Detta är en artikel 3 april av Dmitrij Trenin på https://www.rt.com/russia/595266-ukraine-west-pushed-russia/ som Rolf Nilsson hittat och översatt.
Av Dmitry Trenin, forskningsprofessor vid Higher School of Economics och ledande forskare vid Institute of World Economy and International Relations. Han är också medlem i Rysslands råd för internationella frågor (RIAC).
RIAC.
”Det USA-ledda blocket har tvingat landet att utveckla en ny medvetenhet om sig självt och sin plats i världen.
När president Vladimir Putin i februari 2022 inledde Rysslands Speciella militära operation i Ukraina hade han specifika, men begränsade mål i åtanke. I grund och botten handlade det om att garantera Rysslands säkerhet gentemot Nato.
Men den drastiska, expansiva och välkoordinerade västliga reaktionen på Moskvas åtgärder – torpederingen av det rysk-ukrainska fredsavtalet och den ökande upptrappningen av det USA-ledda blockets inblandning i konflikten, inklusive dess roll i dödliga attacker i Ryssland – har i grunden förändrat vårt lands inställning till våra tidigare partner.
Vi hör inte längre talas om ”missnöje” och klagomål om ”bristande förståelse”. De senaste två åren har inneburit inget mindre än en revolution i Moskvas utrikespolitik, mer radikal och långtgående än vad som kunde förutses inför interventionen i Ukraina. Under de senaste 25 månaderna har den snabbt vuxit i styrka och djup. Rysslands internationella roll, dess ställning i världen, dess mål och metoder för att nå dem, dess grundläggande världsbild – allt håller på att förändras.
Det nationella utrikespolitiska konceptet, som Putin undertecknade för bara ett år sedan, innebär en stor förändring jämfört med sina föregångare. Det fastställer landets identitet i termer av att det är en distinkt civilisation. Det är faktiskt det första officiella ryska dokumentet som gör detta. Det förändrar också radikalt prioriteringarna för Moskvas diplomati, med länderna i det postsovjetiska ”nära utlandet” i topp, följt av Kina och Indien, Asien och Mellanöstern samt Afrika och Latinamerika.
Västeuropa och Förenta staterna hamnar näst sist, precis ovanför Antarktis.
Till skillnad från under det föregående årtiondet, då Rysslands ”vändning österut” först tillkännagavs, är detta inte bara ord. Våra handelspartners, inte bara politiska samtalspartners, har också bytt plats. På bara två år har Europeiska unionen, som nyligen stod för 48 % av utrikeshandeln, minskat till 20 %, medan Asiens andel har stigit från 26 % till 71 %. Rysslands användning av US-dollar har också sjunkit kraftigt, och allt fler transaktioner genomförs i kinesiska yuan och andra icke-västerländska valutor som den indiska rupien, dirham från Förenade Arabemiraten, liksom instrumenten från våra partner i Eurasiska ekonomiska unionen, och rubeln själv.
Ryssland har också avslutat sina långa och tröttsamma ansträngningar att anpassa sig till den USA-ledda världsordningen – något som landet entusiastiskt omfamnade i början av 1990-talet, blev desillusionerat över under det följande årtiondet och utan framgång försökte upprätta ett modus vivendi med under 2010-talet.
Istället för att kapitulera inför en situation efter kalla kriget, där landet inte hade något att säga till om, har Ryssland börjat göra allt mer motstånd mot det hegemoniska USA-centrerade systemet. För första gången sedan bolsjevikrevolutionen, om än på ett helt annat sätt än då, har landet de facto blivit en revolutionär makt.
Medan Kina fortfarande försöker förbättra sin ställning i den befintliga världsordningen, anser Ryssland att det läget är bortom all räddning, och försöker istället förbereda sig för ett nytt alternativt arrangemang.
Istället för konceptet ”en värld”, som Sovjetunionen till och med accepterade 1986 under Gorbatjov, har Moskvas moderna utrikespolitik nu för tillfället delats upp i två. För ryska beslutsfattare har västvärlden efter 2022 förvandlats till ett ”motståndarnas hus”, medan partners för Ryssland endast kan hittas i de icke-västliga länderna, för vilka vi har myntat en ny beskrivning, ”världsmajoriteten”.
Kriteriet för att ingå i gruppen är enkelt: icke-deltagande i den antiryska sanktionsregim som Washington och Bryssel infört. Denna majoritet på över 100 nationer betraktas inte som en grupp allierade: djupet och värmen i deras förbindelser med Ryssland varierar kraftigt, men det här är de länder som Moskva kan göra affärer med.
Under många årtionden har vårt land varit ytterst positivt till olika internationella organisationer; det har försökt att gå med i så många klubbar som möjligt. Nu måste Moskva erkänna att även Förenta nationerna, inklusive dess säkerhetsråd (som Ryssland, en permanent medlem med vetorätt, traditionellt har hyllat som världssystemets mittpunkt), har förvandlats till en dysfunktionell skådeplats för polemik.
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), som Moskva länge ville se som det främsta säkerhetsinstrumentet i Europa, är nu nästan helt avfärdad på grund av den antiryska inställningen hos dess majoritetsmedlemmar i Nato/EU. Moskva har lämnat Europarådet, och dess deltagande i ett antal regionala grupperingar för Arktis, Östersjön, Barents hav och Svarta havet har lagts på is.
Det är sant att mycket av detta har varit resultatet av västs politik att försöka isolera vårt land, men i stället för att känna sig berövade något värdefullt ångrar ryssarna inte att de har varit tvungna att lämna eller avbryta medlemskapet. Det är mycket talande att Moskva, efter att ha återupprättat den nationella lagstiftningens företräde framför internationella fördrag, nu bryr sig föga om vad dess motståndare kan säga eller göra om dess politik eller handlingar. Ur Rysslands synvinkel är det inte bara så att man inte längre kan lita på västvärlden; de internationella organ som västvärlden kontrollerar har förlorat all legitimitet.
Denna inställning till västdominerade internationella institutioner står i kontrast till synen på icke-västliga sådana. I år präglas Rysslands ordförandeskap i den nyligen utvidgade BRICS-gruppen av hyperaktivitet i förberedelserna inför värdskapet. Ryssland är också mycket positivt till Shanghai Cooperation Organization, som dess nära allierade Vitryssland är på väg att ansluta sig till. Tillsammans med länder i Asien, Mellanöstern, Afrika och Latinamerika arbetar Ryssland nära för att bygga upp nya internationella system på ett antal områden: finans och handel, standarder och teknik, information och hälsovård. Dessa är uttryckligen utformade för att vara fria från västlig dominans och inblandning. Om de lyckas kan de fungera som delar av den framtida inkluderande världsordning som Moskva förespråkar.
Förändringarna i Rysslands utrikespolitik är alltså verkligen mycket djupgående. Det finns dock en fråga: hur hållbara är de?
Framför allt bör det noteras att förändringar i utrikespolitiken är en viktig, men också en relativt liten del av den mer omfattande omvandling som pågår i Rysslands ekonomi, statsskick, samhälle, kultur, värderingar och andliga och intellektuella liv. Den allmänna inriktningen och betydelsen av dessa förändringar är tydlig. De förvandlar landet från att ha varit en avlägsen avvikare i västvärldens utkanter till en nation som är självförsörjande och banbrytande. Dessa tektoniska förändringar skulle inte ha varit möjliga utan Ukrainakrisen. Efter att ha fått en kraftfull och smärtsam knuff har de nu fått en egen dynamik.
Det är sant att februari 2022 i sig var slutresultatet av flera trender som hade tagit fart under ungefär ett decennium. Känslan av att en mer fullständig suveränitet var önskvärd blev slutligen dominerande efter Putins återkomst till Kreml 2012 och återföreningen med Krim 2014. Några verkligt grundläggande förändringar när det gäller nationella värderingar och ideologi gjordes i form av ändringar i den ryska konstitutionen, som godkändes 2020.
I mars 2024 vann Putin en överväldigande seger i presidentvalet och säkrade ett nytt sexårsmandat. Detta bör ses som en förtroendeomröstning för honom som högste befälhavare i den existentiella kampen (som Putin själv beskriver det) mot väst. Med detta stöd kan presidenten gå vidare med ännu djupare förändringar – och han måste se till att de förändringar som han redan har genomfört bevaras och byggs vidare på av dem som efterträder honom i Kreml.
Det är viktigt att notera att den ryska eliten, som sedan 1990-talet har varit nära knuten till väst, nyligen har varit tvungen att göra ett svårt val mellan sitt land och sina tillgångar. De som valde att stanna kvar har tvingats bli mer ”nationella” i sitt synsätt och agerande. Samtidigt har Putin lanserat en kampanj för att bilda en ny elit kring krigsveteranerna från Ukraina. Den förväntade omsättningen av den ryska eliten och omvandlingen från en kosmopolitisk grupp av själviska individer till en mer traditionell grupp av privilegierade tjänare till staten och dess ledare skulle se till att den utrikespolitiska revolutionen är fullbordad.
Slutligen hade Ryssland kanske inte kunnat börja röra sig så snabbt i riktning mot suveränitet om det inte hade varit för den västliga politiken under de senaste två decennierna: den ökande demoniseringen av landet och dess ledare. Dessa val har lyckats göra det kanske ursprungligen mest västorienterade, proeuropeiska ledarskap som det moderna Ryssland har sett – inklusive Putin själv och Dmitrij Medvedev – till självutnämnda anti-västerlänningar och beslutsamma motståndare till USA:s och EU:s politik.
I stället för att tvinga Ryssland att förändras för att passa in i ett västerländskt mönster, har all denna press i stället hjälpt landet att hitta sig självt igen.
Putin har rätt i Allt, utom en sak. Och jag förstår såklart varför. Vad gäller ny revolution.., så stämmer det men till 98%. Stalin inledde den redan 1948, när han insåg att washington/’city’ höll på att plundra landet sönder och samman. Han gick därefter från att vara sionistisk ’internationalist till nationel/patriotism (utesluter inte globalt/internationellt samarbete, men skickar iväg internationalism till dit skit växer). Från då startade det sk väst ’Kalla kriget’. Dvs de fick inte som de ville, och skulle därför ta det..Alla signum runt psykopati.
Att sk väst kan fortsätta att plundra o förstöra i.. sk väst (jmf könsbyteslagen.., hato, hemliga möten med globaslusker, kostnadsstegringarna som kräken skiter i, massmigrationen för att förstöra o inte bygga (har själv invandrarbakgrund), giftinjektionerna, det kommande..ww3 som parasiterna till varje pris vill/ska ha för att slippa bli arresterade (ja, en avledningsmanövero mänskligheten inte sett sin like av) osvosv, beror på brottslingarnas amoralitet. De är inte omoraliska, men amorala. Heelt i avsaknad av etik i praktik. O de skryter om det..
Men att inget just nu stoppar dom, beror först o främst inte på dessa destruktiva, utan på att de som motsätter sig inte gör något åt det. Det är så simpelt att mota dom i grind, sätta dom på plats, att det inte ens är värt att diskutera metoderna (hur sätter man en skolgårdsbullie på plats). Vill dock inte lägga någon skuld på de utsatta o deras passivitet.. Inte deras fel..faktiskt. De vet ju inte ens om att de är passiva (5miljrd har tagit c19 giftet minst en gång, i god tro.. om ”myndigheterna”..)
Intressant kommentar, Pz. Du tänker självständigt och verkar dra rimliga slutsatser. Låt oss sätta dem på plats!
Du är inbjuden till både Vetenskapliga partiet och Valsamverkanspartiet. Vi behöver kandidater som dig. Det är hög tid att ansluta sig nu!
Tack för inbjudan, Martin. Ska nogsamt överväga och sedan återkomma. Har just nu mycket jobbåtagande, men när det lägger sig kommer jag höra av mig. Ni verkar ha något, ett samarbete, på gång. Intressant
Intressant, men samtidigt skrämmande. Det som pågår är positioneringen inför det tredje världskriget. Motsättningarna skärps för varje dag. Skall detta få en fredlig lösning så måste vi här i väst göra oss av med dom imperialismens springpojkar som styr våra länder. Eftersom aggressiviteten och krigshetsen hela tiden kommer från väst, så blir uppror eller världskrig det val vi västerlänningar ställs inför. För det vi ser är förspelet till den stora kampen om västimperialismens överlevnad.
Dom gamla kolonialstaterna och imperialisterna i väst har bankat skallen i en betongmur.
Vietnamkriget var ett lokalt nederlag för imperialismen, men det vi ser nu i Ukraina och i Palestina är betydligt större.
Dessa krig tvingar världens länder att välja sida. USA:s aggressiva attityd mot alla som tvekar eller ser ut att välja fel gör tvånget ännu mer påtagligt.
Ryssland under Putin har valt sin väg och större delen av Europas länder har valt sin. Kina tvekar lite, men USA:s ständiga provokationer om Taiwan kommer sannolikt att göra valet lätt om det nu inte redan är gjort.
Öst/syd står mot väst, eller världen emot imperialismen om man så vill. Minsta felsteg eller vårdslöshet kan i det här läget tända gnistan.
Den mest oroande konflikten är den i Palestina. Israel har släppt alla hämningar. Det finns god anledning att undra över hur nära Israel är att ta till sina kärnvapen. Ett tillräckligt starkt svar från Iran på Israels attack mot konsulatet i Syrien skulle mycket väl kunna trigga det och i värsta fall var det själva syftet med attacken i Syrien.
April 9 at 12:20 PM
I över två år nu har vi läst, lyssnat och tittat på den vanliga propagandamaskinens skrattretande påståenden om att ”Ryssland förlorar”, med New York Times som i praktiken blivit tabloider i allt utom namnet bara med rapporter om att Ryssland påstås ha ”förlorat hundratusentals soldater”. Samtidigt fortsatte de att upprepa den nynazistiska juntans officiella siffror om ”drygt 30 000 av dess egna soldater som har dödats i strid”. Men ända sedan förra årets omtalade motoffensiv misslyckades har de lågmält börjat ändra på den berättelsen. Under de senaste månaderna har det i praktiken förvandlats till ett fullständigt panikläge, med antingen ”domedagsscenarier” som dyker upp eller avsnitten om ”Ukrainakriget”, som tidigare svämmade över av rapporter om Kiev-regimens PR-”segrar”, nu ersatta av regelbundna uppdateringar om solförmörkelsen.
Att ignorera verkligheten kommer dock inte att förändra den och många människor har frågor om situationen på marken. Varför vinner Ryssland ”helt plötsligt”? Varför fungerar inte sanktionerna? Eller ännu bättre, varför blir det en motsatt effekt, med Moskvas ekonomi som slår rekord och blir den största i Europa, medan den politiska västvärlden går igenom en slags upplösning? Och ändå, istället för att se sig i spegeln och hitta ett sätt att faktiskt ta itu med allt detta, tar den USA-ledda maktpolen till mer av samma sak – gammal hederlig krigspropaganda. Den oroliga Biden-administrationen insisterar nämligen nu på att ”Ryssland nästan helt har rekonstruerats militärt”. Förra veckan, den 3 april, sa biträdande utrikesminister Kurt Campbell detta vid ett evenemang som anordnades av den ökända pro-demokratiska och nyliberala extremistiska/krigshetsande neokonservativa blandningen Center for New American Security (CNAS).
”Vi har under de senaste månaderna bedömt att Ryssland nästan helt har rekonstruerats militärt”, sade Campbell.
Han tillade att detta skedde trots de politiska västs sanktioner som var tänkta att ”försämra [ryska] militära förnödenheter, finansiering och kapacitet”. Defense News fann Campbells bedömning ganska överraskande, eftersom den ”motsäger Pentagons och USA:s allierade i Europa”. Så sent som förra månaden, under det 20:e mötet i Ukrainas försvarskontaktgrupp (UDCG), sa USA:s försvarsminister Lloyd Austin att ”minst 315 000 ryska soldater har dödats eller skadats” sedan den särskilda militära operationen (SMO) inleddes. Han tillade också att Ryssland påstås ha spenderat ”upp till 211 miljarder dollar för att utrusta, utplacera, underhålla och upprätthålla” sina styrkor i Ukraina och att detta förmodligen kommer att kosta dem ”1,3 biljoner dollar i tidigare förväntad ekonomisk tillväxt fram till 2026”. Om siffrorna stämmer skulle det vara ganska imponerande för ett land som ska vara en ”bensinstation med kärnvapen”.
Men med tanke på historien om den USA-ledda politiska västvärldens uppenbara lögner om i stort sett vad som helst, måste man ta sådana påståenden med en massa salt. I själva verket kan dessa siffror mycket väl vara ett erkännande av Natos egna utgifter och den nynazistiska juntans förluster, eftersom båda vanligtvis bara vänder på de faktiska siffrorna och rapporterar de som de inte gillar som Moskvas förmodade ”förluster”. Som väntat tillskrivs de ryska truppernas framryckning i flera sektorer av frontlinjen ”minskningen av amerikanskt bistånd, vilket leder till ammunitionsbrist vid Ukrainas frontlinjer”. Intressant nog föregicks Austins påståenden av andra västerländska tjänstemäns skrattretande uttalanden om att Moskvas styrkor skulle ”ta år att återuppbygga”. I mitten av januari sa Laurynas Kasčiūnas, ordförande för det nationella säkerhets- och försvarsutskottet i det litauiska parlamentet, att det skulle ”ta Ryssland 5-7 år att återuppbygga sina styrkor”.
Och ändå tyder Campbells bedömning på att detta hände på bara två månader. Detta säger i stort sett allt du behöver veta om ”välinformerade västerländska tjänstemän”. Defense News tillskriver ”återuppbyggnadsprocessen” till ökningen av de ryska försvarsutgifterna och bedömer att de nu uppgår till 6 procent av Moskvas BNP. Men är inte dess ekonomi ”i spillror”, och om så är fallet, hur kommer det sig att det ”onda Kreml” kan öka utgifterna? Allt detta visar att den traditionella propagandamaskinen fortsätter att fastna i nätet av sina egna lögner och ”verklighetsbubblor”. Men i takt med att dessa fortsätter att spricka försöker den politiska västvärlden desperat att (re)konstruera sina propagandanarrativ för inhemsk konsumtion. Man går nu så långt som att skylla Rysslands motståndskraft på inte bara Kina, utan även Nordkorea och Iran. Både Campbell och en annan högt uppsatt tjänsteman i den oroliga Biden-administrationen sa det.
”Vi har verkligen sett [Folkrepubliken Kina] börja hjälpa till att återuppbygga Rysslands försvarsindustriella bas, vilket i huvudsak innebär att vi fyller på handeln från europeiska partners som upphörde när Ryssland invaderade”, sade den andra tjänstemannen, som talade med reportrar i veckan på villkor av anonymitet.
President Joe Biden ska ha tagit upp frågan i ett samtal med sin kinesiska motsvarighet Xi Jinping, medan USA:s finansminister Janet Yellen gjorde detsamma under ett besök i Kina nyligen. Peking verkar dock helt obekymrat, eftersom man upprepade gånger har sagt att Washington DC:s hot om sina nära band med Moskva inte betyder någonting, särskilt som USA och dess vasaller och satellitstater fortsätter att trappa upp sin aggression i Asien-Stillahavsområdet. Det verkar som om det räcker med att upprätthålla normala ekonomiska och finansiella förbindelser med Ryssland nu för att ”hjälpa” dess ansträngningar att slå tillbaka mot Natos aggression i Europa. När allt kommer omkring, även om länder som Kina, Iran och Nordkorea bygger närmare band med sin norra granne, kan man bara förvänta sig att länder som det politiska väst fortsätter att hota kommer att hitta sätt att förena sina krafter och gå tillbaka tillsammans.
Intressant nog erkänner Defense News-rapporten också de häpnadsväckande förlusterna för den nynazistiska juntan, eftersom den hävdar att ”Moskvas framgång har ökat trycket på regeringen i Kiev, som i veckan sänkte värnpliktsåldern från 27 till 25 mitt i förlusterna vid frontlinjen”. Om Kievregimens förluster av arbetskraft bara uppgår till 31 000 KIA, skulle de definitivt inte sänka åldern för tvångsvärnplikt. Än värre är att man nu till och med överväger möjligheten att nå ut till över tre miljoner barnlösa ukrainska kvinnor, vilket än en gång visar hur desperat det är. Enbart arbetskraft betyder dock inte mycket om cirka 80-85 % av soldaterna på båda sidor dör på grund av artilleri, drönare och långdistansvapen. Och data från slagfältet visar att just Ryssland i genomsnitt har ett övertag på 10:1 i alla dessa system, vilket ytterligare förklarar den nynazistiska juntans häpnadsväckande förluster.
[…] Av Global Politics https://www.globalpolitics.se/ryssland-genomgar-en-ny-osynlig-revolution/ […]