns ställning som enda världsvaluta.

Magdoff skriver ”Imperialismen är inte någonting som ett kapitalistiskt samhälle kan välja att tillämpa eller avstå från – den är det kapitalistiska samhällets sätt att fungera”. Magdoff ansluter till Lenins gamla analys, men överskrider den då förhållanden ändrats.

9.3. Uppfattningar om imperialism sedan omkring 1970.
Under 1960- och 70-talen behandlades frågan om imperialismen även av beroendeskolan i Latinamerika, varvid André Gunder Frank menade att underutvecklingen i Latinamerika, liksom på andra håll berodde på de rika ländernas imperialism (Frank 1967) och att imperialismen lett till framväxten av en parasitär, beroende borgarklass, en ”kompradorbourgeoisi”*, som kom att inta ledande poster i sina lände. För detta har termen ”nykolonialism” etablerats (Magnusson 2002). Samir Amin bidrog till att utveckla ”beroendeteorin”. Genom att lönerna är mycket lägre i den perifera kapitalismens länder, även vid lika arbetsproduktivitet överförde stora summor ”den imperialistiska räntan” till metropolerna, vilket har uppmärksammats mycket på senare år (Amin 2010; kapitel 2).

9.4 Aktuella diskussioner om imperialism.
David Harvey ser kamp om utrymmet som central och använder begreppet ”dispossesion” för ett undanträngande av människor och menar att ockupationen av Irak bland annat skedde för att minska utrymmet för konkurrenter som Kina. (Harvey 2003, 2010). Han har föga empiriskt stöd för sitt synsätt. Han menar att dagens neoliberala kapitalism kan ersättas med Keysianism* (Harvey 2003), och han hävdar felaktigt att utsugningen är större i utvecklade imperialistländer. Smith (2017) och andra förhåller sig kritiskt till Harvey, och menar att han förnekar imperialismen. (https://mronline.org/2017/08/26/a-critique-of-david-harveys-analysis-of-imperialism/)

I Sverige gav Andreas Malm för 15 år sedan ut boken ”När kapitalet tar till vapen. Om imperialism i vår tid” (2004). Malm överbetonar krigens betydelse för krigsindustrins och för sysselsättning och ekonomisk utveckling (hos segrarna) men ger inte en tydlig analys av imperialismens ekonomi. Liksom hos Hossein-Zadeh (2007) överbetonas militärens roll.

Hardt & Negri (2000) menar att olika staters suveränitet håller på att ersättas av ett nytt globalt ”Empire”, via sammansmältning av nationella och internationella organisationer utan tydlig hierarki eller imperialism. Boken har fått mycket positiva recensioner i ledande tidningar som New York Times och Time. Från andra håll (Amin, Foster) har Hardt & Negri kritiserats skarpt. Deras idéer framstår som lösa spekulationer, som motsägs av fakta. Monthly Reviewskolan har sedan boken ”Monopoly capital” (Baran & Sweezy 1966) med emfas betonat frågan om monopolens roll, även om termen monopol inte skall tolkas för snävt, Skolan menar att utan teorin om monopolkapitalismen kan man inte förklara övergången till den nya fasen ”finansialiseringen” (Foster et al. 2011). Mot detta hävdar Shaikh (2016;354ff) att skolbildningen rymmer uppenbara motsägelser vad gäller prisbildning och monopolisering, samt att någon konsistent teori om monopol idag inte är möjlig att presentera (jfr kapitel 2.7).

Fuchs menar (2010) att beskrivningar av imperialism kan ses som ett kontinuum, från de som menar att imperialism inte längre finns (t.ex. Hardt & Negri 2003) till de som menar att kapitalismen i stort sett är lika imperialistisk idag som för hundra år sedan (Foster 2006; Amin 2006; Smith 2015), om än med något ändrade karakteristika.

9.5 USA-imperialismen idag – kännetecken.
Vår karaktärisering nedan är ett försök till övergripande syntes av empiri och gäller främst USA, men även i betydande utsträckning andra länder i Triaden.

1. Koncentrationen av produktion och kapital i oligopol eller ”monopol” har ökat kraftigt under de senaste 3–4 decennierna, bl.a. genom uppköp och sammanslagningar. (Kapitel 2.7).
2. Utlandsinvesteringar (FDI) är mycket viktiga, men har efter stor ökning minskat sedan 2015. Kan kanske bero på en tillfällig mättnad och ökad kontraktering för tillverkning.
3. En stagnationstendens med underutnyttjad produktionskapacitet är tydlig inom Triaden.
4. Den pågående processen med globalisering har intensifierats och en internationell arbetsfördelning har skett, med bl.a. utskiftning av industriproduktion från Triaden.
5. Finanskapitalets ställning inom ekonomin har stärkts markant efter en tidigare omfattande avreglering med ökning av spekulation, skuldsättning och ekonomiska kriser.
6. Den ekonomiska ojämlikheten och otryggheten har ökat.
7. Världshandeln av varor och tjänster har ökat mycket kraftigt, inklusive andelen från Triaden. Produktion i fattiga utvecklingsländer har gett TNC superprofiter. Många utvecklingsländer är fast i skeva utbytesrelationer pga. fluktuerande råvarupriser, vilka skall finansiera importen av prismässigt höga och stabila industriprodukter.
8. Dollarn är fortfarande världshandels- och reservvaluta, vilket ger USA möjlighet att finansiera underskott genom att ge ut dollar och är ett generellt maktmedel.
9. Konkurrensen och kampen om kontroll över jordens råvaror och naturresurser har hårdnat. Frånsett olja och gas är USA idag mer beroende av tillgång till externa råvaror och naturresurser. USA använder kontroll av oljetillgångar, på olika sätt som maktstrategi, för att t ex motarbeta Kina och Ryssland (Huawei, Nord Stream 2), samt straffa länder som Iran, Syrien, Venezuela.
10. Imperialismen har visat sig oförmögen att vidta tillräckligt kraftfulla insatser för att stävja den fortskridande uppvärmningen av jorden med högst sannolikt mer negativa än positiva effekter. Jakten på ökad produktion och ökad vinst står i vägen. Kan medföra ökad klimatekonomisk migration mot kanske främst Europa, med ökade kostnader.
11. USA:s utlandsinvesteringar, kontrakteringar, handelsvägar och utländska råvaror, samt nära allierade ”måste skyddas”, liksom potentiella konkurrenter, fram för allt BRI ”måste avskräckas” För detta krävs stora militära resurser.
12. USA har rustat upp kraftigt sin militära kapacitet, och svarar för cirka 35 % av militärutgifterna i världen. USA har idag också världens största krigsmakt. (Kapitel 10)
13. Satsningen på militär styrka göder ett stort militärindustriellt komplex, med produktion i många av USA:s delstater, USA är dessutom världens största vapenexportör. (Kapitel 10.8).
14. Privatägda nationella och internationella massmedia spelar en central roll för att legitimera USA:s brutala politik. Den rättfärdigas med fraser om ”make the world safe for democracy” och efter 2001 ”the war against terrorism”. (Kapitel 8).

9.6 Vilka är dagens imperialistiska stater?
Det är helt klart att USA och flertalet ekonomiskt utvecklade stater i Triaden uppfyller kriterierna för imperialism. Gör även Kina det?

I dagens vetenskapliga politologi är ”imperialism” en rent subjektiv bedömningsfaktor.

Jag tror inte ordet vetenskapligt numera alls används annat än om just historiska stadier som t.ex. den brittiska koloniala imperialismen.

Men visst, den finns i alla dess former, hos såväl geopolitiska sjömakter som geopolitiska kontinentalmakter.

Definitionen är däremot var och ens aktörs helt egna.

”I dagens vetenskapliga politologi är ”imperialism” en rent subjektiv bedömningsfaktor.” Används då som skällsord på politisk motståndare eller hur. Du använder det så? Anser att man bör bort från detta.

Vidare så har du helt fel i att ”I dagens vetenskapliga politologi är ”imperialism” en rent subjektiv bedömningsfaktor.”. Läs mitt svar noga.

Läs också professor Magnussons bok ”Magnusson, L. 2002. Teorier om imperialism och globalisering. Stockholm: Prisma.”

Att med vetenskaplig exakthet definiera var gränserna för imperialistiskt beteende går kräver en hel bok. Att stora företag av marknaden själv triggas till kapitalexport och en med logik påföljande vilja att använda sina respektive länders militära resurser för att försvara sina utlandsinvesteringar förefaller klart.
Det lär hända inte bara i väst utan även i Ryssland och Kina. Det finns däremot inga tecken på att Ryssland och Kina idag använder sin militära makt på det sättet, medan väst gör det hela tiden och har gjort så i hundratals år.

Om vi begränsar oss till frågan om kriget i Ukraina, så går det inte att finna något stöd för imperialistiskt beteende hos Ryssland där. Allt handlar istället om försvar emot den dominerande imperialistmakten USA:s försök att stoppa Rysslands utveckling till en konkurrerande stormakt.
Jag och andra har beskrivit den överväldigande mängd fakta som stöder den uppfattningen åtskilliga gånger nu och det behöver inte göras igen.

Herr Naucler vägrar märkligt nog att ta med den historiska verkligheten i sin bedömning och han kan inte heller visa på några alternativa fakta som skulle stödja uppfattningen att Ryssland agerar imperialistiskt. Han nöjer sig med ett helt ogrundat påstående om detta. Han tycks mena att det faktum att Ryssland bryter mot internationell lag och mot avtal som dom själva undertecknat i sig är imperialistiska handlingar.

Som tidigare sagts så behöver man inte veckla sig in i imperialismens gränsdragningar för att se klart i frågan om Ukraina.
Alla vet att USA och dom gamla kolonialstaterna i väst bygger sin makt och sin rikedom på utplundring av resten av världen. Alla vet också att deras hegemoni nu utmanas av nya starka makter i öst, precis det som Wolfowitzdoktrinen varnade för och skulle förhindra.

Alla borde också kunna räkna ut att imperialismen i väst gör vad dom kan för att försvara sin dominerande ställning. Det är det vi nu ser utspela sig i Ukraina och Palestina.
Kanske och förhoppningsvis är det början till den blodbesudlade västimperialismens fall vi beskådar. Framtiden får utvisa om mänskligheten överlever den striden.

Det jag menar är att man ska vara försiktig med gamla sovjetfunktionärers memoarer som ges ut i väst. De är påfallande ofta redigerade och kommenterade av västerländska historiker.

Vad menar du förresten med ”hussen Stalin”?

Olof
Ja, det svåraste som finns att sia om är framtiden.

Det vi vet idag är att Kina och Ryssland inte hittills använt sin militär i imperialistiska äventyr runt om i världen som kolonialismen och imperialismen i väst.

I nuläget har sannolikt både Kina och Ryssland mer att vinna på fredliga handelsförbindelser än på erövringskrig, men deras stora företag har samma drivkrafter som dom stora företagen i väst.
Får oligarker och storföretagare bestämma i dessa länder så är risken stor att vi drabbas av nya militära erövringståg.

En del hävdar att imperialismen är en oundviklig följd av kapitalismen. Om det är sant så ligger vi illa till.
Socialismens CV är inte heller direkt övertygande.

Vad vi inte vet är om en stark stat eller starka folkrörelser kan hantera och begränsa storföretagens och oligarkernas makt. Vi har sett glimtar av det både i folkhemmets Sverige och mer svårsmält i öppet fascistiska stater. Om det funkar i längden och på ett demokratiskt sätt är frågan?

I både Kina och Ryssland har vi sett exempel på hur oligarker plattats till rejält. I väst skriker högern att det är exempel på diktatur, men det skulle också kunna vara en metod att både ha kapitalismens konstruktiva drivkrafter och ett samhälle utan imperialistiskt vansinne under samma tak.

En sak är iallafall säker och det är att ju fler antiimperialisterna blir, desto större är möjligheten till en civiliserad framtid.

Slutsats; kämpa för fred i Ukraina och för ett fritt och demokratiskt Palestina!

Den Speciella Militära Operationen som startades den 24 februari 2022, har Visat till hela världen att USA/Nato är bara tomt snack ingen verkstad.
Hela världen har sett hur förträfflig Rysslands vapenarsenal är. Icke desto mindre dess Rysslands krigskonst🙌

Västs ryssofober kan hänvisa till psykiatrer hit och dit faktum kvarstår att framtidens historiker kommer att betrakta proxy kriget mot Ryssland som början på slutet av västs hegemoni.

Vi bevittnar redan att det går utför för väst på ALLA fronter.
Historiens tåg 🚂🚂🚂 har redan lämnat väst

Så nu blir äntligen hela Europa putinistisk diktatur? Är det Ditt mål?

Jag kan bara hålla med Mats.

Vare sig jag (som har mycket att uträtta i eftersökningsarbetsväg att utföra i Ryssland) eller någon annan vare sig kan eller vill återvända till Putins land om vi vill komma tillbaka i ett stycke. I Sovjetunionen kände jag mig f.ö. alltid säker, redan på 1990-talet började det kännas otäckt i kontakt med ordningsmakten (poliser o.s.v.), och naturligtvis ännu mer just nu. Kanske kommer vi ”utlänningar” inte återvända på väldigt många år; det känns liksom som att packa väskan för Nordkorea eller Kongos inland. Jag känner inte heller någon enda utlandsryss utanför landet som inte bara mår uselt personligen och dessutom hur dennes land och folk framställs och avskys i den fria, demokratiska världen.

Jag kunde väl aldrig tro att jag i själ och hjärta skulle känna mer lättnad av att vara på väg in i Nato och mer europeiskt försvarssamarbete, än att vara helt utlämnade till det numera helt oberäkneliga makt- och maffiasystemet i Kreml. Sovjetunionen var förutsägbart och hotade aldrig en endaste gång med kärnvapen (det hedrade dem på sin tid, man var politiska stabila -och synnerligen rädda för krig); dagens parasitära och lika hänsynslösa ryska maktklass saknar tyvärr precis alla dessa egenskaper.

Vi kan bara vänta på ett fritt, befriat och folkstyrt Ryssland; utsikterna är inte goda: landet saknar i princip alla frihetliga och äkta demokratiska traditioner, trots att jag klart och enkelt kan med lätthet och ärlighet utnämna ryssar, vitryssar och ukrainare till de roligaste, mest skrattande, humoristiska och hjärtliga folk vår gemensamma kontinent äger och känner. Än finns det hopp. Men det är mörkt.

Du kan ” utnämna ryssar, vitryssar och ukrainare till de roligaste, mest skrattande, humoristiska och hjärtliga folk vår gemensamma kontinent äger och känner.” Trots att de skulle vara så förtryckta enligt dig…
Vad sysslade du för resten med i Sovjetunionen och i Ryssland

Sovjet aldrig hotade med kärnvapen? Man planerade kärnvapenanfall på Kina 1969. 1959 i samband med Chrusjtjovs besök i USA klargjorde man att ett mordförsök då på Chrusjtjov, om så bara ett misslyckat sådant, skulle resultera i ett sovjetiskt kärnvapenanfall på USA.

För övrigt har Ryssland inte hotat med något kärnvapenanfall.

I tal. Man hotade inte med kärnvapen politiskt I TAL.

Jag har inte sett ett uns av kritik eller ens en kommentar varken från Mats Larsson eller Johan de Nauclér om fascismen i Ukraina och dyrkandet av Bandera och hans anhang. Det gör att de här herrarna i mina ögon helt saknar trovärdighet.

Frågan har behandlats i flera artiklar här.

Rekommenderar den som är intresserad av frågan att läsa detta avsnitt ur en artikel som jag har publicerat nyligen Varför angrep Ryssland Ukraina?

”Ukrainas nazisttolerans. Regeringen är påtagligt nazitolerant och har rest nya statyer över nazikollaboratören Bandera enligt bl.a. SvT, New York Times mot israeliska protester. Under senare år har hans födelsedag blivit helgdag i Ukraina.  Lett till protester från israeliskt håll. https://www.globalpolitics.se/ledande-politiker-sd-ar-ett-allvarligt-hot-mot-demokrati-men-hur-ar-det-med-zelensky-och-potoshenko/). (https://www.globalpolitics.se/zelensky-haller-hov-med-ukrainas-mest-okanda-nazist/. Varför har väst omfamnat nazisterna i Ukraina?
Ukraina raderar ryska namn, i nynazistisk stil
Ukraina antar två nya lagar som förbjuder anknytning till ”ryskt” på offentliga platser.
Bokbål i Ukraina. 100 miljoner böcker.
Nytt bokbål på gång? Ukraina drar tillbaka 19 miljoner ryska böcker från biblioteken https://forward.com/news/462916/nazi-collaborator-monuments-in-ukraine/
https://www.globalpolitics.se/ledande-politiker-sd-ar-ett-allvarligt-hot-mot-demokrati-men-hur-ar-det-med-zelensky-och-potoshenko/). Rapporterna om Kiev-regeringens nazitolerans har tystnat alltmer i Väst-medias sedan kriget bröt ut. Vorvärts skriver ”Från och med 2014, när Maidan-upproret förde en ny regering till makten i Ukraina, har landet rest monument över nazistiska kollaboratörer och Holocaust-förövare i en häpnadsväckande takt – det har funnits en ny plakett eller gata som bytt namn, nästan varje vecka. På grund av detta representerar Ukraina-delen en extremt aktuell lista över hundratals monument, statyer och gator, uppkallade efter nazistiska kollaboratörer i Ukraina.” Ryssland har varit internationellt ledande i att uppmärksamma nazism, bl.a. i resolutioner i FN:s generalförsamling, med USA och Ukraina som främsta av få Nej-röster. (USA, Sverige och nazitoleranta Ukraina vill inte fördöma nazismen i FN-resolution.)

[caption id="attachment_141972" align="aligncenter" width="300"] Azovbataljonen med nazistflagga.[/caption]

”

Sven-Eric, jag har många gånger tidigare år skrivit mycket om allt från CIA:s och MI6 efterkrigsplaner angående bl.a. Baltikum och just specifikt Ukraina, och hur man ämnade destabilisera Ukraina med ukrainska nationalister, och hur man försökte smuggla in dessa över sovjetiska gränsen. Likaledes väldigt mycket om Bandera och till och med hur KGB:s attentat, jag tror det var i München, gick till och jag var likaså den förste här som uppmärksammade att den aveny som går i Kiev och leder till den stora nazistiska avrättningsplatsen (eller rättare: mordplatsen) Babij-Jar, som nu smaklöst är omnämnd till Prospekt Bandera (Bandery i böjning).

Jag har då beskrivit det som fullständigt smaklöst och helt etiskt och politiskt oacceptabelt och jag gör det ännu. Alla dessa gator och statyer av Bandera såsom ukrainsk quisling måste få ett slut, och tas bort, och detta mörka mordiska 1930- och 1940-talsarv måste få ett anständigt slut.

Polska regeringen krävde just detta häromåret: skall Ukraina inkorporeras i de europeiska strukturerna måste allt i denna Banderakult rensas bort.

Jag delar helt denna polska ståndpunkt.

Ärligt talat får jag ibland intrycket av att de många unga som gått i Banderademonstrationer också gör det för att helt enkelt jävlas med Putin, även om jag naturligtvis tycker att ämnet är alltför allvarligt för det.

Men jag har alltid tagit avstånd från Bandera, och vår redaktör här, Anders, har fått en läsvärd historisk Bandera-biografi av mig att lära om honom, för drygt ett år sedan, då vi diskuterade ämnet.

Trots att du kan ”utnämna ryssar, vitryssar och ukrainare till de roligaste, mest skrattande, humoristiska och hjärtliga folk vår gemensamma kontinent äger och känner.”

Hej Johan,
Följ med i filmen nedan så får du se mitt fria Ryssland.
Du får också komma till ett bibliotek som jag trodde inte fanns idag.
Du får också se Stalinkas arbetarbostäder, många av dem fuskbyggen på sin tid men otroligt eftertraktade bostäder idag.
Jag skulle tänka mig att bo på bottenvåningen i ett sådant gammalt tvåvånings Stalinka hus i någon rysk mindre stad som den här.
Jag tror regionen är Moskva men är inte säker.
Jag tittar på flera sådana här dagligt-liv-i-Ryssland filmer och jag ser aldrig någon som är missnöjd.
Den vanliga ryssen verkar faktiskt nöjd och någon längtan till Väst har jag inte uppfattat att de har.

The Place that I LOVE & HATE at the Same Time / My Life in a Small Russian Town
https://www.youtube.com/watch?v=omD1gbfLtbU

Det där tror jag inte riktigt på.
Det är något falskt i den beskrivningen.
Som om det skulle vara skrivit av någon som vill se ett annat USA men egentligen inte vill det.
Vladimir Poutin har uttryckt sådana önskemål.
Ett demokratiskt USA som det förutsägbara.
Men oklart om det är någon verklig vilja eller ett budskap.

Det finns en alltför stor folklig opinion i USA som vill ha en förändring nuvarande politik.
Finns alltför många som tycker den Amerikanska drömmen förvandlats till en mardröm och söker en annan politik.
Amerikaner är känsliga för den egna ekonomiska situationen och varje försämring pressar politikerna.
Family values har betydelse i USA.
Det egna är viktigare än det gemensamma.

Det är tvärs emot den auktoritära staten som alltid har möjligheten att sätta det gemensamma först.

Vinner Donald Trump presidentposten kan Världen vänta sig ett mer inåtvänt USA med minskad utrikespolitik.
En bakslag för demokratin och ett ekonomiskt avbräck för globalisterna.