Ryssland är ett mindre hot mot den irländska demokratin än den irländska regeringen eller EU

Ett gästinlägg på Thomas Fazis hemsida https://www.thomasfazi.com/p/russia-is-less-of-a-threat-to-irish?utm_source=post-email-title&publication_id=560592&post_id=148841382&utm_campaign=email-post-title&isFreemail=true&r=103ae5&triedRedirect=true&utm_medium=email av den irländska journalisten Ciarán O’Regan (Substack; Twitter).

Under täckmantel av att ”försvara demokratin” gentemot Ryssland hackar de europeiska eliterna i själva verket bort det som finns kvar av demokratin – samtidigt som de drar oss till randen av en nukleär förintelse

Förändrade fakta bör leda till förändrade perspektiv. ”Ha starka åsikter”, lyder en gammal fras, ’men ha dem lätt’. Om det är något vi verkligen värdesätter, att i mindre utstrckning ha fel, borde det vara uppenbart att en öppen debatt är gynnsam för att möta nya argument. Tyvärr ger vår förtärande tidsanda otaliga exempel på heliga kor som ligger bortom rationell kritik: gör det biologiskt objektiva påståendet att män inte är kvinnor?

”Transfob”.

Framför det vetenskapligt underbyggda påståendet att klimatförändringarna är verkliga, men inte innebär världens undergång, och att en drastisk politik baserad på alarmistisk skrämselpropaganda kommer att göra betydligt mer skada än nytta?

”Klimatförnekare”.

Den här typen av hinder för ett öppet samtal är i grunden ett sätt att använda lågstatus-associationer som vapen för att stoppa avvikelser från etablissemangets ortodoxi. En sådan etikett som vi har hört allt oftare sedan den 24 februari 2022 är någon variant av ”Putins hantlangare”, ”Putin-apologet”, ”Putin-proxy” eller ”Putin-marionett”.

Tim Black beskrev den hysteriska anstormningen mot Nigel Farage på grund av hans antydan om att Natos expansion spelade en roll i Rysslands beslut att invadera Ukraina: en argumentation som tidigare ”framförts av Jack Matlock, en tidigare amerikansk ambassadör i Sovjetunionen, en tidigare amerikansk försvarsminister, och, mest berömd, George Kennan, tidigare amerikansk diplomat och arkitekt för den amerikanska strategin för inneslutning av Sovjetunionen under det kalla kriget”.

Det förefaller ganska märkligt att öppna undersökningar och avvikande tankar avfärdas med anklagelser om lojalitet mot en utländsk ledare av det politiska, akademiska och journalistiska etablissemanget i ett förment demokratiskt kollektivt väst, vilket leds av människor som verkar ha för avsikt att dra in oss i ett kärnvapenkrig med Ryssland.

Konflikten mellan Ukraina och Ryssland är en fruktansvärd tragedi med skrämmande möjligheter, och vi måste kunna diskutera den.

Och som en del av denna diskussion måste vi kunna diskutera den typ av förödande fall som Aaron Maté, en undersökande journalist som på ett skrämmande sätt beskrev What 10 Years of US Meddling in Ukraine Have Wrought. Men att ställa frågor kring Maidan-kuppen 2014, då Ukrainas demokratiskt valde president Viktor Janukovytj störtades med, enligt Maté, massivt stöd från USA?

”Putins marionett”.

Ta upp frågor kring Ukrainas Azov-trupper – som beskrivs som ”nynazistiska” av västerländska medier som Guardian 2018 och med ytterligare detaljer och insikter av UnHerd 2022 – som i slutet av maj 2024 välkomnades i London av Boris Johnson, den tidigare premiärministern, som ”hjältar”?

”Putins marionett”.

I sin bok från 2023, The Tragedy of Ukraine, beskriver professor Nicolai Petro från University of Rhode Island hur ”Ukrainas patrioter” på 1990-talet splittrades från sin moderorganisation SNPU för att bli Svobodas militära gren, och senare Azovbataljonen”. Några sidor tidigare beskriver Petro hur det ”osmakligt klingande SNPU” – Social National Party of Ukraine – faktiskt döptes om till Svoboda, men läsaren kan förlåtas för att tro att ideologin fortfarande var igenkännbart nazistisk (vilket man kanske minns är en pejorativ (nedsättande, ö.a.) förkortning för Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet):

Svobodas politiska program var i själva verket en uppdaterad version av Sziborskys bok ”Natiokrati” från 1935, där han efterlyste ”ukrainsk andlig totalitarism”. För Svoboda måste den nya ukrainska nationens första uppgift vara ”en radikal rensning” som säkerställer dess andliga enhet. […] Alla politiska partier, föreningar och avvikande ideologiska grupper ska förbjudas och den fulla politiska makten ska tillfalla ”den ukrainska nationen”. Den verkställande, lagstiftande och dömande makten ska samlas i en enda person – statschefen – som ska ansvara för nationens ”blod och egendom”.

Ta upp frågor kring den märkliga kopplingen mellan Hunter Biden, president Joe Bidens vilda och oroliga son, och det ukrainska energibolaget Burisma som tydligen betalade honom över 80.000 dollar i månaden för att sitta i deras styrelse?

”Putins marionett”.

Väcka frågor kring Joe Bidens, dåvarande vicepresidentens, agerande i december 2015 när han lyckades få den ukrainska åklagaren avskedad då han utredde samma företag, Burisma, som hans egen son arbetade för, för korruption?

”Putins marionett”.

Att väcka frågor kring skandalen med ”Russia collusion” – försöket att knyta Trumps seger 2016 till rysk inblandning – som visade sig vara en massa fabricerat nonsens?

”Putins marionett”.

Ta upp frågor kring Zelenskijs angrepp på etniska ryssars journalistiska frihet i februari 2021, och hans presidentdekret om militära åtgärder mot dem månaden därpå?

”Putins marionett”.

Överste Jacques Baud, tidigare FN och NATO, hävdar att ”Zelenskijs dekret” om ”återerövringen av Krim och Donbass var den verkliga utlösande faktorn” för Rysslands särskilda militära operation. ”Från den stunden”, skriver Baud, ”förstod ryssarna att om det förekom militära aktioner mot dem, skulle de bli tvungna att ingripa. Men de visste också att orsaken till den ukrainska operationen var Nato-medlemskapet”, vilket är anledningen till att ryssarna i december 2021 ’lade fram förslag’ till USA och Nato ’för att ta bort Ukrainas motiv för en offensiv i Donbass’.

Källa: Daglig rapport för den 16 februari 2022 från det särskilda övervakningsuppdraget i Ukraina som en del av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE)

Ta upp frågor kring den massiva upptrappningen av striderna i östra Ukraina, som ses ovan enligt OSSE:s rapport för den 16 februari 2022, exakt samma dag som president Biden antydde att det var Ryssland som planerade att trappa upp, men som andra hävdar faktiskt drev fram den ryska interventionen åtta dagar senare, den 24:e?

”Putins marionett”.

Överste Baud hävdar att ”Ryssland bara reagerade” på Ukrainas offensiv den 16 februari och redogör för bakgrunden till Rysslands beslut att ingripa:

År 2008 ingrep Ryssland i Georgien för att skydda den ryska minoritet som då bombades av landets regering, vilket bekräftades av den schweiziska ambassadören Heidi Tagliavini, som ansvarade för att utreda händelsen. År 2014 höjdes många röster i Ryssland för att kräva ett ingripande när den nya regimen i Kiev hade satt in sin armé mot civilbefolkningen i de fem autonoma oblasterna (Odessa, Dnepropetrovsk, Charkov, Lugansk och Donetsk) och utövat ett hårt förtryck. År 2022 kunde man förvänta sig att Rysslands befolkning inte skulle förstå regeringens passivitet, efter att inga ansträngningar gjorts från ukrainsk och västlig sida för att upprätthålla Minskavtalen.

Ta upp frågor kring Nord Stream-attacken i september 2022 och, märkligt nog, varför Natos regeringar och medlemsländer verkar ointresserade av att verkligen fastställa vem som faktiskt utförde det värsta sabotaget av infrastruktur på västeuropeiskt territorium sedan andra världskriget?

”Putins marionett”.

I ett tal i juli 2024 som är häpnadsväckande av en mängd skäl, inte minst dess brutala geopolitiska realism och oförsonliga försvar av nationell suveränitet mot den kvävande kraften från den globalistiska livsstilsvänstern, utfärdade Ungerns premiärminister Viktor Orbán följande anklagelse mot EU:s masochistiska förhållande till USA:

Vi lät sprängningen av Nord Stream-ledningen gå oemotsagd; Tyskland lät självt en terrorhandling mot sin egen egendom – som uppenbarligen utfördes under amerikansk ledning – gå oemotsagd, och vi säger inte ett ord om det, vi undersöker det inte, vi vill inte klargöra det, vi vill inte ta upp det i ett rättsligt sammanhang.

Ta upp frågor kring påståendena från personer som Michael von der Schulenburg, f.d. biträdande generalsekreterare i FN, och general Harald Kujat, f.d. högst rankad tysk officer i Nato, om att Boris Johnson, när han var premiärminister, övertygade Zelenskyj om att upphöra med förhandlingarna med Ryssland 2022? (Påståenden som på senare tid fått stöd av Ian Proud, tidigare ekonomisk rådgivare vid Storbritanniens ambassad i Moskva, och överste Baud).

”Putins marionett”.

I sin noggrant fotnoterade bok med den förutseende undertiteln från 2023, The Russian Art of War: How the West Led Ukraine to Defeat, beskriver överste Baud denna förödande skandal i mer detalj. Och på grund av den fruktansvärda förlusten av liv och den växande risken för en allomfattande nukleär holocaust som har inträffat under tiden sedan dess, kommer jag att citera överste Baud utförligt när jag beskriver dessa tidiga fredsinsatser:

Den 25 februari 2022, efter att Ukraina hade förlorat en stor del av sin militära potential, kallade Volodymyr Zelensky till förhandlingar. Han kontaktade Ignazio Cassis, Schweiz utrikesminister, för att organisera medling och en fredskonferens. Ryssland förklarade sig redo för samtal, och en första samtalsrunda hölls i Gomel, nära den vitryska gränsen. Men Europeiska unionen var oenig. Den 27 februari kom man med ett paket på 450 miljoner euro för att finansiera vapen, stoppa förhandlingsprocessen och uppmuntra Ukraina att slåss.

(Berliner Zeitung 21/10 2023; https://www.berliner-zeitung.de/politik-gesellschaft/gerhard-schroeder-im-exklusiv-interview-was-merkel-2015-gemacht-hat-war-politisch-falsch-li.2151196); Ordföranden i Zelenskys parti ”Folkets tjänare” säger nu: Ukraina kunde ha accepterat Rysslands fredsplan våren 2022. Israels tidigare premiärminister säger att USA ”blockerade” hans försök till ett fredsavtal mellan Ryssland och Ukraina och Förhandlingsinvit från president Zelensky i mars 2022.

I mitten av mars 2022 skickade Volodymyr Zelensky, som insåg att Nato inte var redo att ta in Ukraina i sin fålla och förklarade att han ville ge upp sin kandidatur, sina förslag till Istanbulförhandlingarna. Utsikterna för en lösning mellan ryssarna och ukrainarna såg goda ut. Europeiska unionen frigjorde omedelbart 500 miljoner euro för att ge dödligt och icke-dödligt militärt stöd till Ukraina. Boris Johnson ingrep för sin del och förstörde alla förhandlingsinsatser, vilket rapporterades av Ukrainska Pravda. I själva verket gjorde ”BoJo” inget annat än att utpressa Ukraina under ett telefonsamtal och sedan, en vecka senare, under sitt besök i Kiev, bytte han ut tillbakadragandet av sitt förslag mot obegränsat västerländskt stöd.

Erdogan vill ordna fredssamtal mellan Zelensky och Putin!

I mitten av augusti 2022, under sitt besök i Ukraina, erbjöd sig Turkiets president Tayyip Erdogan att ordna ett möte mellan Volodymyr Zelensky och Vladimir Putin. Efter viss tvekan förklarade sig Vladimir Putin redo för ett möte, men Boris Johnson ingrep – än en gång – och varnade Ukraina för ”oseriösa” fredsplaner. Det turkiska initiativet övergavs.

Medan ryssarna ser en flytande, dubbelriktad koppling mellan krig och politik, tenderar västvärlden att göra krig till ett självändamål. Det är därför västerlänningar kämpar för att ta sig ur konflikter, medan ryssarna har tillhandahållit utvägar (i februari, mars och augusti 2022). Detta ger ryssarna ett mer strategiskt, genomtänkt och mindre impulsivt förhållningssätt till konflikter än deras västerländska motståndare.

Med hänvisning till detta sista stycke skulle det vara försumligt av mig att inte nämna Vladimir Putins villkor för att inleda nya förhandlingar som han utfärdade strax före den så kallade ”fredskonferensen” i Schweiz (till vilken ryssarna bisarrt nog inte var inbjudna). Dessa villkor är mycket mindre gynnsamma för Ukraina än de som låg på bordet 2022, eftersom Ryssland utan tvekan i snabb takt lyckas med sitt clausewitzianska mål att förstöra Ukrainas militära potential.

Ställa frågor kring den till synes karaktären av detta krig för Ukraina som inte kan vinnas eftersom många av deras män i soldatåldern är döda, skadade eller gömmer sig från tvångsrekrytering, medan Ryssland har mycket fler män och, vilket är avgörande, tillgång till en mycket mer kraftfull militär industriell kapacitet för att producera relevanta vapen och utrustning än hela NATO tillsammans?

”Putins marionett”.

Ställa frågor om parallellerna mellan Kubakrisen på 60-talet, som började efter att USA hade placerat Jupiter-kärnvapenmissiler i Turkiet, och Rysslands strävan att se till att ett alltmer militariserat, USA-stöttat Ukraina förblir utanför NATO så att kärnvapenmissiler inte kan placeras nära deras eget territorium?

”Putins marionett”.

Det är naturligtvis möjligt att något eller några av ovanstående påpekanden är felaktiga eller irrelevanta. Om så är fallet bör vi fortfarande kunna diskutera det öppet i väst för att dämpa oron över det till synes ändlösa stödet till en konflikt som skapar miljontals flyktingar, förvärrar Europas ekonomiska kris och hotar världen med kärnvapenförintelse. Men om ovanstående är korrekt och relevant, blir det inte särskilt svårt att hävda att Ukrainas folk har letts utför ett stup av den USA-ledda västvärlden, in i ett katastrofalt krig för att försvaga Ryssland militärt och ekonomiskt, och kanske till och med för att splittra upp landet.

Det är ju inte precis första gången som den USA-ledda västvärlden förstör ett land på falska premisser. Minns ni fiaskot med ”massförstörelsevapnen” som användes för att motivera invasionen av Irak? Minns ni de humanitära skäl som angavs för att motivera kriget mot Libyen 2011, som har förvandlat landet till en misslyckad stat med öppna slavmarknader? Sådan illa dold västlig krigshets åtföljs av ett skickligt utformat språk som vapen, i syfte att sprida information till allmänheten och därigenom göra det svårare för människor att säga emot. Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka, skrev Orwell. Professor Glenn Diesen vid Universitetet i sydöstra Norge har på ett användbart sätt karakteriserat vårt verkliga västerländska nyspråk:

Det här är vad vi gör, vi skapar nya krig. […] Vi blandar oss inte i andra länders inre angelägenheter, vi har ”demokratifrämjande åtgärder”. Vi invaderar inte regeringar, vi har ”humanitära interventioner”. Vi störtar inte regeringar, vi stöder ”demokratiska revolutioner”. Så det här är så Orwellskt som det kan bli. Vi hittar bara på nya ord och fyller det med löjligt innehåll. Sedan kan ingen kritisera det, för vem är emot en ”demokratisk revolution”? Vem är emot ”humanism”? Det är att använda slogans”.

I Europa är vi inte främmande för sådan propaganda. Utbytbara, avnationaliserade eliter signalerar obevekligt lojalitet mot den imperialistiska ortodoxin samtidigt som de skäller ut den normala allmänheten med vaga moralistiska floskler som ”europeiska värderingar”, tillsammans med varningar om hoten mot våra demokratier från ”hatpropaganda” och ”rysk desinformation”.

Struntprat. Irlands regering har inte bara drivit igenom totalitära lagar om ”hatpropaganda” som den modiga kvinnorättsaktivisten och tidigare skribenten på The Economist, Helen Joyce, har beskrivit som ”bokstavligen orwellska”, vilket tydligt visar att de är fiender till yttrandefrihet och därmed demokratiskt ansvar. De verkar också ha ljugit för den irländska allmänheten i flera frågor som rör den nyligen genomförda folkomröstningen i ett olycksbådande (och förmodligen förrädiskt) försök att ändra vår konstitution. Detta är innan vi ens har nämnt den fräcka totalitära planen från Europeiska kommissionens ordförande, den Pfizergate-intrasslade Ursula von der Leyen, som vill lansera en ”europeisk demokratisköld” mot ”desinformation” på nätet.

”I en nästan bokstavlig Orwellsk mening”, skrev Dr. Ralph Schoellhammer vid Webster University i Wien, ’när medlemmar av Brysselbyråkratin eller Enpartisystemet talar om att ’försvara demokratin’ menar de raka motsatsen”. Och på andra ställen i det tal som refereras till ovan hänvisade Orbán också till EU:s orwellska språk, men i samband med kriget i Ukraina och med särskild hänsyn till sin regerings senaste ansträngningar att inleda diplomati:

Bryssel är […] förolämpat över att vi beskriver vad de gör som en krigsvänlig politik. De säger att de stöder kriget i fredens intresse. Centraleuropéer som vi påminns omedelbart om Vladimir Iljitj Lenin, som lärde ut att staten kommer att dö i och med kommunismens införande, men att staten kommer att dö samtidigt som den först ständigt stärks. Bryssel skapar också fred genom att ständigt stödja krig. Precis som vi inte förstod Lenins teser i våra universitetsföreläsningar om arbetarrörelsens historia, förstår jag inte Brysseleliten i Europeiska rådets möten. Kanske hade Orwell trots allt rätt när han skrev att i ”nyspråket” är fred krig och krig är fred.

Bortsett från EU:s dystopiska krigspropaganda är det orwellska nonsens som vi överöses med om ”hatpropaganda” och ”rysk desinformation”, och det påföljande behovet av att censurera allmänheten, en produkt av det censurindustriella komplexet. ”När vi avslöjar alla delar av det censurindustriella komplexet och observerar dess pågående försök att utvidga den globala censuren”, skrev Alex Gutentag för Public, ’verkar det alltmer sannolikt att detta komplex syftar till att undergräva och förringa populistiska aktörer och rörelser genom påståenden om att regeringsfientliga känslor är kopplade till hat, konspirationsteorier eller Ryssland’.

CIA-analytikern Martin Gurri, som blev en författare med vetskap på förhand, har skrivit en essä som fångar ”The Revenge of the Normies” och, som en reaktion, den panikslagna elitens strävan att kontrollera informationsflödet:

Eliterna behöver kontroll över informationssfären eftersom deras politiska besatthet – till exempel i fråga om invandring, kön och klimat – inte är populär bland de normala. Av nödvändighet måste progressiva fantasier införas i vår medierade verklighet, även om avvikande åsikter kastas ut i mörkret. Förbränningsmotorn kommer att förstöra jorden; väderkvarnar kommer att rädda den. Trump är en wannabe-diktator, Biden är den vuxne i rummet. Antagonisterna är alltid ”långt ut till höger”, ”långt ut till vänster” finns inte. Ambitionen att erövra den empiriska världen med ord närmar sig magiskt tänkande.

Utan att kunna erbjuda en genuin avvikande åsikt kan den normala allmänheten inte ge ett informerat samtycke till politiken eller till de politiker som genomför den. Det är därför logiskt konsekvent att hävda att demokratiskt ansvarsutkrävande inte kan existera utan yttrandefrihet och öppna undersökningar. Det är uppenbart. Och därför, borde inte det faktum att despotiska regimer genom historien har försökt kontrollera informationsflödet för att förhindra oliktänkande, uppmuntra Irlands och EU:s ledare att göra precis tvärtom?

Om det bara vore så.

Att påstå att Irlands och andra EU-länders ledare bryr sig om sina nationers vox populi (folkets röst, vad mannen på gatan tycker, se här, ö.a.) är i förlängningen att påstå att etablissemangets eliter bryr sig om den populistiska allmänhet med sunt förnuft som, enligt vad jag har hävdat, har gjort uppror. Orbán beskriver detta ”postnationella tillstånd” som ”skakar om demokratin” i väst:

För inom samhällena växer motståndet mot migration, mot könsfrågor, mot krig och mot globalism. Och detta skapar det politiska problemet med eliten och folket – med elitism och populism. Detta är det definierande fenomenet i dagens västerländska politik. […] Men om folket och eliten inte kan enas om ett samarbete, hur ska det då kunna leda till en representativ demokrati?

Pinsamt nog hade jag en gång i tiden en starkt förenklad syn på konflikten mellan Ukraina och Ryssland. Men fakta har förändrats och det har även mitt perspektiv. Rysslands svar på den hegemoniska NATO-utvidgningen och förföljelsen av etniska ryssar i Ukraina sedan kuppen 2014 är 2024 ett skrattretande hot mot den irländska demokratin och det normala sättet att leva jämfört med det alltmer totalitära multikulti-grön-regnbågsriket som körs ner i halsen på oss av megalomaner i Bryssel, deras lydiga knähundar i Leinster House (parlamentsbyggnaden i Dublin, ö.a.) och hejaklacksapparatchiks i farligt samarbetsvilliga medier, den akademiska världen och icke-statliga organisationer. Vad du gör med något av denna information är naturligtvis upp till dig. Åtminstone så länge de vänliga tyrannerna som maskerar sig som demokratins beskyddare fortfarande tillåter dig att komma åt den, det vill säga.