Denna artikel 25/10 i Stretegic Culture av den australiensiske juristen och geopolitiske analytikern James O’Neill har översatts av Rolf Nilsson. https://journal-neo.org/2021/10/25/russian-and-chinese-patience-with-the-united-states-finally-shows-signs-of-running-out/
Ryskt och kinesiskt tålamod med USA visar äntligen tecken på att ta slut
En av de saker man ständigt tycker är fantastisk är förmågan hos västerländska politiker, eller politiska personer, att beskriva världen på ett sätt som är oigenkännligt för den genomsnittsligt informerade medborgaren. En klassisk illustration av denna punkt uppenbarades nyligen i en intervju som Natos Jens Stoltenberg gav till London Financial Times (China is Coming Closer to the United States. Financial Times 19 oktober 2021.)
En illustration av Natos fullständiga frånvaro av relevant historiskt minne återspeglas i Stoltenbergs diskussion med Financial Times. Han verkar helt omedveten om, eller väljer att inte komma ihåg, den försäkran som dåvarande ryske ledaren Mikhail Gorbatjov gavs av dåvarande USA:s utrikesminister James Baker, när han strävade efter en återförening av Tyskland, att NATO inte skulle expandera ”en tum” österut.
Sedan dess har naturligtvis Nato stadigt expanderat österut till den punkt där det nu hotar Ryssland direkt, genom att ha medlemmar vid de ryska gränserna. Allt tyder på att det skulle vilja ha fler, inklusive Ukraina. För närvarande verkar det ta hänsyn till Rysslands president Putins varning, att om Ukraina gick med i Nato skulle det vara att korsa en röd linje som Ryssland betraktar som okränkbar.
Det är inte bara österut i Europa som Natos ambitioner ligger. I sin Financial Times-intervju hänvisade Stoltenberg till Natos oro över Kinas roll och de frågor som Kina ställer Nato inför. Detta var en mycket avslöjande kommentar. För er som trodde att NATO var en förkortning för North Atlantic Treaty Organisation, måste det komma som en chock att inse att Natos ambitioner nu sträcker sig till Asien. Stoltenberg ser Kinas uppstigande som en global utmaning, en del av problemet med kollektivt försvar som måste åtgärdas.
Stoltenberg sa att ”hela idén att på något sätt skilja mellan Kina och Ryssland, antingen Stillahavsområdet eller Europa, det är en enda stor säkerhetsmiljö och vi måste ta itu med det hela tillsammans.” Det här är rent ut sagt galet. Det är en världsbild som ogillar och misstror uppkomsten av Kina som det är nu, i köpkraftsparitets-termer, världens största ekonomi. Det är en värld som ser relationen mellan Ryssland och Kina som ett tydligt hot mot sin egen hegemoni.
I sina hänvisningar till exempelvis Ryssland, beskrivs det därför alltid som ”rysk aggression”, även om de i själva verket inte kan peka på ett enda fall av sådan aggression, och absolut inte under den postsovjetiska eran som slutade för mer än 30 år sedan.
Stoltenberg tog upp dessa frågor när han nyligen talade i Madrid. Natos koncept ”kommer att spegla den nya säkerhetsmiljön”, sa han. Nato-alliansens agenda 2030 syftar till att hantera en ”mer oförutsägbar och farlig värld” av ”allt mer aggressivt” ryskt beteende, och ”Kina spänner sina ekonomiska muskler för att skrämma andra.”
Återigen letar man förgäves efter exempel på att dessa muskler används för att skrämma andra. Kina leder världens största program för ekonomisk utveckling genom sitt Belt and Road Initiative, som nu har fler än 140 länder som undertecknare. Spridningen av detta program är över hela världen, med medlemmar från Afrika, Latinamerika och hela Asien. Ingen av dem klagar på att Kina använder sin ekonomiska makt för att skrämma dem. Snarare är de djupt tacksamma för de möjligheter programmet har öppnat upp för dem.
Shanghai Cooperation Organisation, ett annat kinesiskt inspirerat utvecklingsprogram, välkomnade nyligen Iran som sin nionde fullvärdiga medlem. Något som är anmärkningsvärt är, att den här organisationen också har Saudiarabien som associerad medlem. Detta är säkerligen den första internationella gruppen utanför FN som har lyckats ha både Iran och Saudiarabien som medlemmar.
USA:s försvarsminister Lloyd Austin sjöng också låten ”Russian aggression”. Han använde termen under sin senaste turné i Georgien, Ukraina och Rumänien. I Rumänien hävdade Austin att ”säkerheten och stabiliteten i Svarta havet ligger i USA:s nationella intresse och är avgörande för säkerheten för Natos östra flank.” Han sa att hans turné var ett sätt att ”försäkra allierade och partners om Amerikas engagemang för deras suveränitet inför rysk aggression.”
Återigen, detta tema om ”rysk aggression”. Mr Austin skulle behöva titta på en karta. Förenta staterna är inte i närheten av Svarta havet och att beskriva det som ”kritiskt för USA:s säkerhet” är helt enkelt nonsens. Det finns inga bevis för ”rysk aggression”, varken där eller någon annanstans i Europa. Det som är sant är, att Ryssland har utfärdat en direkt varning mot att Ukraina blir medlem i Nato.
Det är inte så svårt att föreställa sig USA:s reaktion om Ryssland skulle ingå ett fördrag med Mexiko till exempel. Man kan tydligt minnas USA:s drastiska reaktion på den sovjetiska närvaron på Kuba under Kennedys presidentperiod. Närheten till sovjeterna 15 mil från USA:s kust uppfattades som ett existentiellt hot. Varför skulle den ryska reaktionen på USA:s kärnvapen i Ukraina vara annorlunda?
Den enkla sanningen är, att det enskilt största hotet mot världsfreden och stabiliteten är USA. Man kan se detta i den ständiga krigshetsen, som bara detta århundrade omfattar Irak, Afghanistan och Syrien. Deras trupper fortsätter att ockupera både Irak och Syrien, och inkluderar i det senare fallet den skamlösa stölden av syrisk olja. Trots enstaka antydningar om att de kan tänkas lämna båda länderna, har de faktiskt inte vidtagit några sådana åtgärder.
Om det inte vore för den ryska närvaron sedan 2015, råder det ingen tvekan om att den syriska regeringen skulle ha fallit. Syrien attackeras regelbundet av Israel, ett land som fortsätter att ockupera de syriska Golanhöjderna sedan 1967 och som inte visar några tecken på att någonsin lämna. Ett klassiskt exempel på den selektivt tillämpade ”regelbaserade internationella ordningen” som USA främjar, men flitigt ignorerar när det kommer till antingen sitt eget beteende eller beteendet hos allierade som Israel.
Om det finns något land i världen som verkligen förtjänar mantrat ”aggression” så är det USA. Det drog sig tillbaka från ABM-fördraget 2003 och ytterligare två internationella fördrag under Trump-eran. Ryssarna har äntligen uttömt sitt tålamod och meddelade nyligen att de inte längre skulle fortsätta att ingå i en diskussionsgrupp med Nato. Det enda som förvånar är att det tog ryssarna så lång tid att äntligen tappa tålamodet med amerikanerna. Man hoppas att detta innebär en hårdare rysk linje mot USA. Det är hög tid.
Barrister O’Neill har naturligtvis dragit rätt slutsatser av analyserna av de fakta som ligger på bordet.
De amerikanska Förenta Staternas gamla militära ockupationstrupper från 1940-talet vägrar helt enkelt åka hem från Europa. Det är inte konstigare än så. Det ger detta i grunden osäkra land stormaktsstatus och att som gammal koloni en slags stärkt identitet -dock helt på de europeiska ländernas bekostnad.
Europa är den ENDA kontinenten i världen som inte får råda över sin egen militära och utrikespolitik.
Hela tiden hittas det på nya anledningar till upprustning och naturligtvis också försäljning av amerikansk militär utrustning till nya Nato-medlemmar.
Är det inte dags för Europa att sätta sig ned med varandra och bilda en helt ny, lokalt baserad EUROPEISK försvarsorganisation där alla europeiska länder mellan Grönland och Kamtjatka är välkomna och samarbetar utan att ha den nya neokonservativa amerikanska järnridån mitt i Europa?
Är det inte dags för Europa att också militärt bli herrar i eget hus?
Hur vore det med ett helt fritt och oberoende Europa som slutar springa i det amerikanska imperiala hundkopplet?
Det är dags för Europas länder att sluta vara amerikanska delstater. Det är dags för Europas fullständiga frihet och politiska och militära oberoende!
Hårdare linje kommer att etableras inte bara av Kina och Ryssland utan även av Iran. Käbblet mellan USA och Irans förra regering undanskymde det faktum att den var tämligen västorienterad, hade den bara erhållit minsta respekt. Dåvarande utrikesministen Javar Sharif kallades för newyorkbon hemma i Iran och hans familjs sociala kontakter nådde ända till utrikesminister John Kerrys familj.
Om väst hade velat ha goda förbindelser borde de ha passat på. Nu har det tåget gått, den nya regeringen är regionalt fokuserad och kan snart finna om inte nytt stöd så bättre relationer till sina grannar. Och Israel bör nog se upp med sina förnyade provokationer. Att testa USA:s nya bomber mot mål i Iran skulle resultera i storkrig.
Vad beträffar Europa måste man hålla med Johan här ovan. Men hur länge skall det dröja innan européerna fattar vilka deras intressen är ? Om demonstrationerna mot coronapolitiken vore en indikator skulle det tyda på att de latinska länderna är mer benägna att utmana dagens vilsna ledarskap. Och förutom Italien och Frankrike har de fått stöd från oväntat håll, nämligen schweizarna. För delvis handlar det ju om detta: ett nytt tänkande krävs och det kommer inte från det nuvarande etablissemanget som bara kan tänka i dystopiska banor.
Visst är det så!
Fast frågan är om det finns något som idag kan kallas ”väst” -för enat, enigt och kollektivt är det inte längre.
Brexit häromåret var egentligen en naturlig följd av att britterna (d.v.s. det engelska toryetablissemanget) valt den amerikanska sidan och strategin med bl.a. Irak-kriget 2003.
Kontinentaleuropa genomgår, trots allt, en nödvändig långsam andlig politisk skilsmässa och frigörelse med det anglo-amerikanska politiska tänkandet och gisslanförhållandet i Washingtons örnklor, det finns många tydliga tecken: EU bygger en helt ny byggnad i Bryssel, bortom Nato, för europeiska försvarsavdelningar i det nya konceptet om strategiskt oberoende. AUKUS i södra australasien var nyligen ett annat tecken: Europa blev bedrägligt blåst.
Vad gäller Iran var det ju inte Europa som förstörde bl.a. det s.k. kärnenergiavtalet: det gjordes under den högerreaktionäre Trump; mig veterligen gjorde heller inte Iran tills då något fel i avtalet, man uppmanade därutöver länge EU att upprätthålla det hårdfört noga.
Vi måste komma ihåg en YTTERST VIKTIG komponent i Europas och Euroasiens nutida politik och samtida historia: de amerikanska Förenta staterna måste HELA TIDEN ha konflikter, inklusive att rucka på avtal och goda förbindelser, för att få nya ”förhandlingar” och för att ”visa att de finns”. Detta är grunden för den halvruckliga före detta supermakten, på väldig dekis. Om Förenta staterna inte kan projicera denna hela tiden förhandlingsdiplomati och vapenskrammel så förtvinar dess stormaktsstatus och som AKTÖR i Euroasien.
Europa måste börja spela huvudrollen i sin egen samtida politik och säkerhet, den ska inte skötas av våldsverkarna och krigsförbrytarna i Pentagon, och de inte sällan galna hundarna på tankesmedjorna i Washington som sprider sin imperiala rabies över Europa och Asien.
Europa KAN själv ha utmärkta kontakter och respektfulla relationer med Ryssland, Kina, Indien, Iran och andra.
Men behöver verkligen Europa den imperiala dinosaurien i Washington som bara, i långa loppet, vill förstöra för europeisk och euroasiatisk säkerhet och samarbete.
Det är dags att säga som Trump, fast om den farliga amerikanska närvaron i Europa: ”YOU ARE FIRED”!
Detta är presidentens reaktion på Natos agerande. Rysslands president Vladimir Putin mobiliserar rysk försvarsindustri mitt i växande hot från Nato.
Avbrottet av diplomatiska förbindelser med NATO, intåget av amerikanska fartyg i Svarta havet tvingade den ryske presidenten Vladimir Putin att ändra sin retorik gentemot företagscheferna i det ryska försvarskomplexet.
Så tolkar experter Putins ord om arméns och flottans utveckling den 1 november. Efter att ha säkrat en omutrustning på 70 % av Ryska federationens väpnade styrkor, slappnade försvarsindustrin av, säger experter. Ordföranden gjorde däremot klart att det var för tidigt att göra detta.
Vladimir Putin inledde en traditionell serie möten med ledningen för RF:s försvarsministerium och företag i det militärindustriella komplexet med utvecklingen av Aerospace Forces (VKS) och den ryska marinen (marinen). Flygstyrkans stridsberedskap och tekniska utrustning ”beroende direkt på det tillförlitliga skyddet av Ryssland från flyg- och rymdattack, upprätthållandet av strategisk paritet”, och förnyelsen av flottan ”är av grundläggande, strategisk, statlig betydelse för Ryssland.”
Han påminde om de nya typerna av vapen som kom in i Aerospace Forces. Men flygförsvarssystemet måste förbättras ytterligare. Vi talar om ytterligare försörjning till trupperna av mer än 200 flygplan och 26 S-350 och S-400 luftvärnsmissilsystem och den första produktionsmodellen av det nyaste luftförsvarssystemet S-500. ”De befintliga upprustningstakten för luftvärns-missilförsvarsstyrkorna kommer att göra det möjligt vid årsskiftet 2025-2027 att bringa andelen moderna vapen och utrustning här till minst 80 procent… Detta är direkt relaterat till utvecklingen i ledande länder med lovande attackvapen med höghastighetsegenskaper”, konstaterade han. Samtidigt betonade presidenten att försvarsindustrins företag ”måste öka takten i utvecklingen av moderna vapen för flygförsvar, för att etablera sin serieproduktion på kort tid.”Putin uppgav att västvärlden inte överger sina försök att ”bryta” paritet genom att placera ut vapen nära ryska gränser. ”Vi kan inte undgå att lägga märke till dessa hot mot Rysslands säkerhet och vi kommer att reagera på lämpligt sätt, adekvat på situationen”, noterade presidenten och tillade att varningssystemet för missilangrepp som helhet ”fungerar tydligt och effektivt”.
Detsamma gäller att utrusta den ryska flottan med modern utrustning och vapen. Under de senaste fyra åren, noterade Putin, har 49 nya fartyg och stridsbåtar, 9 kustmissilsystem och 10 flygplan lanserats. ”Senast 2027 bör utrustningsnivån för flottan med moderna vapen överstiga 70% … Det är nödvändigt att aktivt fortsätta kursen för teknisk omutrustning av flottan”, sade presidenten.
Det första mötet om utvecklingen av armén och flottan sammanföll med inträdet i Svarta havet av det amerikanska flaggskeppet för kommandofartyget Mount Whitney, skenbart för gemensamma operationer av NATO-styrkor i regionen. Tidigare blev det känt att militäralliansen återkallade ackrediteringen av åtta anställda vid de ryska beskickningarna, och den 1 november stängde det militära kommunikationsuppdraget och Natos informationsbyrå vid den belgiska ambassaden i Moskva .
Samtidigt är den nuvarande situationen en slags utmaning för den inhemska försvarsindustrin. Experten menar att presidentens ord om behovet av att stärka flygstyrkorna och marinen är ”naturligtvis med hänsyn till provokationer”. ”Det Putin sa möter verkligheten – order som har utfärdats till det militär-industriella komplexet måste uppfyllas”, noterade experten.Ryssland befann sig ”i en regim där USA och dess allierade genererar en mycket aktiv militär upptrappning vid landets gränser”, förklarar chefen för Institutionen för statsvetenskap och sociologi i PRUE. G.V. Plechanov Andrey Koshkin. ”Det är ingen slump att presidenten sa att det är bättre att observera krigsfartyg genom en kikare än genom en kikari. Om de kom för att titta på oss genom omfattningen av sina vapen, kommer vi helt enkelt att göra detsamma symmetriskt. Dessutom är våra vapen högteknologiska och uppfyller kraven i alla världsstandarder, och någonstans är vi ledare, ”- förklarade Koshkin.
Enligt militärexperten Viktor Barantz är Putins tuffhet orsakad av andra orsaker. Baranets noterade att ”inte i alla områden genomförs det ambitiösa statliga programmet för upprustning av armén, beräknat till 2026.”
”I vissa grenar av de väpnade styrkorna är utrustningen över 70 %, någonstans över 90 %. [Bland ledarna för det militärindustriella komplexet] har det uppstått en viss förvirring mot bakgrund av att vi har skaffat unika hypersoniska vapen och ligger före USA med 10-15 år. Kanske spelade det här det faktum att vissa chefer för försvarsföretag ansåg att eftersom allt är så bra med oss finns det ingen anledning att skynda sig. Putin sa till dem: det kommer inte att bli så, ”förklarade Baranets.
Experten betonade att förstärkningen av hoten från väst och det faktum att ”Ryssland undersöks från alla flanker [i öst, och i Arktis, och i Östersjön och i Svarta havet]” kräver ”skapandet av moderna vapen.” ”Det är makten och antalet hot som gör att Putin är tuff i förhållande till försvarsindustrin”, sa Viktor Baranets.
Igor Nikolaychuk, chefen för den regionala säkerhetssektorn vid RISS, tillade att eftersom Ryssland och västvärlden för ett ”nerverkrig, ett retorikkrig, ett krig mellan statsplanerare”, ”utvecklar Putin en mobiliseringsberättelse.” Enligt Sergej Fokin, professor vid den ryska utrikespolitiska avdelningen vid RANEPA, innebär Putins samtal med företrädare för försvarskomplexet inte en övergång till ”regim nummer ett”. – Allt går som vanligt. Men samtidigt visade presidenten att det inte finns något behov av att slappna av, och nya typer av vapen borde utvecklas i en snabbare takt, och det borde inte finnas några misslyckanden i genomförandet av den statliga försvarsordern, ”sammanfattade Fokin.
https://ura.news/articles/1036283359
USA:s sjätte flotta och sjöstrids- och stödstyrkor Natos personal inleder operationer i Medelhavet och Svarta havet. Detta tillkännagav den amerikanska sjätte flottan.
I synnerhet kommer den amerikanska flottans kommandofartyg USS Mount Whitney att delta i gemensamma manövrar i Svarta havet med de allierade.
Under pågående övningar kommer Mount Whitney och de ombordvarande staberna att arbeta tillsammans med NATO-allierade och partners i Medelhavet och Svarta havet, och arbeta tillsammans för att säkerställa säkerhet och stabilitet i regionen.
Träning kollektivt ökar också samordningen med Natos allierade och partners på flottnivå, och skapar förutsättningar för framtida operationer och övningar.
Ukrainas försvarsminister Andriy Taran och USA:s försvarsminister Lloyd Austin diskuterade genomförandet av ett ramavtal om de strategiska grunderna för försvarspartnerskapet och säkerheten i Svarta havet. USA- och Ukraina ska leda sjöövningen med 32 nationer från sex kontinenter.
US Air Forces Europe-Air Forces Africa (USAFE-AFAFRICA) gav luftstöd till Porter med en formation av F-15E Strike Eagle-flygplan. Ytterligare underrättelse-, övervaknings- och spaningsflygplan stödde också uppdraget, inklusive US Air Force-enheter och en P-8A Poseidon från US Naval Forces Europe (NAVEUR) befälhavare, Task Force 67.
USS Porter går in i Svarta havet till stöd för Natos allierade och partners. Arleigh Burke-klassens guidade missiljagare USS Porter (DDG 78) gick in i Svarta havet på en rutinpatrull den 30 oktober 2021.
Porter kommer att verka tillsammans med NATO-allierade och partner i Medelhavet och Svarta havet, och arbeta tillsammans…integrera med allierade och partner yt- och flygvapen. Sjöövningar och operationer som denna visar USA:s engagemang för alliansen och det kollektiva försvaret av Europa.
Den amerikanska flottan opererar rutinmässigt i Svarta havet för att arbeta med våra NATO-allierade och partners, inklusive Bulgarien, Georgien, Rumänien, Turkiet och Ukraina. Lagarbetet förstärker USA:s och Natos engagemang…i Svarta havet.
Kraften hos allianser till sjöss är förmågan att snabbt sammanföra styrkor från många nationer och samla sjömakt vid den tid och plats som vi väljer .” sa kapten Kyle Gantt, befälhavare, Task Force 65.
”Dessa operationer i Svarta havet visar engagemanget för interoperabilitet mellan Natos allierade och partners. Porter avslutade nyligen Fleet Operational Sea Training (FOST), 30 september 2021, i Plymouth, England. FOST var ett tre veckor långt utbildnings- och NATO-certifierande evenemang som involverade alla aspekter av fartygsoperationer, inklusive avancerad stridsstrategi, avfyrning av vapensystem under skytteövningar och sjömans- och manövreringsövningar. Miljöerna för krigsbekämpning utvecklades från ett enda hot till scenarier med flera hot varje vecka, inklusive ett veckovis krigsscenario.
Porter är en av fyra [snart sex] jagare från den amerikanska marinen baserade i Rota, Spanien , och tilldelad befälhavare, Task Force 65 till stöd för NATO:s integrerade luftmissilförsvarsarkitektur. Dessa Forward-Deployed Naval Forces-Europe-fartyg har flexibiliteten att operera i hela Europas och Afrikas vatten, från Godahoppsudden till polcirkeln, vilket visar att de behärskar den maritima domänen.
https://www.globalresearch.ca/us-interceptor-missile-warship-f15-nato-strike-group-enter-black-sea-collective-defense-europe/5760340
Välkommen till den vanliga amerikanska våldsvardagen!
Det är så här Europa skall hållas delat, på knä och i skräck.
Är detta det fria Europa vi vill ha? Vill vi verkligen leva flera decennier till med denna Washingtons våldsagenda?
Ryssland har nu helt säkrat sina olje- och gasintäkter. Nytt skydd av Rysslandands olje och gasintäkter berövar USA dess huvuvdapen mot Moskva.
Ryska federationens intäkter från olja och gas går till den nationella välfärdsfonden. Fram till början av 2021 var en betydande del av NWF-medlen denominerad i dollar, euro och pund sterling.
Men nu har fonden helt dragit sig ur dollarn, kraftigt minskat sina investeringar i euro och halverat de redan små investeringarna i den brittiska valutan. Istället har NWF kraftigt ökat andelen fonder som innehas i kinesiska yuan (220 miljarder enheter) och guld (över 400 ton).
Investeringar i den ryska ekonomin, som utgör 40 % av alla dess investeringar, blir äntligen NWF:s prioritet. Tack vare de-dollariseringen blir fonden helt skyddad från amerikanskt inflytande, inklusive eventuell blockering av transaktioner och uppgörelser i den amerikanska valutan för Ryska federationen. Istället för många länders ständiga försök att tjäna pengar på den västerländska marknaden, är den ryska NWF upptagen med verkliga handlingar – utvecklingen av prioriterade projekt för staten.
Podolyak påminde om att Norge ofta nämns som ett exempel på Ryssland, vars analoga NWF får hög avkastning genom att investera i amerikanska aktier. För Ryska federationen skulle ett sådant tillvägagångssätt vara farligt och skadligt, eftersom det skulle tvinga Moskva att ständigt se tillbaka på Washington, inklusive i utrikespolitiken. USA skulle få ett kraftfullt vapen mot den ryska ekonomin, vilket var fallet med ett antal stater som utsatts för amerikanska påtryckningar.
”Norge kommer aldrig att bli föremål för amerikanska sanktioner. Följaktligen kommer alla norska investeringar i västvärlden att fungera så länge Oslo gör som de säger i Washington. I Ryssland är situationen fundamentalt annorlunda. Hon kan inte använda NWF:s pengar för att öka inkomsterna så här. Vi vet från exemplen från Iran och Venezuela att USA helt enkelt kan beslagta tillgångar när de vill”, förklarade Podolyaka på sin YouTube-kanal.
Situationen på den globala energimarknaden har gjort det möjligt för Ryssland att avsevärt öka sina intäkter från kolväteexport. Under året höjde Gazprom gaspriset i kontrakt med europeiska partners från 190 USD till 330 USD per tusen kubikmeter på grund av kopplingen av kostnadsformeln till spotmarknaden. Supervinster från olje- och gasexport gör att Ryska federationen kan öka investeringarna i projekt som är viktiga för staten, vilket skrämmer Moskvas motståndare utomlands.
https://rueconomics.ru/555320-novaya-zashita-neftegazovykh-dokhodov-rossii-lishaet-ssha-glavnogo-oruzhiya-protiv-moskvy
Igår meddelades det officiellt att Ryssland numera har världens andra största guldreserv (efter Kinas), och landets utrikesskuld är i princip utraderad, och lägst i Europa, 6:e lägst i världen.
Ryska staten, ekonomin och de väpnade styrkorna, liksom diplomatin, har stärkt sig avsevärt sedan året 2014. Det är kanske därför tonläget är så högt och gällt från Washington.
Tomma tunnor skramla mest.
Om villfarelsen i USA:s utrikespolitik och vad som kan förändra det
Den nuvarande amerikanska utrikespolitiken är vanföreställningar. Dess försök att styra världen blir utskrattade. Hur gick det till och vad kan förändra det?
Här är utdrag ur två smarta uppsatser som diskuterar temat.
Alastair Crooke frågar varför ingenting på något sätt verkar fungera i Joe Bidens USA. Han observerar sedan dess globala policy:
På det internationella geopolitiska planet verkar saker och ting inte heller fungera. Team Biden säger att de vill ha en ”hanterad tävling” med Kina, men varför då skicka Wendy Sherman (som inte är känd för sina diplomatiska färdigheter) till Kina som Bidens sändebud? Varför har det skett denna kontinuerliga chip-chipning av 1972 års ”Ett Kina”-policy med en rad små, till synes ofarliga drag mot Taiwan om Team Biden vill ha en begränsad konkurrens (vad han sa att han vill ha i ett nyligen samtal med president Xi), men vacklar, gång på gång, för att inleda ett seriöst förhållande?
Förstår inte laget att det inte är ”innehållande” konkurrens, utan snarare att leka med elden, genom sina ogenomskinliga antydningar om att USA kan stödja Taiwans självständighet?
Och varför av alla människor skicka Victoria Nuland till Moskva, om konkurrensen med Moskva i tysthet skulle ”balanseras ut” som Bidens ansikte mot ansikte med Putin i Genève verkade signalera? Liksom Sherman togs Nuland inte emot på högre nivå, och hennes rykte om ”Maidan mordbrand” föregick henne naturligtvis i Moskva. Och varför decimera Rysslands diplomatiska representation vid Natos högkvarter, och varför ska sekreterare Austin tala i Georgien och Ukraina om Natos ”öppna dörr”?
Finns det någon dold logik i detta, eller sändes dessa sändebud avsiktligt som någon slags ”kick-ass” provocerande gest för att understryka vem som är chef (dvs. America is Back!)? Detta är känt i Washington som ”kapitulationsdiplomati” – konkurrenterna får bara villkoren för sin kapitulation. I så fall fungerade det inte. Båda sändebuden skickades i praktiken packning, och Washingtons förbindelser med dessa nyckelstater är försämrade till nära noll.
Axeln Ryssland-Kina har kommit till slutsatsen att en artig diplomatisk diskurs med Washington är som vatten från en anks rygg. USA och dess europeiska skyddslingar hör helt enkelt inte vad Moskva eller Peking säger till dem – så vad är poängen med att prata med ”tennörade” amerikaner? Svar: Inga.
Prof. Michael Brenner skickade nyligen en längre diagnos av den amerikanska politiska sfären till sin e-postlista. Han ser samma utrikespolitiska problem som Crooke gör och försöker svara på några av de frågor som Crooke ställer:
Förenta staternas ökande fientlighet mot Kina bör förstås med hänvisning till oro och ångest hos en vikande hegemon.
[…]
Själva det stora amerikanska experimentet är nu uppenbarligen i fara. [..] Ett land som höll världen i vördnad som landet där ’gemene man’ regerade accepterar inte passivt dess degeneration till en rovdjursoligarki. Den upplever inte den offentliga diskursens försämring till den grad att uppriktighet är en utrotningshotad art och sanningen själv är hemlös.
När kopplingen till verkligheten lossnar, närmar sig frigörelsen den punkt där verkligheten upphör att ha något anspråk på företräde framför illusion. Man lever i en isolerad värld från vilken andra saker, andra personer bara har betydelse som spelare i det livsdrama som du har skrivit manus. När de andra motsätter sig att spela de rollerna blir de övertalade, tvingade och sedan straffade. Vi vägrar bokstavligen att ta ”NEJ” som ett svar. Låt oss titta på hur utländska regeringar upprepade gånger har gjort för att se hur denna dynamik fungerar i praktiken.
På Kina. Anthony Blinken flyger till Anchorage för att instruera sin kinesiska motsvarighet, utrikesminister Wang Li, att Peking ska sluta göra saker som USA protesterar mot, och istället bör göra som vi säger till dem. Wangs svar, på diplomatiskt språk, är ”skjuta det!” Några månader senare ringer Blinken Wang med samma meddelande – och får samma svar. Däremellan flyger biträdande utrikesminister Wendy Sherman till Kina där hon träffar tjänstemän från utrikesministeriet som hon ger en välbekant inköpslista med amerikanska krav som anger hur vi vill att Peking ska korrigera sitt felaktiga beteende. Hennes samtalspartner ger henne i utbyte en kinesisk inköpslista åtföljd av en föreläsning som går ut på att ”skjuta den!” Och så vidare.
Om Ryssland: Det exakta mönstret upprepar sig i möten mellan Blinken och den nationella säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan på den amerikanska sidan, och höga Kreml-tjänstemän – främst den formidabla utrikesministern Sergey Lavrov. Dessa utbyten präglas av ett personligt toppmöte mellan presidenterna Biden och Putin som hölls i Genève på Vita husets begäran. Bidens huvudsakliga syfte var att lugna vattnet som han själv hade vräkt upp genom att uppmuntra den ukrainska presidenten Zelensky att göra förberedelser för ett angrepp på Donbas. Överraskad över det stränga ryska svaret tvingades han backa. Den diplomatiska reträtten täcktes av en rote-restatement av amerikansk kritik angående Krim, påstådd valinblandning, Syrien, mänskliga rättigheter och Navalnyj (den pånyttfödda demokraten som först gjorde sina avtryck som en rabiat muslimsk-fobisk rabblare). Som vanligt tillbakavisade Putin kyligt alla anklagelser, noterade några av Rysslands egna klagomål och lade fram ett konkret förslag om att inleda en samtalsrunda om strategiska kärnvapen. Washington har inte visat något intresse för det senaste. Så de två männen skildes åt. Produkt? Noll.
Som en sista tragisk-komisk twist skickar Biden därefter Victoria Nuland till Moskva – ja, samma Nuland som förklarats persona non grata av Ryssland för hennes roll som provokatör i den ukrainska kuppen och ökända förtalare av Putin och Kreml. Hennes otåliga besök slog nästan igen fönstret när det gäller all seriös dialog mellan Washington och Moskva [..].
Utöver att isa det nya kalla kriget med Ryssland, lyckades hon med det underordnade målet att skrämma bort Kreml från en alltför nära omfamning av Peking med en show-down över Taiwan i kommande? Den som tror att det är möjligt har aldrig brytt sig om att studera Vladimir Putin eller att undersöka rysk historia. Tyvärr inkluderar den kategorin Washingtons främsta beslutsfattare. Som jämförelse är namninsamling roligare och mycket mindre belastande för de grå cellerna.
[…]
Den amerikanska planen att bygga en avspärrningsanläggning runt Kina uppvisar en liknande typ av repetitivt, orubbligt beteende. Vietnam, en kandidat för att gå med i alliansen mot Kina, får besök av två starka amerikanska ledare. Först flyger försvarsminister Lloyd Austin till Hanoi för att göra det möjligt för vietnameserna att kasta in sin lott med USA – de två parter som är bekanta med varandra från den senaste filmen. Ingenting gör. Ett tag senare är det turen till vicepresident Kamala Harris som punkterar sina fruktlösa diskussioner med presskonferensanmärkningar som fördömer Kina och antyder stöd för ett oberoende Taiwan. Hennes värdar är inte nöjda.
Detta är inte normalt beteende; det är patologiskt. Den talar om det lösgörande från verkligheten som noterats ovan. Och det är oerhört farligt eftersom det bortser från andras faktiska attityder och handlingar i det obevekliga försöket att projicera karikerade bilder på dem, förenklade föreställningar om vilka de är och hur de kan manipuleras anpassade till det grova manus vi skrev. Information utifrån, och den förståelse som det uppmuntrar, filtreras och exkluderas närhelst det är obekvämt. Istället är det enbart den introverta världen av självbedrägeri som hämtar våra förvrängda kognitiva kartor.
Amerikas politiska eliter har främjat ett fantasmagoriskt förhållningssätt till världen, vilket alltmer blir uppenbart. Dess många manifestationer när det gäller Kina verkar innefatta den ogrundade tron att Pekings ledare bluffar när de högtidligt försäkrar att stegen mot Taiwans självständighet är outhärdliga, att de är beredda att gå i krig om det behövs och förväntar sig att vinna vilken vapentävling som helst om det skulle vara så att hända. Även om det är mer troligt att Washington är den som bluffar, borde vår största rädsla vara att Biden et al faktiskt tror att de kan skrämma Kina. Denna inbilskhet överensstämmer med mytiska föreställningar om amerikansk exceptionalism.
Fram till nu har föreställningarna om kriget mot Kina varit ett elitfördriv. Allmänheten har hållits i mörker när tre på varandra följande presidenter har tagit landet närmare och närmare konflikter. Hur amerikaner reagerar när de befinner sig på randen är den avgörande, okända ”X”-faktorn i ekvationen.
Alastair Crooke avslutar sin uppsats med en ganska hoppfull syn:
Det verkar som att Ryssland och Kina, när de ser allt detta, kommer att förbli distanserade och tålmodiga – i väntan på att strukturer ska spricka.
Den sprickan i amerikanska strukturer kan dock bli ett mycket farligt ögonblick för Ryssland och Kina. Professor Brenner tror att endast hotet om ett potentiellt mycket våldsamt scenario kan orsaka den ”strukturella sprickan” som för USA tillbaka till förstånd:
Jag fruktar att vi kommer att behöva något liknande Kubakrisen 1962 när USA och Sovjetunionen kom till randen av kärnvapenkrig för att få folk att skruva på huvudet. På både elit- och folknivå är det bara rädsla för krig som, rent pragmatiskt, kommer att bryta det komatösa intellektuella/politiska tillstånd som USA befinner sig i.
https://www.moonofalabama.org/2021/10/on-the-delusion-in-us-foreign-policy-and-what-might-change-it.html
Lysande! Washington är verkligen den sjukaste och absolut farligaste patienten på kliniken just nu.
Tycker de flesta kommentarer här är mycket mer initierade och verklighetsbaserade än det mest man hittar annars.
Personligen tror jag dock att problemet i stort är makt, inte USA.
tror inte situationen i stort förändras av en annan supermakt.
Makt föder vansinne.
Samma problem vilket land som än blir mycket starkare än andra.
Jag ser inget tillfälle i historien där världens ledande makt agerat bra.
Med detta sagt skall såklart USA bekämpas idag, men att tro att en ny supermakt löser något är naivt.
Varje maktcentra som får möjlighet kommer att agera som skit.
Tack Jerry! Dina ord är värdefulla för oss alla! Vi behöver verkligen inte ännu en ilsken politisk självterapisajt för alla som bär på ilska i knytnäven och tänker med reptilhjärnan.
Problemet med USA är att de anser att deras bild och deras version alltid är originalet och facit, samtidigt som landet och systemet är kombinerat dysfunktionellt, troende på den egna propagandan och alltid projicerar våld, död och makt på andra kontinenter än den egna.
Den kombinationen är däremot närmast unik i världshistorien.
Napoleon klagade en gång att engelsmän och amerikaner inte förstod sig på privatlivet. Och det är det amerikanerna inte heller gör politiskt: de anser sig ha rätt till att lägga sig alla andra länders affärer och kommendera dem med ”råd”.
Det är denna kombinerade neokolonialism och okunniga nyimperialism som är vår världs farsot idag, dessutom dödligt våldsverkande.
Världen måste vara och bli klokare än den amerikanska våldspolitiken.
Håller med men tror att USA’s sämre agerande än tidigare maktcentra beror på nya möjligheter teknologiskt, propagandamässigt och militärt.
Kanske är vår enda realistiska möjlighet att ha flera jämställda maktcentra.
Att krossa USA och låta något annat maktcentra bli ersättare ser jag som lönlöst
Döljande av USA:s nukleära subkollision i Sydkinesiska havet
En väckarklocka för Östasien – och världen
”När elefanter slåss är det gräset som blir trampat.”
Så varnade Filippinernas president Rodrigo Duterte i sitt tal till FN:s generalförsamling den 22 september 2020. Han syftade på konsekvenserna för Östasien av en konflikt mellan USA och Kina.
Spola framåt till den 2 oktober 2021, ungefär ett år senare, och den första gräslappen har trampats på av den amerikanska elefanten, som traskar smygande omkring, långt hemifrån i Sydkinesiska havet. Den dagen fick den kärnkraftsdrivna attackubåten, USS Connecticut, allvarliga skador i en undervattensincident som den amerikanska flottan tillskrev en kollision med ett undervattensobjekt.
Efter att ha skadats dök ubåten uppenbarligen upp nära Paracelöarna som ligger bara 150 nautiska mil från Kinas ubåtsbas Yulin i Hainan-provinsen. Connecticut är en av endast tre Seawolf-klass av ubåtar, som antas vara på spionuppdrag. Men de kan utrustas med Intermediate Range (1250-2500 km) Tomahawk kryssningsmissiler som kan beväpnas med kärnstridsspetsar. Det hävdas att de inte är så utrustade för närvarande eftersom marinens ”politiska beslut” har ”fasat ut” deras kärnkraftsroll, enligt hökiska Center for Strategic and International Studies.
När en amerikansk atomubåt med sådan kapacitet har en kollision som kan döda amerikanska sjömän och spilla radioaktivt material i Sydkinesiska havet, borde det vara förstasidesnyheter på alla uttag i USA. Detta har inte varit fallet – långt ifrån. Till denna dag (30 oktober), nästan en månad efter kollisionen, har till exempel New York Times, den närmaste tillnärmningen till ett språkrör för den amerikanska utrikespolitiska eliten, inte fört någon större berättelse om händelsen och faktiskt ingen berättelse kl. allt så långt jag och flera dagliga läsare kan finna. Denna nyhet är tydligen inte lämplig att trycka i Times. (Ett anmärkningsvärt undantag från denna överensstämmelse och en värd att konsultera har varit Craig Hooper från Forbes.)
En blackout av det här slaget kommer inte som någon överraskning för dem som har täckt Julian Assanges svåra situation eller USA:s invasion av Syrien eller USA:s knappt dolda hand i olika regimändringsoperationer, för att nämna några exempel.
USA:s media har följt berättelsen om den amerikanska flottan som väntade till den 7 oktober för att erkänna händelsen, med följande utomordentligt korta pressmeddelande (jag har redigerat det med överstruket och fetstilt ersättning för att klargöra dess innebörd.):
Seawolf-klassens snabbattacksubåt USS Connecticut (SSN 22) träffade ett föremål när den var nedsänkt på eftermiddagen den 2 oktober, när den opererade i internationellt vatten i Indo-Stillahavsområdet i Sydkinesiska havet nära eller inne i kinesiskt territorialvatten. Besättningens säkerhet är fortfarande marinens högsta prioritet. Besättningen hålls incommunicado på obestämd tid. Det finns inga livshotande skador. Detta gör att omfattningen av skador på besättningen kan hållas hemlig.
Ubåten förblir i ett säkert och stabilt tillstånd gömt för allmänheten för att dölja skadan och dess orsak. USS Connecticuts kärnkraftverk och utrymmen påverkades inte och förblir i full drift och är i ett tillstånd som döljs för allmänheten tills kosmetiska reparationer kan göras för att dölja skadorna. Omfattningen av skadorna på resten av ubåten bedöms också döljas. Den amerikanska flottan har inte begärt hjälp kommer inte att tillåta en oberoende inspektion eller utredning. Händelsen kommer att utredas mörkläggning kommer att fortsätta.
[The Seawolf-class fast-attack submarine USS Connecticut (SSN 22) struck an object while submerged on the afternoon of Oct. 2, while operating in international waters in the Indo-Pacific region in the South China Sea near or inside Chinese territorial waters. The safety of the crew remains the Navy’s top priority The crew is being held incommunicado for an indefinite period. There are no life threatening injuries. This allows the extent of injuries to the crew to be kept secret.
The submarine remains in a safe and stable condition hidden from public view to conceal the damage and its cause. USS Connecticut’s nuclear propulsion plant and spaces were not affected and remain fully operational are in a condition that is being hidden from the public until cosmetic repairs can be done to conceal the damage. The extent of damage to the remainder of the submarine is being assessedis also being concealed. The US Navy has not requested assistance will not allow an independent inspection or investigation. The incident will be investigated cover-up will continue.]
Tan Kefei, talesperson för Kinas nationella försvarsministerium, även om det inte är så kortfattat, hade mycket samma att säga som min redigerade version ovan, som rapporterats i Kinas Global Times:
”Det tog US Navy fem dagar efter att olyckan ägde rum att göra ett kort och oklart uttalande. Ett sådant oansvarigt förhållningssätt, mörkläggning (och) brist på transparens.. kan lätt leda till missförstånd och felbedömningar. Kina och grannländerna i Sydkinesiska havet måste ifrågasätta sanningen om händelsen och avsikterna bakom den.
Men Tan gick längre och upprepade president Dutertes känsla:
”Denna incident visar också att det nyligen inrättade ett trilateralt säkerhetspartnerskap mellan USA, Storbritannien och Australien (AUKUS) för att genomföra kärnubåtssamarbete har medfört en enorm risk för kärnvapenspridning, allvarligt brutit mot andan i icke-spridningsfördraget, undergrävde byggandet av en kärnvapenfri zon i Sydostasien och medförde allvarliga utmaningar för regional fred och säkerhet.
”Vi tror att USA:s agerande kommer att påverka navigeringssäkerheten i Sydkinesiska havet, väcka allvarlig oro och oro bland länderna i regionen och utgöra ett allvarligt hot och en stor risk för regional fred och stabilitet.”
Kraschen av USS Connecticut går utöver potentialen för skadligt radioaktivt läckage till Sydkinesiska havet, med potentiella skador på de omgivande nationerna inklusive fiskevatten som är viktiga för ekonomin. Om USA fortsätter att öka konfrontationen långt från sitt hem i Sydkinesiska havet, kan en konfliktzon spridas till att omfatta hela Östasien. Kommer detta på något sätt att gynna regionen? Vill regionen förvandlas till samma vrak som Mellanöstern och Nordafrika nu är efter årtionden av USA:s korståg för ”demokrati och frihet” där via bomber, sanktioner och regimändringsoperationer? Det skulle vara en tragisk vändning för världens mest ekonomiskt dynamiska region. Inser inte befolkningen i regionen detta? Om inte, bör USS Connecticut vara ett väckarklocka.
Men folket i USA bör också tänka noga på vad som händer. Kanske tror USA:s utrikespolitiska elit att den kan återvända till USA:s strategi under andra världskriget med förödelse som besöks när Eurasien lämnar USA som den enda industrimakten som står ovanför vraket. Sådana är fördelarna med en önation. Men i en tid av interkontinentala vapen, kunde USA:s hemland förvänta sig att fly oskadd från en sådan konflikt som det gjorde under andra världskriget? Knuten knyts, som Krushchev skrev till Kennedy vid tiden för Kubakrisen, och om den knyts för hårt kommer ingen att kunna lösa den. USA knyter säcken långt från sitt hem den här gången halvvägs runt om i världen. Den ska inte knyta den knuten för hårt.
https://www.globalresearch.ca/cover-up-us-nuclear-sub-collision-south-china-sea/5760463
Som vanligt visar det amerikanska militära missionerandet överallt, att denna nation ingenting lärt eller förstått.
Med de totala politiska och militära haverierna från Somalia i 1990-talets början, via Irak, Libyen, Afghanistan, Syrien, Georgien och Ukraina fortsätter man -efter ha lagt dessa länder i politisk och ekonomisk ruin- som om ingenting har hänt på nya korståg på annat håll.
Den fria världen består endast i att ETT ENDA land får göra vad det vill, hur det vill, var som helst: och alltid komma undan med det.
Rysslands kärnvapenavskräckning har blivit ett problem för relationerna mellan Tyskland och USA.
Närvaron av amerikanska kärnvapenbomber i Tyskland håller på att bli ett internt politiskt problem för Tyskland.
Kärnvapenfrågan är relevant för Tyskar och Européer, som är rädda att hamna mellan ryska och amerikanska missiler, så närvaron av amerikanska kärnvapen i Tyskland oroar många. Många européer och tyskar förstår inte varför EU-länder ska vara ett brohuvud för strategisk inneslutning av Ryssland.
Två av de tre partierna (SPD, De gröna, FDP), som ska bilda en ny regeringskoalition i Tyskland, är för att Berlin ska ansluta sig till fördraget om förbud mot kärnvapen.
Washington och Paris enades om att fortsätta avskräckningspolitiken som huvudelementet i det kollektiva försvaret inom Nato. Parterna uppmärksammade den försämrade säkerhetssituationen i Europa och bekräftade på nytt kursen mot en enad kärnkraftsallians. Västliga allierade bör rådfråga Nato i kärnkraftsrelaterade frågor. Chefen för den socialdemokratiska fraktionen i förbundsdagen, Rolf Mutzenich, bekräftade kursen mot tillbakadragandet av amerikanska kärnvapen. Tyskland följer amerikansk politik. Ämnet för kontrovers är B61-atombomberna stationerade vid Büchels flygbas i förbundsstaten Rheinland-Pfalz. Enligt dokumenten för militär planering, i händelse av en konflikt, bör de användas av soldater från det tyska flygvapnet. Süddeutsche Zeitung hävdar att det finns ”cirka 15” sådana atombomber i Tyskland, även om siffran var 20 tidigare.
Talesmannen för USA:s ambassad i Tyskland, Joseph Giordano-Scholz, sa till Süddeutsche Zeitung att detta avtal inte motsvarar Natos kärnvapenavskräckningsstrategi och utgör risker för fördraget om icke-spridning av kärnvapen. Giordano-Scholz’ retorik är en varning till Berlin om otillåtligheten av vänsteraktiviteter i BRD:s utrikespolitik.ka politiker vill få samma status i fördraget om förbud mot kärnvapen.
https://rueconomics.ru/551251-yadernoe-sderzhivanie-rossii-stalo-problemoi-dlya-otnoshenii-frg-i-ssha
Tyskland blir alltmer modigt och visar upp aspirationer till frihet och frigörelse istället för att vara utrikespolitisk gisslan hos ignorant främmande makt.
Det är bra för det framtida europeiska strategiska oberoendet, där säkerhetsrummet mellan Lissabon och Ural bör bli enat och ett.
Alla vapen av det här slaget inom Europeiska unionen och i hela Medelhavet bör helt ställas inför ett helt rent europeiskt kommando eller avlägsnas ur EU och Medelhavsregionen i sin helhet.
De amerikanska kärnvapnen är en stor fara för hela Europa och bör återföras till sitt eget hemland. Var stat i världen bör enbart få ha egna kärnvapen på eget territorium och i den egna världsdelen.
Jag har själv sett amerikanska kärnvapentransporter i f.d. Västtyskland på 1980-talet och som alla åskådare skämdes vi som européer att Europa hamnat i detta generande lydstatsläge av en gammal koloni. Denna epok bör ta slut snarast!